Förvillelser

Det var allt vad som stod där. Det var daterat dagen förut.

Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och käpp och sprang utför trapporna.

Vad ville hon säga honom?

Han tog närmaste vägen ner över Humlegården.

Vid Linnés staty hälsade han vördnadsfullt på pastor Caldén, som försjunken i betraktelser gick av och an mellan blomstergrupperna, och vars kalla och stränga drag lyste förmildrade och liksom utjämnade i eftermiddagssolens fred.

Han hade varit Tomas’ kristendomslärare i skolan. Då han såg honom gå förbi och hälsa, tog han honom vänligt i handen och började fråga honom om hans studier och planer för framtiden. Efter ett par tänkvärda ord om läkarkallet drog han Tomas med sig fram till den närmaste blomstergruppen, och ett par minuter stod han tankfull utan att säga något.

Tomas stod som på nålar. Märta kanske redan väntade honom... Skulle det bli något om Gud i naturen?

Pastor Caldén stod fortfarande försjunken i tyst meditation.

— Det är vackert, det här, sade han slutligen i en dämpad och inåtvänd ton.

— Ja, svarade Tomas.

— Men jag tycker inte om färgerna. Jag förstår mig inte på allt det röda... Se, vart man vänder sig, rött överallt, bara rött. Man kan ju stå och stirra sig blind på det.

Och han tillade lågt, liksom i tankar:

— Nej, vita blommor och vita själar...

Tomas stod och skruvade på sig. Pastorn märkte det slutligen, och hans ansikte återtog hastigt sitt vanliga uttryck.

— Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa din far!

Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av sofforna, mitt i det blida solskenet.

Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till Roslagstorg. Han var ännu förvånad. Pastor Caldén brukade icke vara sentimental...

I trätrapporna upp till Johannes’ kyrkogård satt den svarta katten med de vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. Tomas gav sig tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över ryggen.

Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek, och hennes ögon hade blivit så stora.

— Har du väntat? frågade Tomas lågt och med grumlig röst, medan han famlade efter hennes hand. Hon räckte honom den slutligen och lät honom trycka den.

— Nej, jag kom nyss, sade hon utan att möta hans blick.

Och hon sköt honom framför sig upp i trappan utan att säga något vidare. Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad ville hon säga honom?

Han såg hur hennes hand darrade, då hon satte nyckeln i låset.

De stodo tysta och stirrade på varandra mitt på golvet i förmaket. Allt var sig likt därinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla gula dager. Genom ett öppet fönster trängde ljudet av trampande fötter från gatan.

Slutligen började Märta tala.

— Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det är omöjligt, det går inte... och det var mitt fel alltsammans... det får gå hur det vill...

Hon kunde icke säga mera, ty hon fick icke fram rösten. Och hon hade två stora tårar i ögonen, då hon fattade hans huvud mellan sina skälvande händer och benådade honom med ett sommarregn av kyssar.

X

Nu september.

Tomas bodde icke längre hemma; det var endast han och Märta som visste varför. Han åt likväl fortfarande hemma hos sina föräldrar, ty eljest hade han över huvud taget icke kunnat äta. Han hade hyrt ett lågt vindsrum i ett gammalt förfallet hus uppe vid Adolf Fredrik, ett litet torftigt och gammalmodigt möblerat rum med sluttande golv, och vars enda fönster låg åt en stenlagd gård med stora susande träd. Där låg han om förmiddagarna på soffan med en bok i handen, men han läste icke mycket; han grubblade mest över frågan, hur han skulle göra för att förtjäna pengar. Tills solskenet, om det var en vacker dag, föll in på sned genom rutan, började leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans bekymmer och lockade honom ut. Där tillbragte också Tomas och Märta de flesta av sensommarens långsamt bleknande eftermiddagar med armarna slingrade om varandra, och sekunderna hastade förbi och blevo minuter, och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand för vinden, medan de med blundande ögon lyssnade till suset i almarnas grenar — tills de bägge på en gång höllo andan och deras ögon med ens stodo vidöppna och stirrade in i varandra med hemlig undran och var och en i den andres blick läste samma tysta fråga, ledsagad och buren av vindens sång därute: vart bär det hän — vart bär det hän —

Tomas kom gående utför Sturegatan. Hela förmiddagar igenom kunde han driva omkring på gatorna utan andra mål än stundens ingivelser, medan dammet lade sig i allt tjockare lager över studieböckerna hemma på hyllan. Han var lycklig, men utan ro. Han kände sig gå i medvind, på en sluttning, och han andades lätt; men han såg icke sin kurs.

Då han kom ner på Stureplan, gick han in i en blomsterbutik för att köpa blommor åt Märta; det brukade han ofta göra, när han hade pengar. Kvällen förut hade han lagt in en mängd gamla romaner och diktsamlingar i ett paket, gått ut i regn och blåst och sålt dem i ett antikvariat. Först då han stod vid disken och den närsynte gamle bokhandlaren tog upp paketet och granskade böckerna misstänksamt, den ena efter den andra, först då hade han sett; att ”Anor och ungdom” av Jac. Ahrenberg också hade kommit med i packen. Hans första tanke hade varit att lägga den åt sidan och behålla den, men då bokhandlaren bläddrade i den med tydligt intresse och bjöd ett särskilt högt pris just för den, hade han låtit den följa med bland de andra.

Han köpte en liten bukett av vita Malmaison-rosor, betalade den och bad att få den skickad fram på eftermiddagen.

Han uppgav sin egen adress.

Då han kom ut, stod Greta och väntade på honom. Hon hade gått trottoaren fram och stannat vid fönstret för att se på de nya orkidéerna; bland andra hade hon givit akt på en, som var alldeles lik den Johannes Hall hade haft i knapphålet hos Arvidsons. Så hade hon kommit att se in genom butiken genom rutan, och då stod Tomas därinne och köpte vita rosor.

Hon tog genast sin bror i skarpt förhör angående rosorna.

— Vem är det du går och köper blommor åt? frågade hon indignerad. Det måste du tala om för mig.

Tomas teg mystiskt.

