Från vargtider och vallpojksår: En samling minnen från forna dagars Östra Nyland

Utan sömn hade vi då varit i jämn rörelse i två dygn. Jag blundade ett par gånger vid hemkomsten på hästryggen, men det var svårt att hållas där, om man lät ögonen falla ihop. Och inte blef det häller tid att kasta sig i sängen, när man kom hem. Där låg rågåkern och väntade på att bli myllad, och följande dag i solgången skulle vi ut på vargskall. Vargen hade lagt ner två kor och en kalf för Teir-gufar.

Vid en durkmarsch hade vi fått så stora lass, att hästarna ej orkade uppför backarna. Vi tyckte redan vid pålassningen i Lovisa, att de såg oroväckande stora ut, och vi makade af något, men ryssarna, som var tjogtals kring hvarje lass, rågade på för oss igen.

Fram på eftermiddagen var vi i Forsby, och det sved oss i hjärtat, när vi såg på våra tröttkörda hästar.

Vi rådslog med hvarandra, på hvilket sätt vi skulle kunna reda ut oriktigheten.

Vi frågade länsman, som den gången var med, huru mycket vi var tvungna att taga i ett lass.

— Jag kommer inte så noga ihåg, sade han för att slingra sig undan, ty det var hans sak att se till, att allt gick rätt tillväga.

Det är bäst, att befallningsman tar fram sina papper om de finns med och ser efter, annars kör vi ej ett steg längre, sade vi.

Han måste göra det, och då kom det fram, att vi behöfde taga i ett lass för en häst endast trettiotre pund.

Där var handelsbod i Forsby, och vi skickade ett par prikaschikar dit för att låna en våg.

Jag kommer ej mera så säkert ihåg de andras lass, men i mitt hade jag etthundra och fem pund.

Jag tog de trettiotre därifrån enligt lag och ordning. Resten lossade jag af och lät bli liggande.

Detta förargade ryssarna — ej soldaterna, men befälet. Jag minns ännu, hur en öfverste svor och hoppade branitsa framför mig, så att han nära på miste målet. Men saken stod ej att ändra. Vi hade rätten på vår sida, och länsman stod med lagen i fickan.

Deras kvarblifna paschnilikor bekymrade vi oss ej om. De måste skaffa mera hästar från Forsby och Malmgård, för att få dem med.

En annan gång äfvenledes midt i antiden — vi skulle ändå bärga kornet samma dag — kom utdrifning till durkmarsch. En trupp om sex tusen man skulle med pick och pack föras från Lovisa till Pyttis.

Som vanligt skulle vi femtiden på eftermiddagen vara i stan för uppropet, och jag var där, som vanligt utrustad med en duktig matsäck och tobak. Och när allt var klart för natten och vi bara väntade på morgon och uppbrott, gick jag ut och in i ryssarnas tält och sa; Drasti, brat, och hvad jag annat kunde somt på ryska, somt på finska och somt på svenska och somt hjälpte jag till med händerna. Och bra förstod de mig, och ännu till så bjöd jag dem tobak. Jag låg en stund i det ena tältet och en stund i det andra.

Litet öfver midnatt kom en ryss, som såg ut som något slags öfverman, ut ur ett tält, knäppte bandet af armen på mig och haraschåade något på ryska, samt visade bortåt — långt — långt —. Jag trodde mig förstå och for hem. Man går väl inte och tjänar kronan i onödan, när kornaxen därhemma brister i nacken, tänkte jag.

Men kvinnfolket därhemma blef ledsna och sade, att jag rymt undan durkmarschen, när jag kom hem så där hufvudstupa, och att jag skulle komma i vidlyftigheter — kanske på fästning — och att man inte skall stjäla sig undan sådant, som lag och öfverhet påbjudit.

De envisades hela morgonen med, att jag skulle fara tillbaka, och då jag inte hade så särdeles långt in till stan, spände jag hästen för kärran och var i uppbrottstiden åter där för att se åt, om kronan behöfde min tjänst. Men ingen frågade efter mig och ingen bjöd mig något lass, ty där var den gången tillräckligt hästar uppbådade. Jag for hem igen och bärgade kornet.

Under femtiofem års krig fick vi ständigt vara ute i durkmarsch. Jag var då ännu för ung att följa med, hvarför jag fick sköta om hemarbetet med kvinnfolket och reparera hästdonen mellan marschturerna.

En dag kom skallfogden in med Hardén, som i krigsåren var satt till biträde åt skallfogden, och sade åt mor, som var ensam hemma och hade bakning, att vi skulle ut till durkmarsch.

Mor välsignade sig; de var ju inte hemkomna än från sista färden till Borgå.

Skallfogden ålade henne, att hålla allt i ordning, till dess de skulle komma hem. Då skulle de genast ut igen. Trupperna väntades till staden ännu samma dag, sade han. Då var det en svår tid för oss, och då fick det egna arbetet stå stilla.

När jag en gång vid hemkomsten från en mycket svår och mödosam durkmarsch knotade öfver dessa resor, sade min gamle farfar:

— Värre än så kan man få vara med om. Under förra ofredstiden vid åttioåtta års krig, kom jag som en fjorton års pojke med i en kronoskjuts. Det var i svenska tiden.

Jag blef satt grensle på en kanon för att tillsamman med andra köra den. Vi kom till Kuskoski. Där stod en förpostfäktning, och kulorna sprättade oss om öronen. En officer kom springande emot oss och ropade:

— Hvarför har ni, edra sjutusandjäflar, satt ett barn på kanonen?

Jag slängdes ned och springande följde jag efter kanonen för min bästa hästs skull, som jag var rädd för att mista och ville följa så långt mina krafter räckte.

Jag och hästen kom dock friska och färdiga hem igen, och vi var båda med i många sådana skjutsar — både när de hette kronoskjutsar och sedan, när de började kalla dem durkmarsch.

Hållkarlar.

Jag minns den tiden jag var hållkarl, men inte är det ett ljufligt minne.

Inte för att man for så särskildt illa af att ligga i hålld. Där kunde ibland vara rätt roligt och nöjsamt i hållstugan, när vi ingenting annat hade att göra än röka, prata, draga fingerkrok och handkafle med hvarandra och sköta om hästarna, medan vi väntade skjutsar. Och vid resor och landsvägsfärder var vi vana.

Men det var det, som gjorde hålld’n så ytterst förtretlig, att man så ofta fick elaka och oförskämda herremän att skjutsa, och de kunde handtera oss som skotrasor ibland. För resten var det inte bara vid hålld’n man hade känning af att herreman var herreman och bonde var bonde, som skulle förstå att veta hut och lyda, när en herreman befallde. Den som hade något ämbete att sköta, tyckte sig vara herre öfver oss och för alla, från guvernören ända ned till skallfogden och brofogden skulle vi bönder stå på tå.

Vi hade en kronofogde, som var beryktad kring hela häradet för sin stora elakhet.

En morgon satt vi några hållkarlar i stallskullsdörren och rökte. Kronofogden kom körande förbi på landsvägen, och om han såg oss, som satt och rökte, eller hvad det var, som flög i honom, vet jag ej, men han vek in genom grinden, körde fram till trappan och höll stilla där. Gästgifvarn kom ut för att se, hvad som var i fråga.

— Brukar hållkarlarna röka? frågade kronofogden.

— Inte som jag vet, men det kan väl hända, sade gästgifvarn.

— Om dom röker, så slå dom djäflarna mot mun, så att tändren flyger åt helvete! skrek kronofogden så att det hördes öfver hela backen.

Något vidare ärende hade han ej. Han vände om och körde ut genom grinden.

Ja, han var något till fanlik, den styggen. Och när en sådan var på långresa och skulle ha hållskjuts, så fick hållkarlen veta af att han fanns till — och hästarna likaså.

