Förvillelser

— Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde icke låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en tår i ögat.

— Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, och ingen av oss har någonting.

Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.

Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.

— Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.

Tomas teg.

— Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.

Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes som goda vänner.

Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som visste något, och ingen skulle få veta något heller.

Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder — kanske skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför han behövde pengar — men det föreföll honom, som om tillfället för närvarande vore olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd i faderns affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig märka, att det för tillfället var ebb i dem.

Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.

Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K.

Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart cigarr, som han tände med någon tvekan.

Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han skulle gå.

Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon kortare studieresa nedåt Tyskland.

Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö.

Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.

— Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där skall det stå vad det skall vara för färger.

Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen läste upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal:

— Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit; det var det i min barndom också. — Gå in i barnkammaren nu och sätt dig och måla, Willy, tillade han, vänd åt gossen.

Willy gick.

En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten åttaåring, och klinkade på en etyd.

Tomas kom fram med sitt ärende.

— Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte småsaker...

Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den på halsen på Tomas under stärkkragen.

— Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare. Gå på med det, men akta dig för diket!

Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under Arvidsons middag — ett uttryck av grubbel över något förlorat, något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som aldrig kom.

Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära en timme, innan Ellen blev ledig.

Tomas drev omkring.

Solen var redan borta, och det började skymma.

Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och rätlinigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.

Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas på trottoarerna, och man är åter i en levande stad...

Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen.

Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor. Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum.

Han satte sig på en av sofforna i museets trapphus.

Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi, tätnande och glesnande i hastig växling.

Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod.

Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram, omgivna av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil av ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan. Han kände sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, och han trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de långfransade ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i gasens ljus.

Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv nio. Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan upptog halva utrymmet.

Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.

Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och lagt sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett par smörgåsar.

Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga godnatt åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl kommit innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria ”Om nådemedlen”.

VI

Våren gick.

På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp. Vårdräkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt lätta, och de vita narcisserna vissnade bort och glömdes för mandeldoftande klasar av hägg och syren, och solen brände allt hetare på tomma gator och på övergivna hus med tilldragna persienner. Och de späda löven på parkernas träd växte och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas skugga trötta människor kunde vila ut och drömma och rista streck i sanden.

Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden.

Tomas och Märta sågo varandra icke ofta. En gång träffades de av en händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på Drottninggatan och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra om det, ty slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till Märta, som icke borde ha fått se dem.

Emellanåt skrevo de också små biljetter med förvänd handstil på kuvertet. Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade varandra.

Junidagarna runno snabbt som brokiga pärlor rinna av en silkestråd, och det blev midsommarafton.

Tomas hade kommit sent upp. Kvällen förut hade han varit tillsammans med Wannberg och några andra kamrater, ätit sexa på Stallmästargården och svärmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. På hemvägen drog det upp till oväder och började ösregna; då följde han med Wannberg upp på hans rum, där de drucko sherry och spelade schack. Under tiden klarnade det åter upp, och morgonsolen slog bländande emot dem, då de släckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex, innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket.

Fram emot tolvtiden steg han upp och åt frukost. När han blev färdig, stoppade han en lärobok i fickan och gick ner i Humlegården.

Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.

De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens äventyr. Recke påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid Glasbruksgatan eller något dylikt. Han bodde på Östermalm.

Han kände sig en smula ledbruten.

Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. Pengar, pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang. Det föreföll honom, som om han stod ansikte mot ansikte med något övernaturligt, var gång han lyckades fånga in några sedlar i plånboken.

— Varifrån komma de? frågade han. Det har jag aldrig lyckats få någon förklaring på.

Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå luften.

— Jag vet bara vart de gå; men varifrån komma de?

Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt.

— Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna.

— Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund melankoliskt. Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och medgörlig...

Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på den sortens affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna kalkyler.

Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och reste sig:

— Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag blev skyldig honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i dag före klockan ett...

Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som lekte i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som kom fram och viftade på svansen.

En grå häst körde fram med en iskärra. Hästen hade stora björklövsruskor i seldonen. Nu först erinrade sig Tomas, att det var midsommarafton.

Och Märta hade senast skrivit, att hon kanhända skulle komma in på midsommaraftonen för att göra uppköp. Hon skulle väl köpa några midsommargåvor åt syskonen... Några små trumpeter...

Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle gå, men han måste röra på sig en smula. Han var rädd att han kunde somna, om han satt kvar längre.

Var skulle han kunna träffa Märta? Det hade han ingen aning om.

Han drev långsamt omkring på de skuggiga gångarna i parkens norra del.

På en soffa under en fläderbuske med grönvita blomkvastar satt ett mycket magert gammalt fruntimmer med händerna i kors och blinkade mot solen. En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grönaktiga sammetsridikylen, som en gång varit svart.

Hon satt där och nickade och blinkade...

Tomas kände med ens en häftig lust att sitta just där detta gamla fruntimmer satt, under denna blommande fläderbuske, sitta där och blinka mot solen och se ut över all den sammetsmjuka grönskan. Om hon ändå ville resa sig och gå! Hon hade säkert suttit där i flera timmar. Skulle det inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den andra ändan av Humlegården?

Tomas gick förbi henne; efter ett par minuter vände han och gick samma väg tillbaka.

Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick på darrande ben vägen nedåt, stödd på sitt grönaktiga paraply. Nu hade hon också en liten hund med sig; det var samma lilla hund, som för en liten stund sedan hade kommit fram till Tomas i vattenbutiken och fått tre pepparkakor.

Tomas satte sig under den blommande fläderbusken.

Det är visst en lyckodag i dag, tänkte han. Jag behöver ju bara önska en sak, så går det strax som jag vill.

Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens buller trängde fram, avlägsen och främmande som från en annan värld. Vinden gnolade något för sig själv i de stora, gamla träden, ett långt stråkdrag, som svällde ut och tynade av och somnade bort. Två gula fjärilar fladdrade fram och åter som levande flarn av ett silkespapper eller som gula rosors blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras stjälk och drivit ut på flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och vinden låter dem aldrig finna någon varaktig stad och unnar dem icke att vila; han driver dem att närma sig varandra och fly varandra och att åter närma sig...

Så långt blicken kan nå under halvslutna ögonlock breda sig gräsets mattor i sövande och entonig sommargrönska, och sommargröna träd med sällsamt avvägda konturer stå orörligt uppställda likt de halvregelmässigt skurna kulisserna i något teateridyllens eden. Almar, lönnar, kastanjer... Och silvergrå popplar... Och helt nära, framme i prosceniet, avskild från de andra träden, står en grön och stor och mycket gammal ask. Under dess krona drömmer skuggan mörk och sammetsdunkelt grön. Och lyser icke där i gräset något vitaktigt och mjukt, som kunde vara en kvinnas vita kropp? Något sovande vitt, som vrider sig sakta i drömmen? Det kunde vara den första vita och mjuka kvinnan, Eva! Det kunde också vara Ellen, eller Märta... Om det vore Märta!

Och åter fladdrade de gula fjärilarna för hans ögon, höjde sig och sänkte sig, nalkades och flydde. Och luften var blå och tom, och vinden gnolade och somnade bort, och det blev tyst.

Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med ett strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och kittlade honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med en liten blecktrumpet.

— Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon slutat upp att tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på tvären i de gräsligaste blå och röda färger.

Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade kommit överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle köpa under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju aldrig vara säker på att icke bli sedd.

Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle köpa någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten gris av guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i trynet, genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller man honom mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en sådan lustig gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då klämmer man grisen på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt i ansiktet, och det är mycket roligt.

En sådan gris köpte Tomas åt Märta.

Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, måste de stanna och draga andan. De vacklande, grå trähusen i backen badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka fönsterväxter slingrade i trånsjuka krökningar sina stänglar och blad upp efter fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. Ingen människa syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt på en dörrtröskel och slickade sol och njöt av middagshettan med hopknipta ögon.

Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste henne.

De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod vid Malmskillnadsgatan.

I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de nedrullade gula gardinerna.

— Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta.

Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur Carmen.

Tomas tutade i sin trumpet.

— Vad ska grannarna säga? frågade Tomas.

— Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha flyttat ut på landet. Vi ä ensamma i hela huset.

Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat och betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.

— Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och bryta tystnaden.

— Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, allvarliga ögon, som om hon tänkte på något annat. Det där är randiga förkläden åt jungfrurna, och det är en veckad remsa att ha kring halsen åt Elsa, och det här är åt Johan... Det är ”Nio små negrers underbara äventyr”.

De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget från den långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste matt genom skymningen.

— Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade Märta.

Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta sol in i förmaket.

Därefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De åto bakelser och drucko vin och satte sig i soffan för att läsa i ”Nio små negrers underbara äventyr”. Den var icke lång; de läste igenom hela boken tillsammans på fem minuter och hade mycket roligt.

Sedan sutto de tysta och sågo på varandra. De sågo på varandra så länge, att det slutade med en lång kyss.

Genom det öppna sängkammarfönstret hördes ett barns sång från någon av de små våningarna åt gårdsidan. Det var en liten flickas gälla röst, och hon sjöng på någon självgjord barnmelodi.

Och det blev åter tyst.

Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna tindrade dunkelröda på bottnarna av de slipade glasen.

— Tänker du på mig ibland, när du är ensam? viskade Märta. Jag tänker ofta på dig.

Han lekte förvirrat med hennes urkedja.

— Om kvällarna, när vi ro ut på sjön, fortsatte hon. Och om nätterna, när jag ligger vaken.

Hon hade en tår i ögat. Hon lindade sakta bägge armarna om hans hals och kysste honom på håret.

Gång på gång kysste hon honom på håret — på tinningen — på ögonlocken.

Tomas blundade och frös. Han visste icke var han befann sig. Drömde han, eller var han vaken — — Det skimrade för hans ögon och susade för hans öron. Han gömde huvudet vid hennes bröst, och hans armar knöto sig krampaktigt hårt om hennes midja.

Hon sökte förgäves resa sig och vrida sig lös ur hans famntag.

— Nej, Tomas — vi måste gå — klockan är visst mycket —

Tomas släppte henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes smekningar. Hon slöt ögonen och sjönk tillbaka med en frossbrytning, och han tog henne stormande, övermodigt, nästan med våld.

......

......

Vinresterna glödde i glasen.

Märta höll en kudde för ansiktet och snyftade sakta.

— Gå! viskade hon bönfallande. Gå, gå!

Tomas sökte trösta henne, lugna henne.

— Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon stammade endast åter och åter detta ”gå, gå!” Det var som om hon hade glömt alla andra ord.

Tomas gick.

Märta stod framför spegeln.

Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan?

— — Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra — med syskonen — —

Hon drev av och an i rummen.

Hur mycket kunde klockan vara? Fyra går båten.

Märta hade kommit ut i jungfrukammaren. På väggen fanns en liten hylla av kartonnage, på vilken stod broderat med kornblått silke: Livets Ord. Hyllan var full av små röda, blåa, gula och gröna papperslappar.

Märta tog en röd lapp. Hon rullade upp den och läste: Herren ser dina vägar.

I gårdsvåningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att sjunga. Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner gardinen. Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på soffan.

Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn.

Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på alla de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit uppradade i denna soffa...

I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i en våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp.

Tomas stannade mitt på kyrkogården.

Vart skulle han gå?

— — Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort...

Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många titlar, ett födelseår och ett dödsår.

Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var död.

Besynnerligt...

Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk.

Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död då och då.

Var det verkligen sant?

Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den släkt, som nu leker i solen?

— — Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som en urblekt fotografi med suddiga konturer — som en han hade känt någon gång — ett annat år —

Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade den icke alls...

Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till vid att någon rörde honom.

En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen.

— Kyrkan skall stängas, sade han.

VII

Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk himmel.

Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas skymning.

I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste Thomas a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med en gång kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke visste någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad visste hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan att vi kunna göra något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för många år sedan, det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt rum. Han hade rullat ner gardinen, oaktat det var mitt på förmiddagen och hans rum låg åt skuggsidan, ty den motsatta väggen stack och pinade hans ögon med sitt vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner från hyllan hade fallit på golvet. Han kunde icke läsa.

Märta...

Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt sig ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och brände det vid ett ljus.

Hur går hennes dag?

Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad talar hon om med de sina?

Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett skrammel, som om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att dagen i ända köra fram och åter just på deras bakgata.

Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på soffan.

Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger hon upp om natten, går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra ned i vattnet?

Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar hade det redan gått. Nära en vecka.

Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han tänkte på henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, ständigt.

Och Ellen hade han glömt.

Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne.

Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små svarta själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de dumma och elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett värdigt påhitt av någon dum och elak gud...

De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa satt en och tvättade sina bakben.

Tomas gick ut i köket efter flughåven och började en ursinnig jakt. Efter ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut flugorna och lade sig åter.

Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i hennes knä... Fördärvat, förstört, förbi!

Och bröllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i förskott... Det var orätt, det borde man aldrig göra.

Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra.

Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han vände sig mot väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra sig trött i de trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans ögon kände samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet.

Havet... Det var längesedan han såg havet.

Det stora, blå havet.

Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter att andas salt luft. Vilken båt skulle han välja?

En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och familjärt. Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var häradshövding Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk, och han steg ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde icke på Lidingön utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några bekanta...

Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt. Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart.

— Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid havet...

Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, därefter gick han ombord.

Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben. Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och blev borta i det blå.

Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i sällskap med Märta och Greta — någon dag i jullovet, med snö och grå himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta under ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov.

Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat, gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla fyra benen ifrån sig så långt han kunde.

Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i glatt humör.

Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta middag.

Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.

Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor där? De voro väl för längesedan nedlagda.

Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade svagt, och mannen gick upp på däck.

Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjögång ute på Baggensfjärden. Båten gungade sakta i sneda rörelser från för till akter och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade sövande mot salongens väggar. Då Tomas vände sig om och såg ut genom det lilla runda fönstret, liknade fjärden ett snöfält. Fönstret befann sig så nära vattenytan, att blicken nästan endast uppfångade det vita skummet på böljornas toppar. Det var härar av vita blixtar, som tändes och slocknade, och som oavbrutet behärskade synvidden med sitt fosforaktiga ljus.

Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar, då man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse att ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt vägen uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg, ett vitt hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas eldstäder röken steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels offer. Varför hade han rest hit? Vad hade han med havet att göra? Det var icke ens säkert att man kunde se havet härifrån.

Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken tillbaka. Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma, vida, kalla. Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken över den smala landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som rann.

Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön. Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att han gick över en bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera sidan av vägen. Då han böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick i ett schackt så mörkt och så djupt, att han icke kunde skönja någon botten, endast något grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart öga. Det var alltså gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet han sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu smalnade av till en starkt sluttande gångstig.

Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i sömnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trädens glesnande stammar varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra trakten av himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, havet.

Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt.

Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och händerna i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker. Havet sov, men det arbetade i sömnen, hävdes och sänktes, suckade och stönade som en jätte under onda drömmar.

Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut från land. Havet var där — runtom, vart han vände blicken — överallt var havet.

Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild och stirrade ut över vattnet.

— Märta! mumlade han för sig själv. Märta, Märta.

Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde intet.

— Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors yttersta kraft.

Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om, darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.

Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg inklämd därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara vattnet. På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot den gulröda aftonluften. En kraftig man — två mörka ögon, ett svart skägg — och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon som talade, och han hörde på — oroligt otåligt, medan han flyttade kroppens tyngd över från det ena benet till det andra, stack händerna i fickorna och åter tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät gråtfärdigt bedjande och dock behärskad — som om hon erinrade honom om ett löfte... något gammalt löfte, som han kanske helst ville glömma... Och han vände bort huvudet och mumlade något, medan hennes blickar oavvänt hängde vid hans mun... Så gingo de in, och det blev tyst.

Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen och lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han tänkte på Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med örngottskudden hårt pressad mot sitt bröst.

VIII

Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och klockorna ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en rakstuga, blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de sista veckorna.

Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan tomhet ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika för ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom på morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju nästan aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske denna dag kunde ske ett omslag i hans liv...

Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan utför. Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon bekant.

En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma stillsamma söndagstakt, och båda hade psalmböcker i händerna. Tomas kände genast igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem tillsammans i Humlegården någon söndagseftermiddag i maj. Gossen var alltså hennes bror, han som så gärna ville bli läkare...

Och det var här de bodde.

Tomas hade stannat utanför porten. Ellen hade verkligen också sagt någon gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv att han icke hade kunnat besöka henne.

Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer det sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan hon vara sjuk?

Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att han knappast vågade tänka på det.

Vad skulle hon tro om honom?

Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon kunde mycket väl vara död, utan att han visste något.

Livet är besynnerligt.

Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, förklara sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och tigga om förlåtelse...

Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var så mörkt i förstugorna, att han måste riva eld på den ena tändstickan efter den andra för att kunna läsa namnen på tamburdörrarna. På en spräckt och smutsig enkeldörr, som tycktes höra till ett kök, såg han med förvåning elden från sin tändsticka lysa upp över ett namn, som han kände från böckerna och tidningarna, och vars ägare han många gånger hade sett på gatan och kaféet, alltid glad och elegant. Tomas hade föreställt sig, att han måste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvägen...

Först i tredje våningen fann han det namn han sökte.

Han stod en stund och betänkte sig med klappande hjärta och återhållen andedräkt innan han kunde besluta sig för att dra i det lilla röda och svarta klocksnöret.

Han visste icke vad han skulle säga henne. Skulle hon tro honom, om han sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, hon hade kanhända sett honom gå förbi handskbutiken någon gång.

För övrigt borde han egentligen bryta med henne; det var därför han hade gått upp. Han älskade henne icke. I vad fall som helst måste han fatta sig kort, ty inom en kvart eller högst tjugu minuter skulle han ju vara i kyrkan, det hade han lovat.

Han litade på sin ingivelse och drog sakta i strängen.

Ingen öppnade. Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg innanför, och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde med högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir överraskad mitt i sina bestyr.

Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket blek.

Ellen betraktade honom länge med en stel blick.

— Kom in, sade hon slutligen lågt med en liten skälvning på rösten.

Lägenheten bestod av två små ljusa rum och ett kök. De blevo stående mitt på golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade något.

— Varför har du inte gått med din mor och din bror i kyrkan? frågade Tomas äntligen lågt, med ett osäkert tonfall.

— Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet.

Ellen brast i gråt.

— Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge?

Han kunde icke svara något.

Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.

— Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit... Du har säkert varit sjuk, säg har du inte?

— Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.

Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot fönsterblecket.

— Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting.

— — Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne — —

Vad skulle han säga?

— Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig!

Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande.

Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.

— Har du ännu ont i huvudet? frågade han.

— Ja, ja... Lägg din hand där — just där — till vänster, vid tinningen... Det känns så skönt!

Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. Tomas kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han hade icke på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen.

Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne våldsamt.

Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp.

— Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det är bäst att det är slut mellan oss — jag är ingenting för dig mera — du tycker om någon annan, säg gör du inte? Jo, jag ser det på dig, Tomas! Du har inte varit sjuk, det är inte sant!

Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken.

— Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå förbi fönstret flera gånger, flera gånger!

Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät.

Tomas ville sjunka genom jorden.

— Förlåt mig, stammade han.

En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om tillåtelse, sedan allt gällare och högre.

— Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera! Du måste se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte är ond på mig längre!

Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte halsen i vädret och kvittrade och sjöng.

— Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå sådana dagar det har varit för mig — när jag har stått där bakom disken från morgon till kväll — och provat handskar på främmande damer — unga, vackra flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans med dig... eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. — Vet du Tomas, jag har gråtit hela nätterna —

Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot hennes ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock.

— Nu får du inte gråta mera, sade han.

Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg honom rakt i ögonen.

— Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen något om mig?

— Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas.

Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick in i en garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut över buren och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus trängde in.

Fågeln tystnade med ens.

Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid soffan, vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde hans hörsel med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram från något ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att tänka på havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och ropat utåt havet. Ett namn, som han icke kunde glömma.

Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans.

— Om du tycker om mig, så säg det tre gånger, bad hon skygg, förlägen, ännu med en tår i ögonfransarna.

Tomas sade det tre gånger.

Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring från de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke.

— Ser du, sade Ellen tankfullt, när man en gång har kommit in på den orätta vägen, är det så svårt att vända om. Därför får du inte gå ifrån mig, Tomas, du måste hjälpa mig... Jag vill inte bli en dålig flicka!

Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjämt ur takrännan. Regnet skvalade ned med ökad styrka, och himmelen hade mörknat. Kanariefågeln uppgav ännu ett och annat svagt pip under sitt bruna skynke, tills han slutligen tystnade och föll i sömn; han trodde att det var natt.

Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. Han kände, att hon började bliva svag, och det hade stigit upp en simmig glans i hennes ögon.

IX

Tomas Weber hade så tråkigt, att han ägnade sig åt sina studier flera dagar i sträck. Förhållandet till Ellen blev icke detsamma som det hade varit. Han var trött. Hon misstrodde honom alltjämt, och likväl skydde hon inga förödmjukelser för att få behålla honom. Efter varje ny berusning följde ett uppvaknande, då de stirrade på varandra utan ord, som två främmande, han i leda, hon i skrämsel för hans kalla blick; ty han hade förvandlats, glidit undan för henne. Han hade blivit en annan än den Tomas, som råkat korsa hennes väg en ljus vårmorgon, som hon sedan älskat besinningslöst och ungt, och för vars lidelse hon icke hade undanhållit en vrå av sin varelse.

Och likväl hade de icke några scener med förebråelser och ömsesidigt agg. De kände blott, hur tomrummet vidgades mellan dem, mera för varje dag, och hur fruktlöst de ansträngde sig att fylla det.

Så gingo dagarna, tomma och färglösa, och blevo till veckor utan att han räknade dem.

Man var redan i slutet av juli.

Tomas hade träffat tillsammans med Karl Hammer i Viktoria, det lilla svala och skuggiga sommarkaféet i Kungsträdgården. Hammer var just återkommen från en kortare vistelse på konsul Arvidsons lantställe vid Mälaren; han hade haft ett par veckors ledighet från kontorsarbetet.

Sommarsolen hade icke förmått något mot hans färglösa hy. Han satt där, vit i ansiktet som en pudrad clown, och läppjade på sin vermouth med samma uttryck av blekt tålamod som alltid.

De talade om fruntimmer.

Grosshandlar Wenschen och fabrikör Grenholm sutto vid ett bord i närheten och drucko konjak och vatten; efter en stund kom också doktor Rehn och slöt sig till dem.

De tre herrarnas båda fruar voro på landet.

Herr Grenholm hade ett gråsprängt romerskt patricierhuvud på en något tung kropp. Doktor Rehn var en ännu smärt och välväxt herre på omkring femtio år.

Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika åsikter, nämligen strängt konservativa.

Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick han in och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa söndag med modern. Han var på väg ner till ångbåten, men hade egentligen icke bråttom; han slog sig ned och drack en flaska vatten.

Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland annat en romanförfattare, vars namn för några år sedan hade flutit upp på de ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av reaktionen mot landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets män, som senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade om en av hans böcker, då han själv gick förbi ute i allén.

De tre männen logo.

Karl Hammers löje var bitande.

— Vilket medlidande måste inte en sådan man hysa med det gamla nötet Petrus, som dröjde ända till tredje hanegället med att förråda sin mästare, sade han.

Gabriel Mortimers löje var godmodigt överseende.

— Han skulle troligen ha föredragit att vara tuppen.

Tomas Weber log icke, han skrattade högt; men det var endast ett barns skratt över det, som de äldre säga vara löjligt. Dessutom tyckte han verkligen också, att författaren såg lustig ut, där han gick och svettades i värmen och på samma gång ansträngde sig att bevara sin diktareattityd.

Mortimer hade just gjort samma iakttagelse.

— När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut som handelsresande, sade han.

Herr Wenschen såg på sin klocka, reste sig, tog farväl av sitt sällskap och gick. Tomas, Mortimer och Hammer växlade en förbindlig hälsning med honom, då han gick förbi deras bord. Herr Wenschen såg icke glad ut; i själva verket hade han också husliga bekymmer. Man hade på två år icke haft något att säga om fru Wenschen; och nu visste alla, att hon åter hade en älskare, nämligen Grothusen.

Tomas satt och undrade inom sig själv, när han skulle få återse Johannes Hall. Han behövde låna pengar av honom. På morgonen hade han fått ett brevkort från Hall, avstämplat Wiesbaden; Jean Arvidson tillbragte sommaren därnere, och Hall hade följt honom och hållit honom sällskap ett par veckor. Han ämnade nu resa omkring till några tyska småstäder, som han ville se eller återse, och sedan skulle han kanhända för återstoden av sommaren slå sig ned vid någon badort på Själlands kust.

Mortimer reste sig och tog adjö; han måste gå för att hinna med ångbåten. Han bad ännu en gång Tomas att komma ut till Dalarö på söndagen med modern, och Tomas lovade att komma.

Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lågt, förtroligt samtal. Herr Grenholm föreföll rörd av en eller annan anledning; hans ögon voro beslöjade av en lätt dimma, och han klappade upprepade gånger vännen på armen. Men då i detsamma en av uppasserskorna kom i närheten, började han i stället klappa henne på magen och bad att få betala.

Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen.

Insekterna surrade omkring dem. Det rådde en lindrande svalka i den djupa skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta kvistnät och som ytterligare fördjupades invid husets mörka, grå mur.

Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in den ena efter den andra och ville göra affärer. Tomas, som var lättrörd och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende över den andres frikostighet.

— Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då tystnaden började bliva långvarig.

Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.

— Åjo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. När jag har tid och lust. Men jag trycker det inte.

— Men varför det?

— Jag har gott om tålamod. Jag väntar min tid. En gång kommer den.

De hade icke något vidare att säga varandra. Tomas skulle för övrigt gå hem och äta middag, ty klockan var över fyra; han betalade sin vermouth och gick. I förbigående uppfångade han en glad nick från en av uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med vilken han sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med en slyngelaktig grimas.

Hammer satt ensam kvar.

På hemvägen gick Tomas och tänkte på sina affärer. Var skulle han få pengar? Han hade bara några öre i portmonnän; det var icke ens så mycket att han kunde köpa en cigarr att röka efter middagen. Om en vecka skulle fadern komma hem från Tyskland; då måste han tala med honom. Det var tråkigt, men det kunde icke skjutas upp längre.

Men hur skulle han bära sig åt för att få en cigarr? Att inte ha en cigarr att röka till kaffet ovanpå middagen, det var ungefär som att ha tandvärk.

Han gick just förbi en cigarrbutik, där han brukade handla rätt ofta. Om han kunde gå in som vanligt och be om en cigarr och sedan låtsa som om han hade glömt sin portmonnä hemma... i fickan på en annan rock.

Efter ett ögonblicks tvekan steg han in i butiken, men tvärstannade förskräckt, då han bakom disken upptäckte ett gammalt fruntimmer med glasögon i stället för den unga flicka som eljest brukade stå där.

— Ursäkta, jag har visst gått galet, mumlade han ursinnig, gjorde en tvär vändning och försvann.

Han skulle alltså vara utan cigarr i dag, det fanns ingen räddning!

Detta missöde försatte honom i ett mörkt lynne. Han kom ofrivilligt att tänka på en av dessa olycksdagar under skoltiden, då han först i ett tiominuterslov blev illa tilltygad av några starkare kamrater och sedan under nästa lektion fick en anmärkning för ouppmärksamhet av läraren; och när så klockan äntligen ringde och skolan var slut och han kom hemspringande, hungrig och arg, så var det kabeljo till middagen.

Han kunde nästan svära på att det var kabeljo till middagen i dag också, oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var barn.

På Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till honom och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt sin portmonnä hemma.

— Ä, ljug lagom, skrattade Recke. Inte glömmer man sin portmonnä hemma, om det finns något i den!

Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående.

Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan på Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm.

— För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, sade han då de skildes.

Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt. Recke smålog skeptiskt.

— Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har varit hos tegelhandlaren vid Svartmangatan.

Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål.

— Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då de stego upp från bordet. Det ligger inne hos dig.

Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han höll ett brev i handen och stirrade på det, blek av sinnesrörelse.

Han trodde icke sina ögon.

Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan början av sommaren.

Vad kunde hon ha att säga honom? Låg det några nya sorger, låg det kanske någon olycka gömd och väntade på honom i detta lilla oskyldiga vita kuvert?

Han bröt upp det och läste.