II.
1.
Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch, Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam, hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade tanklöst.
Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru Pasch. Elma vägrade biträda ett behjärtansvärt företag, där hon tog för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne — och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma Liwins egen levande motsats.
Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal mö.
Paria. Ställd på sidan om stråkvägen för alla andra!
Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara tillräckligt för att förlåtelse uteblev.
Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan, egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till, med vem talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst naturligtvis med en Rick Brunjohann.
Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten, Eric Bourgsten, en göteborgare.
Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa, men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria. Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.
Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på supé.
Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:
— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan, utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå. Ingen förförare, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna, han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.
Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären, hade hon mött honom.
Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima, Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom bevittnat hur göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.
Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå omöjligt att reda upp!
Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga. På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som en mystisk övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig därifrån.
Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en vinst.
— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — le terrible don de l’intimité. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist. Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.
Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller »sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.
Elma frågade:
— Är han gift?
— Skild, svarade Rick.
— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.
— Han lär ha en älskarinna, som han underhåller, Molly Faber.
Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga könslivet. Hon svarade icke vidare.
Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty han var verkligen ett parti i hennes smak.
Elma gick in i sitt rum igen.
Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila, då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet därav. Det var fadern hon var lik i mångt och mycket, och hon visste numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.
Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes namn fram i första planet.
En sorts revansch kunde komma att gry därur.
Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch, detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade — för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.
— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.
Hennes tankar togo i stället upp nya riktningar.
Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda, dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet, ur stånd att revoltera inför en Alexandra Paschs ringaktande ord; nu kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.
Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna kunnat bibehållas.
Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller vänskapsband bland männen såsom ett minus.
Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre smärta än hon tänkt sig.
Varför hade Gavelström blivit den ende mannen i hennes liv?
Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun, präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden, alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och tryggast bland de ensliga och mest reserverade.
I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli ett av hennes misstag.
Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig, emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått, måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.
I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste, som för henne egendomligt jävat tron, att hon verkligen vore ställd utanför allt innerligare mänskligt samliv.
Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit en tillfällig ankarplats.
2.
Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten. Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar, maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.
Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och hon lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.
Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå, eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig röd färg.
— Du är tokig, sade Elma. Och vad mer är, karltokig.
— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.
Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.
Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.
Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon varit på teater eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm. Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.
Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen, lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster, vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.
En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak samma.
I vår skulle min flicka blivit tretton, tänkte hon. Snart en liten människa.
Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet gjort förut eller brukade göra.
Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick, lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts religion! Hur mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider var barnet alldeles borta.
Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton. De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De började bli människor.
Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. — Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans förnamn hade hon inte sedan hört efter.
Om nu bara barnet alls levde mer!
Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att begära ens ett kvitto.
Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron för dess öde.
Mer säker var man ändå aldrig.
Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började den stunden möta det första morgonljuset. Sömnlösheten började kännas som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent — hon sov icke mer.
Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande, malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten, längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.
Elmas tålamod gick sönder, hon rasade, hon piskade sin upproriska kropp med iskalla duschar i flera minuter. Ingenting hjälpte. Läkare ville hon inte söka.
En natt hon låg orörlig på sin bädd, med hårt slutna ögon, och just som det föreföll henne att verkligen en viss dåsighet föll över henne, hörde hon patentlåset till tamburen knäppa och Ricks försiktiga steg. Det var ovanligt sent Rick kom hem; Elma såg på klockan: tre.
Men Rick gick inte, som hon eljest brukade, tvärsöver vardagsrummet med en blick åt Elmas dörr, bort till sitt sovrum. Det föreföll Elma att hon i stället tog vägen in i den lilla matsalen åt gården, våningens mest isolerade rum. Det föreföll också som om hon icke skulle varit ensam; Elma tyckte sig höra, om än oändligt vagt och osäkert, mumlet av flera stämmor. Så tog mumlet slut, men Rick kom inte tillbaka. Sannolikt hade hon slutit salsdörren om sig och sitt möjliga sällskap och därmed kommit utom hörhåll.
Elma kunde icke behärska det: hon måste upp och se vad som stod på. Hon kastade över sig nattrocken, en herrnattrock av tjockt siden, och tassade ut. Utanför salsdörren stannade hon. Jo, där voro människor, en manlig stämma och en kvinnlig, Ricks. Dämpat skratt. Klirrande av porslin och glas. Elma ryckte upp dörren.
