WELTPOLITIK
Många människor syssla nuförtiden med storpolitik. Man sluter fred (eller gör det rättare sagt inte); man ändrar gränser; man beräknar skadestånd av själva fan. Jag läser därom i tidningarna, fastän jag lovat mig själv att låta bli. Blir det fred, blir det utan min medverkan, och blir det krig igen, sker det också mig förutan. Det enda som följer av tidningsläsning är fördärvade nerver. Jag är en rå hädonist.
Det fanns emellertid en tid, då jag levande intresserade mig för åtminstone ett storpolitiskt problem. Men om jag berättar detaljerna, komma de endast att bekräfta att jag är en rå hädonist.
Det var sommaren 1913. Jag låg i Monte Carlo, var fattig och hade ett umgänge, som endast mot sin vilja var fattigt. Jag fann mig med en franciskans tålighet i syster Armods energiska famntag. Det är faktiskt. Åtminstone inbillar jag mig det nu, när sex år ligga emellan. Men låt oss tala om Louise av Koburg.
Jag hade ingen personlig beröring med denna prinsessa. Visserligen kände jag två grevar och en italiensk markis, men de voro inte i stånd att introducera mig i de kretsar, där Leopold II:s dotter rörde sig. Den ene av grevarna var greve Borgacz från Ungern (som visserligen var av god familj, i det att det var hans bror som senare formulerade ett visst ultimatum till Serbien); den andre var greve Origoni, som numera odlar peppar på en franska staten tillhörig domän i Guyana. Markisen hade lösskägg och en stor räkning hos sin hotellvärd. Nej, ingen av dessa ädlingar var i stånd att introducera mig i Louises av Koburg krets. Den som höll på att göra det var svensk och hette—men nej. Inga namn!
Denne svensk var systemspelare. Trots sin ungdom—han var 24 år—hade han besegrat hasarden. Icke mindre än fem ofelbara system stodo till hans förfogande, när han ville spela—och fick kapital. Det var just det det hängde på. Han behövde kapital. I samma ögonblick han fick det, var kasinot sålt, dess guld hans, och han och hans vänner burgna män för livet. Ingen har bett livligare för en annans räkning än jag för W:s. Och plötsligt tycktes mina böner verka.
En vacker dag berättade han mig följande vid ett stycke franskbröd med salt och ett glas franskt brännvin:
I kasinot hade han gjort bekantskap med en tyska av god familj. En äldre tyska. (W. var en vacker pojke.) Denna tyska hade fattat ett livligt intresse för hans system nummer tre, det på dussin och transversaler. Och nu berodde allt på prinsessan Louise av Koburg.
Hur kunde så många människors framtid bero på Louise av Koburg?
Jo, Louise av Koburg, som var dotter till Leopold II, hade i denne en hård fader. Leopold II nekade sitt barn de pengar, som tillkommo henne, och på grund härav måste hon processa med honom. Sådant är livet. För att föra processen behövde Louise av Koburg pengar, och dessa pengar hade hon delvis lånat av den äldre tyska, som W. träffat i kasinot. Fick Louise pengar, fick tyskan pengar; fick tyskan pengar, fick W. pengar; och fick W. pengar, var kasinot sålt med man och mus. Och W. och hans vänner rika.
På så invecklade trådar hänga institutioners och människors öden.
Nu återstod en sak, sade W. Det var nödvändigt, att jag tog till
Mentone.
Varför var detta nödvändigt?
Jo, W. ville veta om den gamla tyskan fått pengar av Louise. Han hade som en aning om att hon hade det, men han ville inte fråga direkt. Varför inte? Nej, ty då kunde den felaktiga uppfattningen lätt insmyga sig hos henne, att W. var nödställd, behövde pengar och var tvungen att sälja sitt system till underpris.
Jag medgav, att detta var sannolikt. Men hur skulle jag få reda på om tyskan hade fått pengar eller ej?
Bah! En man med mitt skarpsinne och vinnande sätt! En barnlek—en fullkomlig barnlek. Tyskan bodde på Hôtel des Acacias. Det gick som en dans.
Nåväl, jag skulle ta till Mentone. Men då fick W. lov att ge mig till biljetten. Jag var luspank.
Käre bror—jag beklagar. Jag också. Du får gå.
Gå! Gå till Mentone! Nästan en hel mil!
Varför inte? En uppfriskande promenad. Och målet som vinkar oss: kasinots ruin, allmänt välstånd över resten av linjen!
Gott. Jag skall gå.
Jag gick.
Jag gick en kilometer, jag gick två, längs stranden av det blå Medelhavet. Mina skor voro lätta och tyngde mig inte. Jag gick, och under det jag gick, utmålade jag kasinots undergång för mig själv; jag utpenslade den i detaljer, tävlande med Yttersta domens i Michel Angelos framställning. Jag såg guldet hopa sig i drivor kring W. och mig. Jag såg krupiärerna begå självmord; jag såg monsieur Blanc på knä för W., tiggande om nåd. Jag hörde W. svara honom (torrt, som det står i romanerna):
—Fem millioner, och jag slutar!
Jag såg upp. Jag befann mig vid Cap S:t Martin. Det återstod mer än en halv mil. Och mina fötter voro ömma. Men det fanns intet val. Vidare!
Jag gick och gick, kilometer efter kilometer. Till slut var jag så trött, att jag inte orkade mer. Jag befann mig just vid en spårvagnshållplats. Och plötsligt erinrade jag mig en sak: i min byxficka låg ett enfrancstycke från Charles X:s tid. Det saknade giltighet; varenda affär, jag kände i Monte Carlo, hade delgett mig detta och spottat ut det. Men—
Jag hoppade upp på spårvagnen, som just kom. Vi körde, och jag stack till konduktören det fula myntet med Charles X:s drag nedåtvända. Han måste ha varit numismatiker, ty utan att vända myntet sade han omedelbart:
—Den går inte. En annan.
—Jag har ingen annan, sade jag.
Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter petitio principii. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad förutsättning.
Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla rika.
Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte hållbar.
Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del. Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av Koburg—åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg—hem till Monte Carlo för att undervisa W. i petitio principii.
MONSIEUR ELLÈR I KURRAN
Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man, som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till rivieran.
Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan framför tio i skogen.
Ja, man skulle kunna kalla dem för materialister, men älskvärda materialister. De äro hjälpsamma och hjärtegoda. De äro det av instinkt, vid alla tider på dygnet, i alla förehavanden, t.o.m. när de äro anställda i polisen. Egomet qui loquor, jag som talar till eder, vet det, ty jag har själv blivit arresterad i Monte Carlo.
Hunnen hit skjuter den skandalhungrige läsaren upp ögobrynen, lägger från sig cigarren och mumlar:—Aha! Men varför—
Jag avbryter läsaren, som önskar fråga, varför den skarpsynta monegaskiska polisen inte behöll mig. Det var av hjärtegodhet. Men låt mig lägga aktstyckena i saken på bordet.
