Folkungaträdet

Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna visa sin vilja och makt. Först när han hade ätit sig mätt, sköt han ifrån sig fatet och gick till varggropen.

—Vi fylla gropen för vår egen skull, men ändå mer för din, husbonde, sade bryten och makade på piskan i bältet. Du kommer att bli nöjd med oss sedan efteråt.

Folke Filbyter gav honom icke något svar. När han böjde sig fram, såg han, att hon ännu hade huvudet fritt och bart. Hon höll den ena handen sträckt uppåt liksom för att i det sista räcka sig efter hjälp. Han grep henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var så het, att han kände, hur det sved inne i handen på honom. Utan att släppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka ända in i salen och satte henne i halmen.

Därefter gick han bort i hörnet och öppnade kistan. Den hade många hänglås och bommar och var dessutom kantad med fastlänkade gråstenar, så att den skulle bli ännu tyngre och tarva många mäns kraft för att flyttas ur stället. Det klingade och rasslade, när han rörde i kistan bland smycken och silvertackor, och en stund letade han något och tycktes tveksam. Så tog han upp en guldkedja och kastade den över takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av fina ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste på långt håll med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna.

—Vad heter du? frågade han.

—Jag heter Jorgrimmes dotter.

Han klappade henne på luvan.

—Sörj ej, du lilla dvärgmö, sade han, ty nu skall du stanna hos mig på Folketuna och aldrig mer behöva skrapa ett rävskinn till kjorteltyg. Var dag skall du betrakta denna guldkedja, när du går i dina sysslor. Den skall vara det sista för dina bruna ögon, då du somnar, och det första, när du vaknar. Och när jag blir nöjd med dig, skall du få hämta den kedjan från bjälken och behålla den som din.

Då torkade dvärginnan bort sina tårar och begynte trivas i gården, så att hon sedan nästan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid klart stjärnväder smög hon sig ibland undan till sin syster för att dansa och spå. Med svek eller fagert tal ställde hon det då alltid så, att hon på återfärden hade med sig några av de mynt, som hade fallit ur Folke Filbyters säck och som dvärgarna sedan plockat upp efter snösmältningen. Gårdsfolket begynte därför småningom förlika sig med henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet framför stugan var omgärdat med en skidgård, och slutligen hände det ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smögo sig fram till grinden. Där stodo de med luvorna ända innanför grindstolpen och bådo att få låna en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot något fällt villebråd. Hon lade då ut det begärda i gräset och gick sedan in i stugan med alla trälarna och slöt dörren. Dvärgarna skyndade sig att verkställa utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, när Folke Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindögat och sköt efter dem med pilar.

Nästa sommar födde hon honom en son. Då lyfte Folke Filbyter henne från golvet och bar henne bort till guldkedjan, så att hon själv kunde lösa den från bjälken. Sedan låg hon i halmen och lekte både med pilten och smycket, och redan nästa dag stod hon vid härden igen och skötte kitteln. Hennes plats var bland trälarna, ty hon bar varken nyckelknippa eller kappa som en lagköpt odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan stack då och då litet djurmärg i hans mun och lät honom sedan ligga.

Gossen fick namnet Ingemund. Sedan födde hon Hallsten och på tredje sommaren Ingevald.

Hon tog ofta barnen med sig i en påse på ryggen, när hon strövade i skogarna. De lärde sig tidigt att med skidor under fötterna gå i kapp vargen och slå av hans rygg med staven. När de blivit halvvuxna gingo de in för fadern, där han satt på bänken. Han frågade då om de ville kasta lott om sin arvsrätt till Folketuna eller gå till hirdgårds som andra rika bondesöner. Det gjorde han endast för att pröva dem. Ingemund och Hallsten visade honom, att de redan skäftat tre tolfter pilar var och att de kunde slunga masurklubban tvärs igenom salen ända ut i gräset. Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan färdighet att visa honom än att han var snartalig och kunde svara på vilken gåta som helst.

—Välan, sade Folke Filbyter till sina söner. Du, Ingevald, som är yngst och svagast, får stanna under mitt ris, så länge jag lever. Men sedan ärver du också ensam hela Folketuna. Åt er båda andra skänker jag däremot genast så mycket ur kistan, att ni kunna värva femtio män och skaffa er själva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Menglöd och två andra skepp, som också voro mina, stå ännu på havsstranden vid sköldmöns hög. Dem skola ni taga. De äro av ek och väl övertjällade, och ni skola medföra verktyg och timmer för att sätta dem i stånd. Några råd för livet kan jag inte giva er, ty jag är en fåkunnig man och har långt till ord. Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och alla svika de er, när er egen arm sviker. Men sitter jag i högen, när ni återvända, blygens att beträda den, om ni komma för att tigga.

Ingemund och Hallsten drogo nu i österviking, men Ingevald fick sitta hemma hos trälarna. Han var moderns kelpilt. Hon klädde ut honom i skrikande tyglappar efter dvärgfolkets tycke, men han följde trälarna i arbetet och högg störar och repade vidjor som de andra. Om kvällen kröp han in mellan dem, när de sutto kring härden och bundo bast eller gjorde kardor, och han lärde sig att härma deras tungsinta och släpande tal. En träl förblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting annat om världen än vad trälarna visste.

Det var Folke Filbyters fröjd att hålla bröllop för sina trälar. Helst ställde han det så, att han gifte ihop en ung träl med någon av de fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en trälkvinna, som han kallade Tova Halmkär, därför att hon var gammal och utsliten och mest låg bakom avbalkningen och suckade. En dag, när tiden blev honom lång, gjorde han bröllop för henne och en ung träl, som hette Kalv. Bryten manade in alla trälarna och ställde upp dem med viskor under armarna, som det var bruk när de skulle leka bröllopsdans. Han var miskundsam mot dem, när de arbetade, ty han var mån att likna sin husbonde; men när de skulle leka, voro de så tröga, att han måste taga till piskan och snärta efter deras långa hälar och platta fötter.

—Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, så att det skymde för ögonen. Tror du, att du får ligga kvar hos baggen i fårfållan, när du skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vänta litet, Tova! Säg oss först, om det är sant, att du fordom i din ungdoms och dårskaps dagar rövades från skepp till skepp för dina vita armars skull?

Hon strök sig över hårfästet med sina tjocka och krumpna fingrar och stod alldeles förbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden ännu mer till att fortsätta gycklet.—Du är för blyg att svara på sådant, Tova lilla. Och du är rädd för brudgummens vrede. Han är så ung och hetsig, brudgummen. Men säg oss då åtminstone, om det verkligen kan vara sant, att du är dotter till en stor och mäktig hövding i Frisland?