Någon enda af de resande var hygglig och bemötte oss hållkarlar som människor och aktade våra hästar som lefvande, kännande varelser. Men de var inte många. Mesta delen for fram, som om de haft betaldt för sin gemenhet, och när sådana kom till gästgifveriet, så skulle hästarna vara färdiga på minuten i rödaste rappet, och det skreks och ropades och smälldes i dörrar och flängdes i trappor och himmel och jord skulle stå på hufvudet. Och när en hållkarl kom i väg med en sådan, var det bara „vet hut“ och „håll käften“ och „kör på, din djäfvel“.

De, som var af den allra värsta ullen, lät inte hållkarlen ens åka med, utan när han hade förspändt, fick han själf taga foten på nacken och springa efter ett gästgifvarhåll, för att taga hästarna tillbaka och få betalningen.

Den tiden voro människorna inte rädda för att åka. Det bar af ibland i sträck, ibland i sken och hur det annars passade för hästfötterna. Och inte var fråga om, att hållkarlen skulle få bestämma farten och köra som han ville. Han fick ingen vilja ha. Om den resande sade, att han skulle fram ett gästgifvarhåll på en kvarts eller tre kvarts timme, så fick han rätta sig därefter och försöka hinna. De som hade egna vagnar, hade äfven egna kuskar, och när hållkarlen hade spänt för hästarna och satt sig upp och tagit tömmarna, satte sig kusken bredvid och bestämde farten med piskan.

Men när de vid landtdagen tänkte på hållkarlarna och där stiftade en lag som bestämde, att hållfarten skulle vara en mil i timmen, då fick vi något att rätta oss efter och hålla oss till, och vi kände oss tryggare på kuskbocken.

Dock var det många af de resande, som inte kunde finna sig i den nya förordningen om timmen och milen, utan de fordrade att vi skulle gå på af gammal vana. Men vi satte oss emot, när vi hade lag och förordning om det. Och så uppstod det ofta strid och slagsmål på kuskbocken, om det var en sådan hållkarl, som kunde lita på sig och låta dem komma an. I annat fall fick han lyda den gamla parollen.

Förnämligare resande hade för det mesta egna vagnar, och det var inte vagnar utan små hus och kyrkor, som gick på hjul och skulle dragas omkring på landsvägarna, somliga hade ännu därtill malmtackor i bottnen som barlast, för att inte karossen så lätt skulle lägga sig omkull i landsvägsdiket. Och när då fyra hästar spändes för ett sådant åbäke, så skulle där vara en karl på kuskbocken, som kunde handtera hästar och hålla i strängarna. Hästarna blef som tokiga, så snart de spändes för en sådan. De visste af gammal vana, att nu vankades rapp och nu skulle det skenas.

Somliga af de dråpliga vagnarna hade stora gafflar af järn, som högg fast i vägen som bromsar, ifall hästarna i höga och branta backar ej skulle orkat upp, utan måste få pusta ut emellan. Vagnen hade då genom sin stora tyngd dragit hästarna baklänges nedför backen, om ej gafflarna stöttat emot.

Nordberg fick en gång en sådan vagn att skjutsa, och den skjutsen höll på att bli hans dödsskjuts och kanske de resandes med, om det hade velat sig så illa.

Där kom en dag till gästgifveriet en rysk herreman med fru och flere barn, kusk och betjänt och en hund. Han var på väg till Petersburg, och han hade egen vagn — en stor jäkel — och när han hade allt instufvadt i vagnen, var det precis som Noaks ark, bara där hade funnits en dufva med. Fyra goda hästar valdes ut ur hållstallet och spändes för, och Nordberg tog tömmarna och satte sig upp.

Men medan allt detta försiggick därute, så hade kusken, som ryssen förde med sig, varit påpasslig och skaffat sig starkt inne i köket. Det märktes ingenting på honom ännu, då han satte sig upp bredvid Nordberg. Men kommen ett stycke på väg hade han med ens blifvit sprutfull och så elak, sade Nordberg, och utan uppehåll piskat på hästarna, så att de blef skrämda och alldeles som från vettet och lade af i sken backe upp och backe ned allt hvad de förmådde. Hvad jag hann se, så tyckte jag, att jag ett par gånger såg mötande människor, som flydde in i skogen, men skogar och människor och allting annat for vi förbi som i en dans, och ryssen svor på ryska och skakade piskan öfver hästarnas gumpar, och jag svor på svenska och försökte hålla säkra tömmar och ögonen på hästarna och styra rätt. Jag kunde inte lossa min hand så mycket, att jag fått rycka piskan af ryssfan bredvid. Jag har kört i min tid både före och efter den resan, sade Nordberg, i mörker och ljus, på släta vägar och på steniga och krokiga, i durkmarsch och hålld och haft en och annan sort bakom mig i kärran — jag har skjutsat till och med negrer en gång från Pernå till Lovisa — och aldrig känt mig rädd. Men den gången satt jag med hettan i håret och döden för ögonen och befallde min själ i vår herres hand.

Det gick dock bra — förunderligt nog. Jag kom oskadd med arken och ryssfamiljen till Forsby gästgifveri, där ryssen kröp ur vagnen och sade „hospodi“ och „haraschå“ och var så innerligt nöjd öfver den goda farten. Han visste ej, den stackarn, hur nära han hade varit sin sista stund.

— Nu fick Nordberg riktigt en Dimidoffskjuts, sade Malmberg, när Nordberg talade om sitt äfventyr.

Där talades bland hållkarlarna ofta om Dimidoffskjutsar.

Jag var ung, var första gången i hålld och hade ännu inte hunnit se och erfara något af den sortens lif. Jag hade ännu inte häller sett Dimidoff, hållkarlarnas syndastraff, som alltid krejade och reste — gud vet hvarför. Hållkarlarna sade, att han, Dimidoff, en gång blef i strid med kejsarn eller kungen eller också var det någon annan mycket hög herre, och när Dimidoff blef stursk, så fick han det till straff, att resa i fem år eller kanske var det tio mellan Petersburg och Helsingfors utan uppehåll af och an, af och an. Om det var sant, vet jag ej, men det såg nästan så ut. Dimidoff reste af och an, och brådt hade han, full var han för det mesta, och framåt skulle han med fart.

En dag stod jag på gästgifvargården, då jag såg ett sandmoln borta vid vägkröken. Det kom med fräsande fart, och jag trodde, att det var guvernörens förpost som kom.

Jag sprang in och sade detta åt hållkarlarna.

— Det är Dimidoff, ropade de om hvarandra och sprang ut. Nu är fan lös igen! Nu ska Malmberg ut.

Malmberg var en säker karl att hålla i tömmarna, och därför fick han alltid Dimidoff på sitt ansvar.

— Fyra af de bästa och starkaste hästarna ska vara färdiga på fem minuter, skrek gästgifvarn. Dimidoff hade egen vagn.

Och klackjärnen smällde mot gårdens knapersten, söljor och betseltampar knäpptes af många par händer, och det var „ptroh“ och det var „schå“ och det var fläng och hej — och så var det färdigt på fem minuter, som sagt var, och så kom Dimidoff ut.

Han hade den gången som ressällskap med sig en annan herreman, men denne låg så godt som liflös på vagnsbottnen. Vagnen hade stjälpt fyra gånger på vägen mellan Fredrikshamn och Lovisa. Kanske var det af dessa dunsar han låg liflös därinne. Kanske var han därtill full. Det där hade vi inte tid att söka utgrunda.

Malmberg satt på kuskbocken med fyra af de bästa och kvickaste hästarna förspända. De trampade och lyfte fötterna färdiga i hvarje ögonblick till språng.

— Kan du köra mig på en kvarts timme till Forsby? sporde Dimidoff.

— Jo, med guds hjälp, sade Malmberg.

Det var dock en mils väg.

Dimidoff satte sig upp i vagnen. Han smällde själf med piskan fyra duktiga rapp på hästarna — ett på hvarje häst — och det gjorde han med så säker hand, som då en prästgårdsfröken tapplar på pianotungor.

Då gällde det för Malmberg att hålla rätt i tömmarna och tungan rakt i munnen i den krokiga nedförbacken från gästgifveriet.

— Den här färden slutar aldrig väl för Malmberg, sade vi andra och sprang upp på en liten bärgknall, där man hade utsikt nedåt byn och öfver vägen ett långt stycke.

Men vagnen var på fötter och for fram som fan själf. Stenar och sand vid vägen yrde, och hästarnas hofvar klappade och manarna fladdrade, och efter några ögonblick var den försvunnen.

— Gud nåde Malmberg. De där Dimidoffskjutsarna bli nog en vacker dag hans död, om inte i dag, så en annan dag, sade Labb Agust.

— Ja, gud nåde alla hållkarlar och hästar, när Dimidoff är i farten, sade Lillbisin.

Malmberg lär dock med guds hjälp, som han sade, ha fört Dimidoff på en kvart till Forsby, och var, när tider blef, tillbaka till kyrkbyn igen, och han öfverlefde Dimidoff.

Ty vi sporde af andra resande efteråt, att Dimidoff hade dött, innan strafftiden gick ut för honom.

Där kom en afton två resande garfvare från Åbo, och som det var sent, tog de in på gästgifveriet öfver natten. De såg inte nyktra ut, när de kom, och de hade haft konjak med sig och druckit toddy, och så blef de elaka mot husfolket fram på natten. De slog sönder möbler och husgeråd och allt hvad de kom öfver, och när gästgifvarn fordrade betaldt för de sönderslagna sakerna, så vägrade de bestämdt att betala och lofvade honom stryk, om han inte höll käften. Gästgifvarn blef tvungen att skaffa hjälp.

Vi hade lagt oss i vanlig tid på aftonen i hållstugan. Ettiden på natten kom gästgifvarns tjänsteflicka och bultade på dörren och ropade:

— Alla hållkarlar ska komma in till hjälp. Gästgifvarn har så sagt, för att herrarna ä så tokiga och elaka och slå sönder allt hvad vi äger och har.

Vi upp allesamman och färdiga i en handvändning. Vi klädde aldrig annat af oss till natten än jackan, ifall det skulle uppstå brådska med skjutsar och sådant där. Arstu Kalle tog ett vedträ i handen, och så gick vi.

På trappan stod gästgifvarn och bad oss gå in i resanderummet för att se på förstörelsen och hålla garfvarherrarna i tygeln.

Vi gick in fjorton man, alla unga, starka och inte valiga för ett par garfvare. Vi radade upp oss vid dörren.

— Hva ä ni för karlar? skrek den ena garfvarn, en vispelsticka till synandes.

— Vi ä hållkarlar, sade vi.

— Hva vill ni? Gå’in ut, — dra’in åt helvete! skrek garfvarn och kom oss närmare och tog Arstu Kalle i armen och tänkte leda ut honom först.

Vi hade roligt åt det, att han just träffade att taga i en sådan bit som Kalle, ty Kalle var stark som en björn.

— Nej, gästgifvarn har sagt, att vi sku komma in, och int går vi ut häller, förrän han befaller oss, sade Kalle och tog ett tag med sina stora händer om armen på garfvarn och klämde om helt sakta. Garfvarn kände, att det inte var något skoj af Kalle.

Gästgifvarn kom in, och vi värderade de sönderslagna sakerna. Herrarna var ock villiga att betala och lofvade krypa till kojs. Följande morgon fick de häst för att resa vidare. Arstu Kalle förde dem, och de var fogliga under hela vägen, ty de mindes väl Kalles klämtag från det nattgamla.

Nu är det annat.

Nu för ångmaskiner och andra instrument fram dem som resa världen ikring, och hållkarlarna ha sluppit ifrån sitt, och det är förvisso en välsignad sak.

II.

Kläder och kvinnoflit.

I den tid, då intet stod att köpa, var kvinnorna hänvisade till sin egen skicklighet och konst att af råämnena ullen och linet förfärdiga kläder för det egna hemmets behof. Det var en nödvändighet för en husmoder i vår mormors och mormorsmors dagar att äga insikter och kunnighet i husslöjdens olika grenar, ty däruti låg hennes stora värde som kvinna.

Utom tillverkningen för hemmets många olika behof måste en husmoder på samma gång kunna lära sina barn och unga pigor hemslöjdens vackra och nyttiga konst. Det fanns ej skolor eller kurser, i hvilka de unga kvinnorna kunde föröka sina kunskaper. Det var i hemmet husmodern skulle gifva dem undervisning i allt, från husslöjdens abc till dess yttersta knep och funder. Husmodern var här lärarinnan och föredömet. Ägde hon ej tillräcklig förmåga och skicklighet, kom hemmet inomhus snart på förfall.

Det var så mycket och så många olika slag af klädesplagg, man under årets lopp behöfde, och allt skulle spinnas, väfvas och sys hemma. Tjänstefolket hade ej stora penninglöner, men de måste ha kläder, och dessa skulle tillverkas i hemmet. En piga fick två klänningar, tio alnar linlärft och lika mycket blaggarn, två skålpund ull, som hon under årets frivecka fick spinna för egen räkning, underkjol och förkläde samt en huvudduk. En dräng fick en sommarmundering och en af vadmal, ibland med päls, tre linneskjortor, en ullskjorta, strumpor och vantar. Lägger man så härtill hvad man och barn, hustrun själf och gammalfolket samt dessutom vallpojken behöfde och hvad som behöfdes till sängkläder, säckar, kängfoder, då skomakaren gjorde sitt vår- och höstarbete, hästtäcken, matpåsar för resor och utarbeten, vallpåsar m. m., då kan man något så nära förstå, att kvinnofingrar måste vara flitiga under vinterns kvällar.

När den unga flickan blef fullvuxen, måste hon jämsides med de vanliga årligen återkommande slöjdgöromålen taga ihop med arbetet till brudutstyrseln, ty uti en rik, vacker och välgjord utstyrsel låg hennes heder och hemgift. Utom linnekläder, som hon skulle ha, — ju mera dess bättre — hörde till utrustningen äfven ett visst antal klänningar och ytterplagg, slädfäll och slädrya samt sängrya. Och då det gått så långt, att friare anmält sig och lysning och bröllop förestod, skulle hon med egen hand förfärdiga åt sin brudgum lysningskläder samt till bröllopet brudgumskläder. De senare var af finaste mörkblåa vadmal. Ännu finns mångenstädes i förvar på vindarna en farfars eller morfars brudgumssyrtut af hemspunnet fint och mjukt tyg, sådant man får leta efter bland både inhemsk och utländsk industrivara. Hvarken tid eller år har mäktat bleka denna färg eller slita dessa plagg. Likaså finnas här och där i behåll de fina, hvita underkjolarna, farmors eller mormors brudunderkjolar af hellinne med inväfda bårder och brudlakan med hålsömmar och näsdukar af spindelväfsfint garn. Och när man betraktar dessa arbeten af fingrar, som för längesedan stelnat i döden, så måste man skänka de bortgångna en tyst beundran för detta tålamodspröfvande arbete. Kanhända spann de in sin unga kärleks lycka fin och stark i tråden och slog in sin ljusa framtidstro och sitt hopp i väfven till dessa plagg, som skulle bäras af dem på deras största högtidsdag. De likna ett vackert ungdomsminne, och det är, som om något af de bortgågnas ande skulle stannat kvar i dem.

Åt sina svärföräldrar, svågrar och svägerskor skulle den unga bruden på tredje lysningsdagen förära linnen, skjortor, näsdukar och strumpor, till bröllopet åt brudgummen den finaste skjorta med hålsöm på kragen och dessutom åt prästen en linnenäsduk och ett par hvita yllestrumpor. Hon fick ingalunda under sin blomstringstid sitta med händerna i kors, och som arf från föräldrahemmet medförde hon till sitt nya hem utom sin slöjdkunnighet en ny spinnrock, en härfvel samt klifta och häckla, och noga skärptes i hennes minne det gamla ordspråket:

— De spånor, som ligga kring stabban, äro snart uppbrända, om det inte täljes nya till.

Då nu slöjden eller klä’arbetet var en så viktig egenskap hos en gången tids kvinnor, och då man betänker, att de ingalunda alla var av naturen lika utrustade i skicklighet och goda anlag, utan en del hade ett godt handlag, andra ett dåligt, så kan man förstå, att de unga männen vid ingående af äktenskap såg sig väl före och granskade noga de unga kvinnornas förmåga i detta afseende, innan de gjorde sitt val.

Ännu fortlefver många sägner om flickor, som varit ofalliga i slöjd men dock gärna önskat gifta sig och — sin kvinnonatur trogna — försökt bedraga sina friare beträffande sin skicklighet.

Det berättas om en flicka, som, då hon mottog besök af sin friare, satte sig i väfstolen och lät skottspolen gå med hvinande fart, så att den flög ur hennes händer än ut på stugugolfvet, än genom det öppna fönstret ut på gården. Och som det är brukligt, att den som står i närheten skall taga upp skottspolen åt en väfverska, när spolen faller, så fick den unga mannen löpa af och an efter spolen. Då han uttalade sin förvåning över detta sätt att väfva, menade flickan:

— Detta är ingenting nu, men om du hade varit här i går, hade du fått se! Då gick det än värre.

Den unga mannen tänkte, att det väl skulle bli besvärligt i längden, och han aktade sig för att återkomma.

En annan sägen förtäljer om en friare, som, då hans brud skröt med sin stora duktighet i spånad, tog husets bodnyckel från stuguväggen och gömde den inuti blåntotten på flickans spinnrock, förrän han gick bort. Efter någon tid återkom han och frågade, om flickan spunnit mycket. Hon skröt som vanligt med hur många tottar hon spann om dagen. Då hon skulle framlägga traktering, beskärmade hon sig öfver den förkomna bodnyckeln sägande:

— Bodnyckeln har varit borta alltsedan du sist var här, och vi har sökt den överallt.

Då steg han upp, gick till spinnrocken och tog fram ur blåntotten bodnyckeln. Nu förstod flickan, att hennes utsikter åt det hållet var förlorade.

Äfven i några af de gamla folkvisorna finna vi, huru högt värde männen satt på kvinnornas slöjdkunnighet. I en visa, där bonden sjunger om sin kärlek till det egna hemmet, sjunger om sin glädje öfver att ej vara någon annans träl, utan får sträfva för sitt eget väl och vara sin egen herre, finna vi ett ställe, där han prisar sin hemgjorda, goda vadmalströja, och de händer, som har gjort den. Han sjunger:

I en annan visa kallad „Toras visa,“ gifver modern, som förmanar sin dotter vid hennes inträde i giftermål, hur hon bör förhålla sig och rätt sköta sitt blifvande hem, denna förmaning:

Men det var ej endast vid tillverkningen af garn och tyg, vid spånad och väfnad förstånd och skicklighet var nödvändiga för kvinnorna. Att skaffa sig material för tillverkningarna kräfde också insikter och framför allt arbete. Jordtegen skulle iordningställas om våren för att mottaga linfröet för en kommande skörd, och fåren skulle skötas för att lämna en god ullafkastning vid årets stora klippningar, långullen om hösten, jullidjeullen på vintern och vårullen på försommarn. Det gamla ordstäfvet, att kvinnan skulle taga ullen från bässens rygg och sätta den på karlens, vardt härvidlag en lefvande och bokstaflig sanning.

Vid ullens bearbetning till garn behöfdes ej andra redskap än skrubbor och kardor, spinnrock och härfvel, då däremot linet erfordrade en större och vidlyftigare beredning. Men det var en glad tid, dessa kliftantalkornas tid, då unga och gamla kvinnor gick med sin klifta från gård till gård, så länge lin fanns i byn att klifta, och det var kalas, glädje och sång vid alla talkor. De inföll nästan alltid på senhösten strax efter marknaden. Nu var det så, att på marknaden i staden hade de af ungdomarna, som af naturen voro utrustade med sångröst och en smula gehör, lärt sig en hel hop nya visor och melodier, ty den, som på marknaderna sålde visor, sjöng äfven melodierna till dem, och den, som var kvick att fatta och lära sig, kom hem med en hel skatt af dem till glädje på kliftantalkorna, och där inöfvades visorna kväll efter kväll, till dess alla kunde sjunga med.

Efter kliftandet vidtog häcklandet. En person drog hackorna af, en annan finklonen och den tredje stod med skakankäppen och formade blårna till tottar, och så var det färdigt att sättas på spinnrockskräcklan, och det blef sång och sagor vid aftonbrasa och spinnrockssurr. Härfknipporna växte allt större på stugans vägg, och de idoga kvinnornas rockar surrade allt trägnare ju närmare det led mot jul. Väfstolen hölls i jämn gång för julväfvarna, och först vid det egentliga julstökets inträde fördes spinnrockar och väfstol ut för att efter den stora hälgens firande åter tagas in vid tjugundagstiden.

Då kom en tid af ideligt spinnande afbrutet endast vid någon apostladag, fettisdagen och andra sådana halfhälgdagar. På dessa dagar fick man ej spinna utan i stället förrätta något annat arbete. Spinnandet på dessa dagar var förbjudet därför att kvinnor som för brott satt i fängelse (spinnhus) där fick uträtta spinnsysslor, och spinnrocken därför betraktades som ett straffredskap — så stor ära den annars hölls i af kvinnorna. Därför ställdes den undan på en apostladag. Man gick då hällre till byn, hvilket annars ej ofta kom i fråga, ty „Långer bysgång gjorde korter härfstång.“

Väfstolen kom i gång senare på vårvintern, då dagarna ljusnade och linhärfstängerna hängde i långa rader på blek vid soliga väggar eller låg utbredda på smältande drifvor.

Jämsides med linet gick ullspånaden, och då den var ett viktigare arbete, anförtroddes den åt gammelmor eller någon annan äldre person i huset. Den mest ansvarsfulla af all spånad var vadmalsvarpen samt varpar till andra ylleväfnader. Det fanns gamla gummor, som lifnärde sig med sådan varpspånad och i utbyte därför fick matvaror och ved. De hade nått en stor färdighet i sin arbetskonst, och de arbetade som små maskiner. En gammal soldatänka, gammal-Hurton kallad — mannen hette Hurtig och sades ha varit med „redan i det stora kriget länge förrän ryssen kom över“ — spann ensam vadmalsvarp till två byar. Vid rågtröskningen på hösten uppbar hon lönen för sitt arbete.

Bomullsgarn fanns ej att köpa. Dock hade man den tiden ändå bomullsklänningar med linvarp och hemspunnet inslag af bomull, som man fick köpa. Det fanns enkom för bomull afsedda små kardor att karda dem med, och det blef ett godt och bastant bomullstyg, som höll en människolifslängd ut och helt olika de skira, lätta våra dagars kvinnor bära. Det talas om en kvinna, som började „kejka“ tråden till en ny hvardagskjol åt sig, då det öfriga husfolket på morgonen gick till höängen. På aftonen, då höjerfolket vände åter, bar husmor den nya kjolen på sig.

Först vid en senare tid, för ungefär sextio år sedan, kom det färdiga bomullsgarnet i bruk och kallades då allmänt engilstrådar. Men då det var mycket dyrt i början, användes det sparsamt. För något över trettio år sedan kom även det s. k. kamelgarnet i bruk och ersatte i någon mån ullgarnet till klänningar. Detta syntes de gamla mycket underbart. En gammal kvinna, som ännu aldrig burit andra kläder än de af lin och ull säges hafva utropat:

— Ska vi nu börja klä oss i kamelhår, som Johannes döparen!

Färgningen af det spunna garnet utfördes för det mesta hemma, men också någon gång i staden hos yrkesfärgaren, där äfven vadmalstygerna mottogs till stampning, färgning och prässning. Vid färgningen hemma begagnade man sig af växtfärger både inhemska och utländska s. s. brunt af stenmossan och porsriset, olika slags gult af björk och allöf samt lökskal, grått af svinlingonris och björkbark, grönt af ljungen o. s. v. Af utländska färgämnen, som man fick köpa i handeln, begagnades kropp och kochenill till röda färger, bresilja till svarta; sandel, sumack, galläppel, cateku och orleana samt många fler till olika färgningsbehof. Blått kunde man erhålla af den utländska växten indigo. Men då färgningen därmed var förenad med vissa konster och omständigheter och färgämnet var dyrt att köpa, anlitades vid behof däraf yrkesfärgaren, som i sina stora kypar kunde framställa blått i alla nyanser från det djupaste svartblå till det klaraste „karleblå“.

Väfnadsredskapen bestod af väfstolen med alla sina många olika tillbehör och refträ, där varpen utrefvades. Vi anse att refträ är oundgängligen nödvändigt för uppsättandet af en väf. Dock finnes det ännu åldringar som säga sig minnas, huru kvinnorna i deras barndom redde sig utan detta trä. De hade fastspikade klykor här och där rundt kring stugans väggar, alla på en viss jämn höjd, och så sprang de fram och tillbaka rundtomkring stugan utrefvande varpen kring väggarna, där klykorna höll den upp. Skälet togs i båda ändarna, på samma sätt som vid begagnandet af refträ. I äldre tider användes i stället för våra bobinrullor, ett slags trän som kallades kajkor. Väfvarna samlades ej på varpen utan randningen skedde vid inslaget. Väfvarna var därför mycket breda, och de gamla väfskedar, som ännu finns kvar från fordom, passar ej i de små, moderna väfstolarna. Först i en senare tid, då redskapen mera utvecklat sig, kom bruket att randa en väf på varpen.

Som vid allting annat man hade för händer, följde äfven skrock och vidskepelse med vid slöjdarbetet. Redan om våren, vid sädesärlans ankomst, tog man vara på om det var att vänta ett godt linår. Sågs ärlan första gången på gödselhögen, blef det dåligt, satt hon uppe på ett tak, blef det godt. Var den första fjäriln man såg gul, tydde det på godt lin, var den brokig, spåddes dåligt. Sädesmannen som sådde linet, skulle vid tillfället vara klädd i snöhvit skjorta, och påsen, som han tog linfröet ur, skulle vara bländande hvit. Hit hör äfven det bekanta fastlagsåkandet och golfsopningen. Kom en främmande person in, då en väf refvades, så ropade den som refvade: „stig långt och bredt!“ Och den inkomne måste stiga med långa och breda steg öfver stugans golf, på det att väfven ej skulle tryta i längd eller bredd. Kom en främmande person in, just då man höll på att sluta en väf, betydde det, att den som kom in, snart skulle dö, kom någon in vid väfvens början, betydde det motsatsen. Väfven i stugan ansågs nästan som ett hälgadt ting. Skadade någon med berådt mod en väf, ansågs det som ett nidingsdåd.

Tiden förändras — och vi med den. Industrialismen har fördrifvit handslöjden från våra hem. Hemslöjden har för de flesta upphört att vara den naturliga vägen för fyllandet af hemmets behof.

Men på samma gång har den drifvit ut känslan af den rotfasthet i hemmet, som hemslöjden förmår skänka. Vi går omkring med främlingskänsla bland de saker, som ehuru betalda med våra egna pengar, likväl icke tillhör oss, emedan de ej framsprungit ur vår egen alstring. Vi äger ej denna själssamhörighet med hemmets allt, dess bohags, dess prydnads- och nyttighetssaker, som forntidens kvinna ägde, hon, som rörde sig bland saker framsprungna ur eget behof och alstrade med egna händer. Hon gick omkring med minnet af mödorna, pröfningarna och förhoppningarna under det de kom till, och de var därför smått heliga för hennes själ, ett lefvande helt med familjen och omedvetet bindande denna samman inom sig.

III.

Prosten.

Jag undrar, om vi i vår socken var syndigare eller hade mera illfunder i oss än människorna i de andra församlingarna rundtomkring, ty vi hade fått en så sträng prost.

Ingen annan hade en sådan prost som vi.

Om vi för vår utkomsts skull emellanåt tog oss till med ett och annat, som lag och öfverhet ogillade, så var det prosten som om söndagarna från predikstolen lät oss veta af det i tydliga ordalag. Från klockan tio på förmiddagen till långt in på eftermiddagen höll han oss som linstjälkar under broton och slog skäfvan ur oss för en vecka framåt.

Och då fick vi veta och erfara, hvilka helvetesbränder vi med rätta var, att vi var i synd födde och lefde i synd och orättfärdighet hvar eviga dag, och att nådens dörr var säkert fastlåst för oss.

I tålamod och ängslan fick vi sitta stilla och höra på till gudstjänstens slut, och på kvinnfolkssidan kom hjärtstyrkande- och hoffmansdroppflaskorna ofta fram. Sällan vågade vi sticka oss ut ur kyrkan under den långa predikan, ty där gick ett dån i hvalfven af den tunga kyrkdörren, om man än försökte att som en lekatt smyga sig igenom den. Och när prosten hörde detta, så förstod han, att någon listat sig ut, och det tyckte han illa om. Han höll ögonen stadigt på dörren, tills den olycklige kom in igen — om han vågade sig in — och då, ve honom! Det brakade från predikstolen yttermera död och fördömelse öfver den syndaren, som ej förmådde styra sin syndiga lekamen och sitta stilla i guds hus den enda nådedagen i veckan, som detta beskärdes honom. Helvetesportarna öppnades på vid gafvel för denne förtappade utlöpares själ, och hela församlingen dömdes redo att marschera ditin med den utlupne i spetsen.

Si, den tiden var det gudstjänst.

När vi ändtligen sent på eftermiddagen slapp ut ur kyrkan, var vi så uthungriga, att det svindlade oss i hufvudet och vi måste taga en sup, innan vi orkade börja förtära något af kyrkkosten ur våra matknyten. I en så vidsträckt socken som vår, var kyrkresan för mången en hel dagsresa, och det blef afton, innan man var hemma igen. Och så var då en nådedag tillända. Men sällan beskärdes oss ett ord om nåd och frid och evangelium af vår herde, utan helveteselden brann klar för oss, och straffet, det eviga, väntade, ifall någon af oss gick hädan under veckan. Gjorde man ej det, utan lefde till nästa nådedag och gick i kyrkan, så hade man samma dom och straff och fördömelse öfver sig igen.

Tyckte man, att allt det där blef för svårt i längden och höll sig borta från kyrkan och gudstjänsten, så höll prosten noga reda på äfven den synden, och vid nästa läsförhör var straffpredikan klar för alla kyrkoföraktare och nattvardsglömske.

Ja — de där läsförhörsdagarna gå lika litet som kyrkdagarna ur minnet på den, som varit med.

Läsförhörsdagen var nästan värre än kyrkodagen tyckte vi.

I kyrkan satt man stilla i bänken och hörde på, när det dånade öfver våra hufvuden, och vi tog åt oss just så mycket vi ville och tyckte oss behöfva.

Men på läsförhörsdagen hade vi allt evighetsstraff inpå lifvet med skam och hädelse och hårda ord för de gamla och svagsynta, som ofta i okunnighet och rädsla stapplade vid innanläsningen, och mången gång handgripliga tillrättavisningar för de unga. Det var ju visst ett slags välmening, det där, ty det var ju prostens innerliga önskan, att vi alla, både gamla och unga, skulle kunna flytande läsa innantill och lika flytande utantill både abcbok och katekes. Om vi annars begrep något af katekesens konstiga och dunkla stycken, var det inte så nogräknadt med. Hufvudsaken var innan- och utanläsning.

Det fanns ju de som kunde allt detta. Som till exempel Eirs Anders, som satt hvarje söndag, ifall han var hemma från kyrkan, och läste först dagens evangelium och sedan for öfver både katekesen och hustaflan och abcboken — jag tror, att Anders inte lämnade ens kuckubönen i slutet af abcboken oläst —. När han då höll på så där året om, var han så slängder i sin kristendom på läsandagen, så att om prosten hade bedt Anders läsa syndabekännelsen eller trons artiklar bakfram, så hade ingenting fallerat för Anders. Han hade kunnat svara prosten ur katekesen till och med i sömnen.

— Si, det är vackert af en så gammal man, sade prosten.

Och det tyckte vi att var rätt sagt, och vi var stolta öfver Anders, som stod ibland oss som en ljusstake.

Och då prosten såg, att det gick an att vara så lärd och vetande, så fordrade han, att vi alla skulle vara som Anders — om vi hade lust och förmåga därtill eller ej. Inte hade vi lust, fast vi väl en och annan kunde haft förmågan. Vi var ju världens barn och vi tyckte, att världen var bra och att vi ingen orsak hade att vara onöjda med den.

Det var världskärleken som band vår håg, sade prosten, och den förde oss mot fördömelsen, tyckte han.

Men inte var det alltid bara världskärleken, som var mellanbalken.

Det fanns också andra orsaker — den tiden.

Det fanns de, som från åtta till nio års ålder kom ut i tjänst hos andra och fick slita för brödet och sällan hade tid att taga en bok i handen, och ingen fanns, som brydde sig om att lära en sådan läsa — isynnerhet som det intet tvångsmål var därmed den tiden. Så länge barnåren räckte, var det ingen sorg med den saken, men då skriftskoltiden kom, började hans lidandes historia. Då fordrade prosten, att den efterblifne stackarn skulle läsa lika rent och lägga ut katekesen och bibliska historien och hustaflan och allt det där lika väl som de, hvilka blifvit lärda ordentligt hemma af en läsklok farfar och farmor eller de, som gått i skola hos blind-Matti. Första året fick han sitta i latskolan hos klockarn och — om lyckan var god — kunde han vid tjugoett och tjugotvå år ha klarat sig ifrån det där. Och det växte skägg på hakan och han fick tjäna för mindre lön, bara för att han skulle underhållas flere veckor om året i skriftskolan. Inte var det för en sådan att tänka på giftermål. Han skulle ju gå fram först. Ingen kan påstå, att lifvet just var fägnesamt för honom, om man tänker på all den smälek han fick utstå för sin okunnighets skull. Men inte tänkte prosten på allt det där. Han fordrade bara i stor stränghet kunskaper af den, som inga kunskaper gifvits.

Jag kommer ihåg en läsandag för hela mitt lif, huru prosten prässade oss alla, man efter man, kvinna efter kvinna, unga och gamla, seende och halfblinda. Några ynglingar blef i tur och ordning först luggade som stygga barnungar och sedan satta på skam under det stora fållbordet, där de fick sitta ihopkrupna till läsförhörets slut. Vi var så godt som förbi af ångest och räddhåga. Ingen slapp ut på hela guds långa dagen. Inte ens prosten själf gläntade på dörren ett enda tag, och jag kan ännu ej begripa, huru både vi och han kunde reda oss. Min broder, som från barndomen var sjuklig och slagrörd och var svag och dålig både till kropp och själ, hade ej på många år varit med på något läsförhör. Prosten fordrade nu, att han nödvändigt måste komma dit.

— Här står i kyrkboken ingenting om hans kristendom, mente prosten, och han kan ju när som hälst dö, tyckte han.

— Ja, det kan han visst vördig prosten, tyckte också jag, men det får väl bli vår herres sak att ta emot honom sådan han är och sådan han har gjort honom. Det är ju omöjligt att få hit en så svag och sjuk människa, och för resten, hvad ska det tjäna till?

— Alla här i läslaget känna ju honom, och orkar han ej sitta eller stå, så kan han ligga där på bänken, vidhöll prosten, och jag har, som herrans tjänare, rätt att fordra en undersökning af hans kristendomskunskap, mente han.

Ännu så kan jag undra, hvar jag den gången fick makten ifrån att säga ett bestämdt nej till prosten, fast det var på själfva läsandagen, då alla man stod med darren i byxorna.

Men för det fick jag mig en särskild examen. Jag knep ihop läpparna och tog emot.

Ändå så förstår jag inte riktigt prosten däruti, att han var så sträng och fordrande af oss i fråga om innanläsning och utanläsning, men inte så särdeles nogräknad med förståndsfrågorna.

Det tålde han då rakt inte, att någon visste mer, än han fordrade att man skulle veta, eller om någon fördristade sig till att tolka ut något ställe i skriften annorlunda än prosten hade tänkt sig det. Då var vi besatta af andligt högmod, sade han, och för det skulle vi äfven näpsas. Vi skulle precis hänga som på en besmansnagel med vår kristendomskunskap, och det fick inte vippa öfver på någondera sidan. Annars fick vi det hett för oss i båda fallen.

Skolfars Fina glömde väl inte i all sin dag näpsten hon fick, då hon en läsandag fick utlägga om Zakeus i mullbärsträdet och huru och hvarför Zakeus kröp dit opp.

Si, det var så, att Fina var dotter till skolmästarn blind Matti — vi kallade honom vanligen skolfar — och hon hade från tidiga barndomen hört Matti för bygdens bara utlägga om bibliska historien, och hon hade kanske kommit att tänka öfver ett och annat däruti mer än andra, och som hon hade ett ljust hufvud och en god talgåfva, så gick det läckert för henne, när hon kom fram för prosten.

Men som deras funderingar om Zakeus och hvarför han grasserade i mullbärsträdet inte stämde in med hvarandra, blef de oense.

Det vill säga, Fina sade väl ingenting, men hon smålog något.

— Hör du, sade prosten, om du har ett svin, så är det väl du, som skall sätta mathon för svinet och inte svinet för dig.

Det fick vara med Zakeus som prosten ville, ty Fina hade ingen vidare lust att klarera den saken. Men det ryckte i munvinkeln och tårarna tillrade småningom fram, och när hon ändtligen slapp bort från bordet, brast hon i gråt i kakelugnsvrån.

Två gånger om året fordrade han oss till nattvarden, om vi hade behof af det eller ej. Han satt själf på söndagsmorgnarna före gudstjänsten i sockenstugan bakom bordet med den stora kyrkboken uppslagen framför sig och en sträng uppsyn och skarpa blickar bakom glasögonen.

Där gaf han dagens nattvardsgäster i tur och ordning, som de framkom till bordet, ett särskildt förberedande skriftermål, förrän han framför altaret i kyrkan lät dom och straff och död braka lös öfver dem.

Det var inte bara för våra synder i allmänhet, dem, som enligt skriftens ord, hvarje människa bär inom sig, han bestraffade oss. Vi kunde inte begripa, hur i all världen han hade så noga reda på alla våra privata synder, dem, som vi tyckte, att präst och kyrka hade intet att skaffa med. Men reda hade han på all vår praktik, och straffas skulle vi för allt.

I somliga fall blef man tvungen att fundera ut något råd.

Vi sökte på kyrkbacken reda på någon karl, som stod i något så när godt anseende hos prosten, och honom sände vi in i sockenstugan för att skrifva upp oss andra storsyndare till nattvarden. Så slapp vi från saken med litet mindre ledsamheter, än om vi själfva klifvit fram till dombordet.

Vi kom till sist underfund med, hvarifrån prosten tog all sin vetskap om våra göranden och låtanden.

Det var en gudelig käring, Västerbergskan, som ifrån våra trakter sprang till prosten med skvaller om vårt lif och lefverne.

Men när vi engång fick reda på postkäringen, så var den saken snart botad.

Det var brukligt, att vi, som hade skog, i julhälgen körde ett lass ved åt byns handtverkare och alla gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som således fick ved för vinterbehofvet. När då Västerbergskan på nyåret gick omkring och bjöd oss till vedtalko, så sade vi åt henne:

Han sände först bud omkring i skärgården, att de och de namngifna åldringarna skulle infinna sig i kyrkbyn, där de skulle få undervisning i läskonsten.

Inte kom där någon och var angelägen om det.

Han sände ett bud till och han sände flere, men där kom ingen.

Då sände han skallfogden och brofogden med hästar och slädar ut till skärgården för att taga fast gubbarna och med våld hämta dem till kyrkbyn.

Kronomakten lyckades verkligen infånga några tiotal af de uppbådade gamla och hämtade dem dit upp.

Och där satt de i veckotal under vårvinterns solljusa dagar och lärde sig läsa ur abcboken. Klockarn och kyrkovaktmästarn lärde. Mat fick de gratis på gästgifveriet, på socknens bekostnad, hette det.

Men socknen sade ifrån och mente, att det som prosten hade ställt till utan socknens hörande och tillstånd, det fick han äfven sköta om själf.

Då fick skolan hemlof och det utan kronoskjuts. Men om gubbarna var redo för evigheten, kan man lämna osagt. Åtminstone fick de därefter vara fredade för all läskonst och ha sitt för sig och gå in till vår herre i evigheten sådana de voro, ty historien blef prosten rätt dyr, hörde man sedan från gästgifveriet.

Jo, jo, gamla hästar skall man inte lära att bli gångare!

En ung ogift kvinna, som en höst födde ett barn, kom från den yttersta skärgården vid våren och öppet vatten en söndag upp till kyrkbyn för att begå nattvarden, efter hvilken hon hade trått och längtat hela den långa vintern därute i den mest aflägsna kanten af socknen. Hon hade tagit sitt lilla barn med sig och lämnade det i vård hos klockringarhustrun. Själf gick hon på söndagsmorgonen till sockenstugan för att bli uppskriven som nattvardsgäst.

På hösten strax efter syndafallet hade hon enligt sed och lag i sakristian efter gudstjänsten fått sin examen af prosten. En må tro han var inte mild mot sådana!

Nu spädde han på ett tag till vid nattvardsuppskrifningen, när hon blyg och rädd och med sveda och ångest i hjärtat kom fram till bordet.

Så med ens märkte han i sina papper och böcker, att hon hade årets kyrkoutskylder obetalade. Det var en mark och trettio penni, och dem fordrade prosten, att hon först skulle betala, förrän hon fick gå till vår herres nattvardsbord. Man måste aftvå sig alla skulder, sade prosten.

Flickan stackare grät och sade, att hon haft det svårt under vintern och inte haft råd att betala sina utskylder, då hon haft knappt om arbete och barnet måste hafva sin vård och skötsel. Och nog visste hon, att det var orätt af henne att inte ha betalat sina utskylder till kyrkan. Men hon hade en så stark längtan efter att få begå nattvarden. Hon hade längtat därefter hela vintern, fastän kölden och den långa vägen hindrat henne att komma upp till kyrkbyn. Nu, då hon kunnat taga sitt barn med sig i båten, hade hon kommit och bad nu prosten om att få gå till nattvarden. Sina utskylder ville hon nog betala, så snart hon fick arbetsförtjänst.

Men prosten sade nej till det. Sina utskylder skulle hon betala först, förrän hon kunde få gå fram till herrans bord.

Flickan hade en nästan ny duk på hufvudet, ej af silke, ty därtill var hon för fattig. Det var en svart ylleduk, och hon gick med den till klockringarhustrun och bad, att hon skulle köpa duken.

Hon förbarmade sig och köpte duken för en mark och trettio penni. Flickan förde pengarna åt prosten och blef uppskrifven som nattvardsgäst.

I den hårda tiden under nödåren, då tyfuspesten regerade och ryckte bort folk som då man slår ned säden på åkern, dog smedens tre barn i tyfus tätt på hvarandra, och de skulle begrafvas alla tre på samma söndag.

Då smeden, som själf legat sjuk en lång tid i tyfusen, skaffat kistor och svepning åt barnen, var han så barskrapad på allt. Och när han skulle betala prosten för jordfästning, graf och klockor, fattades honom aderton penni.

Det var om morgonen före gudstjänsten och prosten bad honom gå ut på kyrkbacken och söka bland kyrkfolket någon, som kunde låna honom det som fattades.

Smeden gick, men fann inga bekanta. Han gick åter till prosten och bad om anstånd med betalningen. Han ville nog genast betala, då han hunnit skaffa pengar, bara barnen nu skulle komma i jorden.

Men prosten höll fast vid sitt och sade, att de tre kistorna skulle få stå kvar vid kyrkogårdsporten så länge, tills smeden hunnit skaffa dessa fattiga aderton penni.

Då förbarmade sig kapellanen, som var ung och nyss inflyttad i församlingen, öfver smeden och följde hans barn till grafven och jordfäste dem, fastän aderton penni fattades i betalningen.

Med prosten gick det aldrig att jämka ut något.

Om lifvets härfva ibland trasslades till för en och annan af oss, så var det inte värdt att reda ut den. Det var inte värdt att försöka ens. Det gick inte att pocka och inte att lirka och inte att jämka med något. Vi fick vara nöjda och taga allt som det var — om det än var tokigt och bakfram och lätt hade kunnat vändas på rättsidan igen.

Som till exempel det där med Hökskan.

Höken, som var en gammal soldat, hade blifvit mordisk och elak mot sin hustru, Fredrika. Och som folk den tiden gick till prästen med alla sina bekymmer och han skulle reda ut allt trassel i församlingen, så gick Hökskan till prosten och klagade sin nöd och sade hur svårt hon hade det vid mannens hårda beteende och önskade få boskillnad från Höken för att få lefva i fred.

Men hon hade lika så godt kunnat gå med det där till hällebärget.

Prosten menade att det var orätt gjordt af Hökskan att söka skilsmässa, då hon engång inför gud och hans kristliga församling lofvat Höken trohet i lust och nöd. Och när du har hoppat i tunnan, får du vara i tunnan, tyckte han.

— Han slår ihjäl mig till slut, vördig prosten, sade Hökskan. Är det då inte bättre, att jag går ifrån honom förut, än att han blir olycklig och kommer på fästning för min skull, efter vi nu ser, att vi inte passar ihop?

— Det är detsamma hvad slags död du får, bara du är beredd, sade prosten. Du skall vara som ett lamm, det till slaktning ledes, och som ett får, det stilla tiger för sin klippare.

Och därmed fick Hökskan gå.

Huru Höken sedan plågade henne nästan till döds, är en annan historia.

Jag undrar, om han under adjunktstiden någonsin stuckit ett par strån i kors för något kvinnfolk, han som andra. Som prost var det säkert, att han inte kunde tåla dem, ty stod ett kvinnfolk framför honom i förhör eller annan examen, så knep han hälst ihop ögonen för att slippa åsynen af frestaren.

Han hade ju visst en ung fogde, som skötte om arbetet på den stora prostgården. För världen var han bara prostens fogde, men världen såg nog, att fogden liknade prosten som en kopek den andra, så att hur det förhöll sig med den saken vet man inte så noga.

Oss förmanade han att inte samla ägodelar i denna världen. Själf hade han genom stor snikenhet samlat så mycket, att släktingarna, som efter hans död kommo från östan och västan stred och processade om grejorna i många år efteråt. Fogden, som hade många års löner inne, hade fått bli utan sitt, om inte häradsrätten dömt ut hvad honom tillkom.

Men vid hädanfärden höll vi ett dundrande kalas, och det togs ur hans eget kassaskrin, och församlingens äldste bar stoftet till grafven. Men tung var han som en sten att bära, sade gamle gästgifvarn från vår by, som var med och bar.

— Jag har under mitt långa lif burit många till grafven, sade han, somliga tunga och somliga lätta, men maken till börda som prosten har jag aldrig lyft. Det var som att sänka en kvarnsten i hafsens djup. Då kapellanen, som gick tätt efter kistan, slog med psalmboken i kiständan, kändes det som om det skulle lättat ett tag. — — Jo, jo, man kan väl förstå hvad det var som tyngde! Visst var han ju en storväxt karl, prosten, men när vi åtta karlar högg tag i’n, så borde det väl ha gått som en dans att få’n i jorden, skulle man tycka, ifall att det bara skulle ha varit stofthyddan som tyngde.

Ja, han ligger där nu, vår herde, alldeles utanför kyrkdörren. Där syns hans grafsten till evärdeliga tider, och där ligga många andra med af hans hjord. De ligga där man i man och kant i kant, och ingen kan säga, hvem som är agnar och hvem som är hvete, hvem som är get och hvem som är får.

Professorn.

När folk klagar öfver hur ledsamt och otrefligt det är att vara sjuk och nödgas besöka doktorn, säger gamle Abrahamsson:

— Riktigt roligt har det väl aldrig i lifvet varit med den saken, men i alla fall är det nu bara en lek mot förr, när man sku’ gå till professorn.

Si, professorn — han var inte så synnerligen god att gå till för en som var i sjukdomens nöd. — Ty han var argsint och ursinnig och kunde surra som en bålgeting och svära för rakt ingenting, så att han nära på skrämde lifvet ur en frisk och ännu mer ur en sjuk, där lifvet bara satt så godt som i lillfingerändan, när man kom till’n.

Blef man sjuk, så visst drog man ut så länge som möjligt var, innan man for till honom för att söka bot. Man försökte först allt annat på jorden som bota kunde, både koppkäringar med yxor och horn och ådersnäppare, och man slog harpa och frågade väder och vind och man offrade och man trollade i alla vädersträck och glödgade brännvin, så att lågan lyste himmelsblå och tog hett bastubad för att häfva det onda.

Och mestadels hjälpte det där oss.

Men syntes det någongång så, att allt sådant var fåfängt och att man intet annat hade för sig än döden eller professorn, så for man ändå först till professorn, innan man började kämpa med döden.

Var man måttlig i tal och svar, gick det lättare att komma öfverens. Men om man bara ville utlägga lite vidlyftigare om huruledes man trodde, att krämpan hade uppstått, och hvar man trodde, att sjukdomen hade sitt upphof och hur den kändes i kroppen, så hann man bara börja. Man fick aldrig utlägga det där ordentligt, förrän det blef en ilska och ett spring af och an och ett svärjande, så att de andra sjukstackarna, som satt utanför och väntade, förskrämdes och darrade som asplöf, när deras tur kom.

Jag höll mig allra hälst undan allt doktorerande den tiden, eller ock, som jag redan sade, försökte jag andra konster.

Men engång blef jag så eländig i halssjukan, att intet annat hjälpte, än att fara till professorn. Fast nog satt det så hårdt åt, att jag ett par gånger svimmade, medan hästen spändes för, och det slog granna stjärnor för ögonen. Och när jag kom till stan och gick till professorn, visste jag just jämnt och nätt till mig. Så usel hade jag blifvit, starka människan.

Som bäst var, kunde jag säga just ingenting, då halsen satt fast, och vi tycktes komma rätt bra öfverens. Han svor ju visst lite och smått, men det bekom mig inte stort.

När han då var utsvuren, kom han och synade mig noga in i halsen.

Så tog han fram don och tillbehör och sade:

— Vi ska’ skära den fan!

Men först ställde han dörren på glänt och sade till mig:

— Genast som jag skurit får ni springa ut på gården och spotta. Kom ihåg att ni inte spottar på mina mattor.

Jag försökte i min svaghet minnas detta. När han hade pickat ett par hål i halsen på mig, for jag ut som en raket, och då jag harklat ur mig det värsta af halseländet, kom jag in igen och betalade.

Men då var han i ilska och uppror på nytt.

— Var det er far som ni hade med er? skrek han.

Han hade sett en karl sitta och vänta utanför dörren.

— Nej, inte kände jag honom, sade jag.

— Då ä’ de’ någon annan djäfvel igen! Kom in din fan! röt han.

Jag slank ut och den andre stackarn in, och att det inte blef någon god mottagning för honom, det kunde jag höra, där jag stod och drog pälsen på mig.

Det var första gången jag var hos professorn i mina egna angelägenheter. Sedan var jag där flere gånger i andras.

Far min, som i all sin tid var frisk som en tjärstubbe och inte på fyrtiosju år legat i sängen för någon sjukdom, gick en dag om vintern i stockskogen och bröt axeln ur led. Det riktigt syntes ofvanpå väst och jacka, hvar felet satt, och vi såg, att intet annat halp, än att köra med honom till professorn.

När jag kom in med far, stod professorn påklädd i mening att gå ut i stan, och det var en opasslig stund för oss. Ty när han var i den farten, fick man vara huru sjuk och dålig som hälst, utan att han gaf sig tid att se på en. Han gaf då jämnt jäkeln i alltsammans. Dit han hade ämnat sig, dit skulle han.

— Hva’ fan har ni för fel? frågte han far som i förbifarten.

— Jag har axeln ur led, sade far. Det gick i dag i skogen.

— Nå, behöfde ni då komma hit med det där? Far hem igen gubbe, och lyft något tungt, så försvinner väl felet af sig själft, och kom ihåg, att ni inte springer hit till mig med allting, sade professorn.

— Inte har jag väl sprungit för ofta, tyckte far.

— Men i dag var det inte alls nödvändigt för er att komma hit, sade han och rök ner för trappan.

Jag förde hem far igen lika god som jag fört honom dit.

Men när far därhemma krånglat sig ur släden, gick han in i bastun och tog med båda sina händer ett säkert tag i kanten af mältanlafven och hängde där en stund, tills det sa’ knäck i axeln.

Den hade gått i sitt esse igen.

Inte kan man säga, att professorn var så dum häller, ty det var en bra kur åt far — och billig. Fast det såg gement ut i början, när han körde ut oss så burdus. Sku’ far den gången bara ha pros’tera på behandling, så sku’ professorn väl ha läst några hundratusen sakramentskade djäflar över honom och till sist ändå kört ut honom, för så brukade han göra med dem, som han tyckte sprang dit i onödan.

Som till exempel Konsiln och Karl-Magnus.

Konsiln hade fått en bulnad i vänsterögat och det värkte och var svullet så ögonlocket hängde ända ned över näsan, och alltsammans såg grömt ut och han var omöjligt karl till att handtera hästen eller taga sig fram ensam. Karl-Magnus for med som sjukhjälp och kusk.

Professorn stod också nu resfärdig, när Konsiln och Karl-Magnus trädde in och började utlägga om ögat.

De tog det lite för vidlyftigt, och så började gallan jäsa öfver i professorn.

— Behöfde ni, edra satans djäflar, komma hit med det här? Finns där inte i byn någon gammal förbannad trollkäring, som har kunnat bädda det här?

— Nej — — inte fanns det, tyckte de.

— Åhå, de’ va’ en dålig by, sade han.

Så gick han fram till konsiln och ryckte till i öglocket.

— Sir ni inte att bölden just spricker? sade han.

— Nej, inte hade de sett.

— Ja, då har ni inte alls begagnat de ögon vår herre har gett er. Hvad väntar ni på? Går ni inte än?

— Nå, vi tänkte att om professorn sku’ ha kunnat skrifva någon medicin.

— Ta’, ta’, edra satans djäflar, ta hela apteket. Nog kan jag skrifva, så att ni kan få det alltsammans, skrek professorn och hoppade som en gummiboll omkring i rummet.

— Patienterna fick ge sig i väg. Konsiln, som var förlofvad karl, fick lust att på hemvägen hälsa på sin flamma, fast han bara såg med det ena ögat.

— Karl-Magnus tyckte det var synd att neka honom det och styrde därför af till gården, där hon tjänade ladugårdsflicka.

Men medan de sysslade med hästen, stötte Karl-Magnus af oförsiktighet emot det sjuka ögat. Bölden sprack, och ögat blef efter ett par dagar bra igen. Så det var en lika god kur som far mins — och lika billig.

En annan gång var han dock lite jäkligare mot en ensam karlstackare, som han såg komma gående öfver gården, just då han ämnat sig i väg ut.

— Då for den lede i honom — annat kan man ju inte säga — så att han inifrån sitt rum vred rigeln för dörren.

Därinnanför svor professorn: