Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt, 12 vid sidan häng hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt. Den lugna hjälteblicken kring sal och gäster for; skön stod han där som Balder och hög som Asa-Tor.
Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt, 13 som röda norrsken måla de snöbetäckta fält; som tvenne vattenliljor inunder stormens larm stå gungande på vågen, så hävdes hennes barm.
Nu blåste lur i salen, och tyst blev överallt, 14 ty nu var löftets timme, och in bars Frejers galt, med kransar omkring bogen och äpple uti mund, och fyra knän han böjde på silverfatets rund.
Och konung Ring sig reste i sina lockar grå, 15 han rörde galtens panna och gjorde löfte så: "Jag svär att Fritiof vinna, fastän en kämpe stor; så hjälpe Frej och Oden, därhos den starke Tor!"
Med trotsigt löje reste sig främlingen så hög, 16 en blixt av hjältevrede hans anlet' överflög; han slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang, och upp från ekebänken varenda kämpe sprang.
"Och hör du nu, herr konung, mitt löfte ävenväl: 17 ung Fritiof är min frände, jag känner honom väl. Jag svär att Fritiof skydda, och var det mot en värld; så hjälpe mig min norna, därhos mitt goda svärd!"
Men kungen log och sade: "Helt dristigt är ditt tal, 18
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin, som du har bäst!
Den främling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst."
Och drottningen tog hornet, som framför henne stod, 19 av urens panna brutet, en kostelig klenod, på blanka silverfötter, med mången gyllne ring, med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.
Med nederslagna ögon hon räckte hornet då, 20 men darrande var handen, och vin blev spillt därpå. Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland, de dunkla droppar brunno på hennes vita hand.
Och glad tog gästen hornet utav den ädla fru; 21 ej tvenne män det tömde, som männer äro nu; men lätt och utan tvekan, den drottning till behag, den väldige det tömde uti ett andedrag.
Och skalden tog sin harpa—han satt vid kungens bord— 22 och sjöng ett hjärtligt kväde om kärleken i Nord, om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst de hårda hjärtan smälte i stålbeklädda bröst.
Han sjöng om Valhalls salar och om einheriars lön, 23 om tappra fäders bragder på fältet och på sjön. Då grep var hand åt svärdet, då flammade var blick, och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.
Helt skarpt blev där nu drucket allt i det kungahus, 24 varenda kämpe tog sig ett ärligt julerus, gick sedan bort att sova förutan harm och sorg; men konung Ring den gamle sov hos skön Ingeborg.
XVIII.
ISFARTEN.
Kung Ring med sin drottning till gästabud far, 1 på sjön står isen så spegelklar.
"Far ej över isen", den främling sad': 2 "han brister, för djupt är det kalla bad."—
"Kung drunknar icke så lätt", sad' Ring, 3 "den, som är rädd, kan gå sjön omkring."
Den främling blickar så mörk med hot, 4 han spänner stålsko i hast på fot.
Slädtravarn sätter med makt åstad, 5 han frustar lågor, han är så glad.
"Sträck ut", skrek kungen, "min travare god, 6 låt se, om du är av Sleipners blod!"
Det går, som stormen går över sjön, 7 den gamle ej aktar sin drottnings bön.
Men stålskodd kämpe står heller ej still, 8 han far dem förbi, så snart han vill.
Han ritar mång' runa i isens famn, 9 skön Ingeborg åker över sitt namn.
Så ila de fram på den glatta ban, 10 men under dem lurar den falska Ran.
Hon stöter ett hål i sitt silvertak, 11 och släden ligger i öppen vak.
Skön Ingeborg vart så blek på kind, 12 då kommer den gäst som en virvelvind.
Han borrar sin stålsko i isen fast 13 och griper i gångarns man med hast.
Då svänger han lätt med ett enda hopp 14 båd' häst och släde på isen opp.
"Det tag vill jag prisa", sad' kungen fort, 15 "ej Fritiof den starke det bättre gjort."
Så vände de åter till kungsgård om; 16 den främmande blev där, tills våren kom.
XIX.
FRITIOFS FRESTELSE.
Våren kommer, fågeln kvittrar, skogen lövas, solen ler, 1 och de lösta floder dansa sjungande mot havet ner. Glödande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp, och i mänskans hjärta vakna levnadslust och mod och hopp.
Då vill gamle kungen jaga, drottningen skall med på jakt, 2 och det hela hov församlas, vimlande i brokig prakt. Bågar klinga, kogar skramla, hingstar skrapa mark med hov, och med kappor över ögat skrika falkarna på rov.
Se, där kommer jaktens drottning! Arme Fritiof, se ej dit! 3 Som en stjärna på en vårsky sitter hon på gångarn vit, hälften Freja, hälften Rota, skönare än bägge två, och från lätta purpurhatten vaja högt de fjädrar blå.
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull! 4
Akta dig, det liv är smidigt, akta dig, den barm är full!
Blicka ej på ros och lilja, skiftande på hennes kind,
hör ej på den kära stämman, susande som vårens vind!
Nu är jägarskaran färdig. Hejsan, över berg och dal! 5
Hornet smattrar, falken stiger lodrätt emot Odens sal.
Skogens åbor fly med ångest, söka sina kulors hem,
men med spjutet sträckt framför sig är valkyrjan efter dem.
Gamle kungen kan ej följa jakten, som hon flyger fram, 6 ensam vid hans sida rider Fritiof, tyst och allvarsam. Mörka, vemodsfulla tankar växa i hans kvalda bröst, och varthelst han än sig vänder, hör han deras klagoröst.
"O! vi övergav jag havet, för min egen fara blind? 7
Sorgen trivs ej rätt på vågen, blåser bort med himmelns vind.
Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans,
och de mörka tankar vika, bländade av vapnens glans.
Men här är det annorlunda: outsäglig längtan slår 8 sina vingar kring min panna; som en drömmande jag går, kan ej glömma Balders hage, kan ej glömma eden än, som hon svor,—hon bröt den icke, grymma gudar bröto den.
Ty de hata mänskors ätter, skåda deras fröjd med harm, 9 och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm. Vad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris, men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjälk med is."
Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal, 10
dyster, hopträngd mellan bergen, överskyggd av björk och al.
Där steg kungen av och sade: "Se, hur skön, hur sval den lund!
Jag är trött, kom låt oss vila! Jag vill slumra här en stund."—
"Icke må du sova, konung; kall är marken här och hård, 11 tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård."— "Sömnen, som de andra gudar, kommer, när vi minst det tro", sade gubben. "Unnar gästen ej sin värd en timmes ro?"
Då tog Fritiof av sin mantel, bredde den på marken hän, 12 och den gamle kungen lade tryggt sitt huvud på hans knän, somnade så lugnt, som hjälten somnar efter stridens larm på sin sköld, så lugnt, som barnet somnar på sin moders arm.
Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel ifrån kvist: 13
"Skynda, Fritiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist!
Tag hans drottning, dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst,
intet mänskligt öga ser dig, och den djupa grav är tyst."—
Fritiof lyssnar: Hör! då sjunger snövit fågel ifrån kvist: 14
"Ser dig intet mänskligt öga, Odens öga ser dig visst.
Niding, vill du mörda sömnen? Vill du värnlös gubbe slå?