—Honom minns jag inte, svarade hon långsamt och släpande. Men jag minns en ung kvinna, som var min mor och som satt i det trånga borgfönstret och plockade körsbär åt mig från trädtopparna.

—Trodde jag inte att det var sant! Du får en ädel brud, Kalv. Och hon blir liggkär och stillsam. Smäll nu i med fötterna! Mana på dem en smula, bryte! Stryk brudgummen om hälarna! Så skall det låta.

Ingevald höll sig gömd bland de bortersta och mest förlägna, som voro omöjliga att få fram på golvet. Några voro så vana vid arbete, att de leddes vid att stå och hänga med armarna. De begynte feja i vråarna och hissa på kitteln, under det att de sågo på. Hönsen lupo kacklande utefter väggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde högt upp. I den täta röken vände sig de dansande. Den knappa dagern föll då och då på trumpna och hoptryckta ansikten, men försvann sedan åter igen lika hastigt.

Dejan hade redan hällt upp honungsgröten och satt den på bänken framför Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet för att gå till brygghuset och hämta mungott. Sävligt och godmodigt banade sig då bryten en väg mellan armbågarna. Genom att höja piskskaftet upp- och nedvänt gav han trälarna ett tecken att hålla upp.

—Husbonde, sade han, det har kommit någon främmande oxe på ägorna, ty våra oxar råma i fäboden.

—Du talar rätt, svarade Folke Filbyter och pekade mot dörren, där en blåmålad vagn stannade.

Den var förspänd med en silkesglänsande och välryktad oxe. Tömmarna hade tofsar. Oket var utskuret med rosor och löv i alla sommarens färger och fullsatt med oräkneliga små pinglande klockor och bjällror. Mannen, som steg ur och kastade tömmarna, hade benen ända till knät korsvis lindade med band. Ett grått och ärevördigt skägg bredde sig över hela bröstet, men hans klara och kloka ögon blevo först synliga, när han böjde sig ned utanför den låga dörren och förundrad såg in i salen. Hönsflocken mötte honom på tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina viskor utan förstånd att gå ur vägen. Det dröjde tydligen också en stund, innan han vande sig så pass vid röken, att han upptäckte Folke Filbyter, som satt kvar på bänken med grötfatet mellan knäna.

—Ulv Ulvsson, grannen, hälsar gårdsbonden, begynte han. I stället för att därvid hånle som andra främlingar alltid brukade på Folketuna, rynkade han ögonbrynen och stannade fientligt flera steg från bänken.—Törhända minns du, att det till stor del var av mig du köpte din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag giva dig en lätt gåta att tyda, Folke Filbyter. Nämn mig den man, som borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men som nu alla se snett på med löje.

Folke Filbyter stötte fast skeden mitt i gröten.—Ingevald, Ingevald, min son, sade han, kom hit och visa, att du är ordsnäll och har din mors huvud! Din far förstår sig inte på gåtor. Tala nu inte släpande, som när du sitter med trälarna. Kom fram utan försagdhet, Ingevald! Nämn mig den man, som borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men som nu alla se snett på med löje.

Ingevald strök sig bondblygt mot väggstolparna, men så tog han mod till sig. Han hade kvicka bruna ögon och moderns gulaktiga ansikte. Silverringar sutto i öronen. En mängd gula och röda lappar voro fastsydda på kläderna, och mitt i sin förlägenhet kände han sig smickrad och lycklig över att beskådas. Smal och trasgrann gick han fram ända till härden och svarade djärvt:

—Det är Ulv Ulvsson, när han kommer obuden till bröllop just då välfägnaden burits fram.

Ulv Ulvsson bet sig i läppen.

—En god gåta kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskämd i ditt hus, Folke Filbyter, så får jag tåla det. Själv kommer jag inte för att visa dig någon ära. Svårt är det också ana, att här hålles bröllop. Jag ser inga lövruskor i vråarna, inga blommor på golvet. Men nog snavar jag i groparna över barkbitar och spånor. Takbjälkarna äro på undersidan sotiga och svarta men ovanpå vitkalkade av hönsens spillning. Och nog har jag hört att bröllopsstugan brukar blådragas med bonader, men de halvfärska kalvhudar, som du här torkar på väggarna, sprida en sådan lukt, att den genast botar både hunger och törst. Här sitter du och tämjer trälar utan tanke för annat, och ändå är du storrik och kunde gälla mest i hela häradet. Det var dig jag menade med min gåta, om jag nu skall behöva säga dig det. Det finns inte en krämare, som inte skrattar dig i synen, när han ser dig sitta och pusta över grötfatet.

Folke Filbyter stirrade på honom och kände hur öronen och huvudet fylldes av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en bred fromhet på botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som syntes honom själv så misstänkta. Det vållade honom en nästan blyg förlägenhet, om de någon gång kommo till synes. Han förstod icke annat, än att han var den bästa bland husbönder, men han hade ändå en förnimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans överman—och han gladdes icke åt att se honom.

Ulv Ulvsson stod kvar på avstånd.

—Varför kommer du aldrig till tings som andra odalbönder? frågade han. Vi behöva män. Eller vet du inte, att när gamle konung Emund väl blev satt i högen, kom hans jarl Stenkil till makten? När han sitter vid vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned på marken och viskar med sin kristna hird.

—Stenkil klipper inte mina får, svarade Folke Filbyter, och skor inte mina hästar. Här på Folketuna råder jag och ej den usla jarlaätt, som upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att förtälja, Ulv Ulvsson?

—Jag har.

—Säg det då fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.

—Nåväl, så skall du nu höra min nyhet. I går kom till vår bygd den första tiggaren.

—Jag förstår dig inte, Ulv Ulvsson.

—I går kom för första gången en man, som vandrar kring och ber om nådegåvor.

Folke Filbyter reste sig, rödflammig av harm.

—Det är stor skam att höra om sådant. Låna mig den löskekarlen. Jag skall taga honom med mig ut på åkern och spänna honom för kroken. Har han då en snål och dålig herre, som inte kläder och föder honom?

—Därom får du själv fråga honom, när han kommer, ifall du vill byta ord med en, som tigger: Men kom ihåg: dräper någon utländsk präst, böte för honom som för inländsk man. Det säger redan vår lag för att skona de kristna. Han är på väg hit, och jag har åkt det fortaste jag kunde, så att jag skulle hinna före honom och varsko dig. Du skall inte tro, att jag gjorde det för din skull. Du lär inte stoppa många gåvor i hans påse. Men jag vill ärligt säga dig, att i onda tider som nu få vi tänka på att hålla ihop, vi två, fast ingen av oss likar den andra. Och ser jag rätt, är det han, som redan närmar sig där ute på gräsvallen.

