Folkungaträdet

Var det kung Valdemars sista skara, den bedrövliga flock, som kom i dammande trav på byvägarna sunnan om det svenska landamäret? Hästarna voro inga folkungahästar utan sönderhuggna av sporren, oryktade, magra, med leriga ben, hängande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som skakade i sadeln, voro bättre fotgängare än ryttare och håret var avnött på deras björnskinn.

Främst red Valdemar på en brunröd bondhäst. Det hade varit strid och flykt med förlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova. Han mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbågiga portarna på Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans följeslagerska då. Han kom ihåg, hur Ragnild, den forna hovtärnan, stred bredvid honom i karlkläder och fick handen avhuggen. Han tänkte också på Katarina av Gützkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i släta, ofärgade tyger, men till sist dukade under för vedermödorna och gömde sig i ett kloster. Och han kunde ännu få färg i kinderna, när han hörde för sitt öra Erik Klippings vreda ord över att Magnus icke lönade den danska hjälpen. Då fladdrade Danebrog utanför Axevall, då ramlade murarna vid Ettak, och då brann det i Wäxjö. Men alltid behöll Magnus segern och gjorde fienderna till bundsförvanter. Och nu red hans broder på vägarna som en fredlös utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna hos honom. Han behövde bara se solen lysa och höra ett par drag över fidlorna, och allt var glömt.

Lantfolket firade som bäst Helgalekamens fest, och hostian bars kring åkrarna i ett kar av kristall, omgivet av guldbelagda strålar. Skuggor av lätta moln ilade oupphörligt över vägen, och färgkullor och skärvit åkervinda blommade på dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Längre bort bakom klipporna trängde sig den odlade jorden in i en dalgång, som vette mot havet. Där låg en liten borg omgiven av trädgårdar och hus.

Valdemar höll in hästen mitt framför festskaran och böjde sig åt sidan och kysste efter strålarna på monstransen.

—En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet, sade han, fast jag är nedsölad av blod och damm. Vägstrykarkungen hinner knappt två händerna i en bäck, innan hans forna undersåtar äro efter honom med klubbor och spjut. Men varför maka ni er så bestört baklänges? Där stiger en i diket av förfäran och där en annan i sin åker. Snart kan jag inte tömma en oskyldig bägare vatten, utan att man korsar sig av fasa. Fly inte genast efter liarna och bågarna. Jag har en fråga till er. Lever hon?

Han pekade mot borgen vid havet.

—Nyss levde hon ännu, svarade en av bondkvinnorna.

Valdemar red då till borgporten och lämnade hästen åt Algotssönerna.

En gammal rödkindad man, som halvt såg ut som en fångvaktare, stod på trappan med sin halvtömda kanna.

—Varifrån kommer du? frågade han. Vad heter din gård och vem är du?

—Jag kommer från alla väderstreck. Mina gårdar heta grus och aska, och själv är jag ingenting annat än en broder till svenskarnas konung.

—Då är du väntad, svarade mannen. Styrk dig med några droppar, kung Fredlös, men stanna inte länge. Jag vill inte se fläckar här på trappan av folkungablod. Det är ett ohyggligt blod, och jag vill kunna gå omkring i borgen mitt i mörka natten utan rädsla.

Han tog tillbaka kannan ur Valdemars händer, satte den på trappsteget och visade honom upp till en ekdörr.

Ett par nunnor öppnade den och bådo honom att gå tyst och på den stora mittplankan, som knarrade minst. Jutta låg avtärd och blek i bädden med håret utkammat över axlarna. Valv och väggar badade i solsken, men ena sängluckan skuggade henne, och ännu tindrade samma skärpa i hennes blick, som hade hon sett tvärs igenom murarna mot något oändligt avlägset.

Valdemar lyfte svärdet ur bältet och ställde det varsamt vid dörren. Det hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var sönderhugget utefter ena kanten.

—Vem skulle förr ha kunnat drömma, att detta är kung Valdemars svärd! sade hon med en darrning över pannan och ryckte tillbaka tankarna från deras långa färd. Jag kände igen din röst redan i trappan. Du fick då min hälsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.

Han satte sig på pallen bredvid sängen och sköt på luckan, så att han bättre skulle se henne.

—Alltsedan du hälsade mig, att du kände ditt slut vara så nära, har jag ridit genom natt och dag. Nå, det är ju mitt yrke nu.

—Du talade bittert sist.

—Jag talade som en förtvivlad människa. Men jag har ärvt en smula av den yra, som satt i bjälbojarlens blod. Ack, jungfru Lindelöv! Kung Valdemar var svag och styrde landet illa. Snart duger han väl knappast att skaffa litet foder åt sina magra hästar. Men i en sak är han lik sin far. Han kan inte sörja.

—Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju först en annan.

—Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att äkta Helvig från Holstein, för att få bättre hand med danskarna.