Vad du vinner, hjälterykte vinner du dock ej därpå."—
Så de bägge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Fritiof tog, 15 slängde det med fasa från sig fjärran i den mörka skog. Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par som en harpoton den andra klingande mot solen far.
Strax är gamle kungen vaken. "Mycket var den sömn mig värd, 16
ljuvligt sover man i skuggan, skyddad av den tappres svärd.
Dock, var är ditt svärd, o främling? Blixtens broder, var är han?
Vem har skilt er, I, som aldrig skulle skiljas från varann!"—
"Lika mycket", Fritiof sade, "svärd jag finner nog i Nord; 17 skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord. Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Nifelhem, sömnen är ej säker för dem, silverlockar reta dem."—
"Jag har icke sovit, yngling, jag har blott dig prövat så; 18 obeprövad man och klinga litar ej den kloke på. Du är Fritiof, jag har känt dig, alltsen i min sal du steg, gamle Ring har vetat länge, vad hans kloke gäst förteg.
Varför smög du till min boning, djupt förklädd och utan namn? 19
Varför, om ej för att stjäla bruden ur den gamles famn?
Äran, Fritiof, sätter sig ej namnlös uti gästfritt lag,
blank är hennes sköld som solen, öppna hennes anletsdrag.
Ryktet talte om en Fritiof, människors och gudars skräck, 20 sköldar klöv och tempel brände den förvågne lika käck. Snart med härsköld, så jag trodde, kommer han emot ditt land, och han kom, men höljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.
Varför slår du ner ditt öga? Jag var också ung en gång; 21 livet är en strid från början, ungdomen dess bärsärksgång. Klämmas skall hon mellan sköldar, tills det vilda mod är tömt; jag har prövat och förlåtit, jag har ömkat och förglömt.
Ser du, jag är gammal vorden, stiger snart i högen in; 22
tag mitt rike då, o yngling! tag min drottning, hon är din.
Bliv min son till dess och gästa i min kungssal som förut!
Svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut."—
"Icke", svarar Fritiof dyster, "kom jag som en tjuv till dig; 23
ville jag din drottning taga, säg, vem skulle hindrat mig?
Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än.
O jag dåre! halvsläckt låga tände jag på nytt igen.
I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej där, o kung! 24
Oförsonta gudars vrede vilar på mitt huvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han, som har var dödlig kär,
se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är.
Ja, jag stack i brand hans tempel; varg i veum heter jag; 25 när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm, fridlös är jag i min hembygd, fridlös i min egen barm.
Icke på den gröna jorden vill jag söka friden mer, 26 marken bränner under foten, trädet ingen skugga ger. Ingeborg har jag förlorat, henne tog den gamle Ring, solen i mitt liv är slocknad, bara mörker runtomkring.
Därför, hän till mina vågor! Eja, ut, min drake god! 27 Bada åter becksvart bringa lustigt i den salta flod; vifta vingarna i molnen, väsande de vågor skär, flyg så långt som stjärnan leder, som besegrad bölja bär!
Låt mig höra stormens dunder, låt mig höra åskans röst! 28
När det dånar runtomkring mig, då är lugn i Fritiofs bröst.
Sköldeklang och pilregn, gubbe! Mitt i havet slaget står,
och jag stupar glad, och renad till försonta gudar går."
XX.
KUNG RINGS DÖD.
Gullmanig fåle, 1 Skinfaxe, drager vårsol ur vågen mer härlig än förr. Morgonens stråle, dubbelt så fager, leker i kungssal: det klappar på dörr.
Sorgsen i hågen 2 Fritiof inträder, blek sitter kungen; skön Ingeborgs bröst häves som vågen. Främlingen kväder avskedets kväde med darrande röst:
"Böljorna bada 3 vingade hästen, sjöhästen längtar från stranden igen. Ut vill han vada; bort måste gästen, bort från sitt land och sin älskade vän.
Dig ger jag ringen, 4 Ingeborg, åter; heliga minnen bo troget i den. Giv den åt ingen! Fritiof förlåter; mig ser du aldrig på jorden igen.
Ej skall jag skåda 5 stigande röken mer ifrån Nordlanden. Mänskan är slav; nornorna råda. Böljornas öken, där är mitt fädernesland och min grav.
Gå ej till stranden, 6 Ring, med din maka, helst sedan stjärnorna sprida sitt sken! Kanske i sanden vräkas tillbaka Fritiofs, den biltoge vikingens, ben."—
Då kväder kungen: 7 "Tungt är att höra mannen, som klagar likt kvidande mö. Dödssång är sjungen ren i mitt öra. Vad är det mer? Den som föds, han skall dö.
Nornornas lottning, 8 huru vi fike, trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån. Dig ger jag drottning, dig ger jag rike, skydda det du åt min växande son!
Väl har jag suttit 9 vänsäll i salen, väl har jag älskat den gyllene frid. Dock har jag brutit sköldar i dalen, sköldar på sjön, och ej bleknat därvid.
Nu vill jag rista 10 geirs-odd och blöda, strådöd ej höves för nordmannakung. Ringa är sista idrottens möda, mera än livet är döden ej tung."
Då skar han ärligt 11 runor åt Oden, dödsrunor djupa på bröst och på arm. Lyste så härligt droppande bloden fram mellan silvret på hårvuxen barm.
"Bringen mig hornet! 12 Skål för ditt minne, skål för din ära, du härliga Nord! Mognande kornet, tänkande sinne, fredelig bragd har jag älskat på jord.
Fåfängt bland vilda, 13 blodiga drotter sökte jag friden, hon flyktade hän. Nu står den milda ätthögens dotter väntande på mig vid gudarnas knän.
Hell er, I gudar, 14 Valhallasöner! Jorden försvinner; till asarnas fest gjallarhorn budar. Salighet kröner skönt, som en guldhjälm, den kommande gäst."—
Sade och tryckte 15 Ingeborg handen, handen på son och på gråtande vän. Ögat han lyckte, kunglige anden flög med en suck till Allfader igen.
XXI.
RINGS DRAPA.
Sitter i högen 1 högättad hövding, slagsvärd vid sidan, skölden på arm. Gångaren gode gnäggar där inne, skrapar med guldhov grundmurad grav.
Nu rider rike 2 Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron. Upp springa Valhalls valvdörrar vida; asarnas händer hänga i hans.
Tor är ej hemma, 3 härjar i härnad. Valfader vinkar vinbägarn fram. Ax flätar Frej kring konungens krona, Frigg binder blåa blommor däri.
Brage, hin gamle, 4 griper i guldsträng, stillare susar sången än förr. Lyssnande vilar Vanadis vita barmen mot bordet, brinner och hör:
"Högt sjunga svärden 5 ständigt i hjälmar; brusande böljor blodas alltjämt. Kraften, de goda gudarnas gåva, bister som bärsärk biter i sköld.
Därför var dyre 6 drotten oss kär, som stod med sin sköld för fredliga fält: sansade styrkans skönaste avbild steg som en offer- ånga åt skyn.
Ord väljer vittre 7 Valfader, då han sitter hos Saga, Sökvabäcks mö. Så klungo kungsord, klara som Mimers böljor och därhos djupa som de.
Fridsam förlikar 8 Forsete tvisten, domarn vid Urdas vällande våg. Så satt å domsten dyrkade drotten, blidkade händer blodhämnden bjöd.
Karg var ej kungen, 9 kring sig han strödde dvärgarnas dag-glans, drakarnas bädd. Gåvan gick glad från givmilda handen, lätt från hans läppar lidandets tröst.
Välkommen, vise 10 Valhalla-arving! Länge lär Norden lova ditt namn. Brage dig hälsar höviskt med horndryck, nornornas fridsbud nerifrån Nord!"
XXII.
KONUNGAVALET.
Till tings! Till tings! Budkavlen gå 1 kring berg och dal. Kung Ring är död: nu förestår ett kungaval.
Då tager bonden svärd från vägg, 2 det stål är blått. Med fingret prövar han dess egg, den biter gott.
De piltar se med glädje på 3 det stålblå sken; de lyfta svärdet två och två, för tungt för en.
Men dottern skurar hjälmen ren— 4 blank skall han bli— och rodnar, när hon skådar sen sin bild däri.
Sist tar han sköldens runda värn, 5 en sol i blod. Hell dig, du frie man av järn, du bonde god!
All landets ära växer ur 6 ditt fria bröst. I striden är du landets mur, i frid dess röst.
Så samlas de med sköldegny 7 och vapenbrak på öppet ting, ty himmelns sky är deras tak.
Men Fritiof står på tingets sten, 8 hos honom står den kungason, en liten en med guldgult hår.
Då går ett sorl kring bondelag: 9 "För liten är den kungsson, kan ej skipa lag, ej leda här."—
Men Fritiof lyfte pilten ung 10 på skölden opp: "I nordmän, här är eder kung och landets hopp.
Sen här den gamle Odens ätt 11 i bild så skön. På sköld han känner sig så lätt som fisk i sjön.
Jag svär att skydda rike hans 12 med svärd och stång och sätta faderns gyllne krans på son en gång.
Forsete, Balders höge son, 13 har hört min ed; och om jag viker därifrån, slå han mig ned!"—
Men pilten satt på skölden lyft, 14 lik kung å stol, lik unga örnen, som från klyft ser opp mot sol.
Den väntan blev det unga blod 15 till slut för lång, och med ett hopp i mark han stod, ett kungligt språng!
Då ropte böndren högt på ting: 16 "Vi, Nordens män, vi kora dig, bliv lik kung Ring, sköldburne sven!
Och Fritiof före dina bud, 17 tills du blir stor. Jarl Fritiof, dig ge vi till brud hans sköna mor."—
Då blickar Fritiof mörk: "I dag 18 är kungaval men bröllop ej; min brud tar jag av eget val.
Till Balders hage vill jag gå, 19 har möte stämt med mina nornor där: de stå och vänta jämt.
Ett ord jag måste tala med 20
de sköldemör.
De bygga under tidens träd,
och ovanför.
Ljuslockig Balder vredgas än, 21 den bleke gud. Han tog, blott han kan ge igen mitt hjärtas brud."—
Då hälsade han nyvald kung, 22 på pannan kysst, och långsamt över hedens ljung försvann han tyst.
XXIII.
FRITIOF PÅ SIN FADERS HÖG.
Hur skönt ler solen, huru vänligt hoppar 1 dess milda stråle ifrån gren till gren, Allfaders blick i aftondaggens droppar, som i hans världshav, lika klar och ren! Hur röda färgar hon ej bergens toppar! O, det är blod på Balders offersten! I natt är snart det hela land begravet, snart sjunker hon, en gyllne sköld, i havet.
Först låt mig dock bese de kära ställen, 2 min barndoms vänner, dem jag älskat så. Ack, samma blommor dofta än i kvällen, och samma fåglar än i skogen slå. Och vågen tumlar sig som förr mot hällen— o, den som aldrig gungat däruppå! Om namn och bragder jämt den falska talar, men fjärran för hon dig från hemmets dalar.
Jag känner dig, du flod, som ofta burit 3 den djärve simmarn på din bölja klar. Jag känner dig, du dal, där vi besvurit en evig tro, som icke jorden har. Och björkar, I, uti vars bark jag skurit de runor många, I stån ännu kvar med stammar vita och med kronor runda; allt är som förr, blott jag är annorlunda.
Är allt som förr? Var äro Framnäs' salar 4 och Balders tempel på den vigda strand? Ack, det var skönt uti min barndoms dalar, men därutöver har gått svärd och brand, och mänskors hämnd och gudars vrede talar till vandrarn nu från svarta svedjeland. Du fromme vandrare, ej hit du drage, ty skogens vilddjur bo i Balders hage.
Det går en frestare igenom livet, 5 den grymme Nidhögg ifrån mörkrets värld. Han hatar asaljuset, som står skrivet på hjältens panna, på hans blanka svärd. Vart nidingsdåd, i vredens stund bedrivet, det är hans verk, är mörka makters gärd; och när det lyckas, när han templet tänder, då klappar han uti kolsvarta händer.
Finns ej försoning, strålande Valhalla? 6 Blåögde Balder, tar du ingen bot? Bot tager mannen, när hans fränder falla, de höga gudar sonar man med blot. Det sägs, du är den mildaste av alla: bjud, och vart offer ger jag utan knot. Ditt tempels brand var icke Fritiofs tanka, tag fläcken bort ifrån hans sköld, den blanka!
Tag bort din börda, jag kan den ej bära, 7 kväv i min själ de mörka skuggors spel; försmå ej ångern, låt en levnads ära försona dig för ögonblickets fel! Jag bleknar ej, fast Ljungarn själv står nära, i ögat kan jag se den blekblå Hel. Du fromme gud med dina månskensblickar, dig ensam räds jag och den hämnd, du skickar.
Här är min faders gravhög. Sover hjälten? 8 Ack, han red hän, där ingen kommer från. Nu dväljs han, sägs det, uti stjärnetälten och dricker mjöd och gläds åt sköldars dån. Du asagäst, se ner från himlafälten, din son dig kallar, Torsten Vikingsson! Jag kommer ej med runor eller galder, men lär mig blott, hur blidkas Asa-Balder?
Har graven ingen tunga? För en klinga 9 Den starke Angantyr ur högen kvad. Det svärd var gott, men Tirfings pris är ringa mot vad jag ber; om svärd jag aldrig bad— svärd tar jag väl i holmgång själv, men bringa du mig försoning ifrån asars stad! Min skumma blick, min gissning blott du lede, ett ädelt sinne tål ej Balders vrede.
Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar, 10 ljuvt är dess sorl, lägg ner ditt ord däri! Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar, och viska till mig, som han far förbi! Och västern hänger full av gyllne ringar, låt en av dem din tankes härold bli! Ej svar, ej tecken för din son i nöden du äger, fader! O, hur arm är döden!—
Och solen släcks, och aftonvinden lullar 11 för jordens barn sin vaggsång utur skyn, och aftonrodnad körer upp och rullar med rosenröda hjul kring himlens bryn. I blåa dalar, över blåa kullar hon flyger fram, en skön Valhallasyn. Då kommer plötsligt över västervågor en bild framsusande i guld och lågor.
En hägring kalla vi det himmelns under— 12 i Valhall klingar hennes namn mer skönt.— Hon svävar sakta över Balders lunder, en gyllne krona på en grund av grönt. Det skimrar över, och det skimrar under med sällsam glans, ej förr av mänskor rönt. Till slut hon stannar, sjunkande till jorden, där templet stått, nu själv ett tempel vorden.
En bild av Breidablick, den höga muren 13 stod silverblank på klippans brant och sken. Av djupblått stål var pelare var skuren, och altaret utav en ädelsten: och dômen hängde, som av andar buren, en vinterhimmel stjärneklar och ren, och högt däri, med himmelsblåa skrudar, med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.
Och se, på runbeskrivna sköldar stödda, 14 de höga nornor uti dörren stå: tre rosenknoppar i en urna födda, allvarliga men tjusande ändå. Och Urda pekar tyst på det förödda, det nya tempel pekar Skulda på. Och bäst som Fritiof nu sig sansa hunnit och gläds och undrar, så är allt försvunnet.
O, jag förstår er, mör från tidens källa, 15 det var ditt tecken, hjältefader god! Det brända templet skall jag återställa, skönt skall det stå på klippan, där det stod. O, det är härligt att få vedergälla med fredlig bragd sin ungdoms övermod! Den djupt förkastade kan hoppas åter, den vite guden blidkas och förlåter.
Välkomna stjärnor, som där uppe tågen! 16
Nu ser jag åter glad er stilla gång.
Välkomna norrsken, som där uppe lågen!
I voren tempelbrand för mig en gång.
Uppgrönska, ättehög, och stig ur vågen,
så skön som förr, du underbara sång!
Här vill jag slumra på min sköld och drömma,
hur mänskor sonas och hur gudar glömma.
XXIV.
FÖRSONINGEN.
Fulländat nu var Balders tempel. Däromkring stod ej som förr en skidgård, men av hamrat järn, med gyllne knappar på var stång, ett värn var rest kring Balders hage: som en stålklädd kämpehär med hillebarder och med gyllne hjälmar stod 5 det nu på vakt kring gudens nya helgedom. Av idel jättestenar var dess rundel byggd, med dristig konst hopfogade, ett jätteverk för evigheten, templet i Uppsala likt, där Norden såg sitt Valhall i en jordisk bild. 10 Stolt stod det där på fjällets brant och speglade sin höga panna uti havets blanka våg. Men runtomkring, en präktig blomstergördel lik, gick Balders dal med alla sina lundars sus, med alla sina fåglars sång, ett fridens hem. 15 Hög var den kopparstöpta port, och innanför två pelarrader uppå starka skulderblad uppburo valvets rundel, och han hang så skön utöver templet som en kupig sköld av guld. Längst fram stod gudens altar. Det var hugget av 20 en enda nordisk marmorklyft, och däromkring ormslingan slog sin ringel, full med runeskrift, djuptänkta ord ur Vala och ur Havamal. Men uti muren ovanföre var ett rum med gyllne stjärnor uppå mörkblå grund, och där 25 satt fromhetsgudens silverbild, så blid, så mild, som silvermånen sitter uppå himmelns blå.— Så templet syntes. Parvis trädde nu därin tolv tempeljungfrur, klädda uti silverskir, med rosor uppå kinderna och rosor i 30 det oskuldsfulla hjärtat. Framför gudens bild kring nyinvigda altaret de dansade, som vårens vindar dansa över källans våg, som skogens älvor dansa i det höga gräs, när morgondaggen ligger skimrande därpå. 35 Och under dansen sjöngo de en helig sång om Balder, om den fromme, hur han älskad var utav vart väsen, hur han föll för Höders pil och jord och hav och himmel gräto. Sången var, som om den icke komme från ett mänskligt bröst, 40 men som en ton från Breidablick, från gudens sal, som tanken på sin älskling hos en enslig mö, när vakteln slår de djupa slag i nattens frid och månen skiner över björkarna i Nord.— Förtjust stod Fritiof, lutad vid sitt svärd, och såg 45 på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt. Med himmelsblåa ögon och med huvuden omflutna utav lockigt guld, de vinkade en vänlig hälsning till sin forne ungdomsvän. 50 Och som en blodig skugga sjönk hans vikingsliv med alla sina strider, sina äventyr, i natten neder, och han tyckte själv sig stå, en blomsterkransad bautasten, på deras grav. Och allt som sången växte, höjde sig hans själ 55 från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf; och mänsklig hämnd och mänskligt hat smalt sakta hän, som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst, när vårsol skiner; och ett hav av stilla frid, av tyst hänryckning göt sig i hans hjältebarm. 60 Det var, som kände han naturens hjärta slå emot sitt hjärta, som han ville trycka rörd Heimskringla i sin brodersfamn och stifta frid med varje skapat väsen inför gudens syn.— Då trädde in i templet Balders överpräst, 65 ej ung och skön som guden men en hög gestalt, med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag, och ned till bältestaden flöt hans silverskägg. En ovan vördnad intog Fritiofs stolta själ, och örnevingarna på hjälmen sänktes djupt 70 inför den gamle; men han talte fridens ord:
"Välkommen hit, son Fritiof! Jag har väntat dig, ty kraften svärmar gärna vitt kring jord och hav, en bärsärk lik, som biter blek i sköldens rand, men trött och sansad vänder hon dock hem till slut. 75 Den starke Tor drog mången gång till Jotunheim, men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna, Utgårda-Loke sitter på sin tron ännu; det onda viker icke, själv en kraft, för kraft. En barnlek blott är fromhet, ej förent med kraft; 80 hon är som solens strålar uppå Ägirs barm, en löslig bild med vågen stigen eller sänkt, förutan tro och hållning, ty han har ej grund. Men kraft förutan fromhet tär ock bort sig själv, som svärdet tärs i högen: hon är livets rus, 85 men glömskans häger svävar över hornets brädd, och när den druckne vaknar, blygs han för sitt dåd. All styrka är från jorden, ifrån Ymers kropp; de vilda vattnen äro ådrorna däri, och hennes senor äro smidda utav malm. 90 Dock blir hon tom och öde, blir hon ofruktbar, tills solen, himmelns fromhet, skiner däruppå. Då grönskar gräs, då stickas blomstrens purpurduk, och djur och mänskor näras vid sin moders barm. 95 (sic!) Så är det ock med Askers barn. Två vikter har Allfader lagt i vågskåln för allt mänskligt liv, motvägande varandra, när den våg står rätt; och jordisk kraft och himmelsk fromhet heta de. Stark är väl Tor, o yngling, när han spänner hårt 100 sitt Megingjard utöver bergfast höft och slår. Vis är väl Oden, när i Urdas silvervåg han blickar ner, och fågeln kommer flygande till asars far med tidningar från världens rund. Dock bleknade de bägge, deras kronors glans 105 halvslocknade, när Balder, när den fromme föll, ty han var bandet uti Valhalls gudakrans. Då gulnade på tidens träd dess kronas prakt, och Nidhögg bet uppå dess rot, då lossades den gamla nattens krafter, Midgårdsormen slog 110 mot skyn sin ettersvällda stjärt, och Fenris röt, och Surturs eldsvärd ljungade från Muspelheim. Varthelst sen dess ditt öga blickar, striden går med härsköld genom skapelsen: i Valhall gal guldkammig hane, blodröd hane gal till strids 115 på jorden och inunder jord. Förut var frid ej blott i gudars salar men på jorden ock; frid var i mänskors som i höga gudars barm. Ty vad som sker här nere, det har redan skett i större mått där uppe: mänskligheten är 120 en ringa bild av Valhall; det är himmelns ljus, som speglar sig i Sagas runbeskrifna sköld. Vart hjärta har sin Balder. Minns du än den tid, då friden bodde i ditt bröst och livet var så glatt, så himmelskt stilla som sångfågelns dröm, 125 när sommarnattens vindar vagga hit och dit var sömnig blommas huvud och hans gröna säng? Då levde Balder ännu i din rena själ, du asason, du vandrande Valhallabild! För barnet är ej guden död, och Hela ger 130 igen sitt rov, så ofta som en mänska föds. Men jämte Balder växer i var mänsklig själ hans blinde broder, nattens Höder; ty allt ont föds blint, som björnens yngel föds, och natten är dess mantel, men det goda kläder sig i ljus. 135 Beställsamt träder Loke, frestarn fram alltjämt och styr den blindes mördarhand, och spjutet far i Valhalls kärlek, i den unge Balders bröst. Då vaknar hatet, våldet springer opp till rov, och hungrig stryker svärdets ulv kring berg och dal, 140 och drakar simma vilda över blodig våg. Ty som en kraftlös skugga sitter fromheten, en död ibland de döda, hos den bleka Hel, och i sin aska ligger Balders gudahus.