Det var en aprilafton 1913. Jag hade fått en anvisning från Sverige på ett belopp, som endast kunde kallas mindre. Intet annat adjektiv passade på det. Jag hämtade det på posten, och på vägen från posten till min bostad föll djävulen över mig. Djävulen öppnade dörren till en biljardakademi, gav mig en puff i ryggen och sade:—Ah, visst fan. Det tjänar inget till att förneka det: jag älskar att spela biljard. Mest lina, men nästan lika högt engelsk snooker. Jag hade spelat snooker på Den uppgående solen i Tottenham Court Road med en tvivelaktigt hederlig polack, vars fader var i tullen, och markören på stället. Jag ansåg mig rätt på det klara med snooker. När djävulen nu öppnade dörren till elfenbensakademien, var det första jag såg en snookerbiljard och en engelsman, som spelade snooker med sig själv, och som förväntansfullt betraktade mig. Djävulen skrockade och drog sig tillbaka. Inom en minut var jag mitt uppe i spelet med engelsmannen.
Nu är det med engelsmän som spela snooker, att de dricka whisky samtidigt. Den som förlorar partiet, betalar whiskyn. Jag vann partiet nummer ett och den därunder konsumerade whiskyn. Jag vann partiet nummer två och den under tiden assimilerade whiskyn. Jag vann partiet nummer tre, plus den samtidigt absorberade—
Nej, detta är ingen kaféräkning. Jag vann alla partierna utom det sista. Under det sista partiet upptäckte jag, att, om jag var styvare än engelsmannen i snooker, engelsmannen var styvare än jag i whisky. Långt ifrån att medge detta föreslog jag att vi skulle ge oss av till en annan lokal. Den sista resten av svenskarnas vikingalynne, lusten att byta lokal, satt i mig. Vi lämnade biljarden och togo en droska. Av obekant anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt.
Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade pengar. Jag sade:
—Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade:
—Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs! Jag såg mig om; han hade rätt. Engelsmannen var borta.
—Betala! ropade kusken. Betala!
Hade han inte ropat, hade jag kanske betalat. Nu slog det mig, att allt vad jag hade kvar var tio francs. Jag har sagt, att postanvisningen var mindre. Tio francs betydde mitt livsuppehälle i lika många dar (på den tiden). Och denne kusk ville ha mig att betala körturer med dem! Aldrig.
—Jag betalar inte, sade jag till kusken och steg ur vagnen. Aldrig!
Kusken krängde på ett ögonblick av sig rocken och flög mot mig, brinnande av lust att förvandla mig till rostbiff. En intresserad folkskara slog krets om oss. Jag gjorde mig under höga rop redo att lida för min tro, då kretsen klövs och en fet, monegaskisk polis tog på sig glasögon och ställde sig mellan kusken och mig. Varför han tog på sig glasögon, vet jag inte, men han gjorde det.
—Han vill inte betala! ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristosacramentoporcodio! han vill inte betala, men han skall! Han skall! Fem francs! Betala!
—Betala, min herre, sade den fete polisen. Ni har åkt droska; ni måste betala.
—Jag har givit engelsmannen pengar att betala med, sade jag. Min röst var brusten.
—Var är denne engelsman? sade polisen.
—Han har försvunnit, ropade kusken. Ah, porcamadonnacorpodichristoporcasacramento, betala, betala! Fem francs!
—Aldrig, sade jag.
—Till polisstationen! sade polisen.
Vi stego upp i droskan, polisen, kusken, en vän till kusken, som var ännu mer upprörd än kusken, och jag (motståndslöst). Vi reste till poliskontoret och togo plats kring polisernas förmaksbord.
—Vad är ert namn? sade polisen.
—Ellèr, sade jag, ty så heter jag i Frankrike.
—Och ert namn? sade polisen till kusken.
—Giannini! ropade kusken. Ah, porcosacramentoporcamadonna—
—Monsieur Ellèr, sade polisen, ni måste betala monsieur Giannini fem francs.
—Aldrig, sade jag och föll i sömn. Man väckte mig omedelbart. Kusken och hans vän dansade på golvet av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
—Attention! sade han. Giv akt! Han vill tala.
Med min brustna röst påbörjade jag en redogörelse för hur jag tillbragt min dag. Hunnen till det tredje snookerpartiet somnade jag. Jag väcktes omedelbart. Kusken och hans vän dansade åter runt, brinnande av mordlusta. Jag lyfte handen. Polisen lyfte handen.
—Attention! Giv akt! Han vill tala.
Jag fortsatte min berättelse och nådde fram till näst sista partiet.
Därefter somnade jag på nytt. Jag väcktes och lyfte handen.
—Giv akt! sade polisen. Attention! Han vill tala. Jag avslutade min berättelse. Alla lyssnade uppmärksamt. Just då jag skulle falla i sömn, sade polisen:
—Monsieur Ellèr, ni förnekar alltså icke att ni åkt i droska med monsieur Giannini?
—Nej, sade jag.
—Nåväl, monsieur Ellèr, då måste ni betala monsieur Giannini fem francs.
—Aldrig! sade jag.
Kusken och hans vän återtogo ögonblickligen sin ursinniga dans. Polisen reste sig och öppnade med beslutsam min en dörr.
—Monsieur Ellèr, sade han. Det är där ni skall sova, om ni inte betalar de fem francs, jag talar om.
Mitt hjärta veknade omedelbart. Jag är en känslig natur, vars sinne är öppet för det berättigade i andras synpunkter. Jag tog upp fem francs och gav dem till kusken. Kusken och hans vän avbröto omedelbart sin mordlystna dans, tryckte båda mina händer och försäkrade, att det var vad de väntat sig av mig. Polisen sade detsamma.
—Det var, vad jag väntade mig av er, monsieur Ellèr. Nu skall jag följa er hem.
Han gjorde det, under det kusken körde hem, nöjd med dagen. Vi hade tillbragt tre och en halv timme med att förhandla. Solen höll just på att gå upp över uddarna mot Italien. Havet skälvde i lila och skiffergrått. De vita villorna färgades topasgula och vinröda; palmerna rasslade metalliskt i gryningssuset, och under deras stammar lågo druvblå skuggor. Den fete polisen följde mig till min dörr och avböjde det öl, jag föreslog att vi skulle använda min sista femfrancsare till.
Ack ja, detta var min arrestering nådens sista år 1913 i Monte Carlo, vid det blå Medelhavet, dit röken av en algiercigarrett på ett kafé gav mig biljett i går afton.
ALL ÖVERKLASS ÄR INSTIFTAD FRÅN OVAN
Erotologen sade till oss:
—Detta tilldrog sig på den tid, då jag studerade. Det tilldrog sig i den gamla staden med de krokiga gatorna, där allting kunde tilldraga sig i den vägen. Om aftonen gick det tåg av osläckta begär längs huvudgatan; före klockan nio mer eller mindre kyska, efter klockan tio uteslutande orgiastiska. Hade vi människor varit självlysande i detta tillstånd, hade gatan sett ut som en oändlighetsserie av lysmaskar. Till klockan sju gingo familjeflickorna fram och tillbaka där, arm i arm, fnittrande och pratande. Klockan sju till åtta kom det demokratiska genombrottet; pigorna ryckte in, doftande av mandeltvål och solid köttslighet. Med dem kommo ock fabriksarbeterskorna, smalare i figuren, blekare i ansiktet och svartare under ögonen. Men mellan dem och studenterna var det satt ett svalg av misstänksamhet; några förbund stiftades under gaslyktorna, men inte många. Klockan tio kom Ingeborg, den ensliga förriderskan till nattens garde. Hon gav signalen till uppbrott för de andra. Ännu en halvtimme såg man kvarblivna medlemmar av det demokratiska genombrottet; så var deras tid förbi, och Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda behärskade gatan.
Det var hederliga och snälla flickor, och jag skall inte säga något ont om dem på deras gravar. De hade förståelse och erfarenhet. De voro fria från vinningslystnad och hade ingen överdriven tanke om sig själva. I deras klass kan man inte nå längre. Kan man det för resten i någon?
Nog av, efter klockan tio var det de som härskade på gatan med mild, men fast spira—de och poliserna med vilka de stodo på en fot som gränsade till kamratlighet. Det skulle lika litet fallit dem in att förolämpa polisen som polisen att arrestera dem. Fåren betade bland ulvarna. Det var en idyll, men ingen idyll kan vara. En vacker höst upphävdes skråtvånget i den närliggande storstaden. Den gamla staden med de krokiga gatorna såg en invasion, vartill den aldrig sett maken. Röda plymer vajade; siden fräste; genombrutna strumpor sutto stramt över svarvade vådor. Stjärnorna stodo stilla av häpnad som i julnatten. Polisen kliade sig fundersamt i nacken. Ingeborg, Anna, Johanna och Amanda samlade sig som spartiaterna vid Thermopyle för att avslå fienden. Med samma öde. Fienden var för välrustad. Dess kärlekspilar förmörkade himmelen. Spartiaternas gamla bundsförvant poliskåren förrådde dem. Den svarade på deras bön om hjälp med att vända ryggen till. D.v.s. inte till fienden. Efter några månader var fienden erkänd herre på gatan. Anna, Amanda, Johanna och Ingeborg voro försvunna.
Av dessa mindes jag egentligen endast Johanna. Hon var också den bästa.
Hon hade endast ett fel. Hon hade en prononcerad svaghet för konjak.
Jag vet inte, hur många år efter det gamla gardets nederlag det hände. Det var emellertid ett par tre allra minst. Den hösten hyrde jag tre möblerade rum tillsammans med en vän. Han var yngre än jag och ganska fången i köttet. Jag själv hade sått min vildhavre, som det heter hos Dumas fils, åtminstone den sortens vildhavre som såddes på förut beskrivna åkerfält. Jag hade börjat anse dylik sådd som ett förräderi mot rasen efter andra litterära mönster. Och en kväll i denna period kom jag hem från kaféet och hörde plötsligt ett gnäll i min trappuppgång.
—Göran! sade det, Göran!
Jag rev eld på en tändsticka. Johanna stod där, åldrad, litet plussig, med en röd kapott på sned på huvudet som sista medgivande åt modets växlingar. Hon stirrade på mig med en trött och slö blick.
—Har du någon sprit, Göran?
Jag kände en våg av altruism slå upp inom mig. Här var ett tillfälle att visa att man kunde göra det goda för dess egen skull, utan tanke på egen fördel eller njutning.
—Kom! sade jag till Johanna. Jag tror nog jag har litet konjak.
Hon följde mig utan att säga någonting. Hon var van att följa efter någon uppför trapporna utan att säga någonting. Jag släppte in oss i våningen och undersökte spritförhållandena. Det enda jag hade var en flaska punsch. Jag bjöd Johanna slå sig ned, jag serverade punschen åt henne i ett grogglas, och jag började tala om gamla tider. Jag konverserade som en resonör hos Dumas fils. Det var inte utan att jag blev rörd själv. Johanna drack punsch ur grogglaset utan att säga någonting. Hon var varm och lycklig. Varför skulle hon säga någonting?
Plötsligt hörde vi steg i trappan. Jag lystrade, och Johanna spände sina öron, som voro vana att lyssna efter hyresvärdinnor. Men det var ingen hyresvärdinna. Det var min vän, som var fången i köttet. Han öppnade dörren till rummet, där vi sutto, och vid armen hade han en av de eleganta damerna, som brukade resa över om aftonen från den närliggande storstaden.
Jag skall aldrig glömma den scen som följde.
Min väns sällskap rätade upp sig i sin fulla längd och frös till is. Hennes sidendräkt frasade kring hennes svarvade gestalt. Hatten med den röda plymen satt som en domarbarett på hennes huvud. Hennes ögon flammade av en rättvis vrede, där hon med pekfingret lyft mot Johanna vände sig till min vän och ropade:
—Fy fan, där sitter ju ett—
Jag utelämnar det ord, varmed hon karakteriserade Johannas levebröd. Men innan jag hunnit protestera, hade Johanna rest sig ur stolen. Hon såg slött framför sig och luskade av utför trapporna som en gammal våt hund. Den röda kapotten vinglade melankoliskt på hennes huvud. Hon sade ingenting. Hon var van att gå sin väg utan mycket konversation, och här fanns ju för resten ingenting att säga. Det enda ord, som träffade spiken på huvudet, hade sagts av den eleganta damen i den röda plymen.
Jag förmodar, det är på det viset det känns för gamla skalder som utvisslas av yngre kolleger. Det vill säga, denna reflexion har jag gjort senare.
PÅ TAL OM NIKLASSON
Niklasson, alltså botanisten Niklasson, var smålänning, och vad det betyder i predisposition åt olika håll vet man. Mendel och ärftlighetsforskarna ha försummat sitt bästa arbetsfält, när de inte kartlagt Småland raspsykologiskt. Finns det en ras i världen, som erbjuder så många typiska drag? Nej. Men låt oss hålla oss till ämnet.
Niklasson anlände till universitetet på cykel från Jönköping—trehundra kilometer. Han var en centaur på hjul. Han rörde sig aldrig med fri vilja på annat sätt. Att han cyklade till universitetet var alltså självklart, och dessutom kostade biljetten, tredje klass, över sex kronor (gamla stilen). På tåg anlände Niklassons böcker, blomsterpress och sängkläder. Niklasson avhämtade dem på stationen, lade dem på sin rygg, som hans förfäder gjort genom seklerna—böcker, blomsterpress och en väldig bolster—och transporterade dem till det rum, han hyrt för 25 kronor i terminen. När han så lastad körde förbi stadsbudskontoret, frigjorde han ena handen för att räcka lång näsa åt stadsbuden. Han var en impulsiv natur och gav fritt lopp åt sina känslor i alla väder. Hans långa näsa åt stadsbuden uttryckte endast godmodigt skämt, parat med tillfredsställelse över att ha överlistat dem. Hade han hatat stadsbuden eller varit skyldig dem pengar, hade han spottat på deras tröskel. Han använde med förkärlek detta orientaliska sätt att uttrycka sitt förakt; exempelvis var kaféägaren Lemchens dörrtröskel alltid våt på grund av Niklasson.
Lemchen hade ett nykterhetskafé, där Niklasson och en annan smålänning brukade spela schack. De voro båda äregiriga och lidelsefulla naturer, och väsnades och svuro under spelet, så att de blida nykteristerna i kaféet darrade och bleknade om varandra. Den fantasi, som de ådagalade i att håna och förakta varandras spel, var oerhörd, och storsmockan dallrade oavbrutet i luften. En afton avbröt värden dem mitt i ett parti, som varat i sex timmar. Kaféet skulle stängas.
—Hur mycket har herrarna fått? sade värden. Eftersom han hört dem larma och bullra i sex timmar förmodade han att de berusat sig i tjogtals koppar kaffe.
—Vi ha fått en cigarrcigarrett, sade Niklasson. Den ska den herrn betala.
En cigarrcigarrett betingade enligt dåtida markegångstaxa ett pris av fem öre. Det kom ett uttryck av hård beslutsamhet i värdens rusdrycksfientliga drag. Han följde Niklasson och den andre smålänningen till dörren, låste ut dem och sade:
—Sådana kunder betackar jag mig för.
Från och med denna dag var hans dörrtröskel ständigt våt. Så fort Niklasson kom på femtio stegs avstånd från den, började hans käkar tugga, och när han gick förbi kaféet med ögon som ljungade av förakt, avlastade han sig resultatet av käkarnas arbete.
Detta var ett uttryck för hans lidelsefulla natur. Som redan antytt, var han också en äregirig natur. Samma dag han kom till universitetet, gick han upp på botaniska institutionen och förhörde sig, om amanuensrummen voro dragfria. Den dåvarande amanuensen besvarade hans förfrågan med ironisk artighet. Han skulle ha aktat sig. Ett år senare bodde Niklasson på rummet som amanuens, vilket icke minst tilltalade honom, därför att han sparade 50 kronor om året i hyra. Flyttningen verkställdes på övligt sätt, på cykel, med böcker, blompressar och bolster på ryggen. Emellertid bodde han endast en kort tid på rummet. Han sökte ett botaniskt stipendium, det Jönsson-Hübnerska, som instiftaren i ett anfall av entusiasm hade trott räcka till för en resa till Norge eller Finland. Det var på femhundra kronor. Niklasson sökte det, i det han förklarade sig villig att resa till Argentina för pengarna. Han fick det under huvudskakningar. Han reste till Argentina (fribiljett från ångbåtslinjen) och återvände efter ett halvt år, brunbränd av tropikernas sol, lastad med stulna blommor, böcker och bolstrar, och med femhundratio kronor på fickan. Han hade satt pengarna i en sparbank i Buenos Ayres, medan han utplundrade det inre av landet.
Denna expedition blev av avgörande betydelse i hans liv. Man började betrakta honom med skygg aktning vid universitetet. Ett år senare sökte han det Petersson-Alinderska stipendiet, som var på tretusen kronor och avsett för en kortare forskningsresa i Europa. Niklasson förklarade sig villig att utforska så gott som hela den ännu okända världen för samma belopp. Minnet av hans första forskningsresa satt kvar, och han fick stipendiet, tre röda tusenlappar. Angående hans avfärd berättas följande av hans schackspelsvän, smålänningen Backeberg.
Avfärden skulle försiggå från Köpenhamn, Backeberg och en annan smålänning vid namn Sjöstrand beslöto att följa Niklasson i väg. Själva uppge de, att det var för gammal vänskaps skull. Det är emellertid tänkbart, att andra motiv spelat in. En slarvigt förvarad tusenlapp kan glida ur en ficka och falla på marken. Finns ingen till hands för att taga vara på den, kan den då bli stulen. Och i varje fall har en person med tretusen kronor på fickan den moraliska skyldigheten att bjuda på något.
Niklasson, Backeberg och Sjöstrand anlände till Köpenhamn, utan att någon av tusenkronorna föll ut ur Niklassons ficka. Emellertid visade han sig ädelmodig och inviterade på en automat, där det intogs fyra smörgåsar och ett glas öl per man. Därefter gick man och besåg stadens sevärdheter utifrån. Man avbröts av en regnskur, som visade sig så envis, att Niklasson svärjande och bannande såg sig tvungen att inköpa ett hotellrum. På detta hotellrum sutto de tre vännerna i fem timmar och talade småländska, under det regnet skvalade på rutorna. Till slut blev Backeberg hungrig och vågade en antydan om att ett par smörgåsar skulle smaka gott. Det var ännu inte sex timmar sen de ätit på automaten. Niklasson for upp med ögonen ljungande av förtrytelse:
—Ni är då heller aldrig nöjda, om inte magen står på er som en trumma!
Klockan tio på aftonen avreste Niklasson. Hans två vänner tillviftade honom ett kyligt farväl och gåvo honom råd med avseende på den sparbank, i vilken han skulle placera sina tretusen.—Men Niklasson överlistade alla. Långt från att placera de tretusen i en sparbank, köpte han en amerikansk farm för dem. Utlämningstraktater finnas inte för personer, som överge vetenskapen för lantbruket, och på farmen tillämpas för övrigt de botaniska insikter, han förvärvade vid universitetet. Med klockbyte och buffelskoj lär han göra sina fyratusen dollar om året. Han är gift och omgives av en växande barnskara. Livet ler mot honom.
Det enda som retar honom är böckerna, blompressen och bolstern som
kvarstannade i Sverige. Han vet att det är fåfängt att skriva efter dem.
De ha redan donerats till det nyupprättade småländska nationalmuseet i
Jönköping.
EKONOMISK ÖVERSIKT
Den förflutna veckans penningmarknad har präglats av Japans försök att »dumpa» koreanska värdepapper i Söul. Statslånet av 1875 sjönk mycket riktigt från 84-1/2 till 60-5/8, men någon krasch kan man absolut inte tala om. Lånen av 1901, 1902, 1903, 1904, 1905 föllo knappt 1/16 poäng; under det de från 1906-1919 höllo sig förvånande väl, i det en nedgång från 79-5/8 till 47-1/32 under omständigheterna kan lämnas ur räkningen.
Efter allt att döma är den koreanska krediten god, och kejsardömet Korea skulle haft utsikter att få rött tryck i P. Hannibal Pfeils ekonomiska kalender, därest dennas utgivande tillåtits av polisen.
P. Hannibal Pfeil anlände till Stockholm för ett antal år sedan i avsikt att skapa sig en framtid i det praktiska livet. P. Hannibal Pfeil var eljest teolog och hade i elva år med iver ägnat sig åt dogmatiska studier. Hans öknamn bland studentkamraterna var också mycket riktigt groggmatikern, eller i vissa kretsar biskopen av Flasconien. Själv vidkändes han icke detta episkopat in partibus infidelium; men hans näsa avlade sitt vittnesbörd mot honom. Den var stor och röd som en av de gurkor, vilka italienarna kalla pefferoni och som verkligen smaka tiodubbel peppar och ge världens solidaste törst. P. Hannibal Pfeil hade icke varit i Italien, utan hade förvärvat sin törst i hemlandet och utan pefferoni. Överhuvudtaget älskade han icke omvägar, när det gällde törsten. Bra krogar, många krogar och nära mellan dem, var devisen i hans signetring.
P. Hannibal Pfeils studier betraktades icke såsom de bort av de teologiska professorerna. Efter elva år tröttnade han också på att besvära dem med vidare tentamina, packade sin kappsäck och for till Stockholm. Det var hans önskan att slå igenom som affärsman. Det gjorde honom detsamma i vilken bransch. Utom att han ville ha en god och lätt plats, som gav höga inkomster och tillät honom att grundligt undersöka krogförhållandena i Stockholm, hade han inga bestämda önskningar eller planer.
Han fann att sådana platser som han önskade långtifrån voro vanliga. Efter att ha sökt dem förgäves hos redan existerande firmor, beslöt han att starta en egen firma med åtminstone en sådan plats. Även nu var han ytterst tillmötesgående vad bransch och art beträffar.
Förra veckans fluktuationer på den övriga värdemarknaden voro ävenledes rätt obetydliga. Canadian Pacific förhandlades till ett antal av 200,000 och en kurs av 153-1/11. Guldbolaget Västafrikanska Pactolos steg mot förväntan 120 poäng. Skulle ryktet tala sant, när det påstår att tyskarna i fredstraktaten ålagts att inköpa det guld, som fattas i de 100 miljarderna, hos detta bolag? En artikel i Ekonomist kunde tyda i denna riktning. Times' yrkande på en tvångslikvidering av samtliga räntabla tyska företag gav anledning till en mindre hausse i Berlin. Överhuvud äro börsens utslag märkvärdiga, och det ekonomiska livet följer principer, som i klarhet stå långt tillbaka för de principer, av vilka P. Hannibal Pfeil lät sig ledas vid utarbetandet av sitt Ekonomiska register över Stockholm.
P. Hannibal Pfeil startade mycket riktigt en egen firma, med en väl avlönad direktörsplats och med mycken ledig tid. Detta hans första företag hette Aktiebolaget Tubalkain, Stål och Smide. Han mindes från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre månader och efterträddes av Flora & Pomona, Frukt- och Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i knapphålet och att ännu flera äta äpplen. Flora & Pomona överlevde Tubalkain med en halv månad och efterträddes av A.-B. Panem & circenses, Matvaru- och förlustelsecentral. Detta bolag, som dock vädjade till ännu mer sunda och primitiva behov än lusten att leva vegetariskt och skära med stålknivar, levde knappt en månad. När P. Hannibal Pfeil hämtat sig från sin förvåning häröver och såg sig om efter ett nytt objekt för sin verksamhetslusta, fann han till sin smärta, att folket i Stockholm började visa honom samma misstroende som de teologiska professorerna i Lund. Han fick inte tecknat ett öre för sitt nya bolag, Amor & Hymen, Diskret äktenskapsförmedling. Samtidigt voro alla hans pengar slut. Vad skulle han göra?
Det dröjde åtskilliga dagar innan han räknade ut det, men när hans plan var färdig, vittnade den både om människokännedom och vacker tankegång. Han hade beslutat att utge ett ekonomiskt register över Stockholms affärsmän. Nuförtiden, sade sig P. Hannibal Pfeil, startas många osolida företag, ja, rent av företag som äro beräknade på att utnyttja allmänheten. Vad har allmänheten för värn mot sådant? Intet. Allmänheten är okunnigare än ett barn i affärssaker. Vem kan därför göra allmänheten en större tjänst än den som ger ut ett ekonomiskt register? Det är just vad jag tänker göra. Jag går upp till firma efter firma; jag säger dem vad min plan är; jag ämnar utge ett register över Stockholms affärsmän; det kostar femtio kronor att komma med i mitt register; osolida firmor med rött mot några tiors extra avgift för färgtrycket.
Detta var P. Hannibal Pfeils plan för att skydda allmänheten mot svindel. Den kvävdes i sin linda, som många andra vackra och goda företag, naturligtvis av polisen, som ansåg sig själv kunna skydda allmänheten mot skojare. Till råga på köpet ansåg den sig böra göra det i ett bestämt fall—fallet P. Hannibal Pfeil. P. Hannibal Pfeil arresterades för utpressningsförsök och led orättvist det för sådana simpelheter stadgade straffet. Därefter återvände han till universitetet och studerade juridik.
Vad valutamarknaden beträffar, sjönko tyska mark till 25 öre, under det engelska pund stego till tjugufem kronor.
DÄRPÅ EN FUL HISTORIA
Lördagen den 24 augusti var Håkansson senast synlig utanför kaféet Gyllene Vinthunden. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Uppgifterna från dem, som senast sågo honom, växla med avseende på hans tillstånd och utseende. Några förklara, att han var berusad, andra vidhålla motsatsen. Vare härmed hur som helst, Håkansson syntes senast lördagen den 24 augusti och har sedan icke avhörts.
Jag kände Håkansson från universitetet, där han studerade i ett antal år och sökte få spikad en doktorsavhandling om Det afrikanska Mqunfolkets dialekter. Avhandlingen blev spikad, men icke på universitetet, utan på stadens renhållningsverk, där vänner och beundrare av Håkansson spikade upp den en vacker majnatt. Den hängde där till bortåt middagstiden följande dag, då ryktet, som med tusen tungor går genom städerna, nådde Håkansson med en viskning om det passerade. Kl. 1,15 nedrev Håkansson sin vid skampålen naglade skrift och sönderslet den offentligt som Luther sönderslet påvens bannbulla. Han riktade några varmt kända ord till den hop, som åskådade honom; om de förstodo dessa ord, är osäkert. Håkanssons dialekt var sällsammare än det afrikanska Mqunfolkets. Skulle det visa sig, att han är död, skall jag skriva en avhandling om den, med tanken riktad på ett filologiskt stipendium. Hans tunga var konstruerad efter principen för den fyrtaktiga dieselmotorn: »bopp-bopp, jag, bopp-bopp-bopp, vill dricka». Det lät alldeles som en explosionsmotor, där de vanliga orden voro den överflödiga, utströmmande spillgasen. »Du, bopp-bopp-bopp, är en fähund», sade Håkansson, »bopp-bopp-bopp, jag skall titta hem till dig i morgon.»—Det sista stilprovet bringar mig på allvarliga tankar. Skulle Håkansson vara i livet och läsa detta, kommer han att titta hem till mig, och då är jag förlorad. Det hus, där Håkansson träder över tröskeln, är dödens. Han är som termiterna. Han lämnar inte huset, förrän han uppätit allt ätbart, utdruckit allt drickbart och jagat invånarna i landsflykt. Det finns tusen exempel härpå. Det finns endast ett exempel på att han överlistats. Det härrör från en prästgård i Småland, och är ovederläggligt sant. Prästgården står ännu kvar och familjen lever ett trevet och lyckligt familjeliv. Den reser midsommarstång, och på julaftonen dansar den kring det smyckade julträdet. Och dock föll ett ögonblick dödens skugga, kastad av Håkansson, in över dess dörrtröskel.
Håkansson anlände till prästgården en afton i juni, till fots. Om somrarna gjorde han långa fotturer, varvid han för att spara halvsulningar gick barfota. När han fann ett hus som behagade honom, gjorde han toalett genom att draga på sig skorna, gick in och begärde gästfrihet. Så ock vid den omtalade prästgården. Långt ifrån att taga sina skor av sina fötter, då han såg detta helgade rum, tog Håkansson på dem, gick in och begärde gästfrihet. »Bopp-bopp-bopp, fattig student, bopp-bopp ligga här i natt, bopp-bopp.» Prästen i den omtalade prästgården var något döv och illslug som de flesta döva. Han tog Håkansson för en armenier, en nation som på denna tid ägnade sig åt bettlerirörelsen i utsträckt grad. Emellertid kom hans fru och uttolkade Håkanssons ord. Den gamle kyrkoherden kastade en forskande blick på Håkansson och beviljade hans anhållan. I detsamma ringde det till kvällsmat, och Håkansson skyndade sig oombedd att blanda sig med dem som gingo in i matsalen. Han tog plats och tio minuter senare var bordet skövlat. Förödelsen grinade mot betraktaren från asietterna. Prästfamiljens medlemmar sågo på varandra. De små barnen gräto. Den gamle prästen vinkade åt familjen att bryta upp, och viskade något åt sin fru. De gingo ut och åto i köket, under det att prästen underhöll Håkansson i matsalen. Håkansson fick upprepa var sats fyra gånger och gallskrek tills han var hes. Till slut var det mörkt, och den gamle prästen ledsagade den trötte och misslynte Håkansson till ett skumt rum i en gårdslänga, där en bädd skymtade. Håkanssons antydningar om ett ljus blevo oförstådda. Den gamle prästen gick skrockande tillbaka, drack en toddy och lade sig.
Tidigt nästa morgon vaknade Håkansson och såg sig om. Det var ett underligt sovrum! Vad luften var tung! Och väggarna voro inte tapetserade. De voro fyllda med urklipp ur familjejournaler. Det var otroligt vad luften var tung! Vad var det för ett rum?—Plötsligt greps han av en aning, störtade upp och ryckte bort sängkläderna från britsen, där han låg….
Prästgården såg inte Håkansson till frukosten. Vid den tid, då den åt frukost, vandrade Håkansson barfota längs en dammig landsväg, svärjande så att håren reste sig på de människor han mötte. För hans inre öga stod en och samma syn: en serie runda trälock i avtagande storlekar. »Bopp-bopp-bopp, bopp-bopp-bopp, djävla präst. Fattig student, göra på det viset, bopp! Fy fan, bopp!» På aftonen fann han ett mera gästfritt hem, vars ruiner ännu förevisas för besökande.
Detta skrives för att utröna, om Håkansson är i livet. Skulle så vara fallet, är det förutsett. Jag har hyrt en lägenhet med två utgångar, dyrkfria dörrar och fallucka vid ingången. Ett sovrum av samma art, som det i den småländska prästgården, står bäddat. Mänskligt att döma är allt redo för att mottaga Håkansson.
Men det kan ju hända, att han sågs för sista gången den 24 augusti utanför Gyllene Vinthunden.
TORGSKRÄCK
Mina väggar äro dekorerade med de brokigaste konstverk.
Mittemot mitt skrivbord hänger en skamlöst blottad ung kvinna. Hon är rödhårig och iförd två svarta strumpor. Då konstnären avlämnade henne i detta dekolleterade tillstånd, protesterade jag liksom det amerikanska museet mot kopian av Venus från Milo, som saknade armar. Men konstnären stod på sig, och jag fick behålla henne som hon är. Till besökande säger jag, att hon hänger där hon hänger för att påminna mig om den nakna sanningen, som det är skribenternas plikt att ständigt hålla för ögonen.
På väggen bakom mig hänger en annan modern tavla. Den är målad av en ung man, som älskar de stora linjerna. Den föreställer ett torg i kvällsbelysning i mars månad. Torget är gult och träden blåa, varigenom jag påminnes om mitt fosterland. Men det mest karakteristiska för tavlan är annars torgets kolossala utsträckning. Två regementen skulle kunna ta uppställning där, om de inte lede av spanska sjukan. Genom denna sin storlek påminner torget mig om min gamle vän superintendenten. Han skulle aldrig kunnat ha en sådan tavla på sin vägg. Han skulle ha fått torgskräck av anblicken.
Superintendenten var icke intendent. Han bar sin titel på grund av dess två första stavelser, som bilda presensformen av ett omtyckt svenskt verb. Den sats som bildades, om man använde detta verb som predikat och superintendentens namn som subjekt, innehöll en oomkullrunkelig sanning. Superintendenten söp. Det lät sig inte bestridas, och ingen bestred annat angående superintendentens supning än omkostnaderna. De bestredos dock icke av honom själv. Han levde av vänliga människors vänlighet. I gentjänst uträttade han ärenden åt dem, vek bord, spelade fjärde man i bridge och sprang i bankerna med omsättningar. Härmed äro vi inne på dagens text.
Superintendentens svåger hade en utsträckt växelrörelse med huvudkontor i den stad där han bodde och filialer i alla större städer och stationssamhällen. Det kunde hända, att han fick fyra, fem brev om dagen, innehållande ett tryckt meddelande, att en av Eder accepterad förfaller imorgon den 29. Han tog sådana varningsrop med lugn. Sanningen att säga lade han knappt märke till dem; de voro för honom som sfärernas musik för andra människor, vilken man inte tänker på, emedan man ständigt hör den. Men till saken, till evangeliet.
En vacker dag hade superintendentens svåger endast två av honom accepterade.
Den ena förföll i den stad där han bodde, den andra i grannstaden. Det var tredje och sista dagen för bägge. Han beslöt att ordna den ena själv och skicka superintendenten till grannstaden för att ordna den andra. Superintendenten fick dokumentet och avreste, försedd med en lagom stor reskassa.
Detta var klockan elva. Superintendentens svåger ordnade sin växel och slog sig ned på sitt stamkafé med ljust och lätt sinne. Han träffade ett par vänner, och det kom in varor. Tiden gick. Man väntade på att superintendenten skulle komma tillbaka och bli fjärde man. Plötsligt ringde det i telefonen efter superintendentens svåger.
—Hallå, vem är det?
—Ja—hör du, det är intendenten, jag—
Superintendenten strök gärna de två anklagande stavelserna i sin titel.
—Är det superintendenten? Du har väl ordnat växeln?
—Nej—ser du—ser du, det är så att—
—Har du inte ordnat växeln? Vad menar du? Klockan är ett och banken stänger klockan två!
—Ja, men ser du—ser du—det är så att—
—Hur är det?
—Jo, banken ligger ju vid ett torg!
—Ja, vad innerst än sen då?
—Jag har fått torgskräck! Jag kan inte komma över torget!
Det följde en paus, under vilken superintendentens svåger lade röret och såg på sina vänner.—Han har fått torgskräck! Han kan inte komma över torget! Därpå ryckte han till sig röret igen.
—Hallå! Växeln måste ordnas! Du får gå in på ett kafé och ta dig en konjak, så går torgskräcken över! Men skynda dig, klockan är 1,10.
Avringning. Svågern och vännerna resonerade om superintendenten.
Plötsligt ringde det i telefonen.
—Hallå! Det är intendenten. Jo, hör du—
—Har du ordnat växeln?
—Nej, ser du—
—Vill du ordna växeln med detsamma! Karlafan, klockan är halv två!
—Ja, men ser du, konjaken hjälpte inte—
—Gå in på kaféet, ta dig två konjak till, och omsätt växeln! Har du förstått?
—Ja—jag skall försöka—
Avringning. Svågern och vännerna se stumt på varandra. Klockan på väggen tickar ödesdigert. Visaren vrider sig obevekligt närmare två. Plötsligt ringer det i telefonen.
—Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag—
—Har du ordnat växeln?
—Nej, ser du, jag tog två konjak, och jag kom ett stycke ut på torget, sen var det slut—jag kunde inte—
—Tag dig tre, fyra, fem konjak, men gör det som en blixt, blunda, spring över torget och omsätt växeln, om livet är dig kärt! Klockan är tre kvart på två och….
Luren är nedlagd i andra ändan av ledningen. Svågern lägger ner sin lur och ser på sina vänner med ögon, som likna marmorkulor. Klockan tickar i dödstystnad. Visaren pekar på 1,45, 1,50, 1,55. Plötsligt slår klockan—två ödesdigra slag. Telefonen är stum. Äntligen ringer det.
—Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang, och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser du, var det omöjligt, jag kunde inte—
—Växeln är protesterad?
—Ja—
Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut. Nästa nummer av Justitia innehöll ett på begäran inryckt meddelande från superintendentens svåger angående den förolyckade växeln:
Protesterad på grund av torgskräck.
Nej, superintendenten skulle aldrig kunnat ha den tavla som hänger på min vägg. För övrigt intresserar han sig inte för tavlor. Kort efter de omtalade händelserna började han fånga flugor och har nu varit död i flera år.
BETULANDER SÅG SIN CHANS
Jag träffade Betulander på Wivels trottoar, denna strandremsa, där allt drivgods från norra Europa numera sköljs upp. Han satt—självklart—vid en—naturligtvis—tömd whiskygrogg och svor—tydligtvis—på kyparen, som aldrig kom och gav den en efterföljare. Betulanders fader hade varit präst och själv tillverkat sitt namn ur det enkla råmaterialet Björkman. Betulander och jag hade varit skolkamrater till sjätte övre. Där upphörde Betulander att hyckla ens det minimala intresse för ut finale, som skolplanen fordrade. Han lämnade läroverket med sex C för att ägna sig åt det praktiska livet. Jag hade hört, att han gjort det med framgång. Jag hade sett hans porträtt bland industriens märkesmän i stockholmstidningarnas specialnummer: Direktör John Betulander, vars arbete i oxygenolindustriens tjänst etc.
—Det var själva den hurrande Leviatan! ropade Betulander. Nu har jag suttit här med det här tomliket i en timme!
—Käre bror, sade jag, när du går på kafé i Danmark, skall du antingen vara stamgäst eller buddaist. Stamgästerna bli betjänade och för en buddaist är tiden ett likgiltigt begrepp.
—Är du stamgäst eller buddaist på det här stället?
—Här är jag buddaist. Ingen förnuftig människa blir stamgäst på ett kafé som detta.
—Men det är väl själva fan i höjden, sade Betulander. För en timme sen kom det en kypare och gav mig den här groggen. Jag svepte den förstås med detsamma och från detta ögonblick är den kyparen försvunnen. Jag börjar tro, att groggen var förhäxad och stod i ett magiskt sammanhang med kyparens liv. Kanske dödade jag honom i samma ögonblick som jag tömde groggen. Men ingen annan kypare vågar göra intrång i den avlidnes rättigheter och servera mig. Jag har skickat i väg tre expeditioner för att finna honom, död eller levande. Men det är lögn! Jag skall dö av törst mitt i hjärtat av Köpenhamn. Och ändå har jag varit i Petrograd och överlevt det. Där fick jag för resten också skicka ut tre expeditioner.
—Tre expeditioner? sade jag och lade fram min sportdomarklocka som visar intill tiondels sekunder. Jag har utlyst en hemlig tävlan för den långsammaste kyparen i Köpenhamn. Hittills innehas rekordet av en kypare på gamla Bristol, men tävlingstiden utgår inte förrän i december. Vad var det du sade om tre expeditioner i Petrograd?
—Jag är så torr i halsen, att jag knappt orkar berätta det, sade
Betulander. Jag tror inte min puls slår femtio slag i minuten.
—Berätta det i alla fall. Förläng ditt liv på samma vis som
Sheherazade.
—Hon riskerade åtminstone inte att dö av törst. Jag kom till Petrograd nu i maj och tog in på hotell Majestic. Rummet kostade femtio rubel om dagen, frukosten sjuttiofem och middagen hundra. Jag var ett nöt. Jag skulle ha tagit in på ett proletärhotell, så hade jag fått mera valuta och sparat mig många sinnesrörelser. Första natten jag bodde på hotellet, blev jag väckt vid tretiden av en kommitté. Det var proletärernas hälsningskommitté, som önskade mig välkommen till Petrograd och underrättade mig om att proletärerna beslutat övertaga min reskassa.
—Aha? sade jag. Tio minuter. Nå, togo de din kassa?
—De togo min kassa, tolvtusen rubel, och drogo sig tillbaka under sympatiuttalanden för min person. Jag klädde mig och störtade till proletariatets verkställande överdirektion. Den bodde i det där institutet, du vet, där de förr uppfostrade unga flickor.—Nej, nu kan jag inte mer! Nu hör jag tydligt, hur det skriker i stämbanden, när jag talar.
—Försök! Bemanna dig! Det har bara gått sexton minuter, åtta och en tiondels sekund, sedan jag kom. Normalt beräknat ha vi tjugu minuter igen, innan kyparen visar sig. Du gick till direktionen i flickseminariet?
—Det gjorde jag. Jag förklarade, vad som hade hänt. De ryckte på axlarna, alla på en gång. Det var som om jag hade kommit in i ett pantlånarkontor med sex verkställande pantlånare. Det som hade hänt mig, kunde hända alla nuförtiden. Proletariatet hade rest sig och tänkte inte gå och lägga sig tills vidare.—Men jag var utlänning.—Då kunde jag återvända till mitt land och förkunna proletariatets idéer.—Det var just vad jag skulle göra. Proletariatets idéer tilltalade mig som affärsman på ett utomordentligt sätt. Jag skulle gå ut som en apostel och verka för dem i alla land, men inte utan reskassa. Jag måste ha min reskassa tillbaka.
—Fick du den? Tjugutre, sex och en femtedels.
—Proletariatdirektionen slog sina huvuden samman. Den beslöt, att jag som partivän och blivande apostel skulle ha min reskassa igen. Den tillsatte en överkommitté och skickade ut den för att taga reda på hälsningskommittén, som önskat mig välkommen, och återfå min kassa. Efter en stund anlände, icke överkommittén, utan hälsningskommittén till flickseminariet. Den rapporterade under förbittring att överkommittén uppsökt den, övertagit de tolvtusen rublerna och nu var ute med dem på egen hand.
—Aha? Vad sade direktionen?
—Direktionen var verkligen tillmötesgående. Den tillsatte en generalkommitté, som skulle uppsöka överkommittén och utfå min av hälsningskommittén övertagna reskassa. Efter en stund anlände en kommitté till flickseminariet. Det var emellertid inte generalkommittén. Det var överkommittén, som under upphetsning rapporterade, att generalkommittén bemäktigat sig de tolvtusen rubel, som överkommittén hade tagit från hälsningskommittén, och med dem på fickan gett sig ut i Petrograd.
—Aha? Trettioen, fyra och två femtedels. Vad sade direktionen?
—Direktionen blev verkligt bedrövad. Den slog sina huvuden samman och gjorde sig i ordning att tillsätta en nationalkommitté för att uppsöka generalkommittén. Men jag avbröt den.—Mina herrar, sade jag, jag kan inte längre missbruka er tid och er tjänstvillighet. Jag är begeistrad över proletariatets idéer och ingen skall verka för dem i mitt hemland ivrigare än jag. Som sagt, jag behöver en reskassa. Men tillsätt inte flera fina och kostsamma kommittéer för att återfå mina tolvtusen rubel. Gör mig helt enkelt till chef för en vanlig ordinär hälsningskommitté!
—Trettionio, en och en femtedels. Nå?
—De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med tjugutusen rubel på fickan och—hallå! vad ser jag!
En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord och sade:
—Önskade herrarna något?
OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE
I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande; den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman, som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte kollega med någon annan än Aiskylos.
När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder. Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget, ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln, lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende. Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och hånade tillvaron med sina maka.
Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
—Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall utge dem.
Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland dödliga, om inte en sak inträffat.
Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga, så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor. Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande förklädnader. Och detta kallades camouflage.
Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen, och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad. Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna, som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos. De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya enkilometersradien.—
I morgon far jag på landet igen. Staden är trist.
KONUNG ÖDIPUS
I denna stad bo många konstiga människor. Många konstiga människor bo i denna stad, men all annan konstighet är liten mot de norska diktarnas konstighet. Av dessa känner jag flera. Storströmmen, som är nietzschean, har ännu två och ett halvt år efter ransoneringens införande aldrig ägt vare sig bröd-, smör-, socker- eller andra kort. Han tål inga ingrepp i sin personliga frihet, utan magrar hellre. För övrigt har han inte magrat. Han är stor och stark och får vad han vill ha, tiden till trots. Men vad är Storströmmens konstighet mot Storelvens och Storstrandens?
Storelven är kritiker; Storstranden är lyriker. Storelven är ytterligt närsynt. Dels på grund härav, dels emedan en kritiker bör göra det, går han med guldlornjett. Storstrandens lyrik handlar om kärlek och vin. Han har en rullande, dov och entonig röst, och med denna uppläser han sina dikter för alla och envar, som han blir bekant med. Både Storelven och Storstranden äro fulla av stolthet över sig själva.
Nu i höst ha dessa söner av granitlandet slagit sig ned i det vekliga Capua, som kallas Köpenhamn. Här diktar Storstranden dityramber till kärleken och den danska akvaviten, under det att Storelven kritiserar dem. Storelvens kritik är sträng och hård. Han vill kallas omutlig, liksom Robespierre, och skulle liksom denne gärna halshugga större delen av mänskligheten, dels med anledning av vad de läsa, dels med anledning av vad de icke läsa. Man får göra honom det medgivandet, att han inte tar hänsyn till personen. Ett exempel härpå var konung Ödipus.
Konung Ödipus är Storstrandens senaste versdrama. Han har nämligen skrivit om Sofokles' tragedi för Kristiania. Då jag varken läst Sofokles eller Storstranden, anser jag mig inte kunna uttala mig om vilken som är bäst. Storelven däremot ansåg sig befogad att göra det. I en fyrspaltig artikel i Tidens Tegn förklarade han, att Sofokles var bättre än Storstranden.
Det skulle han aldrig ha gjort.
Storstranden blev utom sig.
Han rasade i tre dygn och drack otaliga pjolter för att lugna sig. Men då han därpå plötsligt fick norska statens diktarstipendium, glömde han vännens lömska kritik och gav sig ut på rangel. På ranglets fjärde dag träffade han Storelven på ett kafé, men då var han så långt inne i den fjärde dimensionen, att han helt och hållet hade glömt både Storelvens identitet och existens. De ranglade vidare tillsammans i bästa endräkt. De gingo från kafé till kafé i denna stad, som har tretusen kaféer och femtusen ställen, där de drycker tillhandahållas, om vilka nykteristerna uttala sig med en sådan motvilja. På dessa drycker ödslade de bort norska statens diktarstipendium. På femte dagen, då de lämnade ett kafé, kom en tiggare fram och bettlade. Storstranden gav honom den sista hundrakronan. Storelven sade:
—Jag har inga pengar, men du skall få trycka den norske kritikern
Storelvens hand.
Tiggaren tryckte tacksamt den omutliga hand som skrivit kritiken över konung Ödipus. Storelven och Storstranden ranglade vidare på ett hotellrum, men i Storstrandens hjärna hade medvetandet börjat gry, väckt av Storelvens ord. Han började småningom inse, vem han var i sällskap med. Efter ytterligare en tid kom han ihåg att han var ovän med sitt sällskap. Framåt morgonen erinrade han sig orsaken. Då låg Storelven och sov koffertens drömfria sömn på en soffa. Storelven hade nedsatt honom under Sofokles. Detta visade, att han var en fähund, och inte bara det, utan även obegåvad. Storelven hade skrivit: »Den som icke kan få mer ut av den blinde grekiske konungen, vet icke vad blindhet är.» Haha! Det hade han skrivit—han, som nu låg där på rygg på soffan och sov. Haha. Han! Han som låg där och snarkade med brillorna på. Haha! Och med denna person hade han nu ranglat upp norska statens diktarstipendium, ett slående motbevis mot hans kritik. Ja, ranglat upp det till sista öret! Till sista öret. Storstranden undersökte sina fickor och konstaterade, att det var sant. Han undersökte även Storelvens fickor. De voro lika tomma. Han hade inte engång pengar till den whisky, som behövs för att ta bort den obehagliga smak, som man får i munnen, när man ranglat med en person som man inte velat göra det med. Nej, inte en enda sou.
Plötsligt fick han en genial idé. Jag vet inte om idén i hans konung Ödipus är genial, men denna var det. Han vacklade fram till Storelven, som åsksnarkade på soffan, och lutade sig över honom. Hans ostadiga fingrar sysslade med Storelven. Därpå försvann han, listigt leende.
När Storelven vaknade några timmar senare, höll han på att bli galen. Han kunde inte finna sina guldglasögon, utan vilka han var hjälplös som ett barn. Orsaken till att han inte kunde finna dem var den, att Storstranden hade pantsatt dem och nu hämndranglade vidare på det visserligen obetydliga belopp som influtit.
Blind och nästan vansinnig fick Storelven i fyra dygn irra kring och inse hur kung Ödipus hade det. Jag ryser, när jag tänker på den kritik Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn.
Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen
Storreveln—men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn.