Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades — "Finne konst."
Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en flicka vid namn Gunnild, som från Halogaland var ditsänd, att lära sig "Finnekonst", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige ofuer ald findmarken… Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned ligesom det vaare dödt."
Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att denna Nation var lika mycket härföre beryktad — såväl i vestern som i södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.
Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr. säger om inbyggarne i Thule — och hvilka desse voro, skola vi längre fram få se — "Graiis et nostris celebratæ carminibus".[95] Att desse Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger: "celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett ställe i sina skrifter:[96] "pone Riphaeos montes,[97] ultraque aquilonem, gens felix[98] (si credimus) quos Hyperboreos[99] appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus." Och hvad som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende folk: "Apollinem præcipue colunt".[100] Hvilket allt han tyckes, till stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]
Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett Finskt folk:[103] Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes præstat.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat skildra dem bättre.
Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta luonnossa, innossa eller haltioissa, så må man väl förlikna honom vid ett vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]
Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af åtskillige Svenska, Danska, Tyska och Ryska Häfdatecknare, såsom en oförgriplig sanning.
Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna, hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363 säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva åsyftat; nemligen: "Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent."
Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom, besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]
Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock få anmärka, att det icke var en sådan absurdissimum commentum som Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka, genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de egentligen voro för folk — visste man icke. (Det var första gången de voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i början, och i brist på annat, agmen horribilis Hackapaelorum,[112] af Finska orden hakka peällä (hugg neder) hvilket man förmodligen hört vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk — äfven om det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]
Äfven Ryssarne hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720 årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras, än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen, ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins hemligheter.[118]
Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af Finnekonst.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker, Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och andra folk af samma stam; och — nu fråga vi ändteligen: om det ej är att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i annat fall oförklarliga, uttryck: "securi adversus Deos, securi adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist möjligheten och troligheten deraf, samt lättheten att efter denna åsigt finna sanning och sammanhang af hans berättelse; och då vi detta gjort, så — hafva vi gjort nog.
* * * * *
Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar, i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl. tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet Finnar. Måhända hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf, att Tacitus säger: "vestitui pelles", hvarmed man trott sig böra förstå Lapparnes muddar — liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (nec alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis amictibus velantur). Uppgiften: "cubile humus", gäller lika om Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina boningsrum — åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges såväl om herren som trälen: "inter eadem pecora, in eadem humo degunt." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus säger om Finnarne: "in aliquo ramorum nexu contegantur", tyckes väl kunna tydas på Lapparnes kotar, dock kan härmed likaså väl förstås Finnarnes mehtä-majat, ponkat, hyysät (kojor och hyddor, mestadels gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren, antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes, endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar. En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett sådant hus kallas kota, liknande Lapparnes kåte (boningsrum), och utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda, tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: "ne cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia utuntur informi, et citra speciem aut delectationem."
Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: "inopia ferri, ossibus asperant", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne; vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma om Estherne: "rarus ferri, frequens fustium usus", och i 6:te Kap. säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: "ne ferrum guidem superest, sicut ex genere telorum colligitur". Icke heller ligger något bevis deruti att han om Finnarne säger: "idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt"; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap. försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap. upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c. 2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: "fæminæ etiam cum viris bella ineant." Historien besannar detta i hvad som berättas om de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver 300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.
Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda (victui herba), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.
Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de riskojor och skogshyddor hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder, (ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena sig af så kallade sätror eller fäbodar), så har Tacitus särskilt omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning att sluta, det desse varit så kallade rök-pörten, Finn-bastur eller Finn-rior, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans Orientaliska ursprung.
Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som hette Thule,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker (kegkro de kai allois laksanois) såväl af frukter som rotsaker. Der hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig deraf en dryck. Säden tröskade de i stora hus (en oikois megalois) dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar, emedan den annars, (allos) i brist på upphållsväder, skulle, genom regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]
Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning, hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV) låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss; nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder som följer:[134]
"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land, eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig), äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första) kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört. Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån, hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix) allt till Tanais".[136]
Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast var Finnar som bodde der: "Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137] incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi Skrithifinoi) vocant".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen åter antydde sin ankomst — skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: "Deos siquidem ac Dæmones plurimos colunt." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne (oi Gautoi) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).
* * * * *
Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd. Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här, till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse, än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa idéer.
För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.
Vi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring 1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom hästtämjare (hippopóloi) och hästmjölkare (hippemolgoi); hvarvid han, märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de ädlaste och rättfärdigaste (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med Myserne,[139] benämner dem abioi (verldsförsakare) och glaktophágoi_ (mjölkätare). Ett så högst smickrande laudatur, lemnadt af sjelfva Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom, hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk, endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat sjelfva meningen.
Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk: och tilllägger dervid, att en del af Thracerne, med anledning af deras religiositet, kallades katnobátas, en annan del, i anseende till deras stränga återhållsamhet, ktísas, (ord, hvars egentliga bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo) säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem, betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn: anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta på Scytherna, hvilka han kallar en rättrådig nation; och Strabo intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om Scyther och Sarmater, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga, — ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött — tillägger likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk, och "öfverträffade alla andra menniskor i rättfärdighet": te dikaiosyne pánton diaphérein. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem, kalladt Jordens omfång; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet, att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140] och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de städse af främmande nationer oantastade och obesegrade — med ett ord, de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden, sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!! "dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas."
Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att förklara hans omdömen öfver Finnarne.
Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han, såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste, för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder. Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter — der, med många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det. Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes- och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin fullkomlighet — sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien, (omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande, finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och Gudomen); — endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek, — ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker, drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.
Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald, och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien, såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare, börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord, hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]
Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid. 46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.
"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus, coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto gravius… Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium ignotus…[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus. Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia alieni foret!… Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his cognitio virtutis."
Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig, destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela (L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta på Hyperboréerne, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger: "Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt." Sedan han förut, i II B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat Axiacæ: "furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia contingunt." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus, tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om Abierna.
I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "pone Riphaeos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis… Regio aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens… discordia ignota et ægritudo omnis." Och som Arimhæerne åter voro de nordligaste bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c. 14) … "ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque qui ad eos profugerint"; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från hvad Herodotus anför om Argippæi. Sjelf trodde han likväl föga härpå (si credimus), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från ålder blifvit berättadt om dem.
Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa berättelser om Hyperboreerna, för gamla fabler, hvilka genom ryktet fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört, om detta folk, kalladt gens beatissima, högst upp I norden; hvarom han säger: "Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad innocentiam omnibus æquale votum." Hvarefter han särskilt om Arimphæerne anför Plinii ord: "amant quietem, non amane lædere. Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur".[148]
Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas felicitas, Abiernas humanitas, Axiacernes probitas, Arimphæernes integritas, Argippeernes incolumitas, och öfverhufvud de mjölkätande Scythernes justitia, då han skref om Finnarnes securitas, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken, för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist, den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord, eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden, som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig, d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens, en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt, den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.
* * * * *
Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling, tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning, måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande dessa Författares enstämmighet.
Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så: den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet, bekant, hvarifrån den förskref sig.
Bernsten (Electrum, Succinum, Ambra Cetrina, känd af de gamle äfven under namn af Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum, m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam Basileam vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: "soli omnium succinum inter vada atque in ipso littore legunt." Att emedlertid Bernstenen redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle, varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.
Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre uttryckligen säger: att det var Estherna (AEstyi) förbehållet att uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke; förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus, tillstånd att sända ett skepp till Austravia (det nuvarande Preussen) efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar, hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "Hæstis Theodoricus Rex. Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi muneris." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).
Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från Preussen, som den tiden under namn af Austravia,[153] innehades af Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med sin beskrifning öfver Abalum, Bassilia eller Balthia åsyftade samma land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani, Mentonomon nomine, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici navigatione insulam abesse Abalum: illuc vere fluctibus advehi, &c…. Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser således genast att Albalum, Balthia och Basilia betecknade samma land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter: "Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione, insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas Basiliam nominat." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut, och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som innehades af Guttonerne. Således låg nu Balthia ungefär midt emellan Mentonomon och littus Schythiae. Att detta land benämnes som en ö, betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett kustland. Man hade redan nämnt det som immensae magnitudinis; och Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger: "_a littore Schytharum in insulam Abaltiam (i.e. Balthiam) triduo navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_"; hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: "in eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum."
Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och dess båda inlopp, stora och lilla Bältet. Nu blir fråga blott om detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus, först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "de Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa perhibuit." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt andra diktioner: AEstui, AEstii; desamma hvilka han, i 2:dra Kap, enligt Plinius m.fl. kallat Istaevones), af Eginhart, enligt Frankiska skrifsättet, Aisti; och af Cassiodorus, förmedelst en starkare aspiration i uttalet, Hæsti,[158] samt af Jornandes AEstri. Af Stephanus, deremot, kallas de Ostiones; af Plinius Istæuones, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom Isthæuones, Istivones, Istones (deraf deras nuvarande Latinska benämning: Estones) äfvenså Vistæones, Virstaeuones och Hestiones.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne Essedones eller Issedones, — till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.
Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt, nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med Abalum (eller Balthiam) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg Wacht, i företalet till Gloss. Germ. § XLV, not. M).
Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med Thule, menade vårt nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra, korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule, de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi, om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? — en kanske allmänt nog antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar, redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land; mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven, år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt och välstånd.
Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken, att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo. Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten, att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende, förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor, lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. — Det är först ifrån denna tid Finlands Historie egentligen tager sin början; såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få fragmentariska, med afseende å sin natur — till stor del problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.
* * * * *
För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet, hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition, hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren 1813 och 1814, i 12:o.
TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.
Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3) foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5) et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut incompertum, in medium relinquam.
(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses, ehuru mindre korrekt, Venetorum eller Venethorum. Hvilket folk hos andra Auktorer äfven förekommer under namn af Vinitos och Vinulos.
(2) Sordes omnium ac torpor: procerum &c. har man på åtskilliga sätt sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis &c. Ernesti har i stället infört: ceterum connubiis mixtis. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför början af 20:de Kap., hvilket slutar med "similis proceritas; pares validæque miscentur." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. Sordes omnium &c. bör icke förundra oss — i synnerhet om han jemnförde dem med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan, öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: "in omni domo nudi ac sordidi", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: "ignavis et imbellibus manet squalor." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).
(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor försedd mantel — ungefär sådan som Finnarnes nuttu eller kauhtana. Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri, att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen. Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja Finnarne ifrån Svenskarne.
(4) Hi, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne; men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.
(5) Domos fingunt, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner. Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa domos figunt.
(6) Pedum usu. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner: peditum usu, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap. säger såsom en allmän reflexion: "In universum æstimanti plus penes peditem ruboris", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "omne robur in pedite"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: "Nec major apud Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum." I N:o 1862, af de Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: "pecudum usu", hvilket alltför illa lämpar sig till pernicitate. Lipsius och åtskilliga af de nyare hafva velat läsa pedum usu, hvarmed de förmodligen afsett, det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit. sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat tala om usus pedum.
(7) Opus esset, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.
(8) Oxionas. I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses Etionas; och i N:o 1518: Exionas. Man har härmed velat förstå hvad Plinius m.fl. kallat Oonas.
(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre Editioner, hafva här "et corpora atque artus."
ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.
Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne. Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren 1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de, som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets gagn, anmälte manuskripter — afven detta, i företalet till den år 1832 utgifna andra Delen af Otava; men — äfven nu, utan påfoljd. Häraf skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor, afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer — mer än hvad hon redan skördat.
Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna bana.
Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven — med efterseende emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i hvad jag kan, Fäderneslandet.
I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills, af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed åtföljande kartor.
Stockholm den 18:de September 1834.
C. A. Gottlund.
Referenser:
[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (Activum och Passivum), och någon gång ett Neutrum eller Intransitivum, så hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och 100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka Finska språket, märkvärdigt nog, helt och hållet saknar), utan konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant, finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet, och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).
[2] Finska språket är i mer än ett afseende poetiskt. Icke nog dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under symboler och allegorier, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar pleonasmer och hyperboler, utan karakteriserar det sig isynnerhet genom begagnande af smekord (Diminutiva och Frequentativa flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt Diminutivum, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader — ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s. Diminutivum af sjelfva Diminutivum, hvaraf sedermera återigen blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A] Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke blott dess många idiotismer, utan den rika onomatopojesi, hvarmed det flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta, (liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva meningarna. (Jemf. min Dissert. de Prov. Fenn. p. 6, 9, 12, m.fl.): i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning, minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill kommer, såsom språkets musikaliska element, sjelfva alliterationen, eller assonancen, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på sin harmoni eller symfoni, äger den högst märkvärdiga egenskapen, att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur, (hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne a, o, u,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna ä, ö, y, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan, alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som hårda vokaler. Detta vokalernes ackord märkes isynnerhet uti flerstafviga ord. t.ex. tawattomattomalla, täytättämättömällä. Med ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der a och ä, o och ö, u och y, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många olika karakterer.
[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk manligt? Är det väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej, det är dessa fulla, välljudande vokaler — isynnerhet dem vi kalla majores (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. sk, eller st förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti, att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och konsonanter, t.ex. Pöyhöisen wanha lehmä.
[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade ö (ehuru de i sjelfva uttalet, stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de 8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 Diftonger — en artig reserv för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro följande, nemligen: ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe, oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy; hvartill man ännu kunde räkna triftong-ljuden ieä, uoa, hvilka förekomma i språket, ehuru de icke uttryckas i skrift.
[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan) ingen egentlig kasus, så upptog redan Whaël, i sin Finska Grammatika, språkets kasus till icke mindre än 14 i Singularis och 13 i Pluralis, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp. Judén har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket, genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste uttrycka alla — äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: af, ifrån, ur, genom, uti, med på, hos, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande t.ex. emot begreppen: min häst, din häst, hans (sin) häst, vår h., er h., deras h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. minun poikani. På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum denna summa nära tredubbelt.
[6] Såsom bevis på språkets ålder, hvarmed vi här förstå dess ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: b, c, d, f, g, q, x och z hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan, och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har, kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen, d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser, hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den på engång står högst på en uråldrig kultur, och lägst på en sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50 enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8, 9, till 11, 12, 13, — ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord (och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men — till sitt begrepp, så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex. yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän (ja-just-af-vår-oförmåga-att- icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska, tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta, likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna, bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad vi kalla — i Dur, så betyder t.ex. hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to- mi-an-sa-kin "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta- sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt, enstafvigt, ord, t.ex. af jeä (is) ett lika enkelt, ehuru mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex. jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän, (icke- heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas). Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf, helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig angifven, liksom a priori, uppstår så mycket mindre någon sådan villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske upplysande exempel: