Vad viskar du om Balders vrede? 11 Han vredgas ej, den fromme gud, den älskande, som vi tillbede, vårt hjärtas kärlek är hans bud: den gud med solsken på sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans kärlek till sin Nanna, som min till dig, så ren, så varm?
Där står hans bild, han själv är nära, 12 hur milt han ser på mig, hur hult! Till offer vill jag honom bära ett hjärta varmt och kärleksfullt. Böj knä med mig! Ej bättre gåva, ej skönare för Balder fanns än tvenne hjärtan, vilka lova varann en trohet, fast som hans.
Till himmeln mera än till jorden 13 min kärlek hör, försmå ej den! I himmeln är han ammad vorden och längtar till sitt hem igen. O den som ren däruppe vore! O den som nu med dig fick dö och segrande till gudar före i famnen på sin bleka mö!
När då de andra kämpar rida 14 ur silverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vän, och se på dig. När Valhalls mor kring bordet bringa de mjödhorn med sitt skum av gull, med dig jag ensamt skulle klinga och viska öm och kärleksfull.
En lövsal ville jag oss bygga 15 på näset vid en mörkblå bukt. Där låge vi i skuggan trygga av lunden med den gyllne frukt. När Valhalls sol sig återtände —hur klart, hur härligt är dess bloss!— till gudarna vi återvände, och längtade dock hem till oss.
Med stjärnor skulle jag bekransa 16 din panna, dina lockars glöd; i Vingolvs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenröd; till dess jag dig ur dansen droge till kärlekens, till fridens tjäll, där silverskäggig Brage sloge din brudsång ny för varje kväll.
Hur vakan sjunger genom lunden! 17 Den sången är från Valhalls strand. Hur månen skiner över sunden! Han lyser ur de dödas land. Den sången och det ljuset båda en värld av kärlek utan sorg; den världen ville jag väl skåda med dig, med dig, min Ingeborg!
Gråt icke! Ännu livet strömmar 18 i mina ådror, gråt ej så! Men kärlekens och mannens drömmar kringsvärma gärna i det blå. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina ögon se på mig, hur lätt du lockar svärmarn neder från gudars salighet till dig!—
"Tyst, det är lärkan." Nej, en duva 19 i skogen kuttrar om sin tro; men lärkan slumrar än på tuva hos maken i sitt varma bo. De lyckliga! dem skiljer ingen, när dagen kommer eller far, men deras liv är fritt som vingen, som bär i skyn det glada par.
"Se, dagen gryr." Nej, det är flamman 20 av någon vårdkas öster ut. Ännu vi kunna språka samman, än har den kära natt ej slut. Försov dig, dagens gyllne stjärna, och morgna sen dig långsamt till! För Fritiof må du sova gärna till Ragnarök, om du så vill.
Dock, det är fåfängt till att hoppas; 21 där blåser ren en morgonvind, och redan österns rosor knoppas så friska som på Ingborgs kind. En vingad sångarskara kvittrar —en tanklös hop—i klarnad sky, och livet rörs, och vågen glittrar, och skuggorna och älskarn fly.
Där kommer hon i all sin ära! 22 Förlåt mig, gyllne sol, min bön! Jag känner det, en gud är nära, hur präktig är hon dock, hur skön! O, den som fram i banan trädde så väldig, som du träder nu, Och stolt och glad sin levnad klädde i ljus och seger liksom du!
Här ställer jag inför ditt öga 23 det skönaste, du sett i Nord. Tag henne i din vård, du höga! Hon är din bild på grönklädd jord. Dess själ är ren som dina strålar, dess öga som din himmel blått, och samma guld, din hjässa målar, har hon i sina lockar fått.
Farväl, min älskade! En annan, 24 en längre natt vi ses igen. Farväl! Ännu en kyss på pannan och en på dina läppar än! Sov nu, och dröm om mig och vakna vid middag; och med trogen själ tälj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag! Farväl, farväl!
VIII.
AVSKEDET.
Ingeborg. Det dagas ren, och Fritiof kommer icke! I går likväl var redan tinget utlyst på Beles hög: den platsen valdes rätt; hans dotters öde skulle där bestämmas. Hur många böner har det kostat mig, 5 hur många tårar, räknade av Freja, att smälta hatets is kring Fritiofs hjärta och locka löftet från den stoltes mun att åter bjuda handen till försoning! Ack! mannen är dock hård, och för sin ära 10 —så kallar han sin stolthet—räknar han ej just så noga, om han skulle krossa ett troget hjärta mera eller mindre. Den arma kvinnan, sluten till hans bröst, är som en mossväxt, blommande på klippan 15 med bleka färger: blott med möda håller den obemärkta sig vid hällen fast, och hennes näring äro nattens tårar.
I går alltså blev då mitt öde avgjort, och aftonsolen har gått ner däröver. 20 Men Fritiof kommer ej! De bleka stjärnor. en efter annan, slockna och försvinna, och med varenda utav dem, som släcks, går en förhoppning i mitt bröst till graven. Dock, varför också hoppas? Valhalls gudar 25 ej älska mig, jag har förtörnat dem. Den höge Balder, i vars skygd jag vistas, är förolämpad, ty en mänsklig kärlek är icke helig nog för gudars blickar; och jordens glädje får ej våga sig 30 inunder valven, där de allvarsamma, de höga makter ha sin boning fäst. —Och likafullt, vad är mitt fel, vi vredgas den fromme guden öfver jungfruns kärlek? Är han ej ren som Urdas blanka våg, 35 ej oskuldsfull som Geflons morgondrömmar? Den höga solen vänder icke bort från tvenne älskande sitt rena öga; och dagens änka, stjärnenatten, hör mitt i sin sorg med glädje deras eder. 40 Vad som är lovligt under himmelns valv, hur blev det brottsligt under tempelvalvet? Jag älskar Fritiof. Ack, så långt tillbaka, som jag kan minnas, har jag älskat honom; den känslan är ett årsbarn med mig själv; 45 jag vet ej, när hon börjat, kan ej ens den tanken fatta, att hon varit borta. Som frukten sätter sig omkring sin kärna och växer ut och rundar omkring henne i sommarsolens sken sitt klot av guld: 50 så har jag även vuxit ut och mognat omkring den kärnan, och mitt väsen är det yttre skalet endast av min kärlek. Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjärta jag trädde i din sal, och med ett troget 55 vill jag gå därifrån: jag tar det med mig utöver Bifrosts bro och ställer mig med all min kärlek fram för Valhalls gudar. Där skall han stå, en asason som de, och spegla sig i sköldarna och flyga 60 med lösta duvovingar genom blå, oändlig rymd uti Allfaders sköte, varfrån han kommit.—Varför rynkar du i morgongryningen din ljusa panna? I mina ådror flyter, som i dina, 65 den gamle Odens blod. Vad vill du, frände? Min kärlek kan jag icke offra dig, vill det ej ens; han är din himmel värdig. Men väl jag offra kan min levnads lycka, kan kasta bort den, som en drottning kastar 70 sin mantel från sig och är likafullt densamma, som hon var.—Det är beslutat! Det höga Valhall skall ej blygas för sin fränka: jag vill gå emot mitt öde, som hjälten går mot sitt.—Där kommer Fritiof. 75 Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi! Min vreda norna kommer jämte honom. Var stark, min själ!—Välkommen, sent omsider! Vårt öde är bestämt, det står att läsa uppå din panna. 80
Fritiof. Stå där icke även blodröda runor, talande om skymf och hån och landsflykt?
Ingeborg. Fritiof, sansa dig, berätta vad som hänt! Det värsta anar 85 jag länge sen, jag är beredd på allt.