Vid bordet satt en ung man i frack. Elmas första intryck var häpnad över att det icke var Bourgsten. Hon hade genast hon hört stämman tyckt sig viss om att det måste vara Bourgsten, och det hade rivit upp ett hätskt raseri inom henne. Men raseriet föll likväl ej vid åsynen av en helt annan. Där hade hon dock legat i sin sömnlöshets vånda, medan dessa två, Bourgsten eller icke Bourgsten och Rick, oblygt uppsluppna, glömska av själva hennes existens, hängåvo sig åt sin lek.
Bredvid gästen stod Rick, hon hade den utmanande röda dräkten på sig och hällde upp rykande kaffe. På bordet var ost, smör och bröd framsatt.
— Vad menar du, Rick? skrek Elma.
— Å, herreje, svarade sjukgymnasten, du skrämde mig!
Och snabbt förklarade hon, hur hon och den nu oerhört generade unge mannen, löjtnanten, hennes kamrat från Centralen, varit på en mycket animerad tillställning; därpå hade de promenerat länge och väl och blivit hungriga. Till löjtnantens rum, där förråd också funnos, ville Rick icke gå vid denna tid på dygnet; så hade hon i stället tagit honom med sig hem.
— Här måtte väl vara respektabelt, sade hon.
— Inte efter detta, svarade Elma.
Vreden kokade inom henne. De andra två sågo henne under taklampans tända elektriska låga bli hektiskt röd och snart därefter åter blek — icke annorlunda än damerna på föreningen Samaritens styrelsesammanträde en gång sett henne. Löjtnanten hade rest sig, förvirrad, Rick ställde sig bredvid honom och viskade något.
— Vad viskar du? Hur vågar du viska mittför näsan på mig? Jag vet ändå vad du säger — jag vet vad ni säger, alla människor! ropade Elma besinningslöst.
— Om de skulle säga att du uppträder som en gammal sedlighetshyena, skulle det vara ganska träffande, svarade Rick, men eljest viskade jag bara: Gå nu, Klas.
— Ja, var så god och gå, min herre! bekräftade Elma. Hemmet är också mitt, och inbilla er inte att det är någon öppen krog — eller kanske något ännu värre — klockan tre på natten.
— Ber tusen gånger om ursäkt, kom det då äntligen ur löjtnanten.
Han gjorde ställningssteg, bugade och försvann.
Elma gick in i sitt rum igen och kastade sig på sin säng. Utbrottet var förbi. Det hade lättat. Hon kände bara en förfärlig mattighet.
Så fort tamburdörren smällt igen, var Rick efter henne.
— Är du komplett från vettet, Elma?
— Jag ämnar inte tala med dig, Rick.
— Där felräknar du dig, för nu ämnar jag tala. Tror du inte jag har märkt att var gång det blir fråga om en karl, faller du ur humör. Gud vet vad du inbillar dig om karlar! De är väl också folk. Men att nu se en livslevande mansperson i denna heliga våning, det måste då varit rent ohyggligt för dig. Jag medger att tiden är lite underlig, men vem tar du mig för? Klas är en kamrat och en bra pojke och missförstår ingenting. Vi var hungriga.
— Din Klas i dag, din dyrbara Bourgsten en annan dag. Jag vill inte veta av det, svarade Elma. All denna lösaktighet!
Men Rick hade i sin tur småningom också blivit arg:
— Är det innerst därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon dyrbar Bourgsten, som du blir så galen? Jag skulle vilja veta hur det ser ut i din fantasi, egentligen!
Rick gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen med en ilsken smäll. Natten var i varje fall förstörd. Skulle de gräla, Elma och hon, var det bäst att gräla igenom saken ordentligt med ens. Men när hon vände sig om mot den andra igen, blev hon förskräckt.
Elma hade kastat sig framstupa över sin kudde och skakade av gråt. Ur kuddens djup började hemska, kvävda ljud komma, liknande tillbakapressat vrål, en barnsängskvinnas, eller en av allt decorum totalt glömsk människas vrål. Aldrig hade Rick hört eller sett någon och allra minst Elma sådan, aldrig föreställt sig att den tillknäppta, korrekta Elma skulle kunna först förgå sig så löjligt som hon gjort där ute i salen, och än mindre, att hon någonsin skulle kunna ge sig hän i så konvulsivisk övergivenhet.