— Så är de höga asars liv en förebild 145 till mänsklighetens lägre: bägge äro blott Allfaders stilla tankar, de förändras ej. Vad skett, vad ske skall, det vet Valas djupa sång. Den sång är tidens vaggsång, är dess drapa ock, Heimskringlas hävder gå på samma ton som den, 150 och mannen hör sin egen saga däruti. Förstån I ännu eller ej? spör Vala dig.— Du vill försonas. Vet du, vad försoning är? Se mig i ögat, yngling, och bliv icke blek! På jorden går försonarn kring och heter död. 155 All tid är från sin början grumlad evighet, allt jordiskt liv är avfall från Allfaders tron, försonas är att vända renad dit igen. De höga asar föllo själva; Ragnarök är asarnas försoningsdag, en blodig dag 160 på Vigrids hundramilaslätt: där falla de, ohämnade dock icke, ty det onda dör för evigt, men det fallna goda reser sig ur världsbålslågan, luttrat till ett högre liv. Väl faller stjärnekransen blek och vissnad ner 165 från himmelns tinning, väl försjunker jord i sjön; men skönare hon återföds och lyfter glad sitt blomsterkrönta huvud utur vågorna, och unga stjärnor vandra med gudomlig glans sin stilla gång utöver den nyskapade. 170 Men på de gröna kullar styrer Balder då nyfödda asar och en renad mänskoätt; och runetavlorna av guld, som tappats bort i tidens morgon, hittas uti gräset då på Idavallen av försonta Valhalls barn.— 175 Så är det fallna godas död dess eldprov blott, är dess försoning, födseln till ett bättre liv, som återflyger skärat dit, det kom ifrån, och leker skuldlöst som ett barn på faderns knä. Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om 180 gravhögen. Gimles gröna port, och lågt är allt, besmittat allt, som dväljes under stjärnorna.— Dock, även livet äger sin försoning ren, en ringare, den högres stilla förespel. Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när 185 med konsterfarna fingrar han slår sången an och stämmer tonen, sakta prövande, till dess att handen griper väldigt uti strängens guld, och forntids stora minnen lockas ur sin grav, och Valhalls glans omstrålar de förtjustas syn. 190 Ty jorden är dock himmelns skugga, livet är förgården dock till Balderstemplet ovan skyn. Till asar blotar hopen, leder gångarn fram, guldsadlad, purpurbetslad, för att offras dem. Det är ett tecken, och dess mening djup, ty blod 195 är morgonrodnan till envar försoningsdag. Men tecknet är ej saken, det försonar ej: vad själv du brutit, gäldar ingen ann för dig. De döda sonas vid Allfaders gudabarm, den levandes försoning är i eget bröst. 200 Ett offer vet jag, som är gudarna mer kärt än rök av offerbollar, det är offret av ditt eget hjärtas vilda hat, din egen hämnd. Kan du ej döva deras klingor, kan du ej förlåta, yngling, vad vill du i Balders hus? 205 Vad mente du med templet, som du reste här? Med sten försonas Balder ej; försoning bor, här nere som där uppe, blott där friden bor. Försonas med din fiende och med dig själv, då är du ock försonad med ljuslockig gud!— 210 I Södern talas om en Balder, jungfruns son, sänd av Allfader att förklara runorna på nornors svarta sköldrand, outtydda än. Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd, och oskuld satt som duva på hans silverhjälm. 215 From levde han och lärde, dog han och förlät, och under fjärran palmer står hans grav i ljus. Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal, försmlälter hårda hjärtan, lägger hand i hand och bygger fridens rike på försonad jord. 220 Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock i mina bättre stunder har jag anat den: vart mänskligt hjärta anar den ibland som mitt. En gång, det vet jag, kommer hon och viftar lätt de vita duvovingar över Nordens berg. 225 Men ingen Nord är längre till för oss den dag, och eken susar över de förgätnas hög. I lyckligare släkten, I, som dricken då strålbägarn av det nya ljus, jag hälsar er! Väl eder, om det jagar bort var sky, som hängt 230 sitt våta täcke hittills över livets sol! Förakten likväl icke oss, som redligt sökt med oavvända ögon hennes gudaglans! En är Allfader, fastän fler hans sändebud.—
Du hatar Beles söner. Varför hatar du? 235 Åt sonen av en odalbonde ville de ej ge sin syster, ty hon är av Semings blod, den store Odenssonens; deras ättartal når upp till Valhalls troner, det ger stolthet in. Men börd är lycka, ej förtjänst, invänder du. 240 Av sin förtjänst, o yngling, blir ej mänskan stolt men endast av sin lycka; ty det bästa är dock goda gudars gåva. Är du själv ej stolt av dina hjältebragder, av din högre kraft? Gav du dig själv den kraften? Knöt ej Åsa-Tor 245 dig armens senor fasta såsom ekens gren? Är det ej gudens högre mod, som klappar glatt i sköldeborgen av ditt välvda bröst? Är ej det gudens blixt, som ljungar i ditt ögas brand? De höga nornor sjöngo vid din vagga ren 250 drottkvädet av din levnad; din förtjänst därav är större ej än kungasonens av sin börd. Fördöm ej andras stolthet, att ej din fördöms! Nu är kung Helge fallen."—Här bröt Fritiof av: Kung Helge fallen? När och var?"—"Du vet det själv: 255 så länge som du murat här, han var på tåg bland finnarna i fjällen. På en ödslig klint stod där ett gammalt tempel, vigt åt Jumala. Nu var det stängt och övergivet länge sen, men över porten ännu en vidunderlig 260 forntidabild av guden lutade till fall. Men ingen tordes nalkas, ty en sägen gick bland folket ifrån släkt till släkt, att vem som först besökte templet, skulle skåda Jumala. Det hörde Helge, och med blind förbittring drog 265 han uppå öde stigar emot hatad gud och ville störta templet. När han kom dit upp, var porten stängd och nyckeln rostad fast däri. Då grep han om dörrposterna och rystade de multna stammar; på en gång med rysligt brak 270 föll bilden ner och krossade uti sitt fall Valhallasonen, och så såg han Jumala. Ett bud i natt har bragt oss tidningen härom. Nu sitter Halvdan ensam på kung Beles stol; bjud honom handen, offra gudarna din hämnd! 275 Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans präst, till tecken, att du icke gäckat fridsäll gud. Förvägrar du det, då är templet fåfängt byggt, och fåfängt har jag talat."—
Nu steg Halvdan in 280 utöver koppartröskeln, och med oviss blick han stod på avstånd från den fruktade och teg. Då knäppte Fritiof brynjohataren från länd, mot altaret han stödde sköldens gyllne rund och trädde obeväpnad till sin ovän fram. 285 "I denna strid", så talte han med vänlig röst, "är ädlast den, som bjuder först sin hand till frid." Då rodnade kung Halvdan, drog stålhandsken av, och länge skilda händer slogo nu ihop, ett kraftigt handslag, trofast såsom fjällens grund. 290 Förbannelsen upplöste gubben då, som låg utöver varg i veum, över biltog man. Och som den löstes, insteg plötsligt Ingeborg, brudsmyckad, hermlinsmantlad, utav tärnor följd, som månen följts av stjärnorna på himmelns valv. 295 Med tårar i de sköna ögonen hon föll intill sin broders hjärta, men han lade rörd den kära systern intill Fritiofs trogna bröst. Och över gudens altar räckte hon sin hand åt barndomsvännen, åt sitt hjärtas älskade.——
NOTES.
[The commentaries of F. W. Lindvall's school edition of Fritiofs Saga have been extensively reproduced.]
CANTO I.
Stanza 1. Hilding was a yeoman or bonde (see note, canto 2: 1) of Sogn in Norway and fosterfather of Fritiof and Ingeborg. In viking times the children of kings and great warriors were often entrusted to the care of less influential and less wealthy friends to be trained by them, thus removing the young from the temptations and disturbing influences of court life and warfare. This practice would also remove them from the danger of being pampered by fond parents or sycophantic servants.
1. Ej Norden förr sett två så sköna. The auxiliary har is omitted. Such omissions are common in subordinate clauses and in poetry.
6. Såg. Subjunctive past, regular form såge.
6. i Frejas Hus. Freja, or Fröja, wife of Öder, was the goddess of beauty and love. In her abode, Folkvang, were gathered all the lovers who had been faithful to each other unto death.
7. älvkungen. Älvor or alfer were ethereal beings of great beauty and with voices that had the clearness of silver. During moonlight nights especially they danced in dales and groves. Ljusalfer, light elves, personified the benign influences in nature, especially as they manifest themselves in the realms of light and air. Svartalfer, black elves, lived in the earth and personified the silent forces that operate beneath its surface. They are perhaps identical with the dwarfs. The elves are here thought of as having kings and queens just as human beings.
8. En Kung var ej som han i ära. A king was not honored as he.
8. runan. The runes were the characters of the early alphabet of the Germans, Anglo-Saxons, and Scandinavians. Runic inscriptions were generally cut into wood, bone or rock.
9. fick han Ingborg lära. Fick may mean either that he was permitted to teach Ingeborg or that he must do it because of an irresistible desire to do so.
10. båd', både.
12. Det första ax, vars guld blev moget. A striking metaphor meaning "the first head of grain that ripened and assumed a golden color."
13. innan kort, before long.
14. drog på jakt. Idiomatic expression for "went hunting."
17. Valhall(a), the home of the gods and the palace of Oden. Hither one half of the heroes that fell in battle were carried by the valkyrs. Here they spent their time in feasting and fighting.
18. ett kornland, som för vinden går. A field of grain that waves before the wind.
19. Idun(a), wife of Brage and keeper of the golden apples of youth.
20. Frigg(a), the wife of Oden and queen of the goddesses. She was the goddess of conjugal and motherly love.
21. Gerd(a), wife of Frej, was the daughter of a giant, but nevertheless renowned for her wonderful beauty.
22. Nanna, wife of Balder, personified pure and tender love. Balder was the fair god who loved light and lived a life of purity and innocence. The evil Loke induced Balder's blind brother, Öder, to throw an arrow of mistletoe at him and he fell dead. When Nanna saw the body of her dead husband carried out to the funeral pyre, her heart burst with grief.
23. Hel(a), goddess of death and ruler of nine worlds in Nifelhem. She received all that died of sickness or old age, but it seems that others also came to her abode. In the deepest abyss of her kingdom was a place of punishment for the wicked. From her name comes the word "hell" and Swedish ihjäl (att slå ihjäl, to kill).
32. Oden, oldest and highest god of the Northern races. His spirit pervaded everything. He is the source of the higher forms of life.
33. Allfader, Oden. He is so called because he was supposed to be the father of men and of gods.
33. till smycke, as an ornament. This use of till is very common in Swedish.
34. Beles dotter. Ingeborg's father was Bele, king of Sogn in western Norway.
35. Till Oden … uppstiger hennes ättartal. The royal families were supposed to have descended from the gods (see note, canto XXIV: 237).
36. Torstens son. Fritiof was the son of Torsten Vikingsson, a viking chief.
37. Observe the numerous expressions of the defiant spirit of Fritiof prior to his going into exile. Note also in stanzas 37 and 38 his ingenuity in proving his own high rank.
38. Tor, god of thunder and of war, the strongest of the gods. All noble human strength came from him. He was the friend of man and the enemy of the giants with whom he had many hard conflicts. His abode, Trudvang, was marvelously beautiful. When he journeyed forth from Trudvang, driving a span of he-goats, to meet the giants, thunder and lightning arose.
CANTO II.
Stanza 1. bonde. This term is generally translated by the word peasant. The word yeoman is often used as an equivalent term and sometimes the original Scandinavian form bonde is used in English. A bonde was an independent land-holder, liberty-loving, and, as a rule, an active participant in public affairs.
3. mjöd, mead, a fermented drink made of water, honey and hops with a flavoring of spices.
5. altarrunden. The pagan temples had no altars. The figure is borrowed from the modern temple.
5. offerlunden. The Norse temples were usually surrounded by sacred groves.
8. hon; antecedent is endräkt.
8. som ringen på lansen. This refers to the metal ring that served to hold the point of the lance to the lance itself and thus gave it greater strength.
11. På pelarstoder fyra. According to Scandinavian mythology the heavens were supported by four dwarfs, Austre, East, Västre, West, Nordre, North, and Södre, South.
13. Nog svika lungans tecken i offrad falk. This assumes that the Norsemen read signs by observing the entrails of animals. Authorities differ on this point. Some maintain that the poet has here merely borrowed from classical mythology.
13. flärd är mången runa, som skärs på balk. Meaningless or deceptive is many a rune that is cut in the staff. The early Northmen believed that the will of the gods could be ascertained by writing runes on sticks of wood which then were thrown on the ground and read by the priests.
18. hur vis han het (heter). Expression is equivalent to "Hur vis han än må heta."
18. högbänk. In the primitive Scandinavian homes benches were placed along the four walls. The men had their places along the long walls (långsidor) and the women along the end walls (kortsidor). At the center of the two long walls were high seats of honor. The master of the house occupied the one on the north side and the chief guest the one on the south side.
21. till Oden gå, to die.
22. Odens fåglar. Oden is represented as having two birds, Hugin (thought) and Munin (memory or, according to some authorities, the longing that impels Oden to activity), which are dispatched to the earth at every day-break and in the evening return to Oden and whisper into his ears the news of the day's happenings.
26. ty vädret rår för årsväxt och vind för lycka. Equivalent to saying that man is not himself the absolute master of his own destiny. The forces of nature can thwart all his plans.
28. Throughout this canto Tegnér draws freely from Havamal, the "Song of Oden" or the "Song of the Most High," which is replete with precepts on morality and wisdom. In this stanza this ancient Scandinavian song is followed very closely. Note the frequent sarcastic references to woman in the Saga.
32. norna. The norns, three in number, weave the fate of men and gods. Urda was the norn of the past, Verdandi of the present, and Skulda of the future.
32. hon stötte på sköld. The meaning is: Wherever fate threatened with some danger it was met by courage and vigilance.
33. de asasöner. See note, canto I: 35.
33. Nordlands kungar, the kings of the Northland.
38. bautasten. A monument erected in honor of rulers or heroes.
39. Frej, the god of sunshine and warm summer showers, hence also the god of harvests.
CANTO III.
Line 1. Voro nu satta i hög. Were interred.
2. fjärden. In this case Sognefjord.
6. fäste i lugn sin boning på Framnäs. Took up his abode on Framnäs. This probably lay on the south side of Sognefjord.
9. de kullarnas topp. De is seldom used in this way. Here supplied for the sake of the meter.
15. som längta till stävan. That yearn to be milked.
23. till tio tolfter på hundrat. A so-called storhundrade or great hundred was 120.
26. högsätespelare, the posts of the seat of honor. On it were carved images of Oden and Frej.
28. Frej med solen på hatten. Frej was the sun god and was pictured with a sun on his helmet.
34. Östervåg, Eastern billow, the Baltic. Västersaltet, Western salt, the North Sea, Gandvik, the White Sea.
36. Brage, the god of poetry and music.
38. Mimers evigt sorlande våg. Mimer's ever rippling fountain. The god Mimer guarded the fountain of wisdom. Oden once pawned one of his eyes for a drink out of this fountain.
52. visthus. These were small houses, separated from the main building, in which food was kept.
58. Österland, Asia.
59. dvärgarnas eld. The dwarfs were supposed to be most skillful smiths.
61. Gröningasund, a sound between Seeland, Moen and Falster in Denmark.
62. het, abbrev. for hette.
63. Ulleråker, a royal estate near Uppsala, where judicial assemblies were held.
68. Järnhös. The word means iron skull.
76. vid solens portar, in Asia.
79. Hildur, the goddess of war. "Hildur's lek" means war.
84. Vaulund was the most skillful smith among the dwarfs. He is called haltande, lame or limping, because Mimer's wife, who was his bitter enemy, had cut the tendons of his knees.
85. Tre mark höll han i vikt. It weighed three marks. A mark was approximately one half kilogram.
88. Alfhem, the realm of air between heaven and earth, was the home of the elves and of Frej.
90. Saga, wife of Oden and goddess of history. She dwelt in Sökvabäck beneath the stream of time and events, taking note of all she saw. Here Oden visited her daily to drink the pure water from golden beakers and listen to her songs about former days.
99. After the death of Balder (see note, canto I: 22) his body was burned on a great funeral pyre.
100. Glitner, "glittering hall," the home of Forsete, the god of justice.
110. Bretland, England.
111. satt sig med skepp, interred with ship and all.
114. draken. The viking ships were so called because in the prow were placed carved images of the dragon's head and the stern was made to resemble the dragon's tail.
164. Ägir, the god of the stormy sea.
171. vingarna. The sails.
172. blev efter. Was left behind in the race.
179. Var han ej konungason. Even though he was not a king's son.
186. blandat blod med varandra. A solemn compact of brotherhood was sealed by the parties to it causing their blood to flow together from self-inflicted wounds while they made the promises that are stated in the text.
CANTO IV.
Stanza 2. drakarna. See note, canto III: 114.
3. till gäst. See note, canto I: 33.
4. dess sida. Dess, genitive of den and det, is irregularly used here. The regular form would be hennes.
5. De taltes vid. They talked together.
6. namnen, som grodde i björkens bark. See canto I: 27.
9. Observe in last line the change to direct address.
10. väl, doubtless.
11. dagen om, throughout the day.
16. jagar i molnen. Goes ahunting in the clouds, is dreaming.
18. Den strådöd. For the ancient Northmen it was a great disgrace to die a natural death. Death from self-inflicted wounds was more honorable. The use of den without an adjective is archaic.
18. blåvit Hela. Hela (see note, canto I: 23) was hideous in appearance. Half of her body was livid in color and the other half bore the ghastly pallor of death.
23. jarl, chief of a province. English, earl.
26. Nordlandens drotter, the kings of the Northland.
27. Odensblodet. See note, canto I: 35.
28. man. In this connection man means one of the king's retinue. The bönder rarely sought protection from kings and the proposal of Helge was highly insulting to Fritiof, who himself had a retinue.
30. runorna lågade röda därpå. See canto II: 78-81.
31. svartekung, swartbeard. Helge is given this name, partly because of his swarthy features, partly because he practices black arts. See canto II: 5.
CANTO V.
Stanza 1. King Ring ruled over Ringerike, on the west side of Kristiania fjord.
4. snäckorna, ships.
4. vita vingar, white wings, sails.
4. av rikdom, som rikdomen (be)tingar. Of wealth that brings more wealth, or upon which further wealth is contingent.
11. jag gått i frö, I have grown old.
11. kungens de glesnade lockar. De is here used irregularly.
17. Men lungorna nekade bifall alltjämt. Constantly the signs refused to he affirmative. For reading of signs see note, canto II: 13.
2l. i templet sätter jag min syster. The temple of Balder is referred to. Here persons were inviolate and it was especially a great crime for a man to visit a woman in this sacred place.
CANTO VI.
Observe the ingenuity with which Fritiof's words to Björn are also made to convey an answer to Hilding. Kung and bonde refer to Helge and Fritiof, but they are also the chess terms for king and pawn. Note also the ingenious rhyme of this canto.
Stanza 6. sköldborg. In battle the chief warriors stood around the king and the royal banner in closed ranks with their shields turned outward for protection.
11. man. See note, canto IV: 28.
Stanza 3. Delling, Dawn, was the husband of Natt. Their son, Dag, was radiant with heauty.
4. pärlor, the stars.
5. kärlekens gudinna. Fritiof's name for Ingeborg.
10. valkyria. The valkyrs were beautiful maidens that served in Valhall. They were sent by Oden to the battlefields to select certain among the fallen heroes and bring them to Valhall.
16. Vingolv, the common hall of the gods.
19—22. Compare Shakespeare's Romeo and Juliet, Act III., Scene V.
20. Ragnarök, the twilight of the gods, the end of the world.
CANTO VIII.
Lines 27—28. See note, canto V: 21.
35. Urdas blanka våg. The pure water of Urda's fountain. The norns daily brought holy water out of this fountain to sprinkle the roots of the great world-tree Yggdrasil in order to keep it ever green. This tree is symbolic of the universe as a great unity. Its branches reach unto heaven. One of its roots extends unto the abode of men, another to the realm of the giants and the third to Hel's kingdom.
36. Gefton, the virgin goddess and the protector of female chastity. All women that died unmarried were supposed to serve her.
57. Bifrosts bro, the rainbow, the radiant bridge over which the gods pass from heaven to earth. The valkyrs conduct the fallen heroes to Valhall over this bridge.
59. Där skall han stå. Han refers to the god of love who is represented as having light wings on his shoulders.
65—66. See canto I: 35.
77. Min vreda norna. My evil fate.
87. The ting or judicial assembly was held in the open, usually by a burial mound or on a knoll. The proximity to the burial place added solemnity to the procedure. The dead were supposed to be able to hear the deliberations (see canto 4: 25). The judge's seat usually consisted of a boulder.
91—95. See canto II: 5 and 6.
105. Asa-Tor, a common designation for Tor.
106. till försoning, in reconciliation.
109-110. som glad drack fria männers bifall till det rätta. Observe the apt and striking metaphor.
124. Ett bleklagt nej på mänsklighetens böner. A striking hyperbole. Only Fritiof and Ingeborg and the assembly were directly concerned.
129. Har du ej sett. Sett here used instead of träffat or mött.
145. Den dumma vantron. Note Fritiof's frequent sarcastic references to the religious beliefs and practices of his day. In later cantos (15-24) he appears as a serious-minded and "orthodox" man.
149. den döda valans. Refers to Oden's journey to Hel to ascertain from the vala what fate awaited his son Balder. She predicts the death of Balder at the hands of his brother. (See note, canto I: 22.)
150. Vegtamskvida, the Eddic Lay of Vegtam. This tells about Odin's journey to Hel. He traveled in disguise and under the name of Vegtam.
156. i Västerhafvet, in the North Sea. The islands referred to are the Orkneys, which were first visited by the Northmen in the early part of the seventh century.
164. Fafner, a monster that had acquired great wealth by murdering his father. In the form of a hideous dragon he guarded this treasure carefully. His chief means of defense was spewing poison upon those that attacked him.
165. Sigurd Fafnesbane, Sigurd the Dragonkiller. He slays Fafner by thrusting his sword into the heart of the monster. He is the foremost hero of the old sagas.
168. till nästa sommar. By next summer.
177. Nastrand, the dark region of the nether world whither all went that had lived criminal and impure lives.
216. Greklands hav, the Grecian Sea. The Northern vikings often extended their expeditions to Southern Europe and even to Asia.
233. fägna än med mänsklig lycka de förgätna gudar. This betrays Fritiof's ignorance of the Greek's conception of their gods. The Greeks believed that the gods became jealous of men when these prospered and were happy.
272. I högen din fader sitter. The bodies of fallen heroes were placed in a sitting posture in the funeral mound.
275. är mig i faders ställe. Mig, possessive dative.
285. nu, once for all.
303. diktade i molnen, fancied and located in the clouds.
360. kung Helges syster. There is bitterness in Fritiof's parting words. Observe that later when Ingeborg's sound reasoning has convinced and calmed him he calls her kung Beles dotter.
380. Alltsen mitt väsen började att dagas. Ever since the dawn of my existence.
441. man diktat på mig, falsely attributed to me; måna'r, månader.
466. ger sitt liv till spillo. Sacrifices his life. Till spillo is an antiquated dative.
CANTO IX.
Stanza 2. det är lyckligt, får följa. Either som or det supplied before får.
4. Ej till hans möte: ej att möta honom. Not to meet him. This objective genitive occurs very seldom.
5. A fine example of the terse and striking expressions that are so numerous in Tegnér.
6. Falk. The custom of using the falcon in the hunt is very old in Scandinavia.
8. Öder, the faithless and restless husband of Freja. Once when he left her and remained away a long time she sought him in all lands. The tears she wept while on this sad errand were so precious that they turned to gold; hence this metal is found in all lands. According to one version of the story, she finally found Öder in the South, sitting under the myrtle tree; hence the custom that every bride in Scandinavia must wear a crown of myrtle.
CANTO X.
Stanza 1. tänk på, think of.
2. Sam and Hejd were two monsters that Helge had sent for and offered presents with the request that they raise a storm that would destroy Fritiof and his men. They appeared in the guise of polar bear and eagle.
2. gudars hem, the heavens.
3. Solundar-ö, an island near the Norwegian coast, probably at the outlet of Sognefjord. Today the group is called the Outer and the Inner Sol Islands.
4. gudatimrade, built by the gods. See note, canto 3: 164 seq.
5. kan du icke se för natt, could not see because of the darkness.
5. dra seglaren i kvav. Drag the sailor into the deep. Gå i kvav, to founder, go down.
5. Ran(a), wife of Ägir and goddess of the sea, was hostile to men and sought to drag them down into the deep. She was passionately fond of gold, and sailors deemed it wise to have some of the yellow metal with them with which to appease her in case they foundered at sea. (See stanza 6.)
5. åt oss, for us.
6. fästa havsbrud, plight troth with the goddess of the sea.
7. kvad den, called it forth by incantation.
8. skepna'n, skepnaden.
8. är du gudars dotter. See canto III: 164 seq.
9. hålla sjön, keep afloat.
10. Efjesund, a sound in the Orkney Islands. Angantyr was jarl of the Orkneys.
11. havets mör, the waves, nine beautiful daughters of Ägir and Ran who delighted in playing all over the surface of their father's vast domain.
11. mjödhorn vandrande på guldfot. The drinking horns of the ancients often had metal supports.
CANTO XI.
Stanza 1. såg ut åt blånad ban, looked out over the blue course (sea).
1. allt som, just like.
2. blott hornet in han stack, he passed the horn back through the window to have it refilled.
4. På gången och på pannan. The definite form may be used thus instead of the possessive when there is no ambiguity.
5. bärsärk, from ber, bare, and serk, shirt or coat of mail. The berserk was an unarmed warrior that went to battle in a frenzy and possessed with preternatural strength. In their fury the berserks would attack indiscriminately friend or foe or even inanimate objects. They were looked upon as abnormal.
8. var runa stod i brand. See canto III: 74-81.
10. pröva annan färd, try a new way.
13. till slut, at last.
13. livet … på dig. A characteristic prepositional possessive.
14. jag ligger som jag låg, I will remain still.
15. höll mitt i hugget inne, stopped in the very act of striking.
16 törsten gör mig men, the thirst hurts me.
17-18. The description of Angantyr's hall is very much modernized by the poet.
20. som en ros i runa. May perhaps mean an embellished rune or a flower enclosed in a letter.
22. ej sitte fjärran från, should not sit far away.
23. Sikelö, Sicily.
24. Morven. Northern Scotland, which was often visited by vikings.
24. välska, Gaelic, the language spoken in the Scotch Highlands.
24. norräna tunga, Norse tongue, the common language of Scandinavia before and during the Viking period.
29. männer, archaic plural.
30. Astrild, Cupid.
32. fjärran myntat guld, gold coined far away, foreign money.
34. satt … vintern ut, remained to the end of winter.