Alla vände de sig nu igen mot dörren. I solskenet kom en gammal man med en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar ett grovt rep om livet och var barfota och gick så fort och ivrigt, som såge han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila. Så snart han hade kommit fram mitt för salen, bredde han ut armarna vänligt och utan stora åthävor och sade helt sakta:

—För Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har ingen talat med er om den gamle Jakob? Det är inte för min skull jag tigger utan för min gode herres skull. Ödmjukt tackar jag för det minsta, men är du rik, bonde, så giv tiondet, och är du rättfärdig, så skänk allt.

—Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans röst stockades av växande vrede. Här är inte sed att giva utan att taga, ty marken är min. Tag du pungen från den gamle. Giv honom sedan två slag med hans egen käpp, det ena för hans egen skull, det andra för hans herres, efter han kläder och föder honom så illa, att han behöver tigga.

Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lågo några mynt och fingerringar och ett stycke torrt bröd. Brödet lät han honom behålla, men pungen knöt han fast vid sitt eget bälte. Sedan gav han honom med glad lust det första slaget över ryggen, så hårt han förmådde. Men redan när han skulle utdela det andra slaget, föll det lamare och mjukare. Han kände sig rådvill, ty den gamle tog honom om halsen och kysste honom på båda tinningarna.

—Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du låter mig lida för min gode herres skull, sade han. Och jag tackar och välsignar er alla, ty ingen kan älska er mer innerligt än jag, kära, kära bröder. Jag hade tänkt att få stanna något hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i dag skulle ni inte höra mig. Jag får välja en bättre stund.

Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver, och hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den största glädje.

—Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan höjde bara ännu myndigare sin röst.

—Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak väl, och nu skall du ställa dig framför Ulv Ulvsson, så att han får fästa dig med handslag. Var inte rädd, Ingevald. Han är vår granne och vill dig inte illa. Kom bara hit, så skall jag själv leda dig fram till honom. Han talade med stränga ord som alla storbönder, men nu börjar jag ana, vad han menar. Det behövs män på tinget. Men jag har långt till ord, och jag har suttit länge stilla. Min brynja hänger så ihoprostad, att jag inte längre kan skaka ut den. Du skall få vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall gå till tinget i mitt ställe.

Han sköt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som ännu mindes det spetsiga svaret på gåtan, kände föraktfullt på hans sträva hästhår och gav honom ett slag tvärs över kinden.

—Se här, sade han, din son har hästhår, och kinden är läderaktig och kan inte rodna, inte ens för ett slag. Det är tecken på finnblod. En finndvärg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slår honom i ansiktet eller skämmer ut honom. Bland fria män på tinget skulle inte många lyssna till en sådan, om du också själv ginge med och erkände honom. Det hade varit bättre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, är det med slik avkomma du tänker grunda gård och ätt?

Folke Filbyter grep honom i manteln. En sådan skymf mitt inför det samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons högdragna och lugna hån förbryllade och förstummade honom. Den storrika husbonden på Folketuna började stamma, och Ingevald viskade till honom:

—Vill du, far, så går jag och stänger dörren, medan du slår ned honom. Bryten och jag får sedan bära honom till kärret.

—Jag har god hörsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog också, att om jag kärar mot dig vid tinget och låter gräva i kärret, blir du illa fast. Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten sade mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de kristna.

Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel.

—Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan i natt. Men var det allvar nyss, när du ville, att det skulle bli annorlunda här på Folketuna och att vi skola bli bundsförvanter, då kör du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste gården i hela häradet. Och där blir du böneman för min son, så att han gör ett gott gifte. Jag har nog själv länge betänkt, att allt inte kan gå som hittills. För min del kan det vara detsamma, men Ingevald börjar bli vuxen och han får ett stort arv. Har du förstått mitt villkor, så låna mig nu din blå mantel. Min grå vadmal är ingen brudfägnad. Jag vill se den bonde, som kan säga nej, när Folke Filbyter friar för sin son med dvärgkvinnan!

—Den rikaste gården i häradet, näst Folketuna, det är min.

Folke Filbyter ryckte till, som hade en lönndörr oväntat sprungit upp och visat honom en trappa, om vilken han förut aldrig haft en föreställning. Han var icke skicklig nog att förställa sig. Nya och plötsliga tankar korsades i hans huvud. Det föreföll honom, att han själv i en hast hade förvandlats till den överlägsne, som hade att tala och råda. Med en sidoblick, som blev förnärmande i sin misstro, sänkte han rösten och halvviskade:

—Granne, du bär flera ärenden på hjärtat än du låtsats.

Därmed gav han Ulv Ulvsson ett slag på skuldran, men ännu en gång ryckte han till av förundran. Det var inför det dystra allvar, som vid hans ord lägrade sig på gästens ansikte.

—Mitt ärende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson efter att länge ha stått tyst, som ville han helst slippa alla bekännelser. Likväl bör jag inte neka att under vägen hit kom jag på många tankar. Hur du hade det inom skål och vägg visste jag inte mycket om. När jag stod vid råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i bäcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett gifte säkrare än annat kunde betrygga ett förbund mellan gårdarna.

—Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.

—Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och se din son, voro de tankarna fort bortblåsta. Din son är en vanbörding, och jag håller min dotter för god att bättra upp ditt ätteblod.

—Dagarna bli långa för en mö, som sitter och väntar på friare, kära granne, och du skall inte vara hård mot henne. Här skall din dotter få det bra. Hon skall få bo hos mig och vara samman med mig om disk och duk.

—Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. På ditt Folketuna råder varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en människa i hela kläder.

—Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp på havet?

Ulv Ulvsson log.

—Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.

—Den förste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad sådana vårfåglar varsla, har du nyss sagt oss. Välj själv, om du vill ha förbund eller strid mellan gårdarna.

Ulv Ulvsson vände sig halvt åt sidan för att gå, men betvang sig.

—Däröver bestämmer inte jag ensam, svarade han motsträvigt.

—Du har då vuxna söner?

—De bli hårda nötter att knäcka på en fästningastämma. Du skall likväl inte tro, att jag är övermodig, därför att jag är av gammal lagmanssläkt. Vem kan säga det förut, om inte din smalaxlade sons granna klutar bättre behaga mina barn än mig? Jag har trätt in under ditt tak, och du är därför i din rätt att också stiga under mitt. Du kan då själv framställa vilka frågor dig bäst lyster. Vill du utsätta dig för avslag och kanske spe, blir det din sak. Så hotande som tiden är, skulle jag åka hem lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli vi aldrig, men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender. Här har du min mantel. Var det inte så, att du ville låna den?

Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort i hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ. I den låg det en liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på en levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde.

—Denna skall hon få, sade han. Och en silversömmad huvudbindel skall hon få och fingerguld och ärmkappa och nyckelring... och en sadlad mjölkvit gångare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda högt!

Ulv Ulvsson hjälpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var trång för en så bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knät, och under det att vagnen vände på gårdsvallen och åkte bort, hörde de kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda.

—Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och åkläde och underdyna, stoppad med fågeldun... och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med flämskt stadsmärke. Och var och en av bröderna skall ha en skjorta med silverknappar... och själv skall du ha så mycket tröskad säd, som två par oxar kunna köra i två vännor. Jag vill se vem som säger nej. Du kutige och hjulbente Asa-Tor!

Det blev tyst i huset, när vagnen hade rullat bort. Genom att ännu en gång höja piskan omvänt lät bryten trälarna förstå, att de voro lediga för kvällen. De linkade ut i en grå flock.

Ingevald stod kvar innanför dörren. Skymfen brände i hans sinne med en sådan smärta, att den tycktes honom oläklig. Med ens hade den öppnat hans ögon, så att han såg barkbitarna och smutsen i rummet. Han kände för första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Han såg pinsamt klart, hur förvildad och litet vördnadsbjudande fadern tett sig, när han med sin ask i knät skrytande och högröstad åkte bort bredvid den allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hört någon tala så stolt och manligt som Ulv Ulvsson, och begärligt hade han lyssnat efter vart hans ord. Det gnagde och plågade honom också, när han tänkte på den gamle Jakob, som han hade slagit. Ännu kunde han på sina tinningar känna de kalla läpparna.

Han sprang ut för att följa med trälarna, som han brukade, men han kunde ej finna dem. Vad var det då de viskade om nyss, när de gingo förbi honom? Det förundrade honom också, att Tova icke kröp tillbaka in i fårfållan i hörnet utan gick ut med de andra.—Ingevald! ropade en släpande röst från bodarna, men när han kom dit fanns ingen människa. Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma båsen, där spindlarna spunno.—Ingevald! ropade en annan trälstämma långt borta på andra sidan stugan, men där kunde han heller icke hitta någon. Han började ana, att trälarna smögo sig undan och med flit sökte vilseleda honom genom att kalla på honom från olika håll. Hade han då nu blivit så föraktad, att till och med trälarna gömde sig för honom? Var det då hans skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?

Hur han än letade, kunde han icke träffa någon. Den smala och trasgranna bondesonen, som skulle ärva hela den storrika gården, stod ensam mellan hjulspåren i det nedtrampade gräset, och på gavelhörnens ormhuvud sutto skatorna och skrattade åt det öde Folketuna.

Då drog han sig till minnes, att flera av trälarna smugit sig bort under de sista nätterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat men alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i halmen. Det var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå, förbittrad som han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget liv.

Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna kväva den gråt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvällen bredde sig klar och stilla, och ekarna föreföllo ännu större i sin orörlighet. Flitigare än bina brummade ännu en stund de raggiga humlorna i luften, innan de kröpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han länge och såg på en ekorre, som stack ut huvudet genom fönstret på sitt hus för att undersöka vädret. Då det befanns klart och utan minsta stormsky, slet den röda väderspåmannen bort stoppningen ur dörren och begynte att kasta ut nötskal över skurdtemplet nedanför trädet. Smattrandet mot det trasiga nävertaket väckte Ingevald, och han vände sig bort för att slippa se belätet inne i templet. Det gjorde han halvt av rädsla men ännu mer av blygsel. Han tyckte sig icke längre tillhöra den stam, som skogstemplens gudar beskyddade.

Vid vägen låg också en källa, som var berömd för sin goda och människovänliga vattenande. Han brukade ofta sitta där och självförälskad spegla de skrikande lapparna och öronens stora silverringar. När han mycket länge såg i det klara vattnet, hände det, att han till sist tyckte sig skönja källdisens bleka ansikte och greps av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men när han nu böjde sig över källan, såg han sig själv med Ulv Ulvssons ögon.

—Se här, snyftade han, kinden är som läder. Hur hårt jag nyper och slår, kan den inte rodna. Och håret är strävt hästhår. Aldrig får jag stå på tingsstället bland friborna odalmän. Går jag nu dit, lär ingen vilja höra mig. Och alla komma att le åt mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade föraktfullt på sin egen bild i källan.

Beständigt driven framåt av sina gäckade önskesyner, var det hela tiden just mot tingsstället som han vände sin gång. Den blev allt häftigare och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra, skulle han åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina olyckor.

Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga stenarna. Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden. Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det icke fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå vadmal. Han igenkände flera av de trälar, som hade smugit sig undan från faderns gård, och vid en av stenarna satt den livströtta Tova och suckade som alltid. Det var då för att i skymning och hemlighet hålla träl-ting, som de varit borta de sista nätterna? Och lagmannen, som stod i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. När han stundvis knäppte händerna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och gräshopporna slipade i det våta och doftfyllda gräset.

Ingevald hörde, hur den lågmälde predikaren slutligen stannade framför Tova och frågade, vad hon trodde om döden.

—Därom tänka vi trälar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta oss, och Den enögde vid forsen är finndvärgarnas gud. Jag vet bara, Jakob, att jag har stor tröst av att höra dig.

—Bättre än du, Tova, har jag då förstått, vad Jakob talat med oss om, sade bryten, som stod bredvid henne och ännu hade piskan i bältet. Nu ha vi trälar också fått en gud.

—Så är det, så är det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom för att ni skola glädjas och vänta och inte sätta er upp mot era husbönder, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen trivs inte längre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre när mina bröder i Skara. Hundratals tignarmän och hövdingar samlas där var påsk och midsommar för att taga kristnan. Tålamod, tålamod och längtan, det var er arvedel, men hädanefter skall den tindra. Jag giver er nu var och en en nypa salt, så långt saltet räcker i min påse. Jag besvärjer dig, saltets väsende, vishetens låga, att du i din hemlighetsfulla kraft blir ett hälsosamt botemedel till allt onts fördrivande. Jag besvärjer dig vid den nye guden och hans sons kärlek. Och jag går nu fram till så många av er, som jag kan nå, och blåser er över ansiktet. Fly bort, du mörksens hövding, du djävul, ur de kroppar, som jag inviger till boningar åt Gud Herren. Korsets bild tecknar jag med sot och salt mellan era ögonbryn, att Satan måtte förskräckas, om han vänder sig om för att åter krypa in i ert innanmäte. Enfaldigt som jag har lärt det, primsignar jag er alla, både de som stå närmast och de som hålla sig gömda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er till Guds kärleks verktyg.

Jakob lade sina händer på Tova och bryten och bad länge. Sedan kysste han de närmaste och tog upp tiggarpungen ur gräset och begynte åter sin brådskande vandring. Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de trodde, att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras ögonbryn. Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur han på det vilda Folketuna tackat för käppslagen.

—Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för att smyga sig hemåt.

—Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna. Det måste vara sonen från Folketuna. Har han också lyssnat?

—Jag skall inte angiva någon, svarade Ingevald mellan tänderna. Nu har jag fått veta, var min gud är att finna. Till honom skall jag gå. På klippan vid forsen står dvärgarnas gud. Där står Den enögde, som jag kan misshandla och slå, utan att ens en träl skall ömka honom.

Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg, men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom, att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde som trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre kunde gå vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes kula, och längre ut bakom stenrösen yrde skummet.

Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga. Upplyft på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin storlek och smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket stirrade ett mörkt hål som efter en jättes finger, och det var den fruktades öga.

Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget, knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var. Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde efter honom.

När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev vitt. De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann. Aldrig förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan så förhärjad och avskräckande ful. Är det hon, som har fött mig till livet? tänkte han.

—Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.

—Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

—Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags mödor.

Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.

—Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind efter slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som utan att hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då förgiva honom eller sticka ned honom under sömnen.

—Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!

—Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde för att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde jag hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv. Älgen betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej visste varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du stammar från forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha skägg och jaga uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina besvärjelsesånger. Där voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd, och där härskade dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man nästan aldrig, att någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro vi de sista. Ja, gå, gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå ingen gelike. Men när dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord och kunna bara vina och skria med stormen.

—Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det sista fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du mig livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig? En träl kan köpa sig fri och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna köpa mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder visste vad de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det bli av Folke Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram ur en mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan spottar man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon olycka vara större? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och dunder störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där blev han liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att ingen mer kunde skilja honom från de andra stenarna.

—Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga. Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet hos den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod. Ser du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i sina hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall bjuda dig en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som vidunder och varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och måne. Och vore du kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga bortom tingen. Visa mig dina händer, så att jag får se, att du har nog vassa naglar för att gräva. Och säg mig om du vill?

—Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo över ormbunkarna till Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och näverstyckena och kröpo in till honom.

—Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du äger.

Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så att det rann över.

—Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.

Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i krukan.

—Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de ha ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.

Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre lyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta och sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet lät deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur. Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga varghundar. Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med långa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till gårdarna. Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon rycka upp stugdörrarna, kasta omkring kvastarna, hälla vatten över glöden på härden och med ett ohyggligt skrik väcka de sovande utan att någonsin bli sedd och fångad. Små spenbarn skulle hon stjäla och byta bort. Hon skulle gå många mil för att under den heliga midvintersnatten lägga dem hos en främmande mor eller hos en ung mö. Flera gånger försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt och blev än smal och lång och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes några andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört kring Jorgrimmes hög. Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. Under det att hennes ansikte med många ryckningar förvred sig på olika sätt allt efter de olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och surrande. Slutligen knäppte hon händerna om nacken på sonen och med ansiktet lyft uppåt framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. Då han såg på henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma ihållande vin—och det genskallade över skogarna.

Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne genom rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det förundrade honom att han gick och bar något i famnen, som var halt och glatt att hålla i men icke tungt.

Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han kände igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot honom i skymningen och stängde vägen.

Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och framvisslade sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i, därför att hon stödde armbågen på hans strupe.

—Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.

—Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det vållar onda drömmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel, fast den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.

Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma. Under det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot skogen. Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde, hade de flockat sig framför dörren.

Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På männen växte skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade huvudkläden, som fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna och förvildade horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och källor. Främst gick en man, som var högre än alla de andra, och på axeln höll han en klubba av det vanliga slag, som bönderna brukade, när de slogo pålar i jorden. Han räckte upp högra handen för att visa, att han var god vän och att det icke var fråga om något överfall.

—Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle Ulv Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid så tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.

Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att åter gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla hans följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den mest hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var första gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.

—I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra utan att ens taga så mycket från dig som ett betande får. Det har varit svårt nog ibland, ty vi få både frysa och svälta, men dig vilja vi inte göra emot.

Trälarna skrattade hånfullt och Folke Filbyter slog ned ögonen.

—Det där är gott och väl, svarade han med en smula större hast, än han annars brukade, men vad vill du mig nu?

—Jag vill bjuda dig vänskap och förbund. Jag har noga reda på vad som sker här i bygderna. Jag vet att du tänker dig till Ulv Ulvsson på brudköp. Slutar det besöket illa, då blir det osämja mellan dig och den ädle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag växa inte på samma rot. Men då skall jag hjälpa dig och taga från honom allt, vad han för på vägarna. Han är fattig bredvid dig och har ont om folk, men behöver du en dag hjälp, kan jag komma på vakt till din gård.

—Och vad begär du för en sådan tjänst?

—Bara en enda sak. Men det blir en stor ära för mig och en lika stor förnärmelse mot Ulv Ulvsson, när du friar i hans högmodiga hus för din son. Det enda jag begär som villkor, det är, att du nu på stället ingår fostbrödralag med mig.

Ådrorna reste sig på Folke Filbyters korta hals. Men när han så hörde husfolkets skratt och betänkte, hur gärna han ville utmana sin granne, på samma gång som han sökte att vinna honom, steg ett blint trots i hans sinne. Han kände sig nog rik att icke fråga efter de lagkära bönderna, som timvis stodo och trätte vid tingsstaden i stället att slå till.

—Husbonde, du vill inte förnedra gården ännu mer än du redan gjort, sade bryten. Låt oss gå in efter våra huggtyg och försvara dörren.

Det var okloka ord av trälen, ty i stället att svara, vecklade Folke Filbyter upp skjortan från armen. Genast gjorde Älg Klubbehövding på samma sätt och kom honom till mötes.

Trälarna vände sig bort med avsky och lomade av till de upphängda sadlarna, men vände sig ändå om av nyfikenhet.

De sågo, hur stigmannen drog sin kniv och bröt upp en torva ur jorden. Sedan gjorde han utan många omsvep en rätt djup skåra i Folke Filbyters framräckta arm och i sin egen. När bådas blod hade blandats i gropen, lade han tillbaka torvan på sin plats, så att gräsrötterna kommo i blodet.

—Väx, väx, gröna gräs, liksom vår vänskap! sade han. Folke Filbyter, nu är du fosterbroder med den sämst ansedda mannen i hela bygden.

Därvid fattade han om hans hand och böjde sig åter lika djupt som nyss med ögonen tindrande av tillgiven beundran.

—Du stigman, sade Folke Filbyter och förde honom en stund med sig in i stugan för att dricka honom till. Jag har aldrig förr ingått fostbrödralag med någon människa.

—Och jag har nu uppnått min ärelystnads högsta mål, svarade Älg Klubbehövding. Jag begär ingenting av dig. Du gav mig mer än nog, då ditt blod rann ned i mitt. Men hälsa Ulv Ulvsson, och kalla på mig, ifall det blir av nöden.

När han åter reste sig och drog bort med sin skara, ledde trälarna ut två hästar och betslade dem.

—Hur skall det till sist gå med oss alla här? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gård.

Vad Ingevald där fick se, hade han förut bara hört trälarna berätta om, och han blev tyst och försagd, redan där han satt i sadeln. Den sista biten av vägen var slätare och jämnare än golvet på Folketuna. I lunden, som beskuggade den, låg en ättehög med offeraltare, och han räknade ända till fem runstenar, uppställda till ädel hågkomst av fjärran fallna fäder och bröder. Fotstegen hördes knappt, när han kom in i salen, så djupt var där strött med enris och friska ängsblommor. Väggarna voro blådragna med bonader, på vilka fullrustade vikingar seglade i sina skepp eller rände spjutet genom gapande drakar. Bordet var täckt med en vit duk, och runda bröd lågo bredvid vart träfat. På högsätesstolparna blänkte vapen av urgammalt dvärgasmide, och under solljuset, som strömmade ned mot härden, glänste till och med kittlarna alldeles blanka i den svarta askan. Trälarna, som sutto i en ring och flätade korgar, reste sig genast höviskt, när de sågo de främmande, och ingen av dem hade någon piska i bältet. Framför kvinnobänken vid gavelväggen stod Ulv Ulvssons äldsta dotter och mätte ut tråd, och hon talade glatt och fritt med trälinnorna som med gelikar. Då en av dem tappade nystanet, böjde hon sig och tog själv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sådan prakt kunde finnas annat än i de vakna drömmarna hos någon träl, som låg i halmen och satte ihop sagor. Han kände sig styv och stel i den nya blå klädnad, som han i dag hade fått till skänks, och han höll sig bakom fadern. Steg för steg följde han efter honom och försökte att i allt göra på samma vis som han. Men när Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst eka genom rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma honom i allt. Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin hopklämda plats, därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp, men han blygdes över honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade kunnat det. Smal och tyst satt han på den mjuka bänkdynan och längtade hem till trälarna på Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sådan fruktan och vördnad som Ulv Ulvsson själv. Han satt i högsätet och glättade pilar. Men så fort han fick syn på gästerna, gick han dem till mötes och vinkade på sin dotter Holmdis och sina båda söner. De voro honom båda ganska lika, endast mycket yngre, och Ingevald kände på deras fasta handslag, att han hälsade unga hövdingar, som voro vana att handla och råda. Holmdis bar fram mjödhornet, och sedan gästerna blivit välkomnade, satte sig Ulv Ulvsson på nytt i högsätet och förtäljde kämpasagor. Stundom tog han också harpan från stolpen och spelade.

Han hade också en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt för sig på kvinnobänken och lekte.

Alltemellanåt återkom Holmdis med ett nytt horn. För var gång var det ännu större och präktigare än den föregående, men Ingevald visste varken hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anständigt att dricka. Han litade icke längre på fadern utan försökte att skicka sig på samma sätt som Holmdis' bröder, men det var en svår konst. Hon talade flera gånger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom bunden, så att han ingenting kunde svara. En gång kom hon honom så nära, att hennes hår strök över hans händer, och därvid blev det alldeles genomstrålat av solstrimman. Hon log och vände sig om.

—Akta dig för mitt hår, sade hon, ty det är starkt nog att tvinnas till en bågsträng.

En lätt rynkning med ögonbrynen flög hastigt över hennes öppna blick som ett eko av det sista ordet. Först då blev den tanken fullt klar för honom, att det var hon som var ämnad att bo med honom på Folketuna. En sådan gränslös lycka tycktes honom omöjlig att tro på och fåfäng att begära, och han blev ännu räddare för henne. Han såg uppåt ljusöppningen i taket, och hon förstod icke, att han gjorde så i förlägenhet, utan sade till honom:

—Du lyssnar efter något.

—Vad är det som brusar i luften? frågade han och kände sig befriad av att äntligen finna något att säga.

—Vet du inte det heller? svarade hon. Det är den stora linden, det är vårdträdet. Det är nu så gammalt och år för år grenar det allt mer ut sig över huset. Den första av Ulvungarnas ätt satte det för länge, länge sedan, och lövdisen, som bor i den höga stammen, vakar över oss alla här, ända från det vi äro små. Därför vaka vi också över henne och hennes träd. Kom ut med mig, så att jag får visa dig kring på gården.

Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan.

Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring henne och följt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och försvann under hennes fötter. Alla blommorna i gräset stodo vidöppna, och genomträngda av solelden hade löven en ännu klarare grönska än annars. I var källa och var bäck låg en sol. Till och med i de vattenfyllda fördjupningarna på hällarna lågo små och stora solar, och alla kastade tävlande sina strålar tillbaka upp mot den lysande modern på himlavalvet.

—I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut över världen, sade Holmdis. Vad månne det vara, som så kan fröjda det högheliga gudaparet, att de låta allt skapat glimma så härligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vårdträdet och visade Ingevald, att det skulle behövas tre eller fyra människor för att med armarna nå om stammen. Och hon beskrev, hur hon och trälkvinnorna under vinterfesten prydde grenarna med äggskal och hanefjädrar för att glädja lövdisen och tacka henne för ett gott år. Sedan skyndade hon sig några steg före honom, efter det var hon, som kände vägen. Det förvånade honom icke, att hon var glad, då hon gick i ett sådant ljusglitter, men han skämdes över att ingenting ha att säga.

—Jag har hört, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och frågade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de blå.

Därpå kunde han icke svara. Först när de kommo in i stall och fäbodar, tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

—Den här oxen har för långa klövar och blir aldrig någon god dragare, begynte han och blev genast en smula säkrare på rösten. Och rid aldrig den här hästen. Han har opålitliga ögon. Hästar äro besynnerliga djur och det är svårt att bli klok på dem. Att tämja hästar är som att tämja kvinnor, säger far.

—Det är gott, att man inte kan döma efter hästhåret, svarade hon med en hastig blick åt hans eget huvud. Jag var så nyfiken på att få se dig, Ingevald. Jag trodde så säkert, att du skulle ha på dig den där långa skjortan av granna lappar, som far talade om, när han kom från Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina öron. Är det sant, som trälarna påstå, att du ibland brukar ligga på knä över en källa i skogen och spegla dig?

Han märkte, att hennes glättighet icke var så alldeles harmlös, som han först hade trott, utan att hon gäckades med honom. Han stod kvar inne i spiltan och fortsatte att hålla upp hästens öga och granska det.