Rick begrep en sak: att hon på något vis måste sårat Elma fruktansvärt. Men hur detta var möjligt, förstod hon ej.
Morgontimmarna gingo åt till att söka lugna, trösta och hela. Allt fick skyllas på sömnlöshetens konto. Sedan Elma kommit över krisen — och hon fattade sig tämligen fort — grät hon icke mer. Hon erkände sin överilning. Hon låg stilla ner, och då hennes huvud värkte, baddade Rick i sin röda toalett hennes tinningar och gjorde i sin tur ursäkter. De skildes slutligen för att söka var sin korta stunds vila. Det föreföll Elma, när Hulda kom in med morgontidningen, att hon verkligen fått sova litet.
Klockan litet före halv tio var hon som vanligt färdig att äta frukost och gå till sitt arbete. Rick var redan ute, på väg till sin första patient för dagen, och detta föreföll Elma som en stor lättnad. Hon sade till Hulda, att hon icke kom hem till middag, utan först rätt sent.
Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.
»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon Bourgsten?»
Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att männen icke ville vid henne.
Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför olik andra?
Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något? Något konstigt. Det tolereras inte.
Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud värkte också, benen ville knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:
— Ber om ursäkt. Men är det inte fröken Liwin?
Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an, hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.
Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: — Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.
Hon ville gå vidare, men han höll henne fast med frågor.
— Bor ni fortfarande tillsammans med fröken Brunjohann?
— Ja, svarade Elma. Men inte längre än till i höst.
Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart fullkomligt orimlig.
— Men det blir väl tomt för er? frågade Bourgsten.
Elma svarade kärvt:
— Knappast.
De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?
När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra, med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.
3.
Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.
Elma observerade det icke utan hån.
— Kära Rick, sade hon, detta blir för besvärligt för oss båda två i längden. Det är bäst våra vägar skiljas.
— Jag har tänkt detsamma, svarade Rick. Troligen gifter jag mig för resten i höst.
— Med Bourgsten?
— Vem vet!
— Mycket väl avpassat parti, anmärkte Elma.
— Menar du det?
— Vad tror du själv?
Mer än gärna skulle Rick velat tro något, men i verkligheten visste hon ingenting. Bourgsten var icke den, som lämnade ut förhoppningar i onödan.
Rick och han hade råkats tämligen kort förut, och hon hade måst räkna det mötet närmast som ett nederlag. Hon visste också, att han inom kort reste utomlands igen, och som det var att befara i sällskap med älskarinnan. Så mycket mer välkommen blev då en oväntad ny påringning från Bourgsten endast några få dagar efter skandalnatten. Han föreslog lunch. Det föreföll Rick som om hennes aktier därmed otvivelaktigt måste ha bragts i stigande igen, och hon meddelade det triumferande till Elma.
— Jag känner på mig att vi står inför ett avgörande, sade hon.
Men Bourgsten tog ut fröken Brunjohann denna gång endast för att få veta något om Elma Liwin. Han intog alltid sin lunch ute och gärna i sällskap än med den ena, än med den andra av sina bekanta. På det viset fick han småningom reda på mycket, dels mycket som för en affärsman kunde ha sitt intresse, inblickar i kretsars eller individers inbördes förhållanden, dels rena personalia, som roade honom.
Rick lät icke be sig att för honom berätta om den nattliga scenen. Förtroligheten med Klas, löjtnanten, spelade hon ut som en trumf; Elmas uppträdande framhöll hon, utan någon som helst illvilja, såsom blott ett utmärkt exempel på hur långt sömnlösheten kan driva en eljest förträfflig person.
Bourgsten förteg sitt möte med fröken Liwin morgonen efter händelsen. Han hade överhuvudtaget förtegat deras bekantskap, icke emedan den behövde betraktas som en hemlighet, utan av vana att icke bland damerna tala om den ena med den andra: bättre att de själva finge tala. Han lyssnade till Ricks berättelse med intresse, till hennes förklarande utläggningar mera förstrött, ty han var redan bekant med de banor, efter vilka sjukgymnastens funderingar brukade röra sig. Men han var ridderlig och visade ej att han redan kunde henne.
Den flyktiga frestelse han en gång erfarit att träda Rick Brunjohann närmare, var längesedan övervunnen: det var en sådan frestelse som kunde flamma till inom honom under samvaron med det ojämförliga flertalet av hans kvinnliga vänner, och som då gav denna samvaro färg och en viss spänning, tills han en dag fann den bortblåst igen, övervunnen av nya intressen, eller helt enkelt av hans ovilja för uppenbara risker.
Rick sade:
— Emellertid, bo med Elma längre än till i höst går jag inte in på. En manhaterska är ingenting för mig.
— Tror du manhaterska verkligen är nyckeln till henne?
— Ja, eljest döljer hon sig väl.
— Och vad skall du göra själv, Rick?
— Sommaren går bra, svarade hon, då ligger jag vid badort och praktiserar. I höst kanske jag gifter mig.
— Så?
— Jag är snart trettio år och en förståndig människa. Allting tyder på att ett äktenskap med mig bör bjuda de bästa garantier.
Hon såg honom rätt i ögonen:
— Du vill inte försöka, Eric?
— Nej, Rick, svarade han allvarligt, jag erbjuder inte själv tillnärmelsevis så goda garantier.
Rick förstod, att ingenting fanns att vinna mer. Hon svalde tappert förödmjukelsen, smålog utan att låtsa om smärtan, höll bort blicken, tills frambrytande tårar hunnit torka in ... Jag får taga fatt i Klas på skarpen i stället, tänkte hon. Ingenting blir ändå som man först drömde.
I slutet av maj förlovade hon sig också med löjtnanten och reste sedan till ordinarie sommarverksamheten. Elma stannade ensam kvar i våningen, obeslutsam om framtiden. Hon ämnade icke taga sin semestermånad förrän sent på hösten och då resa utomlands, en kombinerad studie- och rekreationsresa, troligen i sällskap med en textilkollega.
Till dem som förundrade sig över hennes val att stanna en hel sommar i staden, svarade hon, att staden var bäst då. Detta är ett axiom för många, och ger dock ett stänk av originalitet åt den, som uttalar sig för det. Ingen förvånade sig över att Elma hörde till de originella.
Humlegården blev hennes sommarnöje. Vid en litet avsides, lagom beskuggad gång, fann hon en bänk, som hon utvalde. Med en bok, ibland ett mindre handarbete, ibland ingenting alls, satt hon där eftermiddagen lång. Det hände att hon tog med ett par smörgåsar och litet frukt, försummande sin middag för att bättre få njuta enslighetens ro — eller pinas av enslighetens oro. Ty alla dagar voro icke lika lugna.
Skarorna av barn i parken voro något decimerade. Tom var den likväl icke. Ibland strövade ett band ungdomar förbi henne, upptaget av sin lek, eller på jakt efter en lekplats. Elma såg på skocken med föga uppmuntrande blickar. Endast sällan vågade någon promenerande sig på att taga plats bredvid henne. Hon brukade så gott sig göra lät belägga det mesta av bänken med sina tidningar och övriga tillhörigheter. En dag hände likväl, att en omkring sexton års gosse, vilken hon redan observerat, fördjupad i studier på en bänk ett stycke från hennes, där han dock ofta blivit störd, kom och slog sig ner bredvid henne.
— Jag besvärar väl inte? frågade han väluppfostrat.
— Nej, svarade Elma.
Naturligtvis besvärar han, tänkte hon ampert, när han lätt sköt undan hennes tidning och gav utrymme åt sina egna papper och talrika böcker. Men då han kom tillbaka dag efter dag, vande hon sig vid honom. Han gjorde ej minsta väsen av sig, han var fliten personifierad. Han vann henne.
— Vad arbetar ni så träget med? frågade hon till slut.
— Jag ämnar hoppa över tredje ring i sommar, så att jag blir student ett år tidigare, vid sjutton år. Jag har redan förberett det under hela föregående läsår.
— Och sedan, om man får fråga?
— Var så god. Medicinska studier.
Kort och korrekt. Elma förhörde sig icke mer den dagen, då varje minut syntes vara ynglingen dyrbar. Hans starka ambition förvånade henne och ingav henne sympati. De gymnasister hon fordom känt i sin hemstad, stora, finniga och tafatta pojkar, hade ingenting, föreföll det henne, haft av denna självsäkra beslutsamhet.
