Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne

FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE

Ämnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas
Historiska Fornhäfder

af

C. A. Gottlund

Stockholm, Tryckt hos Carl Deleen, 1834.

      "Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum:
      Quod nemini dubium potest esse, id judicare."

Cicero pro Murena.

Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.

Cicero, de Orat.

Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.

Vördsammast!

Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de äldsta inbyggare såväl i Sverige som i Danmark och Norrige, så är det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent af Sällskapets uppmärksamhet.

Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.

Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld: nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.

Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma till en närmare kunskap om denna tid — åtminstone till en föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.

Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden — en Litteratur, som uppgår med, och har sin rot uti — Finska språket. Detta språk, som af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af de kultiverade språken i vår nord.

Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål, måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.

Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande: klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant, språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. — Vare detta blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången, hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst för hela Skandinavien — ja för hela den lärda verlden. Måhända inser man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig, såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös, tid — för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga, som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf hos Finnarne icke märkes det ringaste spår — så skulle vi icke länge tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska, pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.

Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk, och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer — om man, som sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade, natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer, hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes, Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, Ljodasmidir, Galdrasmidir (Sång-smeder: Runo-sepät), sina sånger: Runor, och Odin sjelf, för Runhufvudet (Peä-Runoja), utan att dessa qväden ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla Finnarnes vishetslära.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången kultur — så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket (hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie, än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.

Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa Finska folkstammar. Hvad Scytherne voro för de gamla Grekerne, voro Jotharne (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta sagans folk,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande nationer — oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt, tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis skulle deraf besannas.[18]

Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så mycket mera med dem nationaliseras[19] — så finner man ock att många bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m. varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn, eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras

uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra, lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom hörande till samma folkstam.

Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande. Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett högt och dyrbart värde.

Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för Sällskapets Första Stiftare, Professor Rask, för hvars personliga, så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21] Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt göra gällande för det Finska — att nemligen, man härvid borde begagna språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en princip, som — man må säga hvad man vill — alltid är, och blir, den rätta.

Framhärdar etc.

Stockholm den 26 Oct. 1834.

Carl Axel Gottlund.

FÖRORD.

Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att — om ock aldrig så litet — upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig natt, omsluter våra gamla minnen, och — om ej öppna — åtminstone lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.

Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska Folkets karaktér.

Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda rent och obefläckadt! — åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter; hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen Historie.

Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt, anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader — Lärare, hvilka vi lönat och ännu löna, de der ex officio dertill bordt hafva ansett sig förpligtade. Men — oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för det Fosterländska, kärleken för vårt Språk, kärleken för vår Nation; med ett ord — oss har fattats denna kraft, som, ensam, är mägtig nog till alla ädla företag. Och — der den funnits, hafva vi låtit den förtvina och bortdö…

Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, — likväl ingen af desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi, lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.

Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi i detta fall brutit — åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid kunna läggas oss till last. Vi hafva — äfven här, åtminstone i ett afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess fel som brister — sådan den anträffas, uppfattad af främmande folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.

Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning, eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten, oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende, af lärdom, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så mycket hellre trott oss böra ordagrant införa — om ej de flesta, åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer; på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara; men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.

Af alla vetenskaper är fornforskningen, eller det såkallade antiquariska studium, mer än i ett afseende — det otacksammaste. Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig, och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar, hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri: hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt, genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att, med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss dermed, om vi kunne göra oss ett — åtminstone dunkelt, begrepp derom.

Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke — ännu invid sin sednaste ålder — äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation, som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i de muntliga traditionerne — ännu lefvande på folkets läppar. Ja sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.

Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar det äfven dessa sina historiska minnen, hvilka i samma mån blifva dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.

Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i Otava icke blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas, vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.

Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit alltför utblottadt på historiska efterrättelser. — Visserligen kan detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar, eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af en nations egenskaper — snart nog blifva i tillfälle att känna en betydlig del af dess historiska öden och utveckling.

Under namn af ett Folks Historie, förstå vi således icke Hofvens och Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling, icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess — ännu lefvande minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk, han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga att rigtigt kunna begagna dem.

Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro, ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt: trenne ganska skiljagtiga verldsåsigter (folk-filosofier), de der, tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till, hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning — att Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid, ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under

olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation, hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden, slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro, det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket, före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles torde få tillfälle att närmare nämna).

Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad der berättas om dessa gamla Jotars högre vishet; så skola vi kanske deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i den Nordiska historien; en kultur — utmärkt genom vidskepelse och signeri. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.

Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer — hvilket, huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver Finnarne — så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.

Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer, uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka, sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.

[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott åberopa Lipsii omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat säger: "Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia, monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias agat."]

Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att, i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta, knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin smak, fullfölja och fullända — som äfven vi vågat här utveckla, de åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva legat i hans idé.

Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra bemödanden blott och endast måtte anses som ett Försök, icke så mycket att öfversätta (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt, i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen kunnat göra oss förtjente.

Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om häxeri och trolldom: ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så kallade ryktet, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.

Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.

Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen mot eller med, hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: "ex ingenio suo guisque demat, vel addat fidem!"

* * * * *

Quot capita, tot sensus.

Cajus Cornelius Tacitus, en bland Roms yppersta Historie-författare, är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder, utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och torftig lefnad.

Det är vid slutet af sin skrift: de Situ, Moribus, et Populis Germaniae, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få, men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka, att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta bedömmande.

Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet, nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de innebära.

Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra förtjena.

"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de (Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva någre förmärkt att — isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort längre än den andra; — de hafva mest alla stannat på samma punkt, hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.

Chladenius, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach, tagit sig till ingångsspråk: de Fennis, auctore Tacito, votis opus non habentibus; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet, omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig något bättre" — så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]

Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet — äfven med dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar. Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär — sinnliga och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem: "ut illis ne voto quidem opus esset," utan att på något sätt närmare bestämma hvad han här egentligen menar med votum. Och dessutom, om man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre, sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större, vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord — allt hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras nödtorft, på ett så lifligt sätt: "non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus." Det tyckes ju redan häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla detta slags sällhet för "difficillimam rem;" ty man kan ej gerna betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia, toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således ursprungligen har en adjektif betydelse — ehuru detta sedermera, genom reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med den abstrakta.

Joh. Aug. Ernesti, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar sig blott att förklara orden: "securi adversus deos," och säger i sina noter till Tacitus, att "Gudarme hade ingenting att taga af ett folk som ingenting ägde".[25] Härigenom tror han sig nu hafva förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti sjelfva deras uselhet och fattigdom, som gjorde, att de icke hade något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så lifvet, — ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns, anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans goda namn och rykte, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa villkor för hans yttersta omtanka, är friheten — äfven i det naturliga tillståndet — det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi: hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, att det icke behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor? Strider icke detta emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en rak kontradiktion mot all möjlighet, trolighet och sanning? Detta kan således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna, lade vigt och uttryck. Orden: "rem difficillimam assecuti sunt," äfvensom orden: "ut illis ne voto quidem opus esset" lemnar Ernesti aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och menniskor ej hade något att beröfva dem — och som således utgjorde deras sällhet) här kallas difficillima res;[27] men det är ju ej så svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare kanske öfversättas med olycklig?[28]

Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till orden: illis non voto opus erat; och den sednare till: securi adversus homines, securi adversus deos. Vi tro oss hafva bevisat att båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet, deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen ej mera nämner ett ord derom.[29]

Bilmarks förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33] gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "securi adversus homines".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, — derföre skref Historietecknaren om dem: "securi adversus deos." Denna lycka, säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, — köld och frost likväl undantaget.

Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan, måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt gilltige; vi skola då efterse — hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre adversus hostes, men icke adversus homines. Och det är icke nog dermed, om han äfven kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes säkre, tuti (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro trankile och obekymrade, securi (sine cura). Och denna deras inre säkerhet (securitas) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i deras eget sjelfmedvetande.[38]

Orden: "rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset", lemmar äfven Bilmark oförklarade — förmodligen derföre att han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan tillförene bevisat, att difficilis res betyder rätt och slätt en svår sak, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra argumenter.

Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska — dessmindre om ett helt folk — att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är ingenting annat än förmågan att bestämma sin önskan. Således, lika litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska — lika ursprungligt, ja — ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon måste önska att kunna motverka — och denna önskan fortfar så länge lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom ett individuum medverka till det stora hela — menniskoslägtets förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på jorden.

Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver, som den t.ex. Doktor Fant fått vid sin öfversättning af detta ställe hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de (Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de, såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke sagt, "ne voto quidem." Det är således ett fel, att tro det Tacitus med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta — förlorar man blott tid och möda.[43]

Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar — och till den följande skola vi snart komma — bevisat, att den på mångfaldigt sätt blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit gjord till en samman-hängande omening. Det kommer således nu turen till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka — om vi deraf kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.

Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen, genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera funnit flera än ett talande skäl.[44]

Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne, enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är — lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid der krig och bardalek voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var stämdt för härnad och örlog. Men det var vid denna tid, liksom vid mången annan, som vidskepelsen, och fanatismen, äfven upprest sina brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna, utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och förståndige män, voro — liksom Kejsarne sjelfve — ej fritagne härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock ej underligt — han var Plebej född.[47] Det var således ingenting naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation, mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga, om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro beryktade för sin vidskepelse, svartkonst och trolldom. Att de nu derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra, förklarar man det som en följd — ej af egen oförmåga, utan af en annan lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan säga, det Finska folket är — kanske ännu i dag, ett bland de mest vidskepliga man känner.

Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana. Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu, lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.

Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid varit bekant — hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram skola söka att bevisa — så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den, enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit sagdt, så har orden: "sed beatius arbitrantur" &c. blifvit, utan allt skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta sed här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat meningen med orden: "Beatius arbitrantur"; men att desse som förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära ansett lämpligast kunna ske — genom ordet sed. Dock dermed må nu vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet sed höra till en korrekt text.

"Suas alienasque fortunas, spe metuque versare" ("att, förmedelst hopp och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man ansett såsom en följd af "ingemere agris" (bruka jorden) och "illaborare[52] domibus" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte, det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare — manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]

Hade Tacitus velat lämpa spe metuque versantur på dem som idka åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne (Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket, att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning, komma att härvid lida (suas alienasgue fortunas)? — åter en orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord (neml. spe metuque versantur) på dem som sysselsätta sig med slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (alienis fortunis).

Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: Beatius arbitrantur illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam ingemere agris. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der

både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att "de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56] … än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat orden: "suas alienasque fortunas spe metuque versare," emedan dertill fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en följd af illaborare domibus, eller ingemere agris, utan innebär den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en väsendtlig hufvudsak.

Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst, inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad härmed egentligen menas, och — just detta är hela knuten. Att detta sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en, såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke omtalas. Nå hvad hade de då att frukta? jo, för hvarandras svartkonst, hexeri och trolldom; hvarpå de äfven, å andra sidan, byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta — låtom oss till en början antaga det — så hade han aldrig bättre kunnat afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den största ära — att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det, hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt, bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade, äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han, som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett lysande exempel, följa hans ärorika bana, d.v.s. lära sig trolla.[60] Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att mala säd (på handqvarn) och plöja jorden;[61] sysslor, hvilka hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst trälens.

Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en hexmästare, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar värden och huset med undergång och förderf (fortunas alienas metu versant).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (fortunas alienas spe versant). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30 milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras magt sträcker sig; äfven djuren, — tama och vilda, fiskar, fåglar och maskar — alla lyda deras vink.

Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor. Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus, för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa, som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas, är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör, med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och — härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt, om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar. Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras, utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet, eller rättare: visa sitt natur-anlag — att skada; och dermed kunna de låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar komma i fråga.[73]

Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, — ej trampa på främmande trösklar, — väl signa sig vid andras svordomar, — spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan; men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare, eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl — äfven om han icke vore det — och med miner, tal och åtbörder, låta påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med "suas alienasque fortunas spe metuque versare", hvilka ord kanske sålunda rättast böra förstås: suas fortunas spe, alienasque metu, versare.[75]

Således blifver nu meningen (äfven om sed nödvändigt skall bibehållas) "Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket." I sammanhang härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras trollkonst, seid, galder, eller hvad man vill kalla det): "Säkra emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne." Kanske torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara "säkra", då de i den förra meningen sades sväfva emellan hopp och fruktan? Men det står ju uttryckligen, att de voro securi adversus homines deosque,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa. Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa) både Domare och Lagen.[78]

Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han talar om Finnarne, säger strax i början: "Fennis mira feritas, fæda paupertas: non arma, non equi, non penates." Om vi nu noga undersöka gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex. förklarar han först, deras "fæda paupertas", och säger: "Victui herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas inopia ferri ossibus asperant." Derpå beskrifver han deras "mira feritas", på följande sätt: "Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum." Sedan förklarar han i det följande "non arma", derigenom att de voro "securi adversus deos, securi adversus homines." Slutligen förklarar han orden "non equi", deri genom att de icke skötte något åkerbruk (beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris); och ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: "non penates";[79] "illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset."

Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans tid var i utrop. Och — äfven detta skola vi i det följande söka ådagalägga.

* * * * *

      "Laulaawat Lapin sanoja,
      Hiijen wirttä winkuttaawat."

Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll, betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote, thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]

Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: "Aquilonis regio, Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset." Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "populus ille multis rationibus insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit." Bayrarn Jac. Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem: "incantatores sunt perefficaces;" Portugisarn Damianus a Goes, som lefde vid samma tid:[84] "incantamentis sic pollent, ut inter multa dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut nulla vi ventorum amoveri possint."

"Incantationum studiis incumbunt", säger Seeländarn Saxo Grammaticus, om dem, i sin Historia Danica, som han skref år 1177,[85] och den gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin Norske Kongers Chronica, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn 1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund, måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare, endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom sålunda:

    "Then milda Konungen fant sjelf
    Then starka Trolldomen,
    Hvarmed de Trollkonstige Finnar
    Hade hulpit Thori;
    När som Konungen slog Hunden
    Tvert öfver skuldrorne,
    Och thet med guld beprydde svärdet
    Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).

Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128, m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska Prinsessan Drifva, genom dess trollkona Huld,[89] hvilken historie blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f. (se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: "De ere allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden." (sid. 132).