Förvillelser

En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett någon gång förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på honom.

Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och växlade en förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i ett smalt ansikte med kort, mörkt skägg.

— Vem är det? frågade Tomas.

Mortimer nämnde hans namn och tillade:

— Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är ständigt lika nypolerat och blankt som glas.

— Vad gör han eljest?

— Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung fru, som inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid märkte han, att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina möbler.

Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång:

— Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om en hederlig vandel, och undvik kärleken!

Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något? Nej, det var ju otänkbart...

— Undvik kärleken, till dess att du får råd att älska en kvinna, ty kärleken är till för oss, som ha löner och räntor. — Och undvik den sedan också!

Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till munnen.

— Skål, sade han för att säga något.

Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om han kunde få se något av ansiktet, som hörde till...

Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om han icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i mungipan och läppjade då och då på sitt glas.

Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och förstämt i halv belysning.

Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje.

Tegelhandlaren — tegelhandlaren — —

Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.

— God natt, sade han. Jag är sömnig.

XIII

Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem.

Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.

Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket.

Han bröt brevet och läste:

Det var allt.

Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast han i gråt.

Det var daterat dagen förut. I kväll alltså skulle hon resa. Om en timme skulle hon redan vara på väg.

Plötsligt märkte han, att han icke grät längre. Han kunde icke ens erinra sig, varför han nyss hade fallit i gråt. Han läste om brevet från början, ty han ville veta, vilket ställe det var som hade gripit honom på ett så särskilt sätt; men han kunde icke återfinna det.

Men paketet, vad kunde det finnas i det avlånga paketet...

Han rev bort pappersomslaget och blev stående häpen med en blecktrumpet i handen — en liten leksakstrumpet av målat bleck, randig på tvären i blått och rött.

Å, midsommargåvan...

Det stod ingenting om den i brevet, alltså hade hon först efteråt kommit att tänka på den.

Slutligen satte han den för munnen och började tuta. Han kunde icke få mera än en enda ton ur den, en hes och falsk ton.

Det hade nyss regnat ute. Gatorna lågo fuktiga och blanka, spräckliga av höstkvällens mörker och gasgnistornas ljus.

Tomas var på väg nedåt järnvägen; han ville se, om han kunde uppfånga en skymt av Märta i något kupéfönster.

Han gick och tänkte på slutorden i hennes brev, då han kom förbi ett litet konditori vid en sidogata, där han en gång för längesedan hade varit inne med Märta. Det var en afton i maj, och häggen hade nyss slagit ut... Han kunde icke hindra sig från att småle, då han just såg två unga människor komma över från den andra trottoaren, kasta skygga blickar omkring sig och därefter försvinna genom den smala dörren till konditoriet, hon före och han efter.

Ja, nu var det de andras tur. För honom och Märta var leken slut.

Med ens föll det honom in, att de båda gestalterna, som nyss gledo honom förbi i mörkret, i själva verket voro honom välbekanta. Den ena erinrade honom om Johannes Hall och den andra om Greta — men det var ju omöjligt. Det måste ha varit en inbillning.

Han stannade obeslutsam framför trappan till Centralstationen; om fem minuter skulle tåget gå. Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen utan att träffa hennes mor och de andra...

Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron.

...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...

Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo tätt framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade beslag på hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras yttranden, att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han själv ville helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod eller skulle han komma på kontor?

Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän de sista vagnarna redan hade rullat förbi.

— Nu var hon alltså borta...

Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron.

Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en flotte, svävande ute i rymden. Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet.

Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort.

En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt invid Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; så tog han honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta.

Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade till en sekund och slocknade på nytt.

Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom kvar.

Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han hade hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken.

Han vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit.

Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en ung kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann honom och gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var Ellen.

— Ellen...

Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och som gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom under några ögonblick utan att säga något.

Tomas var mera förvirrad än hon.

— Det är så längesedan vi såg varandra — du är blek... jag ville gärna höra, hur du har haft det, sedan vi...

Han kunde icke finna ord.

— Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att fråga...

Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon skulle gifta sig i nästa månad.

— Ni skall gifta er — med vem... berätta! bad Tomas.

Och Ellen berättade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet.

Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle sätta upp egen verkstad i vinter; han tänkte börja i smått, men med tiden kunde affären utvidgas, om det gick bra. Han var inte så ung, men det var en utmärkt snäll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte sagt ja strax, men sedan hade hon betänkt sig närmare; och då hade hon insett, att hon knappast kunde göra något bättre än att säga ja, ty hon ville inte bli någon dålig flicka. För övrigt tyckte han mycket om henne, och han hade lovat att göra henne lycklig; men han var puckelryggig.

XIV

Det var mörker och snö och regn, och den ena skumma och gråa dagen följde den andra tätt i spåren, medan staden sjönk djupare och djupare in i decemberskymningen.

Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke så, som man bör leva.

En morgon, då han vaknade — det var icke så tidigt — fann han ett brev på sitt skrivbord; värdinnan hade troligen lagt in det medan han sov. Det hade ett så mystiskt yttre som ett kärleksbrev, och utanskriften var pedantiskt vårdad. Han bröt det och ögnade igenom det.

Det var från tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lånet var förfallet redan för ett par dagar sedan. Men före klockan tre denna dag måste affären vara uppgjord, eljest skulle han tyvärr se sig nödsakad att ofördröjligen vända sig till någon av borgensmännen för utfående av sitt tillgodohavande. Med utmärkt högaktning.

— Redan — hur var det möjligt...

Tomas kastade en blick i spegeln: han var gråblek. Därefter klädde han sig hastigt och gick ut.

Han ville söka upp Hall. Han var säker om att Hall kunde hjälpa honom och att han icke skulle draga sig undan.

Var var det han bodde? Det skulle vara någonstädes uppe vid Östermalmskyrkan.

Det var illa, att de hade varit så litet tillsammans på sista tiden.

Det föll ett fint, snöblandat regn, och gatorna voro i upplösningstillstånd. Husen vid de smala bakgatorna mellan Adolf Fredriks kyrka och Hötorget klämde sig tillsammans skygga och förfallna, med fläckiga och trasiga murar, svartnade av regnet, drypande av väta och smuts. Himmelen var en enda tjock, gulgrå dimma. Människorna gingo som sömngångare, utan att se; snön piskade ansiktena och fastnade i ögonhåren. Gång efter annan genombröts gatornas sorl av ett dovt, utdraget tjut, liksom av något jättestort och jättehungrigt djur. Tomas hade hört det ständigt under de sista dagarna: det var ljudet av en mistlur, som provades vid en mekanisk verkstad någonstädes ute på Kungsholmen. Överallt, i alla stadsdelar, hördes det dagen i ända lika starkt, lika hotande nära.

Tomas tog vägen genom Brunkebergstunneln. Ända längst in i jordens innandöme, där lyktornas sken flackade rostgult över slemmiga och rinnande väggar, förföljde honom lurens hungriga rytande.

Han nästan sprang över Humlegården och Östermalm.

Det var vid Jungfrugatan Hall bodde. Tomas sprang uppför trapporna och ringde på.

Ingen öppnade.

Han ringde ännu en gång, häftigare. Slutligen ringde han för tredje gången, ringde som en rasande människa och blev stående med klocksträngen i handen; han hade slitit av den.

Innanför var det alltjämt lika tyst, och inga steg hördes i tamburen.

— Varför öppnade han icke, var han död?

Plötsligt föll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma.

Trött och förvirrad slängde han klocksträngen bort i en vrå av förstugan och gick långsamt nedför trappan.

Mitt framför honom, vid gatans ändpunkt, reste sig Östermalmskyrkans svartgröna, klockformade kupol ur snödimman. Tomas stirrade häpen på tornuret: det visade på halv två. Och han var ju nyss uppstigen, hade han sovit så länge...

Han gick gatan framåt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och människornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogårdsporten. Kanhända att det var begravning.

...Ja, han hade sovit alldeles för länge...

Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke på det vanliga sättet; de ringde så att marken gungade och luften sjöng och husen vacklade som druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke hela kupolen? Hur var det, rörde sig icke hela den tunga, svarta kupolen långsamt av och an likt en svängande domens jätteklocka...

Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde in domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha syndat nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket. En kusk smällde med sin piska, och en vild grå häst reste sig upp över mängden med frambenen fäktande i luften och gnäggade, och kusken klatschade och svor. I portarna runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med ögonen vidöppna och höllo barn med gapande munnar vid händerna, och åtta försupna gubbar i svarta kläder och vita bomullsvantar gingo i rad, två och två, och buro en svart kista, och deras kroppar kröktes som maskar under bördan.

Och högt över dem alla svängdes en skallande, sotsvart jätteklocka, som dånade och sjöng — och hästen stegrade sig...

Nej, förbi, förbi... Han var icke vid lynne att stå och se på ett liktåg i dag, förbi så fort som möjligt... Han var nära att halka på granriset. Klockornas dån förföljde honom, och mistluren började ryta på nytt.

Tomas hade kommit framåt Kungsträdgården. Snön föll tätare och mjukare och dämpade larmet omkring honom. Han kände sig lugnare.

Han beslöt att gå upp till Gabriel Mortimer. Han ville säga honom alltsammans från början till slut och icke dölja något; då skulle Mortimer säkert hjälpa honom, om han kunde; det var icke möjligt annat.

Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna snön. Tomas gick över gatan och såg in genom gallerverket. Det stod en stenbänk därinne, tätt invid kyrkans mur. Om han väl vore därinnanför, om han kunde få sitta på denna bänk så länge han ville och vila ut.

Och längre än han själv visste stod han lutad emot gallret och stirrade in i denna fredade och avskilda vrå, som mitt i en stojande stadsdel aldrig trampas av gatans karavaner, och där smala, glesnade popplar slå en tigande krets kring gravarna.

Men åter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som förr under dagen. Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på sin jakt efter pengar.

Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar.

Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt ämbetsrum vid denna tid på dagen. Och han hade redan ringt, och det hördes steg i tamburen... Vad skulle han säga?

Fru Mortimer kom själv och öppnade.

Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk.

Tomas studsade.

— Hur länge har han varit sjuk... Är det allvarsamt?

— Ja, han är mycket sjuk. Han har svåra plågor, och emellanåt yrar han.

Tomas hade under samtalets gång kommit in i salen. Den svartklädda tanten satt på en stol vid fönstret och stickade på en strumpa.

— Han har legat till sängs sedan i förrgår, fortfor fru Mortimer med sänkt röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, men han kan ännu inte säga något bestämt.

Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var lämpligt för ögonblicket.

Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett dämpat skrik.

— Och jag kan inte komma in till honom...

Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt tamburdörren.

— Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag.

Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt svävande blick bakom glasögonen.

— Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte ens mig, som han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. Vad sjukdomen kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack!

— Ja, sade Tomas, det är förskräckligt.

Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av fru Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade den vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon hade utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans mor och syster.

Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade uppmärksamt.

— Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har kommit...

Och det blev åter tyst i sjukrummet.

Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara tillfrisknande, därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret vid fönstret och försvann.

Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och dunstat bort.

Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma över stråkvägarna och torgen.

Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner.

Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom?

Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut över snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter, bjällerklangen och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och omnibusarnas pinglande, och genom larmet trängde åter och åter mistlurens dova stönande.

Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det andra drog honom förbi i vimlet.

Men Hall, var fanns Hall...

Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista tiden. Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och höll på att bilda ett bolag.

Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom och mera sprang än gick.

— Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha dig med till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken stampade, så att femtio råttor dödades av misstag...

Och han försvann in i ett hus.

Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat. Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en bryggarkärra, som skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och hunden åter blev synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en söndertrasad fot lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och förstod vad som hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... skärande... Och människorna stannade och började stirra på honom, och djuret rörde sig icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen en man kom fram ur hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher. Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod där villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar — ty det kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha — stod där villrådig och visste icke vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek ”se upp!” och han kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, och blev borta i vimlet.

Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig.

— Var fanns Hall i dag...

På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De hade nyligen förlovat sig, och Tomas hade glömt att skicka visitkort... Och löjtnant Gabel var också med dem, han gick till höger om Mary och pratade ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg.

Några steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt steg bakom henne, ty hon gick så fort att han nästen icke kunde följa med.

Tomas tyckte sig märka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var vissen, och hon var icke längre så vårdat klädd som förr, och såg icke heller så utmanande käck och glad ut.

Han vände om och gick nedåt. Nere på Fredsgatan eller Gustav Adolfs torg skulle han säkert träffa Hall, och det var ännu icke för sent, ännu kunde affären ordnas på ett eller annat sätt, även om hela summan icke kunde betalas strax.

Fru Grenholm gick framför honom hela vägen nedåt Drottninggatan. Hennes bakdel guppade på ett sätt, som tydde på begynnande storhetsvansinne. Det egendomliga hade nämligen helt nyligen inträffat, att på en och samma dag herr Grenholm hade fått vasaorden och doktor Rehn nordstjärnan.

Tomas hade med ens kommit i ett så uppsluppet lynne, att han knappast kunde avhålla sig från att skratta högt. Han kände sig nästan frestad att gå fram och hälsa på fru Grenholm och lyckönska henne till de båda ordensdekorationerna.

Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs klocka.

Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe fängslades hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde sig genast för att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i butiken. Mitt framför dörren var en smal, hög spegel; han skälvde till, då han mötte sin bild i glaset. Han var grå i ansiktet, och hans kläder voro fullstänkta med smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid disken trängdes folket, och expediterna ägnade honom ingen uppmärksamhet. Han vände genast om och gick sin väg.

Det hade nästan slutat att snöa, molndimmorna hade lättat, och skyar med slitna kanter drevo långsamt bort över husens gavlar och tak.

Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma fonden, där Mälaren gick öppen i mörkningen som ett brett, blåsvart band. Och längst borta, inslumrad i vinterskymningens grådis, skymtade en länga av en tyst och ödslig strand med fläckar av snö i bergskrevorna.

Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och mistluren stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog tre.

Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs klocka...

Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för. Plötsligt törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal herre i päls, för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid sammanstötningen och var nära att falla av. General Kurck och överhovjägmästaren stirrade förbluffade efter Tomas, som mumlade ett förvirrat ”förlåt” och försvann bland mängden.

Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna.

Tomas hade kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt upplysta butiker.

Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att det var ute med honom.

Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla över det.

Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos föräldrarna.

Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa rader av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan en tanke i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en erinran om bjärt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare, gråsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var Gabels byxor.

— Nej, hemåt alltså...

På hemvägen köpte han en revolver.

Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför honom var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd arbetslampa med blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin med ett halvtömt glas.

Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln ropade ”stig på” utan att se upp, och Karl Hammer kom in.

— Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet.

Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer.

— Bed honom komma in.

Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje gången och räckte fram ett papper.

Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett ord: först utan pincené, sedan med pincené. Slutligen lät han pincenén falla, men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en min.

Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger.

Tystnaden började kännas tryckande.

— Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett skyggt försök till ett smålöje.

Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade honom summan.

— Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt tonfall. Papperet är fullkomligt i sin ordning. — God middag.

Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann.

Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen.

Han ville ännu icke tro sina ögon.

— Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Thérèse Webers son...

Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin och tömde det åter i ett drag.

Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan?

Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. Lampan hade han ställt ut i entrén.

Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor.

Men skulle hon nu också komma...

Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg, så lättskrämd.

Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En gammal fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan utspänd av blåsten och paraplyn bakom nacken.

— Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt gamla sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom nacken — och nu är hon vid hörnet — och blåsten slår emot henne, och snön piskar henne i ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och in... så halkar hon till på köpet, och där sitter hon nu... Hjälp upp henne den som vill, jag gör det inte, jag har det bra där jag är.

Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.

— Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon kommer inte...

Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde.

— Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog, jag har väntat hela mitt liv.

Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men det skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, vad det var att älska — och att vara älskad. — Det kunde vara på tiden.

Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i fördärvet?

— Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte efter det ansvaret. Jag har också familjetraditioner.

Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke åtaga oss ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om eller för att stå stilla.

Men nu... Var det inte någon som gick i trappan...

Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren.

Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.

...Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid henne med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier, etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm. Framför dem stod ett litet bord med en flaska curaçao och en ask cigarretter.

— Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, och jag var så ensam.

— Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men jag ville ju gärna se på era tavlor.

— Ni kan inte föreställa er vad jag är tacksam för ert konstintresse, sade Hall utan att småle.

I nästa ögonblick ångrade han vad han hade sagt; han kanske hade sårat henne. Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; Greta hade icke något utvecklat öra för ironi.

Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan.

— Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag lära mig i skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela klassen.

— Är det möjligt...

Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt ögonkast hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, spröda gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk ylleklänning.

Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet.

Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curaçao och drog ett bloss på cigarretten. Hon var mycket nöjd och befann sig alldeles förträffligt. Vad hon hade varit dum, då hon gick därhemma och tvekade och undrade, om hon skulle våga gå. Det var ju inte alls något farligt. Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju ingenting, när ingen kunde få veta det, och dessutom måste man någon gång vara modig och trotsa fördomarna.

Hon var verkligen stolt över sig själv, där hon satt tillbakalutad i soffhörnet och log och drog långa bloss på sin cigarrett.

— Se här, sade Hall, nu kommer min pièce de résistance.

Och han räckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter Franz Stuck.

Greta bläddrade förvånad i boken. Det var så underliga tavlor; hon hade aldrig sett något liknande. Hon förstod ingenting av alltsammans, men det tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum. Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt för henne i skolan...

— Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en hemsk bild, under vilken det stod ”Lucifer”. Lucifer, det var ju den onde själv? Inte kunde det vara något för en ansedd artist att måla av nuförtiden; förr i världen kunde ju allt möjligt gå an.

Hall hade den förnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig för Stucks konst. Han vände några blad på en gång och visade henne en bild, under vilken stod skrivet ”Es war einmal”.

Greta betraktade den länge, först häpen, sedan betagen. Hon tyckte sig förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den.

Det var en gång...

På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd prinsessa och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer sig ned och lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le, och hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små fötter, där hon står på tuvan. Vad är det hon ser därnere i det sumpiga, våta gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes fötter sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt kloka ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda, eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes ögon. Hon har också något att säga prinsessan, något som ingen får höra mer än hon ensam, och den vita prinsessan böjer sig ned och lyssnar, leende och rädd. Vinden har tystnat, för att hon skall kunna höra bättre. Gräset prasslar icke längre, och trädens grenar kröka sig orörliga upp över synranden. Och omkring dem står kvällen stor och tyst i gulröd sagoskymning.

Det var en gång...

Greta satt med halvöppen mun, leende och rädd som prinsessan själv. Hon kunde icke taga sina ögon från bilden.

— Jag är säker om att det är en förtrollad prins, sade hon lågt.

— Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur förtrollningen, och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han viskar till henne vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli prins, och hon står undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon blir rädd och blek och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig, att hon skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt, det som han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon, stora och vida av en hemlig sorg.

Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt:

— Kanhända likväl, att hon gör det en gång.

— Ja, kanhända...

Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och speglades i möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes hår, kysste hennes kind. — Nej, nej, mumlade hon knappast hörbart, men med slutna ögon och utan att röra sig. Hon kände, att hon icke förmådde något. Hon skälvde endast till ett par gånger och blundade och drömde sig in i sagans värld. Hon ville dit in, hon längtade dit, hon skulle följa på första vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle icke tveka. Hon ville göra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad hans underliga flackande ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke rädd, fast hon skälvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och underbara, som hon aldrig vågade säga åt någon att hon längtade efter... Det som sagorna viskade om hemligt och förstulet, det som var kärnan i alla vackra dikter —

Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren.

— Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans armar.

Hall satt orörlig med sammanbitna tänder.

— Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma.

De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund.

Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat väcka upp de döda.

Greta hade blivit blek.

— Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös.

Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva sedd.

Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han slutligen långsamt ned utför trappan.

— Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik...

Och Hall gick åter in.

Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg strax, att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i boken, och att hon icke var densamma som nyss.

— Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den tavlan får ni inte se på, ni får inte... Jag har lagt ett märke där, en pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det bladet!

— Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan sett...

Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton.

Vad var detta? ”Die Sünde” stod det under.

Synden —

Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken, som hon? Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga smala huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera naken än någon kvinna kan vara.

— — Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer?

Synden —

Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.

— Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!

Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne: skrämseln hade fått makt med henne.

— Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke få fram några andra ord än dessa.

Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon var icke mycket över halv åtta.

— Den går så långsamt, tiden — —

Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna, och hennes nakenhet lyste.

Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet var drucket och cigarren utbrunnen.

Han hade icke någon brådska längre.

Det var så tomt i rummen. Greta var ute — hon skulle väl se på julklappar i butikerna — och fadern hade gått på en bolagsstämma.

Var var modern?

Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.

— Om de yttersta tingen.

Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt för honom med en mild och låg röst.

”Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall få sitt eget kval.”

Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen.

”— — Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden.”

Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång gry, eller var det en saga bara?

Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt innandöme, och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade, och en av dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för ögonen: solen, havet!

— Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat.

— Jo, jag hör...

Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade hennes hand, smekte den, kysste den.

— Godnatt, sade han endast.

Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram.

Och han gick.

Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade aldrig förr brukat kyssa hennes hand.

Tomas gick ute i snön.

Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen.

— Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett långt liv gör icke alltid människan bättre.

Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom. Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung, och han hade ännu så mycket ogjort i världen.

Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med? Ingen som ville hjälpa honom?

Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för sent, men han ville likväl tala med honom.

Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma — det lyste i fönstret —

Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva hoppet.

Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle komma sent hem.

Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden.

Han frös.

Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde det till i fönstret.

Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton...

Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter varandra, och det värmde något.

Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll?

Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs...

Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll?

Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja, det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga förbättras?

Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. Det var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man hade något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man deltar i de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner allting naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så vaknar man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening och sammanhang.

Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla!

Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle komma en efterräkning; om han kanske skulle ställas till ansvar, för att han hade drömt bort sitt liv med en så dum och dålig dröm...

Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte varit värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något gott.

Ja, hade han?

Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva verket hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu för tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han likväl kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans far, som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft någon rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg, att fadern ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde vändas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det egentligen därför han hade givit den åt en tiggare.

Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda god handling i sitt liv...

Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en axelryckning.

Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev?

Nej, inga brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i sinnesförvirring; de efterlevande vilja nog helst ha det så.

Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre från brandmuren mitt emot.

Gården sov i vintermörkret.

Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig.

Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.

Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden.

Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det längre?

Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen...

Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom — att hans liv hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, sommaren med Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var meningslöst, vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå i en kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och som en vis ämnade han dö!

Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av.

Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något vått på kudden, det måste vara blod...

Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade tungt.

XV

Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och knackade ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den blå gardinen så häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset strömmade in, kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade fram den sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan.

Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp i bädden med ögonen vidöppna.

Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i ögonen...

— God morgon, sade konsuln torrt.

Tomas stirrade på honom utan att svara. Han förstod ännu ingenting. Han kände ännu icke igen den främmande herrn, som stod mitt på golvet med något vitt papper i handen och letade efter en plats, där han kunde ställa sin hatt. Till slut satte han den på huvudet; det låg tjockt av damm överallt.

— God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i sömnen.

— Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna på nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att du är glad åt att kunna bränna upp.

— Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade han lågt, med skarp tonvikt.

Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han förstod.

— Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen?

— Nej.

— Hm. Ett är redan en smula för mycket.

Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något besynnerligt med hans utseende.

— Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått till... Och kudden är också blodig.

Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en hal klump av levrat blod.

Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden...

— Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut.

Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet. En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som en dumbom...

Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet. Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han stötte till revolvern med foten, så att den for långt in under soffan, och gick utan ett ord.

Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade han om. Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje så utmanande och lystet. Och likväl var det hon, ty det var hennes röst: tag mig om du kan! Och så började hon springa, men helt långsamt; hon sprang med små korta steg, och under tiden vände hon sig om oupphörligt och log och visade sina gula tänder. Hur det plågade honom, hennes löje! Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade sina steg och låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på ett sätt, som Märta aldrig brukade göra. Men Tomas låtsade som om han icke såg henne och sprang förbi och vågade icke vända på huvudet. Plötsligt erinrade han sig, att han nödvändigt måste träffa Hall före klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte han som stod däruppe på kullen, vid det röda tornet av tegel? Jo, visst var det han... Och Tomas skyndade dit och klättrade upp för branten, och Hall vinkade åt honom med handen; men då han kom upp, såg han att det var tegelhandlaren. Det var för sent att vända om. Tegelhandlaren gick emot honom med ett förbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand och började beklaga sig över en mängd förluster, som han hade gjort på senaste tiden. — Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag skulle gå in här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung järndörr, som gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. Det var verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv förvånad, ty han hade egentligen bara tagit handskarna till förevändning för att komma ifrån tegelhandlaren. — Jag skall be att få ett par röda handskar, sade han; i detsamma såg han, att det var Ellen, som stod bakom disken. — Jag säljer bara svarta handskar numera, svarade hon med ett ursäktande leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i går. — Jaså, svarade Tomas med det dämpade tonfall, som är vanligt vid kondoleansvisiter. — Min man är mycket snäll, fortfor Ellen, och han älskar mig verkligen; men han är puckelryggig. Med ens upptäckte Tomas, att Ellen icke hade något klänningsliv på sig; hon stod i korsetten med nakna armar. Blodet steg honom åt huvudet; med ett hopp sprang han över disken, drog henne tätt intill sig och började kyssa hennes armar och hals. — Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen...

Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren.

— Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är du sjuk?

Det var Greta.

— Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit frukost i dag; hon bad mig gå upp och höra efter hur det är med dig. Hon säger att du var så märkvärdig i går afton.

Tomas drog en lång gäspning.

— Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag kommer snart.

— Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral!

— Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas.

— Då måtte du allt ha varit bra lurvig...

Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra.

— Så där, nu är det bra.

— Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart färdig.

— Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag... sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton.

Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast hon i skratt.

— Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu!

Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas.

— Adjö, skynda dig nu...

I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och allvarligare röst än förut:

— Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning.

— Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade någon förut, tillade han leende.

Greta var redan i trappan.

Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor.

Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och taga sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man.

Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja, det kunde han i själva verket mycket väl behöva.

Men hur kom det sig, att han icke hade fått något brev från Märta, sedan hon reste? Brydde hon sig icke alls något om honom vidare?

Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan drömmens underliga löje.

— Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle det vara om tjugu år? ”Ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden.” Å, om tjugu år skulle han kanhända småle åt alltsammans, då han någon gång kom att tänka på det. Det hade likväl varit en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke någon lust att gå igenom den på nytt.

Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och ingav honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu kände sig sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes stela som pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en ryttare, som mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur sadeln och därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar återtaga färden till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens smuts.