Matti lugnade sig, men melodien blev kvar, förbättrades, utstofferades, blev till en hel ballad, där ledmotivet, polkan, kom igen då och då mitt i den pittoreska skildringen av en envis, självsäker liten flicka med näsan före, fröken Före, fröken Sälv, öm och god som ingen annan.
Fru Murius hörde, i tysthet lutad över sin utomordentliga porslinslagning, på de unga musikanterna, på den småningom alltmer förbättrade kompositionen, och hon sade till konsertmästaren:
— Libert är inte så obegåvad som du tror.
— Stackars bierfilare, svarade mannen. Stackars små barnsliga visor.
Men Libert grubblade inte över frågan om han var begåvad eller obegåvad. Matti och han gåvo sina konserter, som ingen behövde ha närmare reda på, och vindarna fingo bära dem, bäst de ville eller om de kunde, till Dens öron, för vilka de voro avsedda — och därmed jämnt. Och när konserten var slut, gingo de två exekverande ned i parken och spejade efter den dyrkansvärda personligheten, en fortfarande tämligen småvuxen yngling i lätt, gråmelerad engelsk kostym med knäbyxor.
Ibland mötte man honom också: han hade då skaffat sig en förevändning att vara inne i staden från sina havomflutna gods. Genast drog sig Libert tillbaka, man hade klart för sig att Alexis icke brydde sig särskilt om Libert, och denne gick då lika gärna bort till musikhandeln för att få titta på noter och resonera med herrarna i affären, vilka voro den store Garibaldis bekanta. Därför översågo de med den lille bierfilaren. Sommarhettan var svår på gatorna som han måste passera, men inne i musikhandeln fann Libert svalka och trevnad och led ingalunda av att Alexis inte frågade efter honom, utan bara efter Matti.
Samma dag, då Pontus lönlöst ringt på Paschska portklockan, hade Alexis just en överenskommelse med Matti. Han hämtade henne i parken och förde henne med sig hem. Han hade nyckel till ingången från trädgårdssidan, låste upp, visslade och gick före henne upp för en trappa, medan just gårdskarlens hustru vid porten åt gatan gav Pontus besked, att han inte fanns i huset mer.
— Jag har hemskt tråkigt på landet i år, sade Alexis till Matti.
Det var obegripligt, men så var det.
Han hade tröttnat på sin motorcykel liksom på sin vanliga cykel, tröttnat på det eviga seglandet, hans tidigare års förtjusning, tröttnat på gästernas kommande och farande, på artigheten han måste ställa upp, utflykterna han måste deltaga i, till och med dansen, då grammofonen om kvällarna sattes i gång och hans beundransvärda moder gled fram till honom och småleende uppmanade: — Min gosse, du får lov att bjuda upp fröken Så.
Han ville icke bjuda upp någon, han ville vara för sig själv denna sommar, inte segla, inte föra motor, inte ro, åka, promenera, spela tennis, dansa.
— Alexis är så egen i år, sade fru Pasch till generalkonsuln.
— Det är den åldern, svarade generalkonsul Pasch. Det går över. Låt honom vara, han är sexton år och börjar gå sina egna vägar.
Fru Alexandra log då och tänkte på stoltheten i att ha en son, som är sexton år och går egna vägar.
Så snart förevändning erbjöds for Alexis in till Stockholm. Han hade sin mineraliesamling att ordna, sade han, det hade icke skett på två år; det fanns också andra ärenden för honom: inköp av böcker, en tenniskostym att prova av, en racket att hämta och så vidare. Till gårdskarlens hustru, som passade huset, lämnade han generösa drickspengar, och hon försåg honom med kaffe på sängen, när han stannade kvar över natten, vilket emellanåt hände.
Med sina nedrullade vita gardiner, med de vita överdragen över möblerna och över väggarnas stora tavlor av alla möjliga erkända och i salongerna presentabla konstnärer, med de bara, glatta parkettgolven, klockorna som stodo, borden eller montrerna befriade från alla dyrbara småsaker, den svaga kamferlukten, blandande sig med lukten av fint sommardamm och kanske även parfymrester från vintersäsongen, hade detta hus, hans hem, och dessa rum, vilka han eljest aldrig ägnade en tanke, för Alexis fått en ny, säregen tjusning.
Och just här passade Matti.
5.
Några dagar förut, då han lyckats undkomma en promenad med en ny laddning av föräldrarnas gäster samt ensam och mulen sökt och funnit sig en plats bland strandens klippor, hade han sagt sig själv:
— Jag vill tänka, jag vill vara i fred.
Han hade lagt sig baklänges och blickat upp i den blå himmeln med dess vita moln, dess lycksaliggörande orörlighet över all rörligheten, dess gränslösa öppna famn för längtan, oro och missnöje. Men icke ens denna himmel hade varit honom nog, eller kanske tvärtom varit alltför mycket, för högt uppe, för långt borta, för tyst och oberörd.
Det var då, som tanken på Matti dykt upp.
Henne kan jag med! tänkte han. Alla andra är idioter och apor. Jag vill inte längre säga allt det där, som man bör säga, jag vill inte vara artig och trevlig mer. Jag vill vara ogenerad, jag skulle vilja äta med fingrarna, slå sönder tallrikar och göra grimaser.
Naturligtvis gjorde han inga grimaser och slog heller icke sönder någon tallrik, men han fick som feber i kroppen att komma i väg nästa dag. Han ringde upp Matti och behövde ej komma fram med sitt förslag i på minsta vis ceremoniös form, ty Matti fann det ytterst naturligt att han och hon skulle slå läger i ett övergivet palats.
För att förbereda sin väninnas besök hade Alexis ur en kista på vinden dragit fram en stor isbjörnshud, eljest avsedd för platsen under fru Alexandras skrivbord, samt brett ut denna matta mittpå golvet i stora salongen.
Han inbjöd Matti att taga plats där och vecklade upp papperen kring diverse ätbarheter han fört med sig: frukt, bakverk, choklad, läskedrycker; därtill cigarretter. Isbjörnshuden låg mittunder en utomordentlig antik kristallkrona, insvept i vitt tarlatan; möblerna i sina vita överdrag voro sammanförda åt rummets sidor. Genom de vita gardinerna lyste solljuset dämpat och likväl glatt. Björnhuden tycktes flyta som en ensam flotte, bärande tvenne, av hela världen glömda eller okända passagerare, på ett hav utan minsta krusning. En underbar ro, vithet, svalka över det hela — och därjämte ändå den oförlikneliga känslan av äventyr.
Matti tog av sig strumpor och skor och körde in fötterna i den frestande vita björnraggen och sjöng:
— Vad är det för visa? frågade Alexis.
— Den sjöng mamma, när jag var liten.
Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.
Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta, och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten. Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder, låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först vid lunchen hade modern sett sin son.
— Min käre gosse, vad är du egentligen ute i för sällskap?
Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos förste violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.
— Och du hade roligt? frågade fru Pasch.
Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt enda barn med runda ögon.
— Mycket roligt, mamma, svarade barnet.
— Men att inte komma hem?
— Tja, jag somnade.
— Somnade, kära Alexis? var då?
— På golvet.
Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid vilka han nu var framme.
— Låt honom ha sina små barnsligheter, Alexandra, sade han. Det går över.
Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes sinnelag.
— Nå, i ett sådant hem var det väl bra musik?
Alexis hade måst svara:
— Gubben spelade mest själv.
— Så rart och lustigt. Och supén?
— Det var en byffé i tamburen.
— Nå, kläderna då, om tamburen var byffé?
— Dem fick man köra ihop på W. C.
Vid det minnet hade ändå Alexis inte kunnat låta bli att gapskratta, och fru Pasch sade:
— Det verkar verkligen mycket bohème, min gosse.
Men därefter frågade hon inte vidare; hon ansåg det vara lika gott att Alexis i ro fick glömma en tillställning av så formlös karaktär, hela denna lilla utflykt i bohemens värld, hela detta umgänge, bra litet lämpat för hans förhållanden; och Alexis förstod sin mor mycket väl och höll med henne. Han kände ingen dragning alls till Pontus, den efterhängsna kamraten, och alls ingen lust att frekventera det Muriusska hemmet i vardagslag. Men balen var balen och den roligaste han någonsin varit med om — och mitt i balen befann sig Matti. Henne behöll han.