Juttas tunna fingrar lekte med några väpplingar, som hon hade framför sig på täcket.

—Han övergav en kvinna för ett rike. Och du! Är han henne trogen?

—Och det frågar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar bara män.

—Månne det ännu är så, Valdemar? Jag hör bara ros över hans visdom och riddardygder. Förtjänar han det?

—Jag fruktar det nästan.

Han drog om sig den dammiga manteln för att icke brynjan skulle klinga mot pallen.

Klockringning förkunnade, att hostian åter bars in i byn. En doft av hö och blommor slog in genom vindögat, och havet rullade med jämna slag mot sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, när vattnet sjönk tillbaka, lät som långa djupa andedrag från en sovande, och Jutta slöt ögonen. Hon såg redan sin egen livsvandring på ett sådant avstånd, att det, som hade överskuggat vägen som jätteträd, nu icke var annat än små obetydliga buskar.

Hon makade handen småningom över täcket, ända till dess den låg i hans. Den blyghet och förlägenhet, som hade funnits mellan honom och henne, var alldeles borta.

—Hon längtar, sade nunnorna och knäböjde vid den tomma spisen.

—Ja, jag längtar, eftersade hon med klar fast ändå tynande röst, men inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsägliga glädjen att få dö.

—Och din son? frågade han sakta.

Hon lyfte litet på huvudet, och ögat sammandrog sig igen för att kunna se långt bort utanför jordens och dagarnas gräns.

—De togo honom ifrån mig, svarade hon, men det fanns något, som de inte kunde taga, något, som jag gömde som en sällsynt klenod. Vad två människor giva varann av gott hjärta är kanske till sist det enda lilla sandkorn, som blir kvar, där vågorna gingo som berg. Vet du, varför jag bad dig att komma, Valdemar? Det var för att få tacka dig för den första resdagen i det vackra vintervädret och för att det, också mitt under vår osaliga kärlek, alltid mellan oss rådde en sådan god vänskap. Det föll aldrig ett riktigt hårt ord mellan oss. Det är därför, jag vill tacka dig. Det är en väns tack till en vän.

—Är det då kärlekens sista och bästa ord? mumlade han och kastade sig ned över täcket med hennes händer mot sitt ansikte.

Ett växande buller närmade sig under tiden och det glimtade till i taket. Det var skenet från liarna och yxorna, som byfolket hade hämtat.

Den äldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.

—Du skall inte stanna längre, viskade hon, då han hade följt henne ut i trappan. Det sista och största har du redan fått. Jag hör, att folket är i rörelse. Du är en hatad syndare, och du skall inte samla harm och hämnderop kring det tysta sjukrummet.

Han gick då ned till sitt följe, och snart var han åter på vägen, som förde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars mitt i den vildaste flykt ibland stanna sin häst för att skratta åt livkarlarnas oviga ritt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons kärleksvisor. De stilla avskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur fjärran som en liten spröd fridsklocka från en ensittares kapell i vildmarken.

Han red upp på en höjd och höll stilla. Där satt han och stirrade på borgen, som ännu var synlig på andra sidan havsviken som en svart sten.

Några veckor därefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett skepp låg just färdigt att avsegla till Själland. Det var tidigt på morgonen, och de små stugorna lågo ännu i sömn med bom för dörr och lucka för vindöga.

Kistan var höljd av ett svart täcke, skrifvet med ett vitt kors. Framför gingo några sjungande fattigbarn och två präster med sina lutande och utblåsta ljus.

Det var i Vreta klosterhärbärge. Svennen, som kom in med fatet, ropade medan han gick utefter bordet:

—Musköl... nya kakulägen vid var tallrik... Det är östgötarnas lagman, hövdingen på det förpantade Lödöse, vår vördade konung Magnus' mest betrodde storman, riddaren av hans råd, välbördige herr Svantepolk Knutsson, som är värd för den här omgången!

Där var alltid överfullt av besökande, som hade döttrar eller systrar under nunnornas ris. Abbedissans påbud, att allt skulle vara tyst efter nattsången och att sista ljuset skulle släckas, när sängklockan ringde, blev illa åtlytt. De mäktiga herrarna hade med sig egen kost, som anrättades i stekarhuset, och var och en bjöd alla de andra på en rätt. Därigenom blev det ofta aderton eller tjugu rätter, och sovlådorna fingo stå tomma.

Eftersom herr Svantepolk hade gjort bot i sju dagar med att sopa nunnornas stall, satte han sig nederst vid dörren, ty badstugan var låst för kvällen och han var barfota och klädd i en smutsig tröja.

Utanför rådde djup dimma. Ingenting annat syntes än dörren till härbärget och dörren till stekarhuset, som lyste mot varann som två brinnande gap.

Just när svennerna buro in kannorna hördes ett häftigt oväsen. Det lät som en marknad, ty somliga röster skrattade och somliga sjöngo, och trumpeter och pipor gnisslade. Hovar snubblade mot tröskeln, och några män kommo inridande i själva salen. De lågo framstupa över sina utmärglade bondhästar och skrapade ändå ryggen mot överbjälken i dörren. Den förstes fagerröda mantel var nära att rivas i stycken, den andra fick stålhuvan på nacken, men den tredje blev förlägen och steg av mitt i dörren.

Det var Valdemar och de båda Algotssönerna.

Valdemar hälsade vänligt och soligt på alla, fast de voro hans fiender. Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stålhuvan till rätta. Men Folke satte sig på tröskeln och tvinnade sina ljusa skägglockar.

—Än lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en tennkanna. Än är hans tid inte förbi. Finns det här några unga, som älska, några modiga, som trotsa, några förtappade, som äro med om att vässa en mordpil åt lagmannakungen på Visingsö, ämbetsmannakungen? God kväll, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?

—Unga, som älska, finns det alltid, svarade herr Svantepolk, fast de inte äro sådana som den ryttaren där.

Han drog handen ur sin illaluktande tröja och pekade mot Valdemar.

—Nej, tro inte att jag tänkte på ett handslag. Mitt handslag är för riddare. Men så länge den här rätten bjuds omkring, är jag värd i salen och vem som helst min gäst. Konungens broder må sitta ned överst vid bordsändan. Och till dig, unga Folke, som stannar så blygt och höviskt på tröskeln, säger jag, att jag gott förstår, varför ni kommit. Eller tror du, att jag inte anar det? Ryktet har berättat dig, att jag i morgon ämnar föra min dotter till den förnäma danska man, som jag utsett åt henne. Jag förstår, att du en sista gång vill inandas samma luft som hon och veta dig i hennes närhet. Ack, hur ljuv och stor är inte kärleken! Vore min botgörartröja inte oren, skulle jag gärna trycka dig till bröstet. Vet du, varför jag så ofta gör bot? Det är, när jag märker, att jag någon tid har tänkt alltför litet på den kvinna, för vars skull jag i min ungdom red på äventyr.

—Har du talat med Ingrid? vågade Folke kasta fram och bleknade över sitt mod.

—Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsången, innan systrarna gingo att förhärliga änglaskarornas jubel över Guds moder, fick jag träffa Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att göra sig redo. Gömd i härbärget skall du i morgon på avstånd få se en skymt av henne, när hon rider bort till sin blivande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjärta, och du skall spänna kärlekens dagglittrande spindelvävar över ingången, så att världen inte kan se dit in.

Folke stirrade förskräckt på honom och trädde fingrarna genom skägget som för att slita det från hakan. Men brodern viskade till Valdemar, medan han hjälpte honom från hästryggen:

—För dig gäller det nu att få herr Svantepolks värdskap att räcka så länge som möjligt. För mig? Jag måste under tiden hjälpa min broder. Ses vi aldrig mer, så ha vi åtminstone glada minnen att tänka på, herre.

Han tog Folke med sig och ledde ut hästarna. Valdemar satte sig överst vid bordsändan och tog för sig med en hungrigs matlust och törst. Han såg lika ung ut, fast rösten hade blivit litet hårdare, löjet litet bittrare, och fast ena kinden hade ett långt ärr efter ett hugg. Därför att han aldrig grämde sig över något, samlades inga ofriska vätskor i hans ådror. Men manteln var urblekt på axlarna och trasig i kanterna.

—Häll i åt konungens broder, rött vin eller blankt, allt efter tycke, befallde herr Svantepolk svennerna.

Så fort Valdemar hade tömt en kanna, begärde han en ny. Under tiden började han tala med riddarna, som drogo sig litet åt sidan från honom.

—Döden har gått fram bland fränder och fiender, sade han. Gamle Fulco, som krönte Magnus, och min broder Erik, som räckte honom kröningssvärdet, vad fingo de för sin iver! Båda äro döda. Och Erik Klipping, som än var mot mig och än med, fick mordstöten i Finderups lada. Min drottning är död, och död är också... hon, jungfrun, som jag följde till landamäret i det vackra vintervädret. Snart blir det visst bara jag, som lever kvar och färdas kring nästan som en skogsridare.

—Hur vågade du dig ända hit? frågade herr Svantepolk med en glimt av hemlig beundran. Vet du då inte, att Magnus, vår store konung Magnus, har skickat ut ryttare för att taga dig?

—Jag vet det. Jag vet också, att han byggt ett nytt kor på klosterkyrkan och att han är på väg hit för att inviga det. Var bygger inte han på en kyrka? Men här är ett fridlyst ställe.

—Inte för Magnus, när han skipar ordning.

—Jag litar på ditt riddarsvärd, hånade Valdemar skrattande och letade fram ett par tärningar för att draga ut på tiden. Men han hade ingenting annat att spela om än guldnaglarna på sitt bälte, som han slet loss en efter en. Slutligen lade han upp själva bältet på bordet och spelade bort också det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke hjälpa, att deras groll småningom började tina. Det kändes ändå glatt att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stötte ihop bägarna och drucko bjälbojarlens minne.

De äldsta sjönko nickande ihop mot bordskanten, och sömnen började också att överväldiga Valdemar. Han sträckte lugnt ut sig på halmen i sovlådan bakom bänken.

—I morgon få vi se till, att vi bli riktigt goda vänner och... Han somnade utan att fullfölja meningen.

När han begynte andas djupt och jämnt, så att alla hörde, att han sov, reste de sig, men tyst och försiktigt. De ställde sig i en ring omkring honom.

—Nattdrycken är bottentömd och ditt värdskap är slut, herr Svantepolk, viskade de och pekade och stötte med tummarna över den sovande som med knivar. Vi äro alla Magnus trogna, och han skall tacka och belöna oss.

—Har han svärdet hos sig?

—Under den sidan, som han ligger på, svarade de. Vi få hämta hit snören, så att händerna fort bli bundna. Det går lätt. Han håller dem på bröstet.

Därvid märkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var lappat och stoppat.

Då kom det ett ljust lugn över herr Svantepolks många vissna rynkor och skrynklor, en blid, men fast manlighet.

—Den, som sover, är under en riddares skydd, sade han. Nu är han inte bara min gäst, utan också er. Inte ett hår får krökas på hans huvud.

De veko åt sidan för den vördnadsbjudande makten i den lilla vitlockiga riddarens ord, vana att småle åt honom utan elakhet och att böja sig med den uppriktigaste aktning och fruktan.

—Magnus ser klokt på människor. Det visade han, när han gjorde en så omutlig riddare som du till sin högra hand, svarade de, och några av dem kastade sig i sovlådorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och nya kannor togos in.

Utanför på vallen stod salernet på fyra höga stolpar. Innan männen gingo till sängs brukade de gå dit i olika lag, fem i vart, och sutto där sedan och pratade och sjöngo och dundrade med hälarna. När nu det sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, så smögo sig Algotssönerna fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars följe.

Ljudlöst lindade de starka rep både över taket och framför dörren och om sidorna. De fäste dem med stadiga knutar, ända till dess hela byggnaden var insnodd i ett nät. Därefter sköto de in en väldig timmerkälke under golvet och snodde också fast några av repen om kälken.

Den var förspänd med tre av deras hästar. Riddarna innanför voro för högljudda och bullersamma att höra något, och först när hästarna började draga, anade de oråd och sprungo upp. De försökte att trycka ut dörren och lyfta av taket, men överallt höllo repen emot, friska och sega. De tumlade kull om varann för stötarna och herr Svantepolk dunkade i golvet och ropade:

—Hade jag bara mitt svärd! Vid linnet på min hatt, vid min ära...

Men Karl Algotsson manade på hästarna, så att det gick med god fart, och svarade andfådd:

—Knut av Revals son, de danska Valdemarernas oäkta ättling, du fader för vårt ridderskap! Här kuskar jag landets finaste adel.

För att riktigt höras, sprang han upp på bakmeden och sträckte sig till en glänta mellan stockarna.

—Nu skall du känna gadden i ditt ätteblod. Men sitt du vackert kvar på hisken! Nu skall du bli i släkt med de oansenliga Algotssönerna. Din dotter är ju kanske inte längre så ung och skön, men jag är trött på allt ditt lösläte. Och nu skall du dela med oss. För pto och hopp, mitt trespann! I natt rövar jag Ingrid Svantepolksdotter åt min broder!

När han hade hunnit utom hörhåll från klostret, stannade han så nära kanten av en ström, att släden skulle glida utför, om riddarna icke höllo sig stilla. Sedan spände han från hästarna och letade sig tillbaka genom den täta dimman.

—De farligaste äro nu ur vägen, och de andra sova, sade han till brodern. Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina bestämmelser, lovar jag och svär, att innan hanen spelar, skall du ha Ingrid framför dig på sadeln.

Så fort han sedan hade utdelat sina befallningar, höljde han Folke i ett svepe och lät två män bära honom på en stege till klosterporten. Det tövade en stund, innan väkterskan öppnade. Då hon fick se, att det var en förolyckad, blev hon hon villrådig. Till sist knäppte hon ett par slag i den lilla klockan, som hängde vid muren, och abbedissan infann sig yrvaken och missnöjd.

—Fromma moder, började Karl Algotsson. Det har gått alltför glatt till i härbärget.

—Ingen aktar på mina förordningar. Därför kommer också straffet.

Karl Algotsson skyndade sig att läsa tre aven. Då måste också abbedissan bekväma sig att göra detsamma, fast hon var mäkta ond.

—Du säger alldeles sant, stränga moder. Men det var min egen älsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota för oss alla. Han halkade ute i slagsmålet och dimman och bröt nacken. Bed för hans själ.

Abbedissan mjuknade en smula och måste åter läsa tre aven.

—Och nu bönfalla vi dig, vår goda moder, att få sätta in hans lekamen i likboden intill morgonen och att den hedersamt måtte få två ärliga ljus... ett på den högra sidan och ett på den vänstra... och att ett par systrar bli tillsagda att vaka vid båren.

—En så rimlig begäran har jag fått villfara förr, svarade hon. Det är helt enkelt en systerlig plikt.

—Det är en tröst i min sorg att höra dig tala så moderligt, abbedissa. Och jag har ännu en sak att bedja dig om, inte för min räkning, men för den vördade herr Svantepolks. Du vet, hur högt han aktar en oskyldig kärlek. Säkert vet du också, att hans dotter Ingrid och min salig broder alltid varit i vänskap med varann... ja, på höviskt avstånd! Nu låter herr Svantepolk ödmjukligen hälsa dig, att det säkert skulle vara till stort själagagn för hans dotter, om hon den sista natten i klostret finge vaka vid båren under allvarliga betraktelser över alltings förgänglighet.

—Så skall det ske, svarade abbedissan bestämt. Herr Svantepolk är en god och vis människa.

Den döde blev nu inburen i den mörka och hemska likboden, som befann sig nära innanför porten. Han skalv på den hårda stegen av köld och rädsla, medan de båda männen ställde den ifrån sig på två bockar. Och han tänkte:—Kära jungfru, endast för din skull kan jag genomgå en sådan plåga.

Karl Algotsson och bärarna fingo genast begiva sig ut igen. Det blev noga låst efter dem, och portväkterskan trädde nyckelringen på armen.

När Ingrid kom ned alldeles förgråten, hade hon med sig en mycket gammal nunna, som åtnjöt abbedissans fulla förtroende. De satte de båda ljusen på sidorna om stegen och knäböjde. Ingrid ville lyfta på höljet, men den gamla nunnan sade till henne:

—Ingrid, abbedissan förbjöd dig att röra vid honom eller se på honom.

Därmed slöt den gamla ögonen och började tumma på radbandet.

Träpinnarna gjorde ont i ryggen, och han darrade, då han hörde, att Ingrid stod så nära.

—Men syster... han rörde sig! stammade hon.

—Blunda och bed att förskonas från anfäktelser.

Ingrid hade vuxit upp till en högbröstad och kraftig kvinna. De bruna ögonens glättighet skymtade fram mitt genom tårarna, men hade blivit fastare och klarare. Hur väl mindes hon icke leken på tunet vid Bjälbo, när hon icke kunde motstå att räcka Folke handen, just därför, att han med sin skygghet var så olik henne själv och de andra. Den handtryckningen var det enda. Och ändå nitade den en kedja mellan dem, som åren icke förmått slita. De långa åren! Nej, de hade ilat. Var fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vänd mot öster. Hon hade ätit bjugg kokt med vatten och slagit åder på armen tre gånger vart år och sett det hetsiga sverkerska möderneblodet spruta i träfatet. Och var timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade något rätt sinne för sygärning och läsning utan helst skulle ha levat i karlkläder, skjutit med båge och anfört härar. Allt detta sade hon sig vid båren. Varför hade också Folke varit en sådan svag man och aldrig bänt i klosterporten med ett svärd? Men då hade det icke varit han.

Hon var så upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt gav akt på portväkterskan, som ännu stod kvar. Det var en mycket nyfiken liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motstå att lyfta en smula på höljet, men hon släppte det ännu fortare och föll med den slamrande nyckelknippan avsvimmad raklång på marken.

Den gamla nunnan på andra sidan båren sprang ut, oupphörligt åkallande helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra förlägnaste leende. Ögonen stodo vidöppna och frågande.

—Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utstått för att taga dig ur klostret. Gläd dig. Jag är lika sund och levande som du.

Hon blev icke rädd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina egna sinnen. Hon försökte höra, om det icke knäppte och knakade, då han flyttade benen från stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i hans ögon. Hon kände på honom för att övertyga sig, att han var varm. Men när han då ville fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt baklänges.

—Du måste följa mig nu genast, bad han förtvivlad. Min broder väntar med hästarna.

Ännu visste hon icke, vad hon skulle svara eller tro. Hon drog nyckelknippan från portväkterskans arm och pekade åt honom, att han skulle gå framför henne genom det mörka portvalvet, ty hon var ännu icke säker på sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men när porten gled upp och hon såg så många hästar och män, blev hon åter den modiga Ingrid Svantepolksdotter.

—Jag trodde så visst, att jag drömde, sade hon och slungade nyckelknippan med hela sin kraft i porten. Vakna, kära systrar! Nu rider jag bort med min brudgum. Än leva Valdemar och hans vänner!

Dimman skingrades först i soluppgången. Alla hästar voro bortförda ur stallet, och den stormande abbedissan måste skicka gångbud till Magnus.

På härbärgets tröskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad riddarära. Åter hade det tempel, som han byggt åt kärleken, ramlat till sand med alla sina himmelssträvande spiror och korsblommor. Hans huvud darrade, och hans tjänare voro ivrigt sysselsatta med att två honom och kläda honom i en anständig dräkt. De andra riddarna voro samlade omkring honom. Ovanför dörren glimmade på timmergaveln klostrets märke: Den heliga jungfrun med barnet och en höjd fackla.

Inne vid bordsändan i det halvmörka härbärget satt Valdemar helt lugnt bakom tallrikar och mataskar och åt med god lust. Han hade icke en enda kvar av sitt följe. I dimman och villervallan hade hans män, som trodde, att han var med, förskräckta kastat sig på hästryggen och följt klosterrövarna uppåt skogarna.

—God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hör, att i natt ha mina Algotssöner hedrat sig.

Riddarna stodo med dragna svärd.

—Konungens broder sover inte längre, ropade de om varann. Vi skola hämnas dig, herr Svantepolk.

—Stick järnet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp färdigklädd. Om konungens broder hade sina män kvar... om han åtminstone stode fullt rustad framför oss... Men en ensam man utan brynja! Han är fortfarande gäst under vårt skydd.

De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet på så stort avstånd från Valdemar som möjligt.

—Varför äro ni inte glada som jag över att veta två människor lyckliga? frågade han och såg upp. Inandas det härliga solskenet och låt hjärtat hoppa av lust. Finns det inga harpare och flöjtare här i gården? Ärligt sagt, riddare, ert sällskap blir tråkigt i längden.

Herr Svantepolk satt utan att röra vid maten.

—Du gjorde bättre att sörja din förlorade krona.

—Min krona är mitt ljusa hår, som varken grånar eller vitnar. Den bär jag, antingen jag sover på silke eller halm. Hur mycket, som togs ifrån mig, har jag alltid mig själv kvar.

—Våra svenner få hjälpa att passa upp honom, avbröt herr Svantepolk och vände sig bort. Vi kunna inte göra annorlunda. Vi äro nödda därtill, fast vi äro hans värsta fiender.

Kanna efter kanna blev inburen, och Valdemar talade oavbrutet och drack för sina värdar. Han liknade dem vid olika fåglar eller blommor. Hans oemotståndliga leende förtrollade dem småningom, utan att de märkte det. Liksom kvällen förut flyttade de sig småningom närmre och närmre, och åter kommo tärningarna fram. Han spelade bort sitt svärd och till sist sin urfärgade mantel.

Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar på samma sätt i härbärget. Utan att ha något att betala med, lät han passa upp sig av sina fiender, som satte fram för honom sina bästa anrättningar.

Ibland glömde de sig, tryckte till och med hans hand och tävlade om att få fylla hans bägare. Det var isynnerhet när han talade om forna ungdomsdagar. Om han hade orätt eller rätt frågade han lika litet efter, som en svala frågar, om hon har rätt att flyga.

—Ädla riddare, sade han, om man lever för en enda sak, kan man bli lycklig. Och jag har levat för kärleken. Men om Magnus, som hade annat att uträtta i livet, hade varit tillräckligt mycket människa att också tänka på kärlek, skulle förbannelse och ve ha följt honom till hans sista stund.

Det var en sällsam händelse i Valdemars liv, att han satt där utan kvinnosällskap. Stundvis kände han oro och ångest. Det fattades det mjuka och lena i luften. Allting var hårt, kantigt och tungt med lukt av vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och stickiga timmerväggar. Icke heller var det någon verkligt vaknande hängivenhet, som lockade riddarna att stöta mot hans bägare. Utan de gjorde det, därför att han var en sådan mästare i att förströ och roa dem. Därför trivdes de lika väl med honom, fast de voro hans fiender.—Du har din visdom, broder Magnus, tänkte han, men jag har min för mig.

Det kom emellertid många offrande till klostret, och bland dem var en ung änka, som hette Luitgard.

Hon var blåaktigt blek med svart hår och en liten skuggning på den tunna överläppen. Halsen och händerna voro väl magra, men ögonen bländande. Och hennes blekhet framhävdes vackert av den veckiga svarta dräkten. I handen höll hon ett ridspö.

Han strålade upp, genast som han fick se henne, och utan att fråga sina värdar, inbjöd han henne gästfritt att stiga in till måltiden och slå sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom på bänken syntes henne för hedersamt, men hon satte sig på en pall nedanför honom. Hon rördes över att finna sin forna konung i en sådan torftighet och förnedring, fast han uppenbart förlustade hela sällskapet.

Då måltiden hade fortgått en stund och munterheten var som störst, höll herr Svantepolk upp ett brev över bordet. Han var den enda som hela tiden förblev lika allvarlig.

—Valdemar, nu har du gästat oss en hel vecka utan att vi varken ha kunnat få dig härifrån eller fängsla dig. Och själva ha vi inte heller kunnat rida vår väg eller förfölja klosterrånarna, eftersom de stulo alla hästarna. Nu måste det bli ett slut. Här är en befallning från vår store ordningsman och konung, vår välgörare, att du skall tagas och inspärras. Ingrid och Algotssönerna ha sluppit undan åt Norge till, men hela den andra sista skaran av ditt vilda anhang har han redan i galgarna. Han är knappt en dagsresa härifrån. Vi bedja dig därför att lämna oss och inte utsätta oss för händelser, som kunde söla våra sköldar.

—Med resan är det inte brått, svarade Valdemar. Och ännu en gång frågar jag, om det inte finns några spelmän här i gården?

Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspö i bordet.

—De eländiga! Har du inte nog på dem? Jag har bara tre ridsvenner med mig, men jag ber dig, herre, att följa med oss. Och när en kvinna ber, svarar kung Valdemar ja.

—Ja, svarade han klingande och kysste henne på ärmsnibben och på händerna, glad över hennes närhet. Han såg ingen annan, och salen skulle ha blivit tom och kall, om hon hade gått.

De bröto upp efter måltiden, men han gjorde sig ingen brådska. Hon berättade, att det var lång väg till hennes gård, och de förkortade timmarna med att rådgöra om vad som var klokast.

De redo raskt framåt. När det blev stjärnklart, upptäckte de, att de närmade sig en stad. På vägen syntes en lång rad av facklor, spjut, lansar och hoprullade baner.

—Vill du ännu en gång göra mig till viljes, bad Luitgard, så stanna vi här bakom kullen ett ögonblick och låta skaran tåga förbi. Vilka dessa ryttare än kunna vara, dina vänner äro de knappast. Stackars herre, dina vänner hänga med rep om halsen.

Han grep henne om handen så hårt, att hon drog den tillbaka med ett lätt rop.

—Ser du den ryttaren, som viker ut där ur raden? frågade han. Jag vet, vem det är. Jag kände genast igen honom bland de andra. Det var på honom jag satt och väntade dag efter dag i Vreta.

—På den farligaste av alla? Jag känner igen honom också jag.

—Jag trivs inte med mig själv, om inte jag går ut, där isen är skörast.

—Men så betänk då, vad det gäller. Han har ett hårt hjärta den ryttaren.

—Det hårda hjärtat kommer att bulta häftigare vid mötet än mitt.

—Och om han sätter dig i fängelse.

—Ja, så sover jag inte bättre i själastugor och härbärgen.

Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln åt svennerna, men hästarna ströko baklänges, så att han blev stående alldeles ensam. Han höll ännu fru Luitgards ridspö, som han hade lånat under färden.

Överst på kullen flämtade en glödhög med små lågor, och en skepnad rörde i den och läste besvärjelser.

Ryttaren red, stor och svart, uppför kullen, och Djurkretsens stjärnbilder stirrade över honom med grönvitt eller rödaktigt blänkande ögon. Han blev större och större, ju högre upp hästen steg, och skölden och det tunga fladdrande täcket skymde natthimmeln.

—Har du allt färdigt? Begynn! sade han.

Skepnaden vid elden gjorde en avvärjande och bedjande åtbörd och steg sedan med vred hastighet mitt in i lågorna.

—Ja, en sista gång skall jag visa dig, vad jag förmår, du Satan i riddarskrud, svarade han och stack händerna i den brinnande högen. Han strödde ut elden omkring sig, och den droppade från fingrarna utan att sveda dem. De breda och osäkra stegen tydde på, att han började falla i yrsel, och en vit rök omsvepte honom småningom alldeles.

Det rasslade i ryttarens järndräkt.

—Jag vill veta om framtiden, om min kära dotter Ingeborg, som jag har lovat åt Erik Menved, den unge.

Röken stod nu rakt upp i höjden som en fura, och ur toppen sjöng en späd och gnällig stämma:

—Jag ser, jag ser. Hon skall föda elva ofullgångna foster och aldrig få omfamna en vuxen dotter eller son, och själv skall hon förgås av sorg.

Det klirrade åter i rustningen.

—Att jag har tålamod att höra er, eländiga spåkarlar, som jag i grund föraktar! Att vidskepelsen sitter mig så djupt i blodet! Sak samma. Fortsätt! Jag har väl andra barn än flickebarn. Jag har också söner.

—Jag ser, jag ser, sjöng den gnällande stämman. Jag ser döda unga kroppar, och din änka gömmer sig av fasa. Allt ont, du gjorde Valdemar, skall gå igen. Men en av dina söner, en enda, vill jag ändå prisa lycklig.

—Det är Birger, min älsklingsson.

—Nej, det är din förstfödde, som redan är död.

Ryttaren red fram mot rökstoden med knuten hand, men hans röst stockade sig, så att han knappt förmådde mer än viska.

—Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer?

—Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svärd och hör segerrop och klockringning... Men därom unnar jag dig inte att veta något. Gud förlåte mig en sista gång för min trolldom. Min kraft är slut. Jag kan inte mer.

Röken slog ned i marken som ett regn.

Valdemar kände ett par starka armar slutas om hans knän, och ett stort huvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur röken.

—Min forne husbonde, viskade han, känner du inte igen din spelman Gistre Härjanson. Skenet föll nyss hitåt ett ögonblick, så att jag såg dig. Hjälp mig härifrån! Här hålls jag sämre än en fånge och får blott livet skonat för min svartkonsts skull. Men jag har blivit en kristen man, Valdemar. Och Yrsa-lill... Jag vet inte, var hon lever nu.

Valdemar sökte i sin tomma rocksäck och under kläderna.

—Smyg dig fort bort i mörkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag ridspöet här. Det är belagt med silver och med stenar och blir duktigt betalt hos en guldsmed. Mitt är det inte, men allting är ett lån, din kropp, ditt liv. Ett lån för några år är till och med det stora stolta Bjällbo.

—Vem där? frågade ryttaren, som hörde rösterna.

—En man, som förr var din konung och alltid förblir din broder. Böj på huvudet!

Ryttaren satt orörlig och tyst. Slutligen sade han:

—En dyster mötesplats för bröder. Här vitna sedan tio år benen av skälmar, som ha tjänat dig. Vore det inte mörkt, skulle galgarna skrämma dig.

Valdemar gick upp på kullen.

—Bröstkorgarna knastra under fötterna som torra såll, sade han, och fingrar och tomma skålar ligga kringströdda. Är det lämningar av mina forna vänner? Arma syndare, jag lovade er ett frihetsrike, som inte finns. Och ni följde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat bort min lekare, skulle han få stå och spela för er hela långa stjärnenatten. Det vore väl den enda heder, som jag hade kunnat visa er. Jag är en fattig ensam man och blir snart ett föraktat stoft som ni. Vi voro alla av de fördömdas skara, för vilken ingen förlossning finns. Men jag får leda för mina egna klagoord. De röra andras hjärtan mer än mitt. Det gläder mig att se dig, broder. Är du lycklig nu?

Magnus mästrade med hästen, som stampade och frustade under täcket och järnhuvan.

—Den frågan har du lärt i frustugorna, Valdemar. Jag lever för att slita en hund. Det är min heder. Men varför kommer du godvilligt till mig?

—För att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina kläder. Och snart har jag inte ett gömsle kvar.

—Är du från dina sinnen? Du står ju ensam och vapenlös.

—Vapenlös är ingen, som har svar på tal. Jag kommer för att gästa dig som i de gamla dagar, Magnus. Vänd om och följ mig till ditt Nyköpingshus, så att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring väggarna. Jag behöver vila ut en tid på stoppade dynor.

Kullen hade småningom omringats av de väpnade männen, som bestört och medlidsamt lyste på Valdemar utan att hälsa. Men han gick fram till dem och slog dem över bröstet eller armen. Den ena kallade han en svart malm, som han nog skulle smälta, den andra ett hjul, som han nog skulle smörja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av männen erbjödo honom sin rock och sin mantel.

Magnus vände bort huvudet och red ned till en vagn, där Bengt satt med sina pergamentrullar.

—Jag kan inte möta hans ögon, sade han, och inte längre höra den välbekanta stämman. Vad lönar det att tala förnuft med honom, solmänniskan, som aldrig förstått mörkrets allvar. Allt, som var hans, har han strött ut på vägarna. Och nu kommer han, lättrogen, vapenlös, med armarna i kors, för att besegra mig med ord.

Bengt lutade sig framåt och sökte bland rullarna.

—Du menar väl ändå inte...

—Jo, kansler Alltförgod. Jag menar, att du skall leta fram det brevet, som vi båda redan skrivit under. Det brevet, där det står, att han skall sättas in i skonsamt fängelse till sedernas förbättring. På Gottland jäser det. Och vad skedde inte nyss vid Vreta! Än lever Valdemar! ropa de oroliga i landet, när de stöta hop bägarna, och lagman Algots hela släkt är med honom. Frikostig som han är, vår broder, har han lovat öar och landskap, om han får utländsk hjälp.

—Var skall han sättas in?

—Han önskar att få gästa på Nyköpingshus. Jag tänker, att det blir ett mångårigt värdskap för mig. Tornkammardörren är av järn. Räck brevet nu åt härolden och låt honom läsa upp det. Själv tar jag några svenner med mig och rider helst i natt en annan väg, där det är tomt på folk och stilla.