Fritiof. Jag kom till tinget uppå ättehögen, och kring dess gröna sidor, sköld vid sköld och svärd i handen, stodo Nordens män, den ena ringen innanför den andra, 90 upp emot toppen; men på domarstenen, mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge, den bleke blodman med de skumma blickar; och jämte honom, ett fullvuxet barn, satt Halvdan, tanklöst lekande med svärdet. 95 Då steg jag fram och talte: "Kriget står och slår på härsköld invid landets gränser; ditt rike, konung Helge, är i fara: giv mig din syster, och jag lånar dig min arm i striden, den kan bli dig nyttig. 100 Låt grollet vara glömt emellan oss! Ej gärna när jag det mot Ingborgs broder. Var billig, konung, rädda på en gång din gyllne krona och din systers hjärta! Här är min hand. Vid Asa-Tor, det är 105 den sista gång hon bjuds dig till försoning."— Då blev ett gny på tinget. Tusen svärd sitt bifall hamrade på tusen sköldar, och vapenklangen flög mot skyn, som glad drack fria männers bifall till det rätta. 110 "Giv honom Ingeborg, den smärta liljan, den skönaste, som växt i våra dalar; han är den bästa klingan i vårt land, giv honom Ingeborg!"—Min fosterfader, den gamle Hilding, med sitt silverskägg, 115 steg fram och höll ett tal, av vishet fullt, med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg; och Halvdan själv ifrån sitt kungasäte sig reste, bedjande med ord och blickar. Det var förgäves; varje bön var spilld, 120 liksom ett solsken, slösat bort på klippan, det lockar ingen växt från hennes hjärta; och konung Helges anlet blev sig likt: ett bleklagt nej på mänsklighetens böner. "Åt bondesonen—sade han föraktligt— 125 jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn syns mig ej passa för Valhalladottern. Har du ej, Fritiof, brutit Balders fred? Har du ej sett min syster i hans tempel, när dagen gömde sig för edert möte? 130 Ja eller nej!" Då skallade ett rop ur mannaringen: "Säg blott nej, säg nej! Vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig, du Torstens son, så god som kungasonen; säg nej, säg nej, och Ingeborg är din!"— 135 "Min levnads lycka hänger på ett ord —sad' jag—, men frukta ej för det, kung Helge! Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje, och ej till jordens. Jag har sett din syster, har talt med henne uti templets natt, 140 men Balders fred har jag ej därför brutit."— Jag fick ej tala mer. Ett sorl av fasa flög tinget genom: de, som stodo närmast, sig drogo undan, liksom för en pestsjuk; och när jag såg mig om, den dumma vantron 145 förlamat varje tunga, kalkat vit var kind, nyss blossande av glad förhoppning. Då segrade kung Helge. Med en röst så hemsk, så dyster som den döda valans i Vegtamskvida, när hon sjöng för Oden 150 om åsars ofärd och om Helas seger, så hemskt han talte: "Landsflykt eller död jag kunde sätta, efter fädrens lagar, uppå ditt brott; men jag vill vara mild, som Balder är, vars helgedom du skymfat. 155 I Västerhavet ligger det en krans av öar, dem jarl Angantyr behärskar. Så länge Bele levde, jarlen gav vart år sin skatt; sen har den uteblivit. Drag öfver böljan hän och indriv skatten! 160 det är den bot, jag fordrar för din djärvhet. Det sägs—tillade han med nedrigt hån—, att Angantyr är hårdhänt, att han ruvar som draken Fafner på sitt guld, men vem står mot vår nye Sigurd Fafnesbane? 165 En mera manlig bragd försöke du än dåra jungfrur uti Balders hage! Till nästa sommar vänta vi dig här med all din ära, framför allt med skatten. Om icke, Fritiof, är du var mans niding 170 och för din livstid fridlös i vårt land."— Så var hans dom, och härmed löstes tinget.
Ingeborg. Och ditt beslut?
Fritiof.
Har jag väl mer ett val? 175
Är ej min ära bunden vid hans fordran?
Den skall jag lösa, om ock Angantyr
förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.
I dag ännu far jag.
Ingeborg.
Och lämnar mig?
Fritiof. Nej, icke lämnar dig, du följer med. 180
Ingeborg. Omöjligt!
Fritiof. Hör mig, hör mig, förrn du svarar! Din vise broder Helge tycks ha glömt, att Angantyr var vän utav min fader, liksom av Bele; kanske giver han 185 med godo vad jag fordrar; men om icke, en väldig övertalare, en skarp, har jag, han hänger vid min vänstra sida. Det kära guldet skickar jag till Helge, och därmed löser jag oss bägge från 190 den krönte hycklarns offerkniv för alltid. Men själva, sköna Ingborg, hissa vi Ellidas segel över okänd våg; hon gungar oss till någon vänlig strand, som skänker fristad åt en bil tog kärlek. 195 Vad är mig Norden, vad är mig ett folk, som bleknar för ett ord av sina diar och vill med fräcka händer gripa i mitt hjärtas helgedom, mitt väsens blomkalk? Vid Freja, det skall icke lyckas dem. 200 En usel träl är bunden vid den torva, där han blef född, men jag vill vara fri, så fri som bergens vind. En handfull stoft utav min faders hög och en av Beles få ännu rum om skeppsbord; det är allt 205 vad vi behöva utav fosterjorden. Du älskade, det finns en annan sol än den, som bleknar över dessa snöberg; det finns en himmel, skönare än här, och milda stjärnor med gudomlig glans 210 se ner därfrån i varma sommarnätter, i lagerlundar på ett troget par. Min fader, Torsten Vikingsson, for vida omkring i härnad och förtalte ofta vid brasans sken i långa vinterkvällar 215 om Greklands hav och öarna däri, de gröna lunder i den blanka böljan. Ett mäktigt släkte bodde fordom där och höga gudar uti marmortempel. Nu stå de övergifna, gräset frodas 220 å öde stigar, och en blomma växer ur runorna, som tala forntids vishet; och smärta pelarstammar grönska där, omlindade av Söderns rika rankor. Men runtomkring bär jorden av sig själv 225 en osådd skörd, vad människan behöfver, och gyllne äpplen glöda mellan löven, och röda druvor hänga på var gren och svälla yppiga som dina läppar. Där, Ingeborg, där bygga vi i vågen 230 ett litet Norden, skönare än här; och med vår trogna kärlek fylla vi de lätta tempelvalven, fägna än med mänsklig lycka de förgätna gudar. När seglarn då med slappa dukar gungar 235 —ty stormen trivs ej där—förbi vår ö i aftonrodnans sken och blickar glad från rosenfärgad bölja upp mot stranden, då skall han skåda uppå templets tröskel den nya Freja—Afrodite, tror jag, 240 hon nämns i deras språk—och undra på de gula lockar, flygande i vinden, och ögon, ljusare än Söderns himmel. Och efter hand kring henne växer opp ett litet tempelsläkte utav alfer 245 med kinder, där du tror att Södern satt i Nordens drivor alla sina rosor.— Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står all jordisk lycka för två trogna hjärtan! Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250 hon följer villigt med och bygger dem ett Vingolv redan här inunder molnen. Kom, skynda! varje ord, som talas än, tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet. Allt är berett, Ellida spänner redan 255 de mörka örnevingarna till flykt, och friska vindar visa vägen från, för evigt från den vantrofyllda stranden. Vi dröjer du?
Ingeborg.
Jag kan ej följa dig. 270
Fritiof. Ej följa mig?
Ingeborg. Ack, Fritiof, du är lycklig! Du följer ingen, du går själv förut, som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret din egen vilja står och styr din fart 265 med stadig hand utöver vreda vågor. Hur annorlunda är det ej med mig! Mitt öde vilar uti andras händer, de släppa ej sitt rov, fastän det blöder; och offra sig och klaga och förtyna 270 i långsam sorg är kungadotterns frihet.
Fritiof. Är du ej fri, så snart du vill?—I högen din fader sitter.