— Det är åt en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, som fyller sextio år i dag, och som jag måste betyga min vördnad, tillade han i en högtidlig ton, som angav att han om möjligt gärna ville bli trodd.

— Å, så du narras! Du känner inte någon gammal fru, som inte jag också känner.

Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen gjorde ont.

Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och den lilla barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning.

— Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade Tomas.

Och han drog henne in i butiken, köpte en stor, röd ros och stack den i bröstet på henne.

Hon rodnade av förtjusning, men hennes frågvishet ökades endast.

— Har du så gott om pengar? frågade hon, när de åter kommit ut på gatan. Var i all världen får du dem ifrån?

— Jag stjäl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt.

Greta sneglade på honom förskräckt. Hon fann i själva verket denna uppgift mindre omöjlig än historien om den gamla frun.

De följdes åt Birger Jarlsgatan fram; Greta var på väg till en väninna, som bodde ute vid Strandvägen. Hon hade äntligen fått sluta skolan och njöt nu av sin frihet i fulla drag.

Hon var tyst en lång stund, som om hon gick och tänkte på något hon icke riktigt vågade komma fram med.

Vid hörnet av Hamngatan skildes de.

— Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket väl varför du inte vill bo hemma!

Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen.

Tomas hade svårt att dölja sin oro.

— Nå?

— Mamma tror att det är för att du skall kunna komma hem hur sent som helst om nätterna utan att hon vet av det, och pappa tror att det är för att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina kamrater och för att ni skall kunna sitta och spela kort till långt fram på morgnarna. Men det tror inte jag. Jag tror, att det är för att du känner något otäckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med!

Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då hon slutade.

Tomas var lugnad.

— Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som möjligt.

Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt håll.

Tomas tog vägen genom Berzelii park. Skuggan låg tyst och mörk under trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade han. Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin urblekta gråa kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att vända om, och det fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå in på... Vad skulle han säga henne? Han hade icke sett henne på över en månad. Sedan hade han skrivit till henne, att det måste vara slut.

Han borrade ögonen i marken och gick rakt fram. Då han åter såg upp, var hon borta.

Han vek av in i den trånga, krokiga gränden vid judiska synagogan och kom fram till Kungsträdgården.

Klockan var nyss tolv. De ännu sommartomma alléernas sandgångar lågo kalkvita i förmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna trädens små neddammade, runda kronor. Utanför dramatiska teatern stodo ett par aktörer och gäspade med hattarna på näsan.

Tomas gick ned åt Blasieholmshamnen. Då han kom förbi Grand Hôtel, gick han in på Oriental för att dricka en vermouth.

Det var mera folk därinne än det brukade vara. De svårmodiga uppassarna, vilkas bleka skuggor förr likt fredlösa andar hade glidit fram och åter utmed väggarna i korridorernas dödsstillhet, hade försvunnit och blivit ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med dem hade publiken kommit; det dracks och röktes runtomkring. I en av alkoverna, där en röd gaslåga ständigt fladdrade i halvmörkret, satt löjtnant Gabel med ett halvt dussin andra unga officerare, av vilka några voro i uniform. De hade kommit in på unionsfrågan.

Tomas slog sig ned vid ett öppet fönster, på samma soffa där han hade suttit med Hall en av dagarna närmast efter sin examen, i slutet av april.

Ja, var blev Hall av? Vid den danska badorten hade han stannat i tre veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara något nöje i längden... Då han senast skrev, var han ännu i Tyskland.

Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas tvungen att höra sig för hos tegelhandlaren.

Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre. Kanske redan i dag. Han ämnade bara gå upp och fråga om villkoren; det medförde ju ingen risk i och för sig. Wannberg, som stod i förbindelse med ett par förläggare, hade visserligen lovat att försöka skaffa honom någon översättning; men det kunde draga ut på tiden. Han räknade i stället på denna inkomst längre fram, då det gällde att betala det viktigaste av skulderna.

Tomas hade fallit ihop, där han satt på soffan. Hans huvud hade sjunkit ned mellan axlarna, utan att han själv visste av det.

Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa sekund famlade hans händer i den tomma luften.

Han rätade upp sig, drack ur sitt glas och slog i ett nytt. Officerarna i alkoven hade bytt om samtalsämne; det talades om fru Wenschen och Grothusen. Baron Grothusen hade tröttnat, isynnerhet som han, efter vad det påstods, var upptagen av allvarligare planer; så hade han då gjort en tur till Paris för att komma ifrån historien. Men en vecka senare var också fru Wenschen försvunnen från staden; man trodde, att hon hade följt efter honom.

— Ja, sade löjtnant Gabel, det är ju inte oförklarligt, när man tänker närmare på saken. Fru Wenschen har troligen aldrig förr haft någon verklig passion, och hon är nu trettiosex år...

Man instämde, och en av sällskapet beklagade under de andras skratt herr Wenschen, som nu gick omkring med hängande mustascher och förklarade, att hans hustru hade rest ner till Köpenhamn för att hälsa på sina släktingar.

Tomas såg ut genom fönstret och betraktade de promenerande på trottoaren. Plötsligt klack det till i honom: fru Brehm och Märta gingo förbi. Hon såg honom, och det lyste upp i hennes ögon, medan hon fortfor att se rakt framför sig, allvarsam och korrekt.

Hon var smärt och blek.

Tomas satt länge och tänkte på Märta. Han visste icke varför, men han ville nästan gråta. Hur skulle framtiden se ut? Skulle Märta Brehm kanhända en gång bli en fru Wenschen?

Det hade blivit lyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått.

Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament av blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma cirkelögon.

— Nå, tegelhandlaren alltså —

Han reste sig och gick.

Han tog ångslupen över till Gustav III:s staty och gick uppför Slottsbacken. Det dröjde något, innan han fann rätt på Svartmangatan i det spindelnät av gränder, som omger Stortorget. Han kröp in genom en port och upp för en trappa, knackade på en dörr och hörde en röst svara: stig på!

Tomas kände sig som om han vore på väg upp i en tentamen. Han bemannade sig, öppnade dörren och kom in i ett tämligen stort rum med kornblåa tapeter; de nedfällda rullgardinerna, mot vilka solen låg på, lyste ännu mera skärande blåa. En liten välfödd fyrtio års man i rutig sommarkostym stödde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och betraktade honom intressant avvaktande.

Tomas kände genast igen tegelhandlaren på Reckes beskrivning. Han tyckte sig för övrigt ha sett honom någon gång förr, men kunde icke erinra sig när eller under vilka omständigheter. Det var isynnerhet de spelande pepparbruna ögonen, som föreföllo honom bekanta.

Tomas uppgav sitt namn, refererade till sin vän, kandidat Recke, och framställde sitt ärende. Han ville underhandla om villkoren för ett mindre lån — det var en tillfällig förlägenhet — 300 kronor —

Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik gest mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt stående, halvt sittande ställning, i vilken fanns något av självhärskare, något av frisinnad tidningsredaktör och något av landsortskomediant. Då Tomas kom till siffran 300, flög det en hastig reflex av ett löje över hans ansikte, men i nästa ögonblick var han åter allvarlig, bekymrad, nästan sträng.

— Ja, det är dåliga tider — osäkra tider — jag gör dagligen förluster. Min herre är alltså medicine studerande. Ja, medikofilosofie kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga förluster...

Han trippade av och an i rummet med händerna på ryggen.

Förluster... Tomas hade den besynnerligt ängslande förnimmelsen att ha upplevat denna scen en gång förr. Han var fullkomligt förvissad om att han vid ett eller annat tillfälle hade hört samma klagande röst tala om en eller annan förlust, med ögonen spelande hit och dit.

— Och dessutom känner jag ju inte egentligen till min herres förhållanden...

Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han satt och stirrade på det färglysande titelbladet av en amerikansk detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper inskjuten som bokmärke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och gå så gott först som sist?

— Hur var det — 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, summan är av mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så mycket. Utan säkra namn ingenting!

Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt detta. Med säkra namn kan man ju utan vidare omständigheter låna i en bank eller var som helst, och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig till en tegelhandlare, om man hade säkra namn?

— Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag har på förslag, inte skola komma att förorsaka några svårigheter.

Tegelhandlaren betraktade honom förvånad.

— Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjärtligt tonfall, som föreföll Tomas så gammalt och bekant, att han nästan blev rädd.

— Det var alltså villkoren, som min herre önskade höra. För en så liten summa — och med en alldeles ny klient — beräknar jag inte lånet längre än till tre månader. Vi skriva då papperet på 375, med 6 procents ränta.

Han gick fortfarande av och an i rummet med händerna på ryggen. Plötsligt tvärstannade han mitt framför Tomas, i det han återtog sin första attityd med ryggen mot pulpeten och det ena benet slängt i kors över det andra.

— Är min herre myndig? frågade han tvärt.

Tomas var som fallen från skyarna. Han reste sig likväl obesvärat och började knäppa sin ena handske.

— Myndig, ja naturligtvis är jag myndig, svarade han i den likgiltigt tankspridda ton han på sista tiden lärt sig att använda när det skulle ljugas.

Man skulle alltså vara myndig också för att få gå till en tegelhandlare, och ha säkra namn, och fan och hans mor...

— Nå, låt oss då säga om onsdag vid den här tiden, med klara papper!

Han följde Tomas till dörren.

— Weber, mumlade han för sig själv, Weber... Skulle min herre möjligen vara en son till professor Weber?

— Ja, svarade Tomas kort.

— Så, jaså... Hm. Ja, det finns nog utsikter till att vi skall kunna komma överens... Alltså på onsdag.

Och han tillade med huvudet ut genom dörren:

— Akta er för trappan, det har gått en bit ur ett av de översta stegen. Värden här i huset bekymrar sig inte något vidare om sina medmänniskors liv och hälsa!

Tomas tog hemvägen genom slottet. Han gick i tankar och såg varken till höger eller vänster. Han måste alltså skaffa ett par namn på ett eller annat sätt.

— Vart bär det hän —

Då han kom på yttre borggården, stannade han och tog sig åt huvudet: det stod med ens klart för honom, var han hade sett tegelhandlaren förut. En vårdag för många år sedan, medan han ännu gick i skolan, hade han gått ut med tre kamrater för att botanisera i Hagatrakten. Så hade de också kommit in på Nya kyrkogården och stannat för att se på en begravning. Det var en tarvlig kista, åtföljd av några få enkla människor: utom prästen fanns det i hela likföljet endast en person, vars dräkt tydde på att han tillhörde de bättre klasserna, en liten välfödd man med spelande, pepparbruna ögon. Kistan sänktes ned och prästen förrättade jordfästningen i största hast. Därefter steg den lille mannen upp på jordvallen och började tala; och de kringstående blottade andaktsfullt sina huvuden, medan han med rörd stämma och ögonen mot höjden tolkade de efterlevandes förlust.

XI

Det var en av höstens stora dagar.

Humlegårdens glesnande träd stöda röda och gula. Likt jättestora flyttfåglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde förmörka solen och lägga jorden i skugga, drevo söndertrasade molnflikar i hast och oro fram över en oktoberhimmel så bjärt och blå, som om den varit ämnad att lysa över en varmare och mera sydlig höst. Det hade blåst upp till storm under natten. Gångar och gräsmattor lågo strödda med kvistar och vissna blad och hela lösryckta trädgrenar, och ännu alltjämt sjöng vinden i kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena vansinnigt dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga döda blad.

Tomas och Märta hade stämt möte med varandra i parkens norra del, vid den fläderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade väckt honom genom att kittla honom på munnen med ett strå.

— Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på något!

— Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på något...

Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon sig omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och kysste honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som böjd och krokig gick på gräsmattan och krattade blad.

Därefter föll hon i gråt.

— Vad fattas dig? frågade Tomas.

Hans röst var upprörd.

— Ingenting, ingenting...

Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik, leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna, som sorlade omkring dem.

Det var livligt på gatorna.

På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten. Konsuln strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm. Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden, medan han räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.

— Han såg dålig ut, sade Märta.

— Ja...

Det hade kommit en hemlig oro över Tomas i samma ögonblick han tryckte konsul Arvidsons hand. Varför hade han fallit på den idén att just skriva hans namn — hans och Gabriel Mortimers — på tegelhandlarens papper? Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han icke kände och aldrig hade sett — ett par namn helt enkelt, vilka som helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom pengarna. Han hade smålett på ett sätt, som helt enkelt var oförskämt. Nå, det kunde vara likgiltigt, han måste i alla fall kunna skaffa pengarna om tre månader, och ingen skulle få veta något. Ingen i hela världen skulle få veta något, och han ämnade också glömma det själv, när det en gång var förbi och papperslappen var sönderriven, uppbränd, borta. Vem skulle sedan kunna minnas det, när han själv hade glömt det?

De hade kommit ut på Kungsträdgårdsgatan.

Löjtnant Gabel gick tätt framför dem; röken från hans cigarr slog dem i näsan, så att Märta måste nysa. Han var klädd i helt vanliga mörka, randiga byxor. Historien om Gabels byxor hade nämligen genom fru Wenschen fått en så vidsträckt spridning, att han icke längre kunde använda vare sig dem eller några som helst byxor av uppseendeväckande natur.

Tomas kände ett lätt slag av en hand på sin axel; det var fadern, som gick om honom med brådskande steg och en vänlig nick, medan han hastigt lyfte på hatten för Märta. Han hade mycket bråttom, han skulle upp i en bank. Professor Weber hade på sista tiden varit mycket nöjd med sin son, ty det hade icke på länge varit tal om pengar. Han antog därför, att Tomas hade börjat stadga sig och väntade endast att han skulle flytta hem igen, ju förr dess hellre.

— Nå, vad ska vi göra? frågade Tomas. Det är kanske inte så många vackra dagar kvar nu... Och i eftermiddag är du ju bortbjuden.

Professorn var redan långt förbi dem, då Tomas såg honom växla en knapp hälsning med en kortväxt herre i rutig sommarkostym under den uppknäppta överrocken. Tegelhandlaren... Kände också fadern honom?

I nästa ögonblick hälsade också löjtnant Gabel på samma herre, och därefter var det Tomas’ tur. Tegelhandlaren smålog förbindligt diskret, då han besvarade hälsningen; han tog likväl icke cigarren ur munnen.

— Vem var det? frågade Märta.

— Det var en av mina förra lärare, svarade Tomas. Det är en skicklig matematiker, men han är mycket disträ. Eljest skulle han troligtvis ha tagit cigarren ur munnen, då han hälsade.

Solen brände på trottoaren. De gingo över gatan och kommo in i alléerna, där lindarnas grågula löv dansade kring deras fötter.

Häradshövding Ratsman gick förbi i en av sidoalléerna; han vände bort huvudet och hälsade icke. Tomas hade förut hyst en oförklarlig antipati mot honom, men sedan han nu visste, att Ratsman en dag i juli hade fått en korg av Märta, kände han nästan ett slags vänskap för honom. Det var också i alla hänseenden en korrekt och behaglig man.

— Vi ha otur i dag, anmärkte Märta. Eljest gå vi ju nästan aldrig och promenera tillsammans, och så möta vi just i dag alla våra bekanta, den ena efter den andra. Vi måste gå på några vägar, där ingen ser oss.

Hon hade knappt talat ut, då Gabriel Mortimer gick förbi dem; han var på väg till sitt ämbetsverk. Han hälsade halvt förtroligt, medan han betraktade dem med en på en gång leende och svårmodig blick ur sina kupiga, närsynta ögon.

— Om vi skulle fara ut till Drottningholm, föreslog Tomas. Där bör vara vackert en sådan dag som denna. Och vi behöva inte vara rädda att träffa några bekanta, nu sedan alla sommargäster ha flyttat in.

— Ja, Drottningholm... Där är vackert. I parken, vid svandammarna...

De hade kommit in på en av de sidogångar, som föra till Molins fontän. Ett par små gatpojkar lågo på magen över bassängens stenkant och plaskade med händerna i vattnet; de disputerade om en dresserad fisk, som skulle finnas där och till vilken den smutsigaste av dem påstod sig vara husbonde. Eljest var det tyst och ensamt i rundeln kring fontänen. De silverbleka pilarna, vilka sist av alla Kungsträdgårdens träd fälla sina sent och långsamt gulnande blad, tycktes böja de ännu sommarfriska kronorna samman till en sakta klagande krets om de åtta svarta svanorna av brons.

— Ja, låt oss fara ut till Drottningholm.

Tomas och Märta stodo ensamma på Tessins överdäck. Sundet mellan Lovön och Kersön låg nästan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersöns höga, skogiga strand. Vattnets oroliga, fläckvis krusade och fläckvis blanka yta återgav en darrande och bruten spegelbild av det underbart vita sommarslottet, vars mittparti med det höga och sirligt buktade koppartaket reste en stark kontur mot hösthimmelens blå, medan flyglarnas ärggröna kupoler likt trötta huvuden sjönko tillbaka mot kuddar, stickade av rött och gult bladverk. Trapporna ned mot sjön lågo vita i solen som om de varit av marmor. På kajen satt en gammal slottstjänare och halvsov med ett metspö i handen, en gråhårsman med uppknäppt livré och tindrande blanka knappar i rocken.

Tomas och Märta gingo upp till värdshuset för att äta frukost. De fingo ett stort, lågt rum med blommiga gardiner för de gammaldags, sextonrutiga fönsterna, vilkas utsikt nästan helt och hållet var skymd av det röda vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klängde upp utmed husets väggar. Mitt i den breda soffan låg en stor, vit katt och sov.

Tomas stängde omsorgsfullt dörren efter jungfrun som serverat dem.

— Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost gingo den avlövade poppelallén fram till slottet, förbi kapellflygeln och ned i parken.

— Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss två. Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna i dag. De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det att brista lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig om.

Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare färg, än den de hade uppe i rymden.

— Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han slutligen.

Märta teg.

— Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du grät!

— Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, jag vet inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall.

— Du måste säga mig vad det var!

— Nej, inte nu. En annan gång säger jag det kanske, men inte i dag.

De gingo långsamt nedåt en av de fyrdubbla lindalléerna. Den smala remsa av himmelen, som trädens spetsiga grenvalv lämnade fri, lyste över deras huvuden med den ödsligt blanka och frusna färg, som det blåa av himmelen får, då solen har gått i moln.

En sädesärla sprang hit och dit framför deras fötter i meningslöst sicksack; hon hade en lång mask i näbben.

— Vart för den här vägen? frågade Märta och pekade på en gångstig inne mellan stammarna. Tror du att den för till Kina?

— Ja, låt oss se...

De togo av in på gångstigen. De hade icke gått många steg, förrän stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lågo framför dem. Solen lyste just upp över det ärtgröna taket och småtornen med de hundra klockorna, som längesedan tröttnat att ringa när vinden satte dem i rörelse. Den vredaste höststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar, ty de hade icke längre några kläppar.

Det var blott för en kort stund solen blänkte fram, ty molnen tätnade mer och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong, som slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning.

Tomas och Märta stodo lutade mot ett gammalt kastanjeträd, ur vars grenar vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad över deras skuldror. Och det var icke blott kanstanjeträdets löv, som fläktade om deras huvuden och fastnade i deras kläder: vinden förde i deras armar och till deras fötter alla slags blad från alla slags träd — lönnarnas röda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av de allra största, ett bjärtrött lönnblad med mörka ådror, fladdrade länge hit och dit för deras ögon. De stodo båda och betraktade det.

— Var skall det stanna...

Plötsligt fördes det av en häftig vindstöt rakt mot Tomas’ ansikte. Han ville taga bort det, men Märta böjde sig fram och tryckte det fast över hans ögon med båda sina händer, och under tiden kysste hon hans mun. Tomas rörde sig icke. Han stod stilla och lät henne göra med honom vad hon ville, medan dagern lyste rosenröd in i hans ögon genom bladets tunna vävnad, liksom solljuset någon gång kan skimra rött genom ett barns eller en ung kvinnas späda hand. Hon kysste honom långt och länge... Men då han till sist i lidelse slog armarna om hennes hals för att trycka henne till sig och hålla henne fången, vred hon sig pilsnabbt ur hans armar och tog till flykten nedåt parken.

— Tag mig om du kan, ropade hon, och gör sedan med mig vad du vill!

Innan han lyckades hinna henne, var hon redan försvunnen djupt inne bland irrgångarna i en slingrande fransk labyrint av klippta häckar.

Han fann henne icke, och han fick intet svar, då han ropade hennes namn. Sedan han länge sökt henne förgäves i labyrintens alla gångar och bersåer, gick han modlös fram på gräsvallen därutanför och spejade åt alla håll. Hon kanske för längesedan hade smugit sig ut ur buskaget och gömt sig på något annat ställe. Var skulle han finna henne?

Det var ingen att se så långt ögat nådde. Gräsplanerna lågo tysta och tomma med den gamla barockfontänen av gul sandsten i mitten. Och däruppe jagade skyflockarna varandra från öster till väster med alltjämt ökad fart.

Om hon kanske hade fallit omkull någonstädes och slagit huvudet mot en sten och nu låg avsvimmad och blödande och utan hjälp...

— Märta, var är du?

Han vände tillbaka in i labyrinten och började söka henne på nytt.

Plötsligt stod hon mitt framför honom, men hon såg honom icke. Hon stod upprätt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hörn av en undangömd boské. Det var en Venusstod i marmor, på vars fötter och ben, ja högt upp på magen, vulgära människor klottrat sina vulgära namn till åminnelse av en eller annan osande varm dag, då någon fullpackad söndagsbåt med lövruskor fram och bak och falsk mässingsmusik ombord fört dem hitut på lustresa att begapa och begrina resterna av deras fäders, nej, deras fäders herrars glans. Bröstet och det stolta huvudet skimrade vita, oberörda; dit hade barbarernas händer icke nått.

Nedanför växte gräset frodigt och mjukt.

Tomas smög ljudlöst bakom Märta, slingrade armarna om hennes midja, kysste henne och tvingade henne ned på gräset.

Venusbilden stod leende och vit och tyst.

Blåsten hade ökat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade fram över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i upplösningstillstånd, på flykt.

Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom efter.

— Vart går du, Märta?

— Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen — där mellan träden — jag vill komma upp på en höjd... med utsikt...

Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden.

Svandammarnas mörka vatten krusades av små toppiga, blygrå vågor med spetsar av fräsande vitt skum.

Ett brak som av ett sammanstörtande hus tvang dem att tvärstanna. Det var en gammal murken, fullkomligt avlövad ask, som bräcktes av stormen, vacklade och föll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de små bukigt välvda miniatyrbroarna, som föra över de grävda kanalerna, och som med sina bräckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i en venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med högburet huvud simmade omkring i kanalen, dök förskräckt ned under vattenytan, och var länge försvunnen. Då han åter kom upp, simmade han brådskande mot land, flög upp på svanhusets tak och ställde sig där att flaxa med vingarna, medan han utstötte underliga, dova skrin.

— Låt oss gå en annan väg, sade Tomas.

Märta log.

— Träden kunna blåsa omkull på alla vägar, svarade hon.

Hon hade likväl blivit blek.

Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de långsamt arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det var ett gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande svarta hål efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit bort. Tomas dunkade med käppens doppsko mot den stängda järnporten, till vilken det säkert icke på länge hade funnits några nycklar. Den svarade med ett dån, som för en sekund överröstade själva stormen.

Solen lyste fram några ögonblick ur den svavelgula bräschen i ett sönderrivet moln.

Nedanför och runt omkring dem böljade ett upprört hav med gula och röda vågor, ett hav av träd i höstens färger. Bortom parken och slottet fräste Mälaren grön och vit.

Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod och stirrade utåt och visste icke själv på vad han tänkte.

En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad fladdrade omkring som brokiga fjärilar. Fåglar, som hade bo i muren, kommo och flögo under gälla skrin.

Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot hans bröst, skälvde av en kvävd snyftning.

— Varför gråter du? viskade han.

— Nej, jag gråter inte...

— Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss någon olycka?

— Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig vad det är, men inte nu. — Kom, Tomas, låt oss gå!