Matti var ju ingen flamma. Det lämpade hon sig icke till. Man mötte henne icke på de vanliga promenadställena. Och om man mött henne, skulle hon ej varit mycket att stoltsera med: tarvligt och till och med litet slarvigt klädd, vacker, men vanställd av missklädsamma huvudbonader. Och Mattis konversation? Egentligen ingenting att komma med heller. Barnslig, präglad av okunnighet om allt man bör följa med och veta, av total obekantskap med varenda en av de personer Alexis råkade nämna, såsom greve Nagel, ungdomarna van der Rosen, kappryttaren löjtnant Oberon, son till översten, skridskokungen Ott, den illa beryktade Molly Faber, allt tomma namn för Matti. Alexis reflekterade inte över att möjligen flickan skulle kunnat räkna upp namn, också hon — namn lika tomma för honom, Alexis, som de föregående varit för henne, men ändå inte utan sin celebritet: sålunda operasångaren Wattman, som sjungit i Paris och som varit med på balen hos konsertmästarens; Garibaldi, känd ända i Amerika; eller fru Murius’ bröder, av vilka den ene var en uppfinnare och den andre en professor i Lund. Det var för övrigt icke för att tala om vare sig det ena eller andra som Alexis ibland hade givit sig ut i Humlegården och sökt efter Matti. Det betydde ju icke någonting alls vad hon visste eller inte visste, hon kom ändå inte på tillställningarna i hans hem och behövde därför aldrig bli konfronterad med ungdomarna van der Rosen med flera.
Alexis behöll henne för sig själv.
Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om sommaren, hon påminde om luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem båda, sommarhuset och den lilla häxan.
Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre märkvärdigt.
Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och sade:
— Nej, vi gitter inte.
De sutto därpå i hans soffa, en skinnsoffa, och pratade.
— Tror du på Gud, Matti?
Det var något, som denna barnunge inte ens tänkt på att fråga sig.
— Ja, svarade hon, ja visst.
— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att be, det hjälper i varje fall inte.
— Vad ber du om då?
Det ville han inte berätta.
— Tycker du om dina bröder? frågade han i stället.
Matti gjorde stora ögon: — Naturligtvis. Mest Roland och sedan Libert.
— Varför mest Roland?
— För han är snällast. Och han har alltid sagt att jag är mest hans.
— Det är ju bara prat, sade Alexis; denne Roland tog sig stora rättigheter, föreföll det honom. Nå, fortsatte han, din far och mor då, tycker du om dem?
— Jag älskar dem!
— Det gör inte jag med mina, sade Alexis. På sätt och vis jo, naturligtvis. Men ändå inte så där att det känns, inte så där som man skulle vilja tycka om någon.
Dessa ord rörde Matti. Hon lutade sitt huvud mot hans skuldra, och Alexis sade:
— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon, varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är jag ledsen åt allting.
— Vi kan låtsa att jag är din syster.
— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade han. Du är nog för ung att inse, att låtsa, det är något man växer ifrån!
— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!
— Det är bara för att du ingenting vet om — om verkligheten.
Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han uttalade dem.
— Bry dig bara inte om den där verkligheten, Alexis! bad hon.
Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att sitta och blunda.
Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis. Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande varelse.
Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.
De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det måste fram:
— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert komponerat åt dig!
— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin goda halvslummer.
Ingenting vidare.
När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:
— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är du.
— Tycker du om mig då?
— Det gör jag, svarade han allvarligt.
— Är det sant?
— Ja.
— Kommer du alltid att göra det?
— Det tror jag säkert, Matti.
Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom — och för evigt. Men dylikt gör man ej.
Så var tiden inne för Matti att gå. Ett kraftigt handslag:
— Ajöken då.
— Ajö, Matti. Tack.
Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl likadant nästa gång?
— Det var klart! ekade svaret i det övergivna huset.
Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna av en ny skatt.
Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu åtminstone.
Libert kom hem från musikhandeln, händerna fulla av noter han fått låna, och han frågade naturligtvis strax: — Nå?
— Ingenting, svarade Matti och såg bort, ty detta var den första lögnen till den trofaste vännen.
Pontus kom hem, rödögd av läsning, beredd att med ursinnig energi sitta uppe och ännu arbeta en stund på natten.
— Du, Matti, har väl inte händelsevis sett Pasch i dag?
— Nej.
— Vad du ser het ut, barn, sade fru Murius och smekte det lilla ansiktet, som ännu bar reflexen av de underbara, överlyckliga stunderna. Men inte ens på frågan i mors ögon var det möjligt svara.
5.
Hösten kom.
Ännu två gånger under sommaren hade Alexis haft Matti med sig upp i huset vid Floragatan. Den ena gången hade de lekt och rasat, sprungit efter varandra genom rummen, trappa upp och trappa ner, och slagits, tills Alexis fick ner Matti ordentligt med båda skuldrorna platt mot parkettgolvet.
— Du ger dig?
— Aldrig!
— Du är komplett slagen, begriper du inte det, och i mitt våld.
Så skrattade han till litet tvärt och släppte henne.
Nästa gång blev det mer likt den första igen. Matti fick berätta om sitt hem, så olikt Alexis’ eget, så olikt alla hem han visste av. Ibland rådde där dyster nedstämdhet tyngande allt och alla; det var då konsertmästaren inte sov, därför att han insåg hur misslyckat hela hans liv var. Ibland voro lönens pengar också slut, eleverna uteblevo eller betalade slarvigt, ingen behövde få dyrbart porslin lagat: vad skulle hyran betalas med? Väl att Roland var godhetsfullt omhändertagen i Amerika; men hur skulle det gå med Pontus’ studier, och med Libert? Ty hur denne än lämnat böckerna bakom sig, måste han ju ändå födas och klädas, tills han nått fram att bli åtminstone så mycket som en stackars bierfilare, en som spelar potpurrier på små enklare kaféer, eller kanske dansmusik på enklare familjebaler. Att inte tala om henne, Matti, en varg att äta och slita.
Ändå kunde alltsamman plötsligt vara ombytt igen. Roland skickade plötsligt femton dollar, inbesparingar på den första lilla lönen; Pontus utmärkte sig igen med sitt goda huvud och fick ett stipendium; lille Libert gjorde framsteg, och hon, Matti, hade lyckats sy en klänning själv. Den trängde i ärmhålen och var litet för kort, men ändå långt ifrån oanvändbar. Och plötsligt strömmade elever och porslin till igen; mamma hann knappt laga allt som lämnades in, och ännu mindre laga allt annat, kläder och duktyg med mera, som hon icke orkat med, när alla bara varit sorgsna och hon ensam skulle muntra dem. Då lyste hemmet upp igen, då festade man en smula, bal gavs det inte precis mer, men Garibaldi kom om kvällarna och satt och väntade hem herr Murius, och operasångaren Wattman, när han var ledig, och många andra vänner, och man drack italienskt vin.
Och då slapp man åtminstone höra pappa säga till mamma att hon hellre borde blivit gift med operachefen!
— Operachefen? frågade Alexis. Känner ni honom?
— Inte! Det är bara ett talesätt.
— Han umgås hos oss, sade Alexis.
Hösten kom, de hemliga sammankomsterna i Paschska huset togo slut; Alexis och Pontus voro inte längre klasskamrater, ty Pontus hade lyckligt och väl hoppat över ring III som han sagt att han ämnade göra. Det skulle ej varit honom emot att få meddela detta åt den ensamma damen i parken. Han ångrade smått att han inte fortsatt att odla bekantskapen: vem visste vad som kunde falla en dylik dam in? Att hjälpa en lovande yngling fram till examen var inte det orimligaste.
Men damen var försvunnen och det skulle mycket ha förvånat Pontus, om han erfarit att hon icke helt och hållet glömt honom.
Han hade blivit en av den sömnlösas gäster, en av fantasifigurerna, vilka medan stadens klockor slogo nattens timmar, höllo henne sällskap. Hon hade ibland önskat att den städade unge mannen av en impuls vänt sig till henne, yppat eventuella svårigheter, tytt sig till hennes beskydd — och hon skulle ej vägrat honom det. I stället hade han gått, uttråkad, och kanske, tänkte hon, gjort narr av henne inom sig, eller i sitt hem, i detta Muriusska hem, där hon ingenting hade att skaffa.
I september reste fröken Liwin, såsom hon tänkt sig det, utomlands. Opåräknat fick hon med sig Rick Brunjohann, vars förlovning under sommaren blivit uppslagen, och som var förstörd av förtvivlan. Elma förbarmade sig över henne, och de reste under några veckor. Men Elma drog hit och Rick dit. Rick ville liva upp sig med nya kläder dels åt sig själv, dels också åt den, enligt hennes mening, alltför tantigt och ledsamt klädda Elma, och Elma lät verkligen förmå sig att i Paris ekipera sig någorlunda efter modets fordringar. Men Rick ville också göra nya bekantskaper, och Elma vägrade absolut att sitta på kaféer, besöka målarateljéer eller danslokaler.
Hon blev då många aftnar sittande ensam på hotellen, rökande liksom hemma i Stockholm, ruvande över sin ledsnad. Hon sade sig att Rick, medlidandet för denna i all ära, dock var och förblev ett omöjligt sällskap för den, som vill ägna sin resa åt muséer, utställningar eller besök i högkvarteren för ena eller andra slaget av ideella rörelser. Många kvällar satt hon upptagen av att ordna material hon samlat, medan oviljan mot den levnadsfriska och dansande Rick Brunjohann fick ny näring.
På hemresan, sent i oktober, i Hamburg, där de två damerna skulle göra ett litet uppehåll, kom Rick efter ett strövtåg i butiker upp på hotellet med en stor nyhet:
— Jag har stött på Eric Bourgsten. Han kommer och hämtar oss till middag.
Elma kände att hon blev röd. Hennes första tanke gick till den eleganta sällskapsdräkt av blankt svart siden med vitt, som hon köpt i Paris. Hon såg på sina fötter: inga av de skodon hon ägde passade till den sällskapsdräkten. Hon hastade ut, skyndade in i första anträffade skoaffär: Feuer stod det över dörren. Det måste väl vara en synnerligen elegant affär, med bara ägarens namn över dörren: Feuer, troligen känt över hela staden. Fröken Liwin steg in och lät föra sig till en stoppad soffa samt begärde ett par smakfulla låga skor.
Butikens föreståndare eller kanske ägare, kanske herr Feuer i egen person, skyndade fram, gav order, gjorde förslag. Elma fann snart, att de vackraste skorna också voro de dyraste, mycket dyrare än hon tänkt sig eller någonsin förut givit för skor. Men herr Feuer sade, att en nådig fru av hennes kvalitet icke kunde bära andra. — Se, hur de klä! ropade han. En fot lik den nådiga fruns hade man ej lov att sätta simpla skor på. Det susade för Elmas öron. Inom henne växte den enda föreställningen, att hon strax skulle träffa Bourgsten igen, växte så att den slutligen ej gav rum för annat. Medan hon satt där och herr Feuer lät taga av och på hennes fötter den ena eleganta skon efter den andra, tänkte hon blott på vad Bourgsten skulle kunnat tycka om dem.
När hon lämnade butiken, hade hon två par skor av yppersta modell och två par första klassens silkesstrumpor med sig. Nu räckte hennes pengar inte mer än nätt och jämnt hem.
Bourgsten väntade i vestibulen, när damerna kommo ner, middagsklädda. Han hade en bil, han förde dem till en restaurang, tämligen liten, intim, med avbalkade små alkover, med bekväma stolar, snabb och expert uppassning. — Man äter bäst här i hela Hamburg, sade han.
Publiken väckte strax Ricks nyfikenhet: en festpublik, slösande med champagne. Här och där voro bord, vid vilka sutto damer, alltid i herrsällskap och så sminkade, så färgade, översållade med smycken, att Rick ej kunde misstaga sig på deras art.
— Är detta verkligen ett korrekt ställe, Eric? frågade hon med sin säkra ton.
— Vi är utomlands, svarade Bourgsten, och jag kan försäkra er, och särskilt fröken Liwin, att det mycket väl går an för oss att äta här.
Också Elma såg med undran på de utmanande damerna. Icke att deras uppförande gav rum för anmärkningar. Men det var första gång i hela sitt liv hon befann sig på en plats, där demimonde tilläts visa sig, öppet låta uppmärksamma och beundra sig, breda ut sig, idka grannskap med en fröken Liwin eller överhuvudtaget personer av hennes karaktär. Det stötte henne mer än hon ville visa. Samtidigt förmådde hon icke ignorera sällskapet, kunde icke hålla sin inbillning från gåtan i det, som utgjorde dessa kvinnors makt. Hon revolterade mot den makten, men kunde ej vända ögonen från dess innehavarinnor.
Hon kände vämjelse och likväl underlägsenhet. Dessa damer, vilkas tillvaro var en offentlig skam, voro likväl lokalens prydnader; deras närvaro stegrade intrycket av sorglöshet, rikedom och till och med skönhet, medan hon själv, trots den nya paristoaletten och de mot alla förnuftets bud inköpta nya skorna, här var fullkomligt betydelselös, mer än någonsin eljest ointressant. Till och med Rick, den uppslagna förlovningens sorger till trots, hade anpassat sig, hon var väl pudrad, ondulerad, bar en urringad dräkt och hade strax lyckats anlägga det här bäst passande, glättigt bekymmerslösa sättet.
Restaurangens orkester spelade inbjudande, smäktande musik, idel erotik; vatten plaskade sövande ur en liten fontän i salens mitt; i vattnet bröto sig strålar från en ljuskälla i fontänens botten, än rosenröd, än strålande blå, giftigt grön, violett, orange. Rick pratade och skämtade med Bourgsten, hon drog sig inte ens för att gyckla med ett frieri hon påstod sig ha framfört till honom för egen del. Det var hans fel, sade hon, att hon förlovat sig så dumt strax därpå, med löjtnanten, en ointelligent karl.
Bourgsten tog Ricks förebråelser med godmodighet och skämtade tillbaka. I surret av röster, den smäktande musiken, vattenplasket och servisens klirrande, urskilde Elma meningar ur deras glada skärmytsling. Rick beskrev också damernas resa, karikerade vissa små missöden, gjorde sig slutligen, ehuru helt vänligt, också lustig över hennes, Elmas, högst dygdiga person, hennes puritanska vanor att tillbringa kvällarna på hotellrum, om hon icke fått reda på garanterat goda teatrar.
Elma föreföllo dessa skildringar genomskinliga nog: det var meningen att han, Bourgsten, skulle få klart hur alltigenom ledsam, hur omöjlig fröken Liwin var, om han nu verkligen, otroliga tanke, kom att intressera sig närmare för henne.
Hon deltog allt knappare i samtalet. Hon var icke fyndig eller snabb, kände icke mycket till detta sätt att leka flört, kunde icke i en handvändning förvandla resemissöden, vilka grundligt retat både Rick och henne, till lustiga episoder, om vilka Rick lät förstå att de endast utlöst humor och löje. Oupphörligt gledo i stället hennes blickar bort igen, och alldeles särskilt hade de fäst sig vid ett av borden, där en mycket ung flicka satt.
Denna unga var den vackraste av alla i salen, samt också den djärvast klädda och målade. Det slätt bakåtstrukna, hårt åtstramade svarta håret framhävde ansiktets naturliga skönhet, men bidrog inte mindre till att brutalt kläda av det. Från chinjongen i nacken hängde ett överflöd av pärlrader, men intill ansiktet fanns ingenting, inte ens örhängen. Också halsen var bar. Av en naken människa, fräckt liknöjd, gåvo detta släta ansikte, denna bara hals intryck, trots pärlkaskaderna i nacken och inramningen av klänningens guldbrokad — en för övrigt blott nödtorftig klädnad. Och detta blottade ansikte bar ett uttryck av fullkomlig köld, ögonen talade om en kallt revanschlysten illusionsfrihet.
Denna människa väckte Elma Liwins avund. Där fanns hos henne ingen förställning, ingenting dolt, inga hänsyn. Ända till det värsta i hennes väsen var obesvärat framlagt — fritt. Ingen tanke, ingen eftertanke röjdes, ingen kamp. Ett så oerhört förenklat liv — hur kom man väl därhän?
— Det måste ge en sorts lycka, trots allt; där måste ges stunder av triumf, sådana vi andra inte ana, tänkte hon.
Kring den unga skönheten trängdes tre frackklädda män. De tiggde nådevedermälen, en blomma ur hennes bukett, ett lätt slag på näsan av hennes fingrar, en grimas. — Hon har ingen aning, tänkte Elma, om vad det vill säga att vara en, på vilken aldrig någon ser med åstundan.
Att få närma sig denna utvalda, få göra henne frågor, tränga in i denna själ. Nå hemligheten med hennes tjuskraft — eller, än mer, få följa henne, se hur hon bor, hur hon beter sig, då hon är ensam; få timme efter timme följa hennes dagar; veta allt.
Det föreföll Elma, att drag för drag voro de egentligen lika, den unga skönheten och hon själv. Så mycket som en tjuguåring kan likna en fyrtioåring, en vacker likna en alldaglig, en konstgjord den, som låtit Vår Herres väder och vindar husera som de behagat med hy och hår.
— Min dotter kan det ändå inte vara, tänkte Elma med ens. Nej, nej, min dotter är ju ännu bara ett barn!
Och vissheten därom, med den oerhörda befrielse den ögonblickligen utlöste, förde henne åter till verkligheten.
Elma var styrelseledamot i bland annat även en förening för omhändertagande av vilseförda unga kvinnor. Hon hade hört åtskilliga öden berättas; hon kände rätt väl till det vanligaste banala yttre levnadsschemat för dessa varelser, såväl på högre som på allra nedersta samhällstrappstegen. Påminnelsen om hennes eget barn, som oväntat, likt ett slag i ansiktet mötte henne här i den luxuösa njutningens hemvist, kom henne att nyktra till och plötsligt frysa.
— Ni är mycket tankfull, fröken Liwin, anmärkte Bourgsten.
— Förlåt mig, svarade hon, om jag verkat förströdd. Jag är ovan att vara ute och särskilt på ställen som detta.
— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!
— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.
Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.
Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:
— Det tror jag inte på, sade han lågmält.
6.
Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls — men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna, föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.
— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis farit illa.
Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna historia aldrig berättas.
— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt hemma? Och vävde till och med lakan?
— Den tiden, frågade Bourgsten, dansade fröken Liwin väl gärna på balerna?
— Inte gärna, svarade hon.
— Det var väl tämligen ovanligt för en ung dam? anmärkte han.
— Jag tror inte jag var av den vanliga sorten.
Rick föll in:
— Nej, det vill jag tro! Var du kanske heller aldrig kär?
Elma svarade litet stramt:
— Jag hade väl mina små upplevelser, också jag.
Vilket mod Bourgstens närvaro ingav henne! »Små upplevelser.» Elma hörde sig själv helt djärvt hålla fram detta i hennes egna ögon enbart löjliga begrepp. Unga flickors små upplevelser, vad var det annat än något uppskruvat svärmeri i det blå, en gömd kotiljongsros, månskenspromenader, något slädparti med stadens mest gynnade kavaljer bredvid sig? Lämpligt att här taga till som skydd för det, ingen fick veta något av — hennes verkliga ungdom.
— Aldrig har du berättat något, sade Rick.
— Rena bagateller, svarade hon avvisande.
Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:
— Det tror jag inte heller på.
Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan, men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.
Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl med artigt hopp om återseende.
— I morgon? slog Rick fram.
— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både nord- och sydstaterna, att börja med.
Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet, men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap, ur yttre synpunkt sett.
Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte Bourgsten mer än andra.
Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar, det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande inte att få.
Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden, blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.
— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.
Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig, flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv: Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in, till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.
Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.
Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?
Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.
Hon sade sig:
— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens. Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes — och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade snart ett så sollöst sällskap.
Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott; hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.
Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig, eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det, när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.
Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.
Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde fram för henne igen.
Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: — Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag blir tvungen tigga henne på samma vis.
Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur marken? Vet ni vem jag är?
Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.
Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.
Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt människosjäl?
Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor, trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!
O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du någonsin unnas mig?