Ingeborg. Helge är min fader, är i min faders ställe; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjäl sin lycka ej, hur nära ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig lös ifrån de band, varmed Allfader fäst invid den starke hennes svaga väsen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon: med vågen stiger hon, med vågen faller, och seglarns köl går över henne fram och märker icke, att han skär dess stängel. Det är nu hennes öde; men likväl, 285 så länge roten hänger fast i sanden, har växten än sitt värde, lånar färgen av bleka syskonstjärnor ovanfrån, en stjärna själv uppå de blåa djupen. Men rycker hon sig lös, då driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den öde böljan. Förliden natt—den natten var förfärlig, jag väntade dig ständigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar med svarta lockar, gingo jämt förbi 295 mitt vakna öga, brinnande och tårlöst; och Balder själv, blodlöse guden, såg med blickar fulla utav hot uppå mig— förliden natt har jag betänkt mitt öde, och mitt beslut är fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar. Dock var det väl, att jag ej hört dig då med dina öar, diktade i molnen, där aftonrodnan ligger ständigt kring en enslig blomstervärld av frid och kärlek. 305 Vem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar, de länge tystade, stå upp igen och viska i mitt öra med en röst så välbekant, som vore det en systers, så öm, som vore det en älskares. 310 Jag hör er icke, nej, jag hör er icke, I lockande, I fordom kära stämmor! Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern? Jag är för blek för rosorna däri, för färglöst är mitt sinne för dess glöd, 315 det skulle brännas av den heta solen, och längtansfullt mitt öga skulle se mot Nordens stjärna, vilken står alltjämt, en himmelsk skiltvakt, över fädrens gravar. Min ädle Fritiof skall ej flykta från 320 det kära land han föddes att försvara, skall icke kasta bort sitt rykte för en sak så ringa som en flickas kärlek. Ett liv, där solen spinner, år från år, den ena dagen alltid lik den andra, 325 ett skönt men evigt enahanda är för kvinnan endast; men för mannens själ, och helst för din, blev livets stiltje tröttsam. Du trives bäst, där stormen tumlar kring på skummig gångare utöver djupen 330 och på din planka, uppå liv och död, du kämpa får med faran om din ära. Den sköna öknen, som du målar, bleve en grav för bragder, icke födda än, och med din sköld förrostades jämväl 335 ditt fria sinne. Så skall det ej vara! Ej skall jag stjäla bort min Fritiofs namn ur skaldens sånger, icke jag skall släcka min hjältes ära i dess morgonrodnad. Var vis, min Fritiof, låt oss vika för 340 de höga nornor, låt oss rädda ur vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära, vår levnads lycka kan ej räddas mer: vi måste skiljas.
Fritiof.
Varför måste vi? 345
För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne!
Ingeborg. För det mitt värde räddas bör och ditt. Fritiof. På mannens kärlek vilar kvinnans värde.
Ingeborg. Ej länge älskar han den, han ej aktar.
Fritiof. Med lösa nycker vinns hans aktning ej. 350
Ingeborg. En ädel nyck är känslan av det rätta.
Fritiof. Vår kärlek stridde ej mot den i går.
Ingeborg. I dag ej heller, men vår flykt dess mera.
Fritiof. Nödvändigheten bjuder henne, kom!
Ingeborg. Vad som är rätt och ädelt, är nödvändigt. 355
Fritiof. Högt rider solen, tiden går förbi.
Ingeborg. Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!
Fritiof. Besinna dig, är det ditt sista ord?
Ingeborg. Jag har besinnat allt, det är mitt sista.
Fritiof. Välan, farväl, farväl, kung Helges syster! 360
Ingeborg. O Fritiof, Fritiof, skola så vi skiljas? Har du ej någon vänlig blick att ge åt barndomsvännen, ingen hand att räcka åt den olyckliga, du älskat förr? Tror du, jag står på rosor här och visar 365 min levnads lycka leende ifrån mig och sliter utan smärta ur mitt bröst ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen? Var icke du mitt hjärtas morgondröm? Var glädje, som jag kände, hette Fritiof, 370 och allt, vad livet stort och ädelt har, tog dina anletsdrag inför mitt öga. Fördunkla ej den bilden för mig, möt med hårdhet ej den svaga, när hon offrar, vad henne kärast var på jordens rund, 375 vad henne kärast blir i Valhalls salar! Det offret, Fritiof, är nog tungt ändå; ett ord till tröst det kunde väl förtjäna. Jag vet, du älskar mig, har vetat det, alltsen mitt väsen började att dagas, 380 och säkert följer dig din Ingborgs minne i många år ännu, varthelst du far. Men vapenklangen dövar sorgen dock, hon blåser bort uppå de vilda vågor och törs ej sätta sig på kämpens bänk, 385 vid dryckeshornet firande sin seger. Blott då och då, när uti nattens frid du mönstrar än en gång förflutna dagar, då skymtar fram bland dem en bleknad bild: du känner honom väl, han hälsar dig 390 från kära trakter, det är bilden av den bleka jungfrun uti Balders hage. Du må ej visa honom bort, fastän han blickar sorgligt, du må viska honom ett vänligt ord i örat: nattens vindar 395 på trogna vingar föra det till mig, en tröst likväl, jag har ej någon annan!— För mig är intet, som förströr min saknad; i allt, som omger mig, har hon en målsman. De höga tempelvalven tala blott 400 om dig, och gudens bild, som skulle hota, tar dina anletsdrag, när månen skiner. Ser jag åt sjön, där sam din köl och skar i skum sin väg till längterskan på stranden. Ser jag åt lunden, där står mången stam 405 med Ingborgs runor ritade i barken. Nu växer barken ut, mitt namn förgås, och det betyder döden, säger sagan. Jag frågar dagen, var han såg dig sist, jag frågar natten, men de tiga still, 410 och havet självt, som bär dig, svarar på min fråga endast med en suck mot stranden. Med aftonrodnan skall jag skicka dig en hälsning, när hon släcks i dina vågor, och himmelns långskepp, molnen, skola ta 415 ombord en klagan från den övergivna. Så skall jag sitta i min jungfrubur, en svartklädd änka efter livets glädje, och sömma brutna liljor uti duken, tills en gång våren vävt sin duk och sömmar 420 den full med bättre liljor på min grav. Men tar jag harpan för att sjunga ut oändlig smärta uti djupa toner, då brister jag i gråt, som nu——
Fritiof. Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera! 425 Förlåt min vrede; det var blott min sorg, som för ett ögonblick tog vredens dräkt; den dräkten kan hon icke bära länge. Du är min goda norna, Ingeborg: vad ädelt är, lär bäst ett ädelt sinne. 430 Nödvändighetens vishet kan ej ha en bättre förespråkerska än dig, du sköna vala med de rosenläppar! Ja, jag vill vika för nödvändigheten, vill skiljas från dig men ej från mitt hopp; 435 jag tar det med mig över västervågor, jag tar det med mig intill gravens port. Med nästa vårdag är jag här igen; kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter. Då har jag löst mitt löfte, fyllt hans fordran, 440 försont jämväl det brott, man diktat på mig; och då begär jag, nej, jag fordrar dig på öppet ting emellan blanka vapen, ej utav Helge men av Nordens folk; det är din giftoman, du kungadotter! 445 Jag har ett ord att säga den, som vägrar. Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej, och tag, till minne av vår barndomskärlek, min armring bär, ett skönt vaulunderverk, med himlens under ritade i guldet 450 —det bästa undret är ett troget hjärta—. Hur skönt han passar till din vita arm, en lysmask lindad kring en liljestängel! Farväl, min brud, min älskade, farväl, om några måna'r är det annorlunda! 455
(Går.)
Ingeborg.
Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen av sitt goda svärd på nornans bröst och säger: Du skall vika! Du arme Fritiof, nornan viker ej, hon går sin gång och ler åt Angurvadel. 460 Hur litet känner du min mörke broder! Ditt öppna hjältesinne fattar ej det dystra djupet utav hans och hatet, som glöder i hans avundsjuka barm. Sin systers hand ger han dig aldrig; förr 465 han ger sin krona, ger sitt liv till spillo och offrar mig åt gamle Oden eller åt gamle Ring, som nu han kämpar mot.— Varhelst jag ser, finns intet hopp för mig; dock är jag glad, det lever i ditt hjärta. 470 Jag vill behålla för mig själv min smärta, men alla goda gudar följe dig! Här på din armring dock sig räkna låter var särskild månad av en långsam sorg; två, fyra, sex, då kan du vara åter 475 men finner icke mer din Ingeborg.
IX.
INGEBORGS KLAGAN.
Nu är det höst, 1 stormande häver sig havets bröst. Ack, men hur gärna jag sute ändå där ute!
Länge jag såg 2
seglet i väster, det flög på sin våg.
Ack, det är lyckligt, får följa
Fritiof på bölja.
Bölja, du blå, 3 sväll ej så högt det går fort nog ändå. Lysen, I stjärnor, och sägen seglaren vägen!
När det blir vår, 4 kommer han hem, men den älskade går ej till hans möte i salen, icke i dalen;
ligger i mull, 5 bleknad och kall för sin kärleks skull, eller hon klagar och blöder, offrad av bröder.—
Falk som han glömt! 6
Du skall bli min, jag vill älska dig ömt.
Själv vill jag mata för ägarn
vingade jägarn.
Här på hans hand 7 virkar jag in dig i dukens rand, vingar av silver och rika guldklor tillika.
Falkvingar tog 8 Freja en gång och kring rymderna drog, sökte i norr och i söder älskade Öder.
Länte du ock 9 vingarna ut, du ej bure mig dock. Döden allena mig bringar gudarnas vingar.
Jägare skön, 10 sitt på min skuldra och blicka åt sjön! Ack, hur vi längte och blicke, kommer han icke.
När jag är död, 11 kommer han säkert; minns då, vad jag bjöd: hälsa och hälsa du åter Fritiof, som gråter!
X.
FRITIOF PÅ HAVET.
Men på stranden stod 1 kung Helge och kvad med förbittrat mod, och till trollen han bad.
Se, då mörknar himlabågen, dundret går kring öde rum, och i djupet kokar vågen, och dess yta höljs med skum. Blixtarna i molnen draga här och där en blodig rand, alla havets fåglar jaga skrikande emot sin strand.
"Hårt blir vädret, bröder! Stormens vingar hör jag flaxande i fjärran, men vi blekna ej. Sitt du lugn i lunden, tänk på mig och längta, skön i dina tårar, sköna Ingeborg!"
Mot Ellidas stam 2 drog ett trollpar till fejd. Det var vindkall Ham, det var snöig Hejd.
Och då lösas stormens vingar, och den vilde doppar dem än i djupet, än han svingar virvlande mot gudars hem. Alla fasans makter skrida, ridande på vågens topp, ur den skummiga, den vida, bottenlösa graven opp.
"Skönare var färden uti månens skimmer över spegelvågor hän mot Balders lund. Varmare, än här är, var vid Ingborgs hjärta, vitare än havsskum svällde hennes barm."
Nu Solundar-ö 3 står ur våg, som går vit, där är stillare sjö, där är hamn, styr dit!
Men förvågen viking rädes ej så lätt på trofast ek, står vid styret själv och glades åt de vilda vindars lek. Hårdare han seglen fäster, skarpare han vågen skär. Rakt i väster, rakt i väster skall det gå, vart böljan bär.
"Lyster mig att kämpa än en stund mot stormen. Storm och nordbo trivas väl ihop pä sjön. Ingborg skulle blygas, om dess havsörn flöge rädd, med slappa vingar, för en il i land."
Men nu växer våg, 4 nu fördjupas gõl, och det viner i tåg, och det knakar i köl.
Dock, hur vågorna må strida, tumlande nu med, nu mot, gudatimrade Ellida trotsar ännu deras hot. Som ett stjärnskott uti kvällen, skjuter hon sin fart i fröjd, hoppar, som en bock på fjällen, över avgrund, över höjd.
"Bättre var att kyssa brud i Balders hage än stå här och smaka saltskum, som yr opp. Bättre var att famna kungadotterns midja än stå här och gripa roderstången om."
Men oändlig köld 5 snöar skyn utur, och på däck och på sköld smattrar hagelskur.
Och emellan skeppets stammar kan du icke se för natt, där är mörkt som i den kammar, där den döde bliver satt. Oförsonlig våg, förtrollad, vill dra seglaren i krav; vitgrå, som med aska sållad, gapar en oändlig grav.
"Blåa bolstrar bäddar Ran i djupet åt oss, men mig bida dina bolstrar, Ingeborg! Goda drängar lyfta årorna Ellidas, gudar byggde kölen, bär oss än en stund."
Över styrbord gick 6 nu en sjö med fart, i ett ögonblick, spolas däcket klart.
Då från armen Fritiof drager lödig guldring, tre mark tung, blank som sol i morgondager, var en skänk av Bele kung. Hugger så i stycken ringen, konstfullt utav dvärgar gjord, delar den och glömmer ingen utav sina män ombord.
"Guld är gott att hava uppå giljarfärden, tomhänt träde ingen ner till sjöblå Ran. Kall är hon att kyssa, flyktig till att famna, men vi fästa havsbrud med det brända guld."
Med förnyat hot 7 faller stormen på, och då brister skot, och då springer rå.
Och mot skeppet, halvt begravet, vågorna till äntring gå. Hur man också öser, havet öser man ej ut ändå. Fritiof själv kan ej sig dölja, att han döden har ombord. Högre dock än storm och bölja ryter än hans härskarord.
"Björn, kom hit till roder, grip det starkt med björnram! Sådant väder sända Valhalls makter ej. Trolldom är å färde: Helge niding kvad den säkert över vågen, jag vill upp och se."
Som en mård han flög 8 uti masten opp, och där satt han hög och såg ned från topp.
Se, då simmar för Ellida havsval, lik en lossnad ö, och två leda havstroll rida på hans rygg i skummig sjö. Hejd, med pälsen snöad neder, skepna'n lik den vita björn, Ham med vingar, dem han breder viftande som stormens örn.
"Nu, Ellida, gäller visa, om du gömmer hjältemod i järnfast, buktig barm av ek. Lyssna till min stämma: är du gudars dotter, upp, med kopparkölen stånga trollad val!"
Och Ellida hör 9 på sin herres röst, med ett språng hon kör emot valens bröst.
Och en blodig stråle ryker utur såret upp mot sky; genomborrat vilddjur dyker vrålande til djupets dy. På en gång två lansar springa, slungade av hjältearm, mitt i luden isbjörns bringa, mitt i becksvart stormörns barm.
"Bra, Ellida, träffat! Ej så hastigt, tror jag, dyker Helges drakskepp upp ur blodig dy. Hejd och Ham ej heller hålla sjön nu längre: bittert är att bita i det blåa stål."
Och nu stormen flyr 10 på en gång från sjön, blott en svallvåg styr mot den nära ön.
Och på en gång solen träder som en konung i sin sal, återlivar allt och gläder skepp och bölja, berg och dal. Hennes sista strålar kröna klippans topp och dunkel lund, alla känna nu de gröna stränderna av Efjesund.
"Stego Ingborgs böner, bleka mör, mot Valhall, böjde liljevita knän på gudars guld. Tår i ljusblå ögon, suck ur svandunsbarmar rörde asars hjärtan. Låt oss tacka dem!"
Men Ellidas stam, 11 utav valen stött, går i marvad fram, är av färden trött.
Tröttare ändå av färden äro alla Fritiofs män, knappast, stödda emot svärden, hålla de sig uppe än. Björn på väldig skuldra drager fyra utav dem i land, Fritiof ensam åtta tager, sätter dem kring brasans brand.
"Blygens ej, I bleka! Våg är väldig viking; det är hårt att kämpa emot havets mör. Se, där kommer mjödhorn vandrande på guldfot, värmer frusna lemmar. Skål för Ingeborg!"
XI.
FRITIOF HOS ANGANTYR.
Nu är att säga, huru 1 jarl Angantyr satt än uti sin sal av furu och drack med sina män. Han var så glad i hågen, såg ut åt blånad ban, där solen sjöng i vågen allt som en gyllne svan.
Vid fönstret gamle Halvar 2 stod utanför på vakt. Han vaktade med allvar, gav ock på mjödet akt. En sed den gamle hade: han jämt i botten drack, och intet ord han sade, blott hornet in han stack.
Nu slängde han det vida 3 i salen in och kvad: "Skepp ser jag böljan rida, den färden är ej glad. Män ser jag döden nära; nu lägga de i land, och tvenne jättar bära de bleknade på strand."—
Utöver böljans spegel 4 från salen jarl såg ned. "Det är Ellidas segel och Fritiof, tror jag, med. På gången och på pannan känns Torstens son igen. Så blickar ingen annan i Nordens land som den."
Från dryckesbord helt modig 5 sprang Atle viking då, svartskäggig bärsärk, blodig och grym att se uppå. "Nu", skrek han, "vill jag pröva, vad ryktet ment därmed, att Fritiof svärd kan döva och aldrig ber om fred."
Och upp med honom sprungo 6 hans bistra kämpar tolv, på förhand luften stungo och svängde svärd och kolv. De stormade mot stranden, där tröttat drakskepp stod, och Fritiof satt å sanden och talte kraft och mod.
"Lätt kunde jag dig fälla," 7
skrek Atle med stort gny, "vill i ditt val dock ställa att kämpa eller fly. Men blott om fred du beder, fastän en kämpe hård, jag som en vän dig leder allt upp till jarlens gård."
"Väl är jag trött av färden", 8 genmälte Fritiof vred, "dock må vi pröva svärden, förrän jag tigger fred." Då såg man stålen ljunga i solbrun kämpehand, på Angurvadels tunga var runa stod i brand.
Nu skiftas svärdshugg dryga, 9 och dråpslag hagla nu, och bägges sköldar flyga på samma gång itu. De kämpar utan tadel stå dock i kretsen fast. Men skarpt bet Angurvadel, och Atles klinga brast.
"Mot svärdlös man jag svänger", 10 sad' Fritiof, "ej mitt svärd, men lyster det dig länger, vi pröva annan färd." Likt vågor då om hösten de bägge storma an, och stålbeklädda brösten slå tätt emot varann.
De brottades som björnar 11 uppå sitt fjäll av snö, de spände hop som örnar utöver vredgad sjö. Rotfästad klippa hölle väl knappast ut att stå, och lummig järnek fölle för mindre tag än så.
Från pannan svetten lackar, 12 och bröstet häves kallt, och buskar, sten och backar uppsparkas överallt. Med bävan slutet bida stålklädda män å strand; det brottandet var vida berömt i Nordens land.
Till slut dock Fritiof fällde 13 sin fiende till jord, han knät mot bröstet ställde och talte vredens ord: "Blott jag mitt svärd nu hade, du svarte bärsärksskägg, jag genom livet lade på dig den vassa egg."
"Det skall ej hinder bringa", 14 sad' Atle, stolt i håg. "Gå du och tag din klinga, jag ligger som jag låg. Den ena som den andra skall en gång Valhall se: i dag må jag väl vandra, i morgon du kanske."
Ej länge Fritiof dröjde, 15 den lek han sluta vill, han Angurvadel höjde, men Atle låg dock still. Det rörde hjältens sinne,sin vrede då han band, höll midt i hugget inne och tog den fallnes hand.
Nu Halvar skrek med iver 16 och hov sin vita stav: "För edert slagsmål bliver här ingen glädje av. På bord stå silverfaten och ryka länge sen, för er skull kallnar maten, och törsten gör mig men."
Försonta trädde båda 17 nu inom salens dörr, där mycket var att skåda, som Fritiof ej sett förr. Grovhyvlad planka kläder ej nakna väggar där men dyrbart gyllenläder med blommor och med bär.
Ej mitt på golvet glöder 18 den muntra brasans sken, men emot vägg sig stöder kamin av marmorsten. Ej rök i sal sig lade, ej sågs där sotad ås, glasrutor fönstren hade, och dörren hade lås.
Där sträcka silverstakar 19 ut armarna med ljus, men intet stickbloss sprakar att lysa kämpens rus. Helstekt, med späckad bringa, står hjort på bordets rund, med guldhov lyft att springa och löv i hornens lund.
Bak kämpens stol en tärna 20 står med sin liljehy och blickar som en stjärna bakom en stormig sky. Där flyga lockar bruna, där stråla ögon blå, och som en ros i runa så glöda läppar små.
Men hög å silverstolen 21 satt jarlen i sin prakt; hans hjälm var blank som solen och pansar't guldbelagt. Med stjärnor översållad var manteln rik och fin, och purpurbrämen fållad med fläcklös hermelin. Tre steg han gick från bordet, 22 bjöd handen åt sin gäst och vänligt tog till ordet: "Kom hit och sitt mig näst! Rätt månget horn jag tömde med Torsten Vikingsson; hans son, den vittberömde, ej sitte fjärran från!"
Då sågs han bägarn råga 23 med vin från Sikelö; det gnistrade som låga, det skummade som sjö: "Välkommen gäst här inne, du son utav min vän! Jag dricker Torstens minne, Jag själv och mina män". En skald från Morvens kullar 24 då prövar harpans gång. I välska toner rullar hans dystra hjältesång. Men i norräna tunga en ann på fädrens vis hörs Torstens bragder sjunga, och han tog sångens pris.
Nu mycket jarlen sporde 25 om fränderna i Nord, och Fritiof redogjorde för allt med vittra ord. Ej någon kunde klaga på vald uti hans dom, han talte lugnt som Saga i minnets helgedom.
När han därnäst berättar, 26 vad han på djupet såg, om Helges troll och jättar, besegrade på våg, då gladas kämpar alla, då småler Angantyr, och höga bifall skälla till hjältens äventyr.
Men när han talar åter 27 om älskad Ingeborg, hur ömt den sköna gråter, hur ädel i sin sorg, då suckar mången tärna med kinderna i brand. Ack, hur hon tryckte gärna den trogne älskarns hand!
Sitt ärende framförde 28 den ungersven till slut, och jarlen tåligt hörde, till dess han talat ut. "Skattskyldig var jag icke, mitt folk är fritt som jag: kung Beles skål vi dricke men lyda ej hans lag.
Hans söner ej jag känner, 29 men fordra de en gärd, väl, som det höves männer, de kräve den med svärd! Vi möta dem på stranden— dock var din far mig kär."— Då vinkar han med handen sin dotter, som satt när.
Då: sprang den blomstervidja 30 från stol med gyllne karm; hon var så smal om midja, hon var så rund om barm. I gropen uppå kinden satt Astrild, liten skalk, lik fjäriln, förd av vinden allt i en rosenkalk.
Hon sprang till jungfruburen 31 och kom tillbaka med grönvirkad pung, där djuren gå under höga träd och silvermånen skiner på sjö av segel full; dess lås är av rubiner och tofsarna av gull.
Hon lade den i handen 32 uppå sin fader huld; han fyllde den till randen med fjärran myntat guld. "Där är min välkomstgåva, gör med den vad du vill; men nu skall Fritiof lova bli här i vinter still.
Mod gagnar allestädes, 33 men nu är stormens tid, och Hejd och Ham, jag rädes, ha åter kvicknat vid. Ej alltid gör Bllida så lyckligt språng som sist, och många valar rida sin våg, fast en vi mist."
Så skämtades i salen 34 och dracks till dager ljus, men gyllne vinpokalen gav glädje blott, ej rus. Fullbräddad skål vart ägnad åt Angantyr till slut, och så i god välfägnad satt Fritiof vintern ut.
XII.
FRITIOFS ÅTERKOMST.
Men våren andas i blånad sky, och jordens grönska blir åter ny. Då tackar Fritiof sin värd och sätter ånyo ut över böljans slätter, och glättigt skjuter hans svarta svan 5 sin silverfåra på solblank ban; ty västanvindar med vårens tunga som näktergalar i seglen sjunga, och Ägirs döttrar med slöjor blå kring rodret hoppa och skjuta på. 10 Det är så skönt, när du stäven vänder från fjärran segling mot hemmets stränder, där röken stiger från egen härd och minnet vaktar sin barndomsvärld och friska källan din lekplats lögar, 15 men fädren sitta i gröna högar och, full av längtan, den trogna mön står på sin klippa och ser åt sjön.— Sex dar han seglar, men på den sjunde en mörkblå strimma han skönja kunde 20 vid himlaranden; den växer ut med skär och öar och land till slut. Det är hans land, som ur böljan träder, han ser dess skogar i gröna kläder, han hör dess forsar med skummigt larm, 25 och klippan blottar sin marmorbarm. Han hälsar näsen, han hälsar sunden och seglar tätt under gudalunden, där sista sommar så mången natt den glade svärmarn med Ingborg satt. 30 "Vi syns hon icke, kan hon ej ana, hur när jag gungar på mörkblå bana? Kanske hon lämnat sin Balders vård och sitter sorgsen i kungens gård och harpan slår eller guldet tvinnar."—35 Då stiger plötsligt från templets tinnar hans falk i höjden och skjuter ned på Fritiofs axel, så var hans sed. Han flaxar ständigt med vita vingen, från skuldran lockar den trogne ingen; 40 han krafsar ständigt med brandgul klo, han ger ej vika, han ger ej ro. Han lutar kroknäbb till Fritiofs öra, det är som hade han bud att föra kanske från Ingborg, från älskad brud, 45 men ingen fattar de brutna ljud.
Ellida susar nu fram om näset, hon hoppar glad som en hind på gräset, ty välkänd bölja mot kölen slår, men Fritiof munter i stäven står. 50 Han gnuggar ögat, han lägger handen utöver pannan och ser åt stranden, men hur han gnuggar, och hur han ser, han finner icke sitt Framnäs mer. Den nakna eldstad står upp ur mullen, 55 lik kämpens benrad i ättekullen; där gården var, är ett svedjeland, och askan virvlar kring härjad strand. Förbittrad Fritiof från skeppet hastar, kring brända tomter han ögat kastar, 60 sin faders tomter, sin barndoms ban. Då kommer hastigt lurvhårig Bran, hans hund, som ofta, så käck som trogen, för honom brottats med björn i skogen. Han gör i glädjen så många hopp, 65 han springer högt på sin herre opp. Mjölkvite gångarn med guld i manen, med ben som hinden, med hals som svanen, den Fritiof ridit så mången gång, ur dalen ilar med höga språng. 70 Han gnäggar glättigt, han halsen vänder, han vill ha bröd ur sin herres händer. Den arme Fritiof, mer arm än de, har ingenting att de trogna ge.—
Bedröfvad, husvill—på ärvda grunden 75 står Fritiof, blickar kring svedda lunden, då gamle Hilding mot honom går, hans fosterfader med silverhår. "Vad här jag skådar mig knappt förundrar; när örn är flugen, hans bo man plundrar. 80 En kunglig idrott för landets fred! Väl håller Helge sin kungaed att gudar dyrka och mänskor hata, och mordbrand heter hans eriksgata. Det gör mig snarare harm än sorg; 85 men säg mig nu, var är Ingeborg?"— "De bud, jag bär dig", den gamle sade, "jag räds, du finner dem föga glade. Så snart du seglat, kung Ring bröt fram, fem sköldar väl jag mot en förnam. 90 I Disardalen, vid ån, stod slaget, och blodrött skummade vattendraget. Kung Halvdan skämtade jämt och log, men likafullt som en man han slog. Jag höll min sköld över kungasonen, 95 jag var så glad åt den lärospånen. Men länge hölls ej den leken ut; kung Helge flydde, då vart det slut. Men som han flydde, den asafrände, förbi din gård, han i hast den tände. 100 För brödren sattes då två beting: sin syster skulle de ge kung Ring, hon ensam kunde hans skymf försona; om ej, så toge han land och krona. Och av och an gingo fredens bud; 105 men nu kung Ring har fört hem sin brud."— "O kvinna, kvinna!" nu Fritiof sade, "den första tanke, som Loke hade, det var en lögn, och han sände den i kvinnoskepnad till jordens män. 110 En blåögd lögn, som med falska tårar alltjämt oss tjusar, alltjämt oss dårar, högbarmad lögn med sin rosenkind, med dygd av våris och tro av vind; i hjärtat flärden och sveket viska, 115 och mened dansar på läppar friska.— Och dock, hur var hon mitt hjärta kär, hur kär hon var mig, hur kär hon är! Jag kan ej minnas så långt tillbaka, att hon i leken ej var min maka. 120 Jag minns ej bragd, som jag tänkt uppå, där hon ej tänktes som pris också. Som stammar, vuxna från rot tillsamman, slår Tor den ena med himlaflamman, den andra vissnar; men lövas en, 125 den andra kläder i grönt var gren: så var vår glädje, vår sorg gemensam, jag är ej van att mig tänka ensam. Nu är jag ensam. Du höga Var, som med din griffel kring jorden far 130 och skriver eder på gyllne skiva, låt bli det narrspel, låt bli att skriva! Med lögner ristar du skivan full, det skada är på det trogna gull. En dikt jag minnes om Balders Nanna, 135 men sanning finns ej på mänsklig panna, det finns ej trohet i mänskobröst— när sveket länte min Ingborgs röst, den röst lik vinden på blomsterängar, lik harpoljudet från Brages strängar. 140 Jag vill ej lyssna till harpoljud, jag vill ej tänka på trolös brud. Vart stormen dansar, dit vill jag följa, blod skall du dricka, du världshavsbölja! Varhelst en klinga sår högens säd, 145 på berg, i dal, vill jag vara med. Jag tör väl möta en kung med krona, mig lyster se, om jag då skall skona. Jag tör väl möta bland sköldars larm en ungersven med förälskad barm, 150 en narr, som litar på tro och heder, den vill jag hugga av ömkan neder, vill spara honom att stå en dag besviken, skymfad, förrådd som jag."—
"Hur ungdomsblodet dock kokar över", 155 sad' gamle Hilding, "hur väl behöver det dock att kylas av årens snö, och orätt gör du den ädla mö. Anklaga icke min fosterdotter, anklaga nornan, vars vreda lotter 160 ej mänskor rubba; de falla från åskdiger himmel på jordens son. Väl hörde ingen den ädlas klagan, hon teg som Vidar i gudasagan, hon sörjde tyst som i sunnanskog 165 en turturduva, vars make dog. För mig hon yppade dock sitt hjärta, i djupet bodde oändlig smärta. Som vattenfågeln med sårat bröst till bottnen dyker—det är hans tröst, 170 att dagen icke i såret glöder, på bottnen ligger han och förblöder—, så hennes smärta i natt sjönk ned, jag ensam vet vad den starka led. 'Ett offer är jag', hon sade ofta, 175 'för Beles rike: snöblommor dofta i fridsmöns lockar, och vintergrönt kring offret hänges, det är dock skönt! Jag kunde dö, men det vore skoning; förtörnad Balder vill blott försoning, 180 en långsam död, kan ej vila få, dess hjärta klappar, dess pulsar slå. Men säg för ingen den svagas strider! Jag vill ej ömkas, ehur jag lider; kung Beles dotter fördrar sin sorg, 185 men hälsa Fritiof från Ingeborg!'— När bröllopsdagen nu kom—den dagen jag gärna sett från min runstav tagen—, mot templet skredo i långsam färd vitklädda jungfrur och män med svärd. 190 För skaran tågade dyster sångarn, men blek satt bruden på svarte gångarn, blek som en ande, som sitter på det svarta molnet, när åskor gå. Jag hov ur sadeln min höga lilja, 195 jag ledde henne på tempeltilja till altarrunden; där sade hon åt Lofn sitt löfte med säker ton, och mycket bad hon till vite guden, och alla gräto, så när som bruden. 200 Då märkte Helge på hennes arm din ring, han ryckte den bort med harm;— på Balders bild nu den gyllne hänger—. Min vrede styrde jag då ej länger; jag rev från länden mitt goda svärd, 205 ej mycket var då kung Helge värd. Men Ingborg viskade mig: 'Låt vara, en broder kunnat mig detta spara, dock mycket tål man, förrn man förgås, Allfader dömer emellan oss.'"— 210
"Allfader dömer", sad' Fritiof dyster, "men litet också mig döma lyster. Är nu ej Balders midsommarfest? I templet är väl den krönte präst, mordbrännarkungen, som sålt sin syster; 215 mig också litet att döma lyster."
XIII.
BALDERS BÅL.
Midnattssolen på bergen satt, 1 blodröd till att skåda; det var ej dag, det var ej natt, det vägde emellan båda.
Baldersbålet, den solens bild, 2 brann på vigda härden. Snart är ändå lågan spilld, då rår Höder för världen.
Präster stodo kring tempelvägg, 3 makade bålets bränder, bleka gubbar med silverskägg och med flintkniv i hårda händer.
Kung med krona står bredvid, 4 sysslar kring altarrunden. Hör! Då klinga i midnattstid vapen i offerlunden.
"Björn, håll endast dörren till, 5 fångna äro de alle. Ut eller in om någon vill, klyv hans huvudskalle!"
Blek vart kungen, alltför väl 6 kände han den rösten. Fram steg Fritiof med vredgad själ, kvad som en storm om hösten:
"Här är skatten, som du bjöd 7 hämtas från västervågor. Tag den! Sedan på liv och död slåss vi vid Balders lågor;
sköld på ryggen, barmen bar, 8 ingen skall striden klandra. Första hugget som kung du har, glöm ej, mitt är det andra.
Blicka ej åt dörren så! 9
Räv är fångad i kula.
Tank på Framnäs, tänk uppå
systern med lockar gula!"—
Så han talte med hjältefog, 10 drog ur gördel pungen; föga varsamt han den slog mitt i pannan på kungen.
Blodet frusade ut ur mund, 11 svart det blev för öga: dånad låg vid altarrund asafränden höga.
"Tål du ej ditt eget guld, 12 fegaste i ditt rike? Angurvadel vill ej ha skuld att ha fällt din like.
Stilla, präster med offerkniv, 13 bleka månskensförstar! Kunde gälla ert usla liv, ty min klinga törstar.
Vite Balder, styr din harm, 14 se ej på mig så mulen! Ringen, som du bär på arm, med förlov, han är stulen.
Ej för dig, så vitt jag vet, 15 smiddes han av Vaulunder. Våldet rånade, jungfrun grät, bort med de nidingsfunder!"—
Tappert drog han, men ring och arm 16 voro som grodda samman: när den lossnade, stöp av harm guden i offerflamman.
Hör! det knattrar, lågan slår 17
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn i porten står,
Fritiof blygs, att han darrar.
"Öppna dörren, släpp folket ut! 18
Vakt ej mer jag behöver.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela havet däröver!"
Nu från templet och ned till strand 19 knyts en kedja av händer, böljan vandrar från hand till hand, fräser mot svedda bränder.
Fritiof sitter som regnets gud 20 högt på bjälken och flödar, delar till alla sitt härskarbud, lugn bland de heta dödar.
Fåfängt! Elden tar överhand, 21 rökmoln virvla och välta, guldet droppar på glödhet sand, silverplåtarna smälta.
Allt förlorat! Ur halvbränd sal 22 eldröd hane sig svingar, sitter på takets ås och gal, flaxar med lösta vingar.
Morgonvinden spelar från norr, 23 högt det mot himmeln blossar. Balderslunden är sommartorr, lågan är hungrig och frossar.
Rasande far hon från gren till gren, 24
än har hon långt till målet.
Eja, vad vilt, vad rysligt sken!
Väldigt är Baldersbålet.
Hör, hur det knakar i rämnad rot, 25
se, hur topparna glöda!
Vad är människokraft emot
Muspels söner, de röda!
Eldhav böljar i Balders lund, 26 strandlöst svalla dess vågor. Sol går opp, men fjärd och sund spegla blott avgrundslågor.
Aska är templet inom kort, 27 aska tempellunden; sorgsen drager Fritiof bort, gråter i morgonstunden.
XIV.
FRITIOF GÅR I LANDSFLYKT.
På skeppsdäck satt i sommarnatt bedrövad hjälte. Som vågor välte än sorg, än harm 5 uti hans barm; och tempelbranden rök än från stranden. "Du tempelrök, flyg högt och sök, 10 sök opp Valhalla och nederkalla den Vites hämnd, åt mig bestämd! Flyg dit och skvallra, 15 så valven skallra, om tempelrund, förbränd till grund; om träbelätet, som föll från sätet 20 och brände ned som annan ved; om lunden sedan, fridlyst, alltsedan svärd bands vid länd— 25 nu är han bränd, fick ej den heder att ruttna neder!— Det där, med mer, som var man ser, 30 glöm ej att föra till Balders öra, du töckenbud till töcknig gud!
Helt visst besjungen 35 blir milde kungen, som bannlyst mig, ej just från sig, men från sitt rike. Välan, vi vike 40 till riken blå, där vågor gå. Du får ej vila, du måste ila, Ellida, ut 45 till världens slut. Du måste vagga i saltad fragga, min drake god; en droppe blod 50 ej heller skadar, evar du vadar. I stormens sus är du mitt hus; det andra brände 55 gud Balders frände. Du är min Nord, min fosterjord; ifrån den andra jag måste vandra. 60 Du är min brud i becksvart skrud; ty på den vita var ej att lita.—
Du fria hav, 65 du vet ej av kung, som förtrycker med härskarnycker. Din kung är den bland fria män, 70 som aldrig skälver, hur högt du välver i retad harm vitskummig barm. De blåa fälten 75 förnöja hjälten. Hans kölar gå som plog därpå, och blodregn dugga i ekens skugga, 80 men stålblankt är utsädet där. De fälten bära sin skörd av ära, sin skörd av guld. 85 Bliv du mig huld, du vilda bölja! Dig vill jag följa. Min faders hög står still, och trög, 90 och vågor döna omkring den gröna. Min skall bli blå, med havsskum på, skall ständigt simma 95 i storm och dimma och dra allt fler i djupet ner.— Du blev mig givet till hem i livet, 100 du blir min grav, du fria hav!"
Så kvad den vilde. Med sorg sig skilde hans trogna stäv 105 från välkänd säv. Han vaggar sakta bland skär, som vakta ännu i Nord den grunda fjord. 110 Men hämnden vakar: med tio drakar kung Helge sam i sundet fram. Då ropte alla: 115 "Nu kung vill falla. Ett slag han ger; ej trives mer valhallasonen inunder månen, 120 vill ovanom, varfrån han kom; den gudabloden vill hem till Oden."
Knappt var det sagt, 125 förrn osedd makt vid köln sig hakar på Helges drakar. Allt mer och mer de dragas ner 130 till Ranas döda, och själv med möda kung Helge sam från halvdränkt stam.—
Men Björn den glade 135 log högt och sade: "Du asablod, den list var god. Mig ingen sporrat, jag skeppen borrat 140 förliden natt, ett lovligt spratt! Jag hoppas, Bana af gammal vana dem håller kvar; 145 men skada var, att icke drotten gick med till botten."
I vredesmod kung Helge stod, 150 knappt frälst ur vågen. Han spände bågen, stålgjuten, rund, mot klippig grund. Han själv ej kände, 155 hur hårt han spände, tills med en klang stålbågen sprang.
Men Fritiof väger sin lans och säger: 160 "En dödsörn bär jag bunden här. Om ut den flöge, då låge höge kungsniding fälld 165 för våld och väld. Men frukta icke, min lans ej dricke den feges blod! Den är för god 170 för de bedrifter. På runogrifter han ristas må, men icke på de nidingsstänger, 175 där ditt namn hänger. Ditt mandomsrön försjönk i sjön. Till lands ej heller det mycket gäller. 180 Rost bryter stål, ej du; ett mål mer högt än detta vill jag mig sätta. Giv akt, hur vitt 185 det går från ditt."—
Då tar han furen, till åra skuren, en mastfur fälld i Gudbrands däld. 190 Han tar dess make och ror sin drake. Han ror med kraft: som rörpils skaft, som kallbräckt klinga, 195 de åror springa.—
Nu sol går opp bak fjällens topp, och vinden ljuder från land och bjuder 200 var våg till dans i morgonglans. På böljans toppar Ellida hoppar i fröjd åstad; 205 men Fritiof kvad:
"Heimskringlas panna, du höga Nord! Jag får ej stanna uppå din jord. 210 Från dig att stamma jag yvs med skäl. Nu, hjälteamma, farväl, farväl!
Farväl, du höga 215 valhallastol, du nattens öga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjältens själ, 220 du stjärnevimmel, farväl, farväl!
Farväl, I fjällar, där äran bor! I runohällar 225 för väldig Tor! I blåa sjöar, jag känt'å väl, I skär och öar, farväl, farväl! 230
Farväl, I högar vid bölja blå, dem linden snögar sitt blomdoft på; men Saga dömer 235 med rättvis själ vad jorden gömmer: farväl, farväl! Farväl, I lunder, I gröna hus, 240 jag lekt inunder vid bäckens sus! I barndomsvänner, som ment mig väl, jag än er känner; 245 farväl, farväl! Min kärlek gäckad, min gård är bränd, min ära fläckad, i landsflykt sänd! 250 Från jord vi vädje till havet väl, men livets glädje, farväl, farväl!"
XV.
VIKINGABALK.
Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida 1
som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill
du höra hans vikingabalk?
"Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr 2
blott fiender stå.
Viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till
tält har han himmeln den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott 3
en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när, och för kort
är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är 4
lustigt på stormande hav.
Låt det gå, låt det gå! den, som stryker, är feg; förrn
du stryker, gå hellre i krav!
Mö är fridlyst å land, får ej komma ombord: var det 5
Freja, hon sveke dig dock;
ty den gropen på kind är den falskaste grop, och ett nät
är den flygande lock.
Vin är Valfaders dryck, och ett rus är dig unt, om du 6
endast med sansning det bär:
den, som raglar å land, kan stå upp, men till Ran, till
den sövande, raglar du här.
Seglar krämare fram, må du skydda hans skepp, men 7
den svage ej vägre dig tull!
Du är kung på din våg, han är slav av sin vinst, och
ditt stål är så gott som hans gull.
Gods må skiftas å däck genom tärning och lott: hur den 8
faller, beklaga ej dig!
Men sjökonungen själv kastar tärningen ej, han behåller
blott äran för sig.
Nu syns vikingaskepp, då är äntring och strid, det går 9
hett under sköldarna till;
Om du viker ett steg, har du avsked från oss, det är
lagen, gör sen som du vill!
När du segrat, var nöjd! Den, som beder om frid, har 10
ej svärd, är din fiende ej;
bön är valhallabarn, hör den bleknades röst, den är
niding, som ger henne nej.
Sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst 11
eller panna det står;
låt det blöda, förbind det, sen dygnet är om men ej förr,
vill du hälsas för vår."—
Så han ristade lag, och hans namn med var dag växte 12
vida på främmande kust,
och sin like han fann ej på blånande sjö, och hans
kämpar de stridde med lust.
Men han själv satt vid rodret och blickade mörk, han 13
såg ned i det vaggande blå:
"Du är djup; i ditt djup trives friden kanske, men hon
trives ej ovanuppå.
Är den Vite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill 14
falla, om så är bestämt;
men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som förmörka
mitt sinne alltjämt."—
Dock, när striden är när, tar hans sinne sin flykt, stiger 15
djärvt som den vilade örn,
och hans panna är klar, och hans stämma är hög, och
som Ljungaren står han i förn.
Så han sam ifrån seger till seger alltjämt, han var trygg 16
på den skummande grav,
och han synte i Söder båd öar och skär, och så kom
han till Grekelands hav.
När han lunderna såg, som ur vågorna stå, med de 17
lutande templen uti,
vad han tänkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som
älsken, I veten det, I!
"Här vi skulle ha bott, här är ö, här är lund, här är 18
templet, min fader beskrev:
det var hit, det var hit jag den älskade bjöd, men den
hårda i Norden förblev.
Bor ej friden i saliga dalarna där, bor ej minnet i pelaregång? 19 Och som älskandes viskning är källornas sorl, och som brudsång är fåglarnas sång.
Var är Ingeborg nu? Har hon glömt mig alltren för 20
gråhårige, vissnade drott?
Ack! jag kan icke glömma; jag gåve mitt liv för att se,
för att se henne blott.
Och tre år ha förgått, sen jag skådat mitt land, idrotternas 21
konungasal;
stå de härliga fjällen i himmeln ännu? Är det grönt i min
fädernedal?
På den hög, där min fader är lagd, har jag satt en lind, 22
månn' hon lefver ännu?
Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, och
din dagg, o du himmel, giv du!
Dock, vi ligger jag längre på främmande våg och tar 23
skatt och slår mänskor ihjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna,
föraktar min själ.
Där är flagga på mast, och den visar åt norr, och i norr 24
är den älskade jord;
jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra
tillbaka mot Nord."
XVI.
FRITIOF OCH BJÖRN.
Fritiof. Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, 1 höljorna äro oroliga sällar. Nordens de fasta, de älskade fjällar locka med underlig makt min håg. Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, ingen förjagat från fädernas grav! Ack, för länge, för länge jag flutit fridlös omkring på det vilda hav.
Björn. Havet är gott, det må du ej klandra: 2 frihet och glädje på havet bo, veta ej av den vekliga ro, älska alltjämt att med böljorna vandra. När jag blir gammal, vid grönskande jord växer jag också väl fast som gräsen. Nu vill jag kämpa och dricka ombord, nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen.
Fritiof. Isen har nu dock oss jagat i land, 3 runt kring vår köl ligga vågorna döda: vintern, den långa, vill jag ej föröda här ibland klippor på ödslig strand. Ännu en gång vill i Norden jag jula, gästa kung Ring och min rövade brud; se vill jag åter de lockarna gula, höra dess stämmas de älskade ljud.
Björn. Gott, jag förstår dig: kung Ring skall röna, 4 vikingahämnden är föga blid. Kungsgård vi tända vid midnattstid, sveda den gamle och röva den sköna. Eller kanhända på vikingavis aktar du drotten en holmgång värdig, eller han stämmes till härslag på is:— säg, hur du vill, jag är genast färdig.
Fritiof. Nämn mig ej mordbrand, och tänk ej på krig 5 fredlig till kungen min kosa jag ställer. Han har ej felat, hans drottning ej heller, hamnande gudar ha straffat mig. Litet har jag att på jorden hoppas, vill blott ta avsked av den, jag har kär, avsked för evigt! När lundarna knoppas, kanske ock förr, är jag åter här.
Björn. Fritiof, din dårskap jag aldrig förlåter. 6 Klagan och suck för en kvinnas skull! Jorden, ty värr, är av kvinnor full, miste du en, stå dig tusen åter. Vill du, så hämtar jag dig av det kram hastigt en laddning från glödande Söder, röda som rosor och späka som lamm, sen dra vi lott eller dela som bröder.
Fritiof. Björn, du är öppen och glad som Frej, 7 tapper att strida och klok att råda; Oden och Tor, dem känner du båda, Freja, den himmelska, känner du ej. Icke om gudarnas makt må vi tvista: akta dig, väck ej den evigas harm! Fort eller sent hennes slumrande gnista vaknar i gudars och människors barm!
Björn. Gå dock ej ensam, din hemväg kan stängas. 8
Fritiof. Ej går jag ensam, mitt svärd följer med.
Björn. Minns du, hur Hagbart blev hängd i träd?
Fritiof. Den, som kan tagas, är värd att hängas.
Björn. Stupar du, stridsbror, jag hämnar dig väl, ristar väl blodörn på Fritiofs bane.
Fritiof. Onödigt, Björn, den galande hane hör han ej längre än jag. Farväl!
XVII.
FRITIOF KOMMER TILL KUNG RING.
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd, 1 hos honom satt hans drottning så vit och rosenröd. Som vår och höst dem båda man såg bredvid varann; hon var den friska våren, den kulna höst var han.
Då trädde uti salen en okänd gubbe in, 2 från huvud och till fötter han insvept var i skinn. Han hade stav i handen, och lutad sågs han gå, men högre än de andra den gamle var ändå.
Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr; 3 där är de armas ställe ännu, som det var förr. De hovmän logo smädligt och sågo till varann och pekade med fingret på luden björnskinnsman.
Då ljungar med två ögon den främmande så vasst, 4 med ena handen grep han en ungersven i hast, helt varligen han vände den hovman upp och ned; då tystnade de andra—vi hade gjort så med.
"Vad är för larm där nere? Vem bryter kungens frid? 5
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid!
Vad är ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrån?"
Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.
"Helt mycket spör du, konung, men jag dig svara vill. 6
Mitt namn ger jag dig icke, det hör mig ensam till.
I Ånger är jag uppfödd, min arvgård heter Brist,
hit kom jag ifrån Ulven, hos honom låg jag sist.
Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg, 7 han hade starka vingar och flög så glad och trygg; nu ligger han förlamad och frusen jämte land, själv är jag gammal vorden och bränner salt vid strand.
Jag kom att se din vishet, i landet vida spord, 8 då mötte man med hån mig, för hån är jag ej gjord; jag tog en narr för bröstet och vände honom kring, dock steg han upp helt oskadd, förlåt mig det, kung Ring!"—
"Ej illa", sade kungen, "du lägger dina ord; 9 de gamla bör man ära, kom, sätt dig vid mitt bord! Låt din förklädning falla, låt se dig, som du är, förklädd trivs glädjen icke, jag vill ha glädje här."
Och nu från gästens huvud föll luden björnhud ner; 10 i stället för den gamle envar en yngling ser. Ifrån den höga pannan kring skuldran bred och full de ljusa lockar flöto liksom ett svall av gull.
Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå, 11 i handsbrett silverbälte med skogens djur uppå. I drivet arbet' alla den konstnär bragt dem an, och runt kring hjältens midja de jagade varann.