—Nu vet jag svaret på din fråga om blommorna! utropade han plötsligt och vände sig om. De vita äro fagrast, ty vitblommig är porsen, och ett kallt porsöl på en het dag går över allt, säger far.

—Nej, det är de blå, för dem sätter man i brudkransen, svarade hon lika tvärt. Och nu skola vi inte längre stanna här inne utan gå tillbaka ut i solskenet.

—Den som får sätta brudkransen på dig, Holmdis, blir nog för yr i ögonen att se färgen på blommorna, sade han.

Han sökte henne med en fast blick, ty nu var han själv nöjd med sitt svar. Hon hade skjutit upp dörren och gick åter ett par tre steg framför honom.

—Den som får sätta brudkransen på mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag med honom en gång som liten. Men nej, därpå törs jag inte nu tänka. Kanske har jag ännu inte mött honom, men jag har hört mina bröder tala om många ädla och hugstora kämpar. När den stoltaste och mest berömda av dem rider in genom min fars grind, då kunna vi börja tala om min brudkrans.

—Övermodig mö får länge sitta och vänta.

—Och medan hon väntar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kämpe, som styr snäckan långt ute på havet. Ack, hon hör så klart, hur han också sitter och sjunger om henne, fast han ännu kanske varken vet var hon bor eller vad hon heter.

—Och så sätter hon till att gråta... och tar bonden i granngården!

Hon böjde sig och bröt en dunig maskros och blåste på den.

—Nej, till bonden i granngården säger hon: akta dig, bonde, för mitt hår, ty fast det inte är hästtagel, är det starkt nog att tvinnas till en bågsträng.

Han tvärstannade också och sökte ett hatfullt ord för att kasta det efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt till honom:

—Det är orätt av mig att föra dig omkring här ute så länge, då far ännu spelar på harpan. Du kunde ha större glädje av att höra på honom, ty säkerligen ha ni ingen harpa på Folketuna. Vi ha nu fått talas vid, och jag tycker nu bäst, att vi gå tillbaka igen till de andra.

När de kommo i salsdörren, avbröt Folke Filbyter sin värd mitt i harpspelet och ropade:

—Du leker för omständligt på strängarna, Ulv Ulvsson. De unga äro redan tillbaka, och ännu har fästningastämman inte begynt. Det är inte sed, att de själva skola vara närvarande och därigenom hindra oss att tala fritt vid en så allvarlig förhandling.

Ulv Ulvsson hängde upp harpan på högsätesstolpen. Till tecken att fästningastämman begynte satte sig alla med fötterna i kors och med händerna korslagda framför sig på bordet.

—Det är sant, sade han och hans röst lät icke lika klar och bestämd som annars, att de unga inte själva bruka få vara inne. Men jag ger dem lov därtill, så att vi också få höra deras tanke. Må de sätta sig ned på sina tillbörliga platser, så att jag får min dotter hos mig och du din son hos dig. Låt oss nu höra ditt ärende, granne. Jag frågar dig först efter gammalt bruk: vill du köpa mark?

Folke Filbyter steg upp.

—Nej.

—Då frågar jag dig, om du vill köpa säd?

—Nej, jag vill köpa en av dina döttrar, Ulv Ulvsson, och helst den äldsta. Jag spörjer inte om hennes mor, ty hon är död. Din dotters frida väsen talar bäst för hennes eget värde.

—Det är väl sagt, svarade Ulv Ulvssons söner. De visade sitt instämmande genom att slå ett hårt slag över den vänstra handen, som fortfarande låg utsträckt på bordet.

—Så långt äro vi då eniga. Jag ber er att inte heller spörja om Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan därför också kallas död. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons söner mumlade något om »finnkvinnan», men Folke Filbyter skyndade sig att fortsätta, ty han hade på förhand noga lagt upp sina ord i minnet.

—Törhända förundrar det er, att jag med ens blivit så ivrig i en sak, som ännu för några dagar sedan inte fanns till för mina tankar. Skulden är i så fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som en klok granne, men på samma gång så skymfligt, att jag bara ser en utväg till försoning. Och det är ett avtal om gifte mellan våra barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertänksamt.

—Blev du skymfad av att höra sanningen, Folke Filbyter, så måste du veta, att det dock finns många sätt att få en uppgörelse. Anser du, att vi båda suttit för länge hemma för att rätt kunna sköta ett svärd, ha vi ju söner, som äro unga nog till ett envig. Det oaktat får jag inte glömma, att du i dag som gäst står under mitt särskilda skydd och att det var jag själv, som från början kom att tänka på ett gifte. Ja, jag sätter en lugn klokhet så högt, att jag för min del vill taga tillbaka mina häftiga ord och åtminstone inte motsätta mig ditt förslag. Jag råkade i vrede, när jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det får du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men på samma gång måste jag påminna dig, att vid en fästningastämma är var och en fri att säga sin mening rätt fram, utan att den andra får misstycka. Och nu vänder jag mig till er, mina söner. Betänk att jag börjar bli gammal och att jag sitter ensam här hemma, när ni äro ute på skeppen. Jag behöver någon, som hjälper mig att värja gård och grund. Ingen vet snart rätt, vem som är herre över Svea välde. Valkyriornas hästar skria efter en blodsåker.

Holmdis sprang upp från dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta från hennes ansikte, fast hon ännu en gång stod mitt i solstrimman.

—Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig följer jag honom godvilligt, om han också rågade din sköld med guld. Och till er, goda bröder, vänder jag mig för att få hjälp.

Folke Filbyter slog vredsint i bänkkarmen. Som han stod där i sin vilda styrka och hälsa med Ulv Ulvssons nedfläckade mantel ännu häktad över bröstet, liknade han närmast en jättelik vildman. Hans tafatthet i alla åtbörder och hans obehärskade och mullrande stämma tycktes också snarare stamma från klyftor och skogsstigar än från det fredliga vardagslivet på en gård. Ändå var det omöjligt att ej genast igenkänna den storrika bonden. Den svällande fetman tyngde hans gestalt som en börda. Magen var mer framskjuten än bröstet, så att rocken framtill tycktes för kort. Han stod brett isär med fötterna, och linhåret hängde blankt och slätt på båda sidorna om det runda, kvinnligt skägglösa, skärhyade ansiktet. Det löje, som så envist alltid mötte och följde honom var han kom och gick, kringrände honom åter ett ögonblick på alla sidor, utan att han själv märkte något därom.

—Ulv Ulvsson, tämj din dotter, ropade han. Lär henne, att ett klokt avtal är det enda, som grundar barns lycka. Jag är man att göra ett frikostigare brudköp än någon annan. Säg henne, att hon skall få två hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark bränt silver med flämskt stadsmärke och...

Ulv Ulvsson satt förlägen och såg i askan på härden.

—Lugn, lugn, granne! sade han. Det är inte mer än billigt, att också hon får ett ord med, ty frågan om ett brudköp är mera invecklad denna gång än den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med något skepp och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det är blyga ungmörs sed att neka i förstone. Kanske lyssnar hon därför hellre till sina bröder än till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' bröder och talade. Den yngste nickade vänligt till henne och talade först.

—Min syster får ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram över golvet som för att gripa fast var och en som han talade till.

—Ni äro från vettet, unga människor! ropade han. Åt er, bröder, har jag lovat var sin tröja med silverknappar. Men jag är villig att bjuda ännu mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni på väggarna och blomster på golvet, men ni äro fattiga. Om också er gård, näst min, har de största ägorna, så äro ni ändå fattiga, fattiga!

Den äldre brodern tänkte sig för länge. Sedan sade han:

—Jag kan inte giva min yngre broder rätt. När två unga flytta ihop bara för sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga på. Kärleken är ett mjöd, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger något att gemensamt akta om. Äro de också i början kalla i sinnet, märka de med tiden de goda sidorna hos varann, och då glädjas de däråt och bli nöjda. Därför skola aldrig de unga själva sysselsätta sig med sitt gifte utan överlåta den angelägenheten åt andra, som se klart och lugnt och ställa allt till det bästa. Kära syster, jag kan en gammal visa. Gifte av kärlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir fröjd i borg.

Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att åter sätta sig.

—Holmdis, där kan du själv höra, sade han. Din äldre bror har ärvt Ulv Ulvssons försiktiga klokhet.

—Väl om så vore, fortsatte den äldre brodern, men ännu har jag inte talat till slut, granne. Det är sant vad du säger, att vi Ulvungar äro fattiga vid sidan av dig. Näst din gård är vår den, som har de största ägorna, men det växer inte guld och silver i skogar och kärr—annat är när du går förbi med ett hål i säcken. Nog bruka vi bröder annars om somrarna ligga i västerviking, men där ha vi mest fått handskas med järn och sällan med andra metaller. Vi ha följaktligen skäl att lyssna på ditt anbud men få därför inte glömma det enda rätta svaret. Och nu vänder jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa höves det oss, vi som äro av gammal lagmansätt, att knyta förbund med Folketuna. Guld når långt, men inte längst. Från Folketuna kommer aldrig någon son, som med makt och anseende kan bli vår broder och glimma som ditt svärd i din ålderdom. Ur ett förskämt frö växer intet träd. Kan du tänka dig Folke Filbyter som stamfader till en mäktig ätt? Folketuna är en föraktad gård, uppförd av en främling, om vilken vi inte veta annat än ont. Må han gifta ihop sin son med trälfolk eller finnfolk. Det anstår den, som efter en mansålder skall ligga glömd utan minnessten. Vi tro, att du menade väl, fader, då du fick din olyckliga tanke på denna sak, men frimodigt säger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga förtänksamhet. Tiden står molnig och hotande, det är sant, men åt en avkomling från Folketuna är min syster för god. Vi bröder säga nej och resa förbud, ty vi vilja att vår ätt skall stiga uppåt mot höjderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som ännu förblev sittande. Han vände sig åt sidan och tog sin dotter om armbågarna.

—Skåde min goda fylgia i mitt sinne, ty rent är mitt uppsåt! Och du, min dotter! Friboren är du liksom jag. Tre frejdade ätteled kan du räkna bakom dig i tiderna. Hjältenamn, som ärats i Svitiod, kan du läsa på stenarna i minneslunden. Glädjefullt kan du drömma om de bröder, som skönt fingo somna på sina sköldar under drabbningar i främmande land. Därför bjöd jag dig också att närvara i dag och föra din egen talan. Hur högt min granne värderar dig, kan du bäst döma av hans anbud, och jag har ödmjukat mig inför klokheten hellre än att skryta om ättetal. Det oaktat bör du också lyssna på dina bröder. Bestäm nu själv!

—Jag har bestämt. Aldrig lämnar jag mig godvilligt åt Ingevald Folkesson.

—Då återstår mig bara att räcka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson och gick ned ur högsätet. Glöm mina förnärmelser sist och mina söners ungdomliga häftighet i dag, så att frid får råda mellan gårdarna. Dina gåvor skola ärligt återskickas till Folketuna. Vill du, så uppsätta vi gemensamt en väpnad skara till vårt försvar, ifall konungen skulle komma för att döpa oss med svärdsmakt. Här står jag och väntar på dig med handen framräckt.

Nu tilldrog sig något, som ingen hade väntat. Det skulle ha förefallit alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och slagit i bänkkarmen som nyss, men icke ett drag förändrades i hans ansikte. Han stod där lika klippfast orörlig och tyst, som hade var blodsdroppe i hans kropp mist sin värme och stannat. Uppfödd bland bönder, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt förnöjd med litet eller ingenting, blev han en helt annan, när det gick honom emot. Han stelnade då till den sega kraft, som ödesdiserna just bruka förläna, där de ämna att lägga på de största olycksbördorna. Ulv Ulvssons skymfliga besök hade väckt hans lust att skaffa mer anseende åt sonen, men han blev enträgen och envis först därigenom att han mötte motstånd. Ett brudköp, som en annan kanske genast skulle ha fått till stånd, visade sig för honom mot hans förväntan nu som en omöjlighet. Han kände sig stå i ett hål djupt nere i jorden, inklämd mellan milstjocka och ogenomträngliga jordväggar. Det föll honom icke in att grubbla över, om han själv bar skulden och om det fanns något sätt att taga sig upp ur trångmålet. Han blev endast tvär och stum, och de, som nyss hade dragit på munnen åt hans otymplighet och skryt, blevo oroade och själva tystade.

—Din hand? svarade han efter lång väntan i salen. Nej, Ulv Ulvsson, nej! Besutte jag din kloka förtänksamhet, skulle jag kanske svara annorlunda, men bonden på Folketuna är ingen klok man. Han är ingen passande vän för dig. Känner du Älg Klubbehövding?

—Jag önskar, att jag hade den nidingens huvud på golvet här framför mig.

—Sedan i morse är jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt till, att hästarna bli framledda?

Trälarna sprungo till och hjälpte honom upp på hästen. Fet och tung som han var, red han sin väg i långsamt gående, och sonen red bredvid lika tyst.

Om kvällen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trälarna och viskade släpande och klagande om dagens händelser, men till fadern vågade han ingenting säga. Folke Filbyter dröjde länge vid grötfatet. Ända till dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den följande dagens nödvändigaste göromål på åkern.

Först om natten kände Ingevald med sig, att han icke längre kunde bära tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid fadern.