Tessin hade redan gått, då de kommo ned på bryggan; ingen av dem hade tänkt på vad tiden led. Klockan var över halv tre. Det återstod att gå ned till Nockeby bro och invänta någon av Svartsjölandsbåtarna.

Det var endast tio minuter att gå.

Himmelen mulnade mer och mer. Vägen krökte sig tom och grå mellan skogsdungar, övergivna sommarvillor, åkrar och sumpmarker. Ingen människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag lagt trakten öde.

Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont.

En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot, följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i närheten. Emellanåt stannade han mitt framför deras fötter, såg på dem och viftade med svansen.

— Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat bort sin herre.

Märta gick tyst och mumlade något för sig själv.

— Går du och läser psalmer? frågade Tomas.

— Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, som jag lärde mig, då jag var barn. Den började så här:

Blåsten tog bort resten.

De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned på Nockeby bro. Vinden låg på från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket. Skummet fräste dem högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av bron var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid bryggan låg just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var nätt och jämnt att de kommo med.

Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod ensam kvar på bryggan och gnällde sakta, med svansen mellan benen.

Tomas var försenad; familjen steg just upp från bordet, då han kom hem för att äta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det såg tomt ut därinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna till sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik.

Greta stod promenadklädd och vände sig framför spegeln ute i salen.

— Vart skall du gå? frågade Tomas.

— Jag skall gå ut och handla, svarade Greta.

Greta valde gärna skymningen, när hon skulle gå ut och se på något i butikerna. Det var något så frestande över gatorna, just när mörkret föll på och lyktorna började tändas. Det fanns just då så mycket att undra på och att gissa över.

Hon nickade åt Tomas i dörren och försvann.

Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro att sitta länge. Han skulle gå hem och läsa.

Han lovade att komma tillbaka och äta kväll.

Himmelen hade klarnat upp, när det led mot skymningen, och blåsten hade saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens kvistverk, hade några stelnade molnformationer tornat upp sig till en svartviolett vägg med skarpa kanter.

Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gång, han brukade just gå så där och stryka utmed väggarna... Tomas hade hört talas om att han var återkommen sedan en vecka, men han hade icke hört av honom något, och i dubbletten vid Kommendörsgatan bodde nu en annan.

Det var han.

— God afton, Hall. Välkommen tillbaka!

— God afton, Tomas — det var längesedan jag såg dig —

De båda vännerna följdes åt nedåt Sturegatan. De talade om ett och annat av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likväl icke vidröra det viktigaste av det som hänt honom, och medvetandet härom kom honom att misstänka, att också Hall i sina berättelser undvek allt väsentligt. De hade icke heller mycket att säga varandra; gång på gång uppstod det pauser i deras samtal. Tomas kände sig nästan förlägen utan att han visste varför, och Hall var likgiltig och förströdd.

Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han hade lovat att träffa den och den uppe vid Anglais.

— Vi ses väl något, sade han.

Och han nämnde sin nya adress.

De skakade hand med en hjärtlighet, som skulle ersätta vad som fattats i deras samtal, och Tomas gick hemåt.

Hall gick icke upp på Anglais, ty han hade icke stämt möte med någon.

Han hade endast, som det stundom hände honom, känt ett tvingande behov av att vara ensam och driva omkring bland människorna efter sin egen nyck.

Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk.

Hall gick in på Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp omkring honom, en efter en, under en blank och grönblå oktoberhimmel. Över Nybrovikens tjocka och orörliga vatten irrade det späda ljuset av en grön lanterna, medan en disig måne i uppgående, med ett snett ansikte, liksom svullet av tandvärk, långsamt höjde sig över frimurarnas hus på Blasieholmen, det höga och mörka Seved Bååthska palatset.

Han hade icke gått länge, förrän han var trött. Om han skulle gå hem? Nej, icke hem...

Varför skulle jag gå hem? tänkte han. Jag har ingenting att göra, och dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet hemma på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag har det till hands när jag får någon god idé, ty jag skriver ju på ett drama, var det inte så?

Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii park.

Det vita papperet är mitt onda samvete...

Han måste likväl gå in på ett eller annat ställe, ty han var trött. Han steg in i Berns’ salong, som tillfälligtvis var närmast, satte sig i ett hörn på en av läktarna och beställde en whisky.

Det var full varieté. En fet dam hoppade omkring och kvittrade på tribunen utan att lyckas överrösta orkestern och sorlet bland den drickande, rökande och skränande publiken.

— — Ja, varför kunde han icke skriva? Han hade ju likväl sett mycket och varit med om åtskilligt. Kanhända var det emedan han icke hade den rätta barnatron på att han verkligen hade något nytt att lära ut. Och om han också hade haft något, vad så? Människorna ville likväl icke lyssna till det som han möjligen kunnat säga dem. Det var så underliga vråar av tillvaron han hade hämtat sin erfarenhet ifrån.

Kanhända hade han icke heller den rätta barnatron på geniet. Vad äro genierna? Kvicka och händiga barn, som låtit piska sig i arbetsselen av den gamla feberdrömmen om storhet. Och av illusionen, att storheten är stor.

Den tjocka chansonetten hade försvunnit från tribunen; det var nu en medelålders herre, som under passionerade vridningar på hela kroppen pressade fram en sentimental romans.

— — Vad skulle han finna på, som kunde narra tiden att åtminstone för några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla på snigelfötter?

Han ville vara älskad, och likväl fruktade han ingenting så, som kärleken. Kärleken är kontraband. Han hade haft några tomma äventyr, korta och bisarra, men lidelsen hade han flytt som pesten, och den hade heller icke sökt upp honom. Han älskade ingen, och ingen älskade honom.

Han var världens fattigaste man.

Sångaren på estraden bugade sig och drog sig tillbaka under en lam applåd. De ädlare känslorna kunde på denna lokal endast nå en succès d’estime.

Ett par steg från Hall satt en fet, brun råtta under en stol och knaprade på ett kräftskal, som hon höll mellan framtassarna. Då hon märkte, att Hall betraktade henne, gjorde hon ett ögonblicks uppehåll och mötte frimodigt hans blick med sina små kloka, svartgnistrande ögon. Därefter återgick hon obekymrat till sina egna affärer.

Hall betraktade henne tankfull.

— Om det finns levande råttor här, så finns det också döda råttor, ty råttorna ha icke evigt liv. Under vilken golvspringa kommer den här att ligga och ruttna?

Han trodde sig med ens känna, att hela etablissementet hade en lukt av döda råttor. Han knackade på kyparen, betalade och gick mot utgången, medan sex röd- och vitmålade flickor gallskrikande flaxade omkring på tribunen likt levande disktrasor, i vanvettigt virrvarr.

Han gick ut genom Berzelii park, över Norrmalmstorg och kom in på Biblioteksgatan.

Var det inte Greta Weber, som gick framför honom, med det ljusa håret nyligen hopvirat till en knut i nacken...

Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för sist. De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra på Arvidsons middag.

De följdes åt uppåt Östermalm. Greta förhöll sig i början tämligen stram och gav korta svar, men Hall hade en så fri och godhjärtad ton, då han skämtade, att hon snart fick förtroende för honom, glömde sin värdighet och log och skämtade liksom han.

Hall var betagen. Han hade icke tänkt på Greta under hela sommaren. Hur hade han kunnat undgå att minnas henne och tänka på henne...

Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna ögon och öron.

De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanför fönstret stannade de en stund och betraktade blommorna.

— I början förstod jag mig inte alls på orkidéer, sade Greta. Jag tyckte att de sågo så besynnerliga ut. Men nu tycker jag nästan mest om dem av alla blommor — isynnerhet de där stora, blekgröna, som likna hafsdjur —

Hon hade knappast talat ut, förrän Hall var inne i butiken. I nästa ögonblick kom han åter ut med en grön orkidé i handen.

Greta blev röd.

Han ville fästa den vid hennes barm, men hon nekade förskräckt att taga emot den.

— Å, det skulle ni inte ha gjort — varför har ni köpt den — nej, jag vill inte ha den —

Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman på gatan, i smutsen, sade artigt farväl och vek in på en sidogata.

Greta stod kvar, förvirrad, gråtfärdig.

Hon fattade sig likväl snart.

Det var ju ett helt äventyr... Eller kunde man inte kalla det ett äventyr?

Hon såg sig omkring åt alla håll: det var väl ingen som stod och gav akt på henne? Därefter böjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av den och lindade in den i sin näsduk. Inte kunde man låta den vackra, dyra blomman ligga där i smutsen...

Hon ville gömma den som ett minne.

Tomas satt vid fönstret i sitt rum. Han hade icke tänt någon lampa. Han satt och såg på takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot den grönbleka skymningshimmelen och på en blek stjärna, som tindrade fram mellan almarnas glesnade lövverk. Den nakna brandmuren mitt över gården flammade gång på gång upp av ett rött sken; det var en reflex från eldhärden i smedens verkstad nere i bottenvåningen. Ljudet av släggans fall mot städet var det enda som störde kvällstystnaden i gården.

Tomas tänkte på Märta. Hon hade varit så underlig på förmiddagen. Vad var det som oroade henne?

Om det kunde hända henne något illa... De hade icke alltid varit försiktiga.

Sömmerskan i fönstret snett emot tände nu sin lampa. Skenet föll in i Tomas rum; han såg skuggan av sitt eget huvud röra sig på tapeten.

En svart krokig gestalt med en påse över ryggen och en käpp i handen smög ljudlöst fram över gården. Det var bensamlaren. Han tassade fram till soptunnan, lyfte av locket och började peta med sin käpp bland avskrädena, plockade upp några benknotor, vände på dem och stoppade dem i sin påse. Därefter lade han locket på tunnan och smög sig åter bort.

Den tunga porten slog igen om honom med en skräll.

Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i oktobermörkret. En hund började skälla i granngården — några kvinnor pratade och skrattade i portgången — och det blev åter tyst.

Tomas spratt till: någon knackade på dörren.

Det var Märta.

— Å, Märta, är det du — jag satt här ensam i mörkret och tänkte på dig, men jag väntade dig inte... du skulle ju gå bort!

— Ja, sade Märta, jag kommer just därifrån. Det var så tråkigt där. Jag sade att jag mådde illa och gick min väg. En herre måste följa mig, naturligtvis, det var omöjligt att slippa. Han följde mig ända till vår port, och där stod jag innanför och väntade en lång stund, innan jag vågade mig ut igen... Och nu är jag här!

Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita rosor.

Hon stod ännu upprätt mitt på golvet.

— Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, varför jag grät.

Tomas kände, att han bleknade.

— Jag tror, att jag kommer att få ett barn.

Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod.

Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu.

— Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa!

Timmarna runno.

Tomas och Märta kunde icke lämna varandra. Varje sekund tycktes dem dyrbarare än någonsin. De kände lyckan glida sig ur händerna; de trodde sig se henne likt en nyckfull, förnärmad gäst vända dem ryggen och lämna dörren på vid gavel för mörkret, för det okända, för olyckan. De kunde icke ångra, att de hade älskat varandra, och de ångrade då i stället varje timme, som de låtit gå tom och obegagnad förbi. Deras ögon sökte varandra med en annan lidelsens eld, deras läppar brunno mot varandra med en hetare glöd än förr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det gällt att hålla en flyende kvar, och de älskade från denna dag så, som de fördömda älska.

XII

Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken.

Greta stod vid ett av fönstren i matsalen och såg nedåt gatan och ritade krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig högre och högre upp över glaset.

— Se, det snöar, sade hon lågt och lät handen falla. Det är den första snön i år!

Det var andakt i hennes röst. Och hon stod länge tyst och betraktade snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och fönsterblecken vita och mörkret vitt.

Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma tangent. Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton än de andra.

Slutligen tröttnade han, och det blev tyst.

Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett ögonblick bakom Tomas och strök honom några gånger lätt över håret med ena handen. Då han vände sig om, nickade hon åt honom med en ljus blick och var åter borta.

— — Klockan var ännu icke sex. Vid halvsjutiden skulle han vara hemma hos sig, ty Märta hade lovat att komma.

Den gick så långsamt, tiden.

Greta stod alltjämt rak och smal mellan bladväxterna framme vid fönstret och såg på hur snön föll.

Så vände hon sig plötsligt om emot Tomas.

— Säg, Tomas — Johannes Hall, är det en bra människa?

Tomas svarade icke strax. Frågan hade kommit så hastigt över honom.

— Jag tror det, sade han till sist. För övrigt är det visst en mycket sammansatt natur.

Greta stirrade på honom envist, som om hon ville uppfordra honom att säga något mera; men Tomas teg. Slutligen kvävde hon en liten gäspning och gick in i sitt rum för att sträcka ut sig på soffan och sova en stund, ty det var mörkt och tråkigt och dessutom var hon sömnig. På de sista veckorna brukade hon ligga så länge vaken om kvällarna, innan hon somnade.

Tomas satt ensam kvar vid pianot och hörde klockan slå sex. Den slog så långsamt och lät så trött. Efter de första fem dröjande och tveksamma slagen trodde Tomas att den aldrig skulle nå fram till det sjätte.

— — Vad allt därinne hade åldrats på det sista året. — — Klockan och pianot och hela salen — — alltsammans.

Han reste sig och gick ut.

Gatan var redan vit av snö. Tomas hörde icke ljudet av sina egna steg.

En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl förföljd av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar av lös snö över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan husväggarna, avlägsnade sig och blev borta.

Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden. Snön virvlade upp och ner, tindrande i båglampornas vitblåa ljus.

En droska körde förbi i rasande fart med ett skrikande och stojande sällskap, damer och herrar. Skratt och skrik ströddes ut på deras väg, blandade med refrängen av den sista varietévisan.

Var icke en av dem Hall?

— — Jo, det var säkert han. Hall var svag för livligt sällskap numera.

Några steg framför sig upptäckte Tomas plötsligt sin far och sin farbror, som var bokhandlare på Söder. De båda bröderna sågo varandra ytterst sällan, men då de någon gång stötte på varandra i ett gathörn, brukade de alltid stanna och prata en stund.

Tomas vände på sin paraply, så att han kunde komma förbi dem osedd, ty han ville icke låta uppehålla sig. Han uppfångade ur de båda gamla herrarnas samtal ordet ”Helgeandsholmen”.

Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, som löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...

Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne...

Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank.

Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till vid att någon lade sin hand på hans arm.

— Tomas — —

Det var Märta.

— Har du väntat?

— Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det var ingen som öppnade...

Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom tillbaka och drog sig undan.

— Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem.

Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.

— Men varför — — Märta — — mår du inte bra, eller har det hänt något?

— Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem!

Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port.

Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var det tomt och ensamt.

Och åter drev han ut i snön.

Märta ilade hemåt. Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången utanför Tomas’ dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att fråga sig själv: varför står jag här?

Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det var slut.

Och vad skulle sedan komma?

Vad allt var annorlunda för ett år sedan. Veckans alla dagar gledo henne förbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde på sitt broderi eller läste i sin bok och tänkte på ingenting, och synden var något underligt och avlägset, som icke kom henne vid. Det var rätt, och det var orätt. Det skulle man göra, och det kunde man aldrig tänka på att göra. Det var ju så enkelt och klart! Och nu... Hon visste icke längre vad rätt och orätt var. Det hade blandats ihop alltsammans och blivit så besynnerligt.

Var det icke likväl något förfärligt, det hon hade gjort, och var det icke något förfärligt, som nu väntade henne?

Hon var blekare än vanligt, då hon kom hem.

Lampan var tänd i förmaket. Fru Brehm satt i ett hörn av den blekröda soffan och läste i en engelsk bok, som hon ämnade översätta; ögonen spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet, medan hon vände blad efter blad. Tant Marie satt i en länstol och sydde. Elsa och John hade sträckt ut sig på mattan framför kakelugnen, där det ännu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. John var nio år och trodde icke längre på någonting övernaturligt.

— Var har du varit? frågade fru Brehm. Du ser trött ut.

— Jag gick bara ett slag nedåt Drottninggatan för att få litet frisk luft. Jag har ju suttit inne hela dagen...

Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna gingo. Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och gick in till sig.

Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna samman.

Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något var det. Hon var sig icke längre lik.

Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning. Hon reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på glänt.

Ja, Märta låg vaken och grät.

Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka hennes kind.

— Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit så underlig på sista tiden. Tala om alltsammans!

Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära.

Och hon berättade allt.

— — — Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. Fram på natten höll hon en lång rådplägning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm och Märta borde göra en resa till Norge över vintern.

Fru Brehm blev länge sittande i tankar, ännu sedan tant Marie hade gått och lagt sig och allt var tyst i huset. Gång efter annan hörde hon Märta vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande vaken.

Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strök hennes hår.

— Märta — lilla Märta — —

Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt:

— Säg, Märta — vet du vem tant Marie är?

Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, vad skulle nu komma?

Men fru Brehm mötte lugn hennes blick i mörkret. — Hon är din mormor, sade hon enkelt och blitt.

Tomas drev länge omkring, och då han gått sig trött, gick han upp på Anglais.

— Se, Gabriel, god afton — —

Mortimer satt ensam i ett soffhörn med ett viskyglas och en tidning framför sig. Han makade åt sig, och Tomas slog sig ner.

Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg honom sist.

— Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon om det?

— Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne sällskap... En svartklädd tant.

Tomas beställde en visky.

— Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer.

— Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.

— Så, då var det troligen i förrgår. Min hustru kände en kraftig lust att gå på Södra teatern i förrgår, hon förebrådde mig att vi inte hade varit där på fem år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var dum, men moralisk.

— Vad hette den?

— Det minns jag inte. Man får se en rätt vacker äktenskapsbryterska springa omkring i korsetten, en äldre borgare, som inte är hennes man, hoppa på ett ben i skjortärmarna och en yngre herre komma utrusande ur ett alldeles mörkt sidorum med hatten på huvudet och fracken i handen, medan den svartsjuke äkta mannen springer omkring och skjuter med revolver på allesammans. Piff, paff!

— Är det moraliskt?

— Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt.

Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit?

Han hade icke sitt vardagsansikte.

— Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting.

Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.