Nästa dag erbjöd hon honom körsbär ur en påse hon haft med sig. Han tackade, lade boken en stund ifrån sig och åt beredvilligt.
— Är det vanligt, måste Elma fråga, att skollärjungar visa en sådan flit nuförtiden?
— Nej, det är ovanligt, svarade han. Under hela min skoltid åtminstone har ingen hoppat över någon klass.
— Har ni syskon?
— Vi är fyra. Min äldre bror är i Amerika, han blev student vid nitton. Den yngre blir aldrig student, han är tämligen klen.
— Och den fjärde?
— Det är en syster.
— Henne är ni väl mycket fäst vid?
— Det är jag. Kanske hon är mest lik mig, åtminstone i det avseendet att hon verkligen kan arbeta, sade han självmedvetet. Det respekterar jag, tillade han liksom man deponerar en krans.
Men Elma log icke.
— Och skall denna unga systern också studera?
— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu körsbären voro slut.
Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem där någonsin visat gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva atmosfären där hemma.
Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna namnet: P. Murius, II ring. Det existerade alltså här i Stockholm en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje — ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.
Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne saknades en fullbordan. Hon var tom.
— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting, bara för att prata: de följde sina lynnens ingivelser. För alla andra funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var idel ofrihet, kvävande till sist.
Ofrihet.
Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.
O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga, när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men utan blygsel för andras blickar.
Så måste väl frihet vara.
Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem:
— Så er unga syster är alltså begåvad för musik?
Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken, och svarade:
— Ja, hon och min yngste bror. Vår far är för övrigt musiker.
Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten — för en enkel gymnasists skull!
Men den unge gossen hade ingenting märkt. Han tillade, icke utan stolthet:
— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken vet kanske.
— Jag vet, svarade Elma med en huvudböjning.
Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte minnet. Men nu var det där: Murius.
Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare; Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte hon sig höra dem igen.
Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar, tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga. Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande tårarna.
Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna ögonen, icke tystnaden, eller den förlossande smärtan.
När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.
Så besvärade jag honom ändå med mina frågor! tänkte hon.
Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:
— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.
— Var så god, svarade Elma blott torrt.
Han gick vidare och fick gå.
Dagen därpå visade han sig inte alls.
Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande, stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara kvar i staden, sade till varandra:
— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp Elma.
De ryckte upp henne med promenadförslag, små utflykter, en och annan supé ute. De värderade henne, det visste hon; de funno hos henne vederhäftighet, pålitlighet. När hon sade dem att hon skulle skiljas från Rick utan saknad, förstodo de det. Ricks flirter voro ofta föremål för godmodigt skämt, men riktigt allvarligt tog man varken dem eller henne. Annat var det med Elma.
Tacksam för vännernas vänlighet följde Elma dem bort på de arrangerade utflykterna, promenaderna eller de små muntra supéerna. Den misantropiska perioden föreföll ha varit av mera flyktig karaktär. Elma blev snart vad vännerna kallade sig lik igen.
Men hungern efter ny inre växtlighet, ny kunskap, mättades icke i de gamla beprövade vännernas lag. Osedd, långsamt, grodde lusten vidare inom henne att vara en människa just bland de människor hon icke alls kände eller icke liknade — lusten efter frihet och rymd. Hon skulle ej kunnat förklara den.
4.
Pontus Murius gick upp mot Floragatan, tvekade litet och gick vidare, förbi Paschska huset som var stängt med nedrullade gardiner. Generalkonsulns lågo ute i skärgården i egen ståtlig sommarbostad. Pontus hade länge hoppats att Alexis skulle få idén att bjuda honom dit ut på någon tid, men Alexis hade icke fått någon sådan idé. Vänskapen dem emellan hade nödtorftigt stått sig, men inte mera.
Efter fortsatt tvekan ringde Pontus till sist på vid porten till Paschska huset. Porten öppnades av gårdskarlens hustru, som sade att herr Alexis nog icke var hemma.
— Nog? frågade Pontus. Är det inte säkert då?
— Si, sade portvaktens hustru, han skulle rest som i morse och jag har inte sett till honom sedan dess.
Fullt klart besked var detta icke, men Pontus blygdes att ställa sig enträgen. Han lyfte flyktigt på gymnasistmössan och gick besviken vidare.
Alexis hade varit i staden dagen förut. Matti hade sett honom och meddelat det i hemmet, men honom, Pontus, syntes det alltså omöjligt att få en skymt av den önskvärde kamraten.
Ofrånkomligt var att Alexis, denne erkände snobb, utrustad med alla förmåner och möjligheter i tillvaron, verkligen höll till godo med Matti, en ganska näpen flicka, måste brodern medge, men i alla fall blott en förvuxen trettonåring. De två kunde ses prata och skratta, de retades med varandra, de trivdes tillsammans.
I sällskap med honom, Pontus, släppte aldrig Alexis lös det humör, som gjorde att han så väl tycktes fördraga Matti. Vad snobben och Matti kunde ha att säga varandra, medan han, Pontus, satt inbegripen i sin flit och blev beundrad av frågvisa äldre damer, det var honom obegripligt. Ty inte kunde gärna Matti inviga Pasch i alla de gamla barnsliga historier, hon och Libert brukat göra upp, såsom om Elias, luftgossen, om Människoätarlandet eller om ett Östermalm, domän åt en Anders de Wahl.
Pontus visste inte, att det forna Människoätarlandet fullkomligt förvandlats och endast hade intresse kvar genom att vara bebott av Världens skönaste kvinna, fru Pasch; att Anders de Wahls härskardöme vittrat ner, därvid ej olikt andra mäktiga riken, och nu endast var Östermalm igen, där vanligt folk bodde, och där fru Murius gick på torget. Häxor och missdådare hade lämnat sina forna boplatser, Kejserliga palatset rymde icke längre guld och alabaster, elfenben, ebenholts och ädelstenar, utan böcker, vilka vem som helst kunde få låna. På den vilda floden Karlavägen promenerade sköterskor med barnvagnar, och själva Elias, luftgossen, flög likt en verklig Ariel sina egna vägar.
Jorden hade skridit runt solen ett varv, det var alltihop. Det betydde att ett år gått och att varken Libert eller Matti voro småbarn längre. Redan voro de långt inne på nästa varv, de gamla barnsligheterna hade kunnat duga före filigrankorsets tid eller närmare bestämt före balens tid. Men nu var allt förändrat, och en alldeles ny tid hade brutit in, vilken Pontus icke fått reda på: Alexis Paschs.
Det var Matti som dyrkade den nye guden och Libert bistod henne. De tröttnade inte på att åter genomgå balens alla detaljer, och därefter den otroliga morgonens, då de vaknat på golvet, på den lånade mattan, och upptäckt att Alexis glömt sig kvar och sovit med dem alla. I dörren stodo modern och Garibaldi och skrattade och modern ropade: — Det är hög tid att stiga upp, gröten kallnar! Till Alexis sade hon: — Herr Pasch, jag har telefonerat till ert hem, så att ingen behöver vara orolig där. Alexis såg likväl litet snopen ut, han stod upp och borstade med fingrarna över sin tillskrynklade smoking, men slutligen skrattade också han. Gröt och kaffe fick han med dem alla, far och mor och Garibaldi, det var trängsel vid bordet, men Alexis sade, när han tackade för sig och innan han åkte hem i den bil, han telefonerat efter:
— Jag har aldrig haft så livat förr.
Denna sommar, då nu Matti och Libert voro fria från skolan, för alltid vad Libert angick, ty hans far såg sig ingen möjlighet att låta den obegåvade av de tre sönerna kämpa vidare med läroämnena, var det bestämt att Matti och han särskilt flitigt skulle idka musik. Där var det inte svårt att få Libert med, och när de övat färdigt var på sitt håll, pliktskyldigast, Libert med fiolen, en gåva av Garibaldi, Matti vid pianot, spelade de sedan tillsammans. Och det blev då stora galakonserter för Alexis.
Över land och hav, bort till generalkonsulns fina villa i skärgården, var meningen att dessa toner skulle av tjänstvilliga fläktar bäras till Härskarens öron. Libert hade en liten egen komposition, de spelat in, och den utsågs att vara härskarens favoritstycke. Ursprungligen hade melodien helt fräckt tillkommit då Matti, ännu ganska liten, en gång haft ett praktfullt utbrott av ilska. Hon hade stått på golvet och hoppat och stampat med båda fötterna. Strax hade Libert varit framme och i gammalmodig polkatakt, med fiolen under hakan intonerat en liten stump: