Fröken Liwin

III.

1.

Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till det.

Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.

Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad det borde.

När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen, frågade doktorn med stor vänlighet:

— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?

— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete är mig synnerligen kärt.

Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt, utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt svårt.

— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn, har jag förstått.

Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta:

— Behöver detta nödvändigt dras in här?

Den andra svarade lugnt, och hade nu knäppt händerna orörliga på bordet framför sig, liksom för att ytterligare suggerera ro.

— Tro mig, det är inte av minsta nyfikenhet jag frågar. Detta vårt möte är ju dessutom konfidentiellt.

Med kraftansträngning svarade Elma:

— Nåväl — ja.

— Lever barnet?

Elma svarade utan tvekan:

— Det dog efter få dagar.

— Och var detta en svår sorg för er?

— Nej, det var en lättnad.

— Den saken har alltså, menar ni, inte kunnat tynga ert liv?

— Inte alls, svarade Elma kort.

— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er hälsa.

Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart, så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri. Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart för henne långt tidigare!

Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny hyresgäst flyttat in.

På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne mer ansvar, mer omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket, sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp. Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.

Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!

Medan ännu dödstanken var min följeslagare, föreföll mig varje dag omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag måste hinna få det.

Jag visste inte förrän nu, att det kunde kännas så starkt, bara att leva!

En morgon såg hon i tidningen att Eric Bourgsten var återkommen från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner, hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de kanhända skulle sammanföras igen.

De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt, var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk sedan mycket längre tid tillbaka än hon själv vetat av, och att hon först nu äntligen blivit definitivt frisk.

Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten — bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa. Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.

— Fröken Liwin, så roligt! Vi har mycket saknat er medverkan i Samariten.

Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej, föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd afton.

Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller värdfolkets ovisa omsorg om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina vänligt förtroliga hälsningar.

Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den under hela middagen inte mer än på dessa två.

Hon hörde icke Bourgsten fråga:

— Denna fröken Liwin, hon skall ju vara en ganska framstående dam?

— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än framstående personer.

— Hon har ett ganska intressant ansikte.

— Mycket intressant.

— Hon iakttar mycket, det har jag sett, fast det sker en smula under lugg.

— Det är just vad jag alltid tyckt, svarade Alexandra och spärrade upp sina runda fågelögon, ett tecken på att hennes klokhet trädde i verksamhet. Jag tror, ser Eric, att hon gör sig vanföreställningar om människor. Det är bra synd att hon inte fått en bra man och barn. Jag har själv så mycket glädje av min son.

— Du är en förträfflig varelse, Alexandra, sade Bourgsten, och vi vet alla, att ingen går upp emot dig.

Men efter middagen sökte han upp Elma Liwin och fick henne med sig till en soffa.

Elma hade använt måltiden att jämföra sig själv med samtliga sällskapets damer. De flesta voro bättre klädda än hon, men icke påfallande — den svarta med vitt från Paris stod sig gott. Visst inte alla föreföllo mera konversabla eller åtråvärda som bordsdamer än hon. Några voro inte mer värda som utseende. Hennes båda bordskavaljerer hade varit artiga, konversationen gick ej pinsamt trögt. Elma vågade sig på litet mer vin än vanligt och kände hur hämningar inom henne gåvo vika. Hon vågade göra ett par anmärkningar i en fråga för dagen, rätt olika dem flertalet sannolikt skulle fällt i samma fråga; hon gav sin egen, en smula beska mening och rönte framgång. Hon tänkte: — Jag är naturligtvis inte omöjligare än andra.

Det var i denna sinnesstämning Eric Bourgsten fann henne.

— Tänk er, sade hon, när jag ser er, får jag intryck av att möta något som en gammal vän.

— Det gläder mig, svarade han och lutade sig fram på sitt litet familjära sätt, som hon mindes väl. Och det är dessutom riktigt, fröken Liwin; jag skulle vilja säga, jag tror vi passar båda för en verklig vänskap, och som kan komma att bli varaktig.

— Är det så ni känt för Rick Brunjohann också?

Han tänkte efter, leende åt frågan, mindes sjukgymnastens första små koketterier, vilka eggat honom, samt ett par supéer med stämning av förälskelse, fantomer, vilka snart skingrats, då han upptäckt att hennes tonfall kunde bli vulgära och hennes krokar synliga.

— Inte alls, svarade han avgörande.

— Eller för den dyrkansvärda fru Pasch?

Bourgsten hade alltid betraktat Den vita papegojan som just en vit papegoja, av vissa övernaturliga estetiska skäl iklädd skön människohamn och sköna människokläder.

— Jag dyrkar henne liksom alla andra, naturligtvis, svarade han lätt. Det betyder inte det minsta.

Elma påminde sig det tal som gick om Bourgsten och den illa beryktade fru Molly Faber, vilken utpekats som hans älskarinna. Men där kunde naturligtvis ingen antydan eller fråga få förekomma.

— Mig bjuder han dock sin vänskap, tänkte hon. Är inte det mest värt?

— Ni lär ha varit sjuk, förfrågade han sig.

— Jag är frisk nu.

— Jag ser det.

Han tillade:

— Ni ser yngre och bättre ut än för ett par år sedan.

Och då han märkte att hon rodnade som en helt ung flicka, ännu ovan vid komplimanger, rörde det honom.

— Berätta för mig, bad han: vad har hänt er? Är det en ny vår? En förälskelse?

Elma skakade på huvudet.

— Är det så ni inleder vänskapen, med att neka mig ert förtroende? vidhöll han och sökte hennes ögon.

— Nåväl, gav hon tillbaka i så lätt ton som var henne möjligt: Varför inte?

— Nej, varför inte? upprepade han: Ni är ännu mycket, mycket ung.

Under aftonens lopp bjöds på musik. Den lovande unge violinisten Garibaldi, operasångaren Wattman läto höra sig. Elma Liwin satt kvar i soffan, därifrån Bourgsten snart hämtades ifrån henne. Hon var nöjd att ensam få försjunka i musiken: den löste hennes fantasi. Från Bourgstens ord, eller ett tonfall, en åtbörd, en glimt av leende i hans ansikte, sökte hon följa trådarna in till det väsen, av vilket dessa yttre tecken voro reflexer. Hon slöt ögonen och lyssnade, än lyckligt, än i undergivet vemod inför vissheten om att ändå äga så litet av honom — inte ens den vänskap, han varit så snabb att erbjuda.

Bjöds inte den vänskapen alltför snart, och kanske lika snart varhelst han färdades?

Ni är ännu mycket, mycket ung, hade han sagt. Det var alltså så han såg henne: ännu pueril, alltför lättrörd, skrämd av ett ont ord, lyckliggjord av en nick, ett vänligt skämt. Och dessa antydningar om en ny vår i hennes liv? Något tycke för honom själv kunde han ingen anledning ha att förmoda: så menade han då bara, att hennes tid inte var ute än, och kanske än mer — att hon borde gripa den, innan det på allvar blev för sent.

När stunden för uppbrott närmade sig, var han hos henne igen, och då han erfor att hon var utan sällskap och ämnade gå hem till fots, några få minuters väg, bad han att få följa henne. Hon hörde, att andra vänner till honom räknat på att få honom med sig i stället, och han anmärkte sedan till henne skämtsamt:

— Nu kommer man att bry mig för att jag enleverat fröken Liwin!

— Ingen vidare famös erövring!

— Säg inte det, sade han. Ni är en dam med stor prestige.

På detta svarade hon icke. I de orden hade, föreföll det henne, dolts ett avståndstagande. För damen med prestige bugar man aktningsfullt, man följer henne ridderligt till porten, man talar om henne med respekt — och tänker väl också så på henne. Denna barriär av respekt, som hon varit stolt över att ha byggt omkring sig, den kände hon i detta nu som en fientlig mur.

Skulle den hindra honom att ana människan, som satt så fattig där innanför, en tiggerska?

När de voro framme vid hennes port och medan hon fumlade för att få upp nyckeln ur sin väska, sade han.

— Jag ringer endera dagen, inte sant?

2.

Elma rörde Eric Bourgsten.

Hon föreföll honom likna den, som står vid yttersta vägkanten, helt upptagen av att söka bevara en decimeterbred tillflykt åt sig mellan det hotande diket och den hänsynslöst framrusande, smutskringstänkande bilen. Men samtidigt kände han, att han inte kände henne.

Ty trots liknelsen mellan henne och en olyckligt ställd fotgängare, var det honom omöjligt bortse ifrån att hon — såsom han sagt till fru Pasch — var en framstående yrkeskvinna, ett lejon i sin art (en för honom särdeles främmande art), en självförsörjande, duktig, duglig, troligen just vad man menade med det inte så sällan förekommande uttrycket modern kvinna. En anhängare av kvinnlig rösträtt, av kvinnans tillträde till alla ämbeten; en troende på kvinnans förmåga inom alla områden; sannolikt även en föraktare av männen, dessa gamla förtryckare, så småningom alltmer efterblivna och inte värda värst stort intresse mer.

Hon saknade, tänkte han, visst inte rätt att tänka så, ifall hon nu gjorde det, då hon själv visat sig vara en organisatorisk kapacitet, en ingalunda bortkommen affärskvinna, alltså en medtävlare att räkna med. Men han kunde icke finna bryggan över mellan detta kvalificerade, utåt tappra fruntimmer, och den ibland nästan tafatta, egendomligt misstrogna dam, som väckt hans nyfikenhet och därefter på ett outrannsakligt sätt hans medkänsla.

Två dagar efter middagen hos deras gemensamma vänner ringde han upp henne och föreslog ett teaterbesök.

Han sköt in detta telefonsamtal mellan flera andra, viktiga interurbana, och det blev snart avbrutet; dock hade han hunnit få Elmas medgivande och besked om den dag hon valde. Han skrev på ett papper framför sig: onsdag fr. Liwin, och bad därpå sin sekreterare laga att han fick biljetter till den dagen på viss teater, samt att han för all del i tid blev påmind om saken, så att han icke, vilket vid ett par tillfällen hänt, uteblev av glömska och därigenom ytterligt blamerade sig. Han gjorde därefter upp en för honom betydelsefull affär, hade ett samtal med Enskilda Banken, åt en hastig middag, och hade efter middagen åter ett sammanträde. Något senare hade han en supéöverenskommelse med fru Molly Faber, en dam han känt i flera år, som han på sin tid hjälpt ur stora besvärligheter och sedan aldrig upphört att månatligen sända en summa pengar, ehuru han väl visste att hon bedrog honom rikligare än hon ägnade honom tacksamhet.

Hans dagar voro väl fyllda. Hur sent han än vakat, försummade han icke affärerna, hans livs passion: förvärvspassion, men också passion för omväxling och för en spänning, som intet annat gav honom i samma mått. Han var försiktig med mat och dryck, rädd om sin hälsa, hur det än kunde se ut, tog gymnastik, duschade, red, lät sköta sina händer och stundom sitt ansikte. En halv timmes sömn, som alltid infann sig på kommando, bragte honom vid behov på fötter igen, om han än känt sig aldrig så uttröttad.

Bourgsten var angelägen att behålla sin ungdomlighet. Det första vita hårstrået på hans fyrtioårsdag hade ingivit honom en tyst förtvivlan. Framför spegeln studerade han noga sitt utseende. Han var nöjd med det, ja, detta huvud behagade honom med den obetydligt och lyckat semitiska näsan, den icke-semitiska smala och maliciösa munnen, de livfulla ögonen, det välformade kraniet. Han ville icke förlora något därav. Detta utseende var ett kapital, med vilket han ofta vunnit segrar i form av andras tillit och vänskap — ty det uttryckte ett trofast kynne — samt några kvinnors kärlek.

Bourgsten tyckte om kvinnor. Han hörde ej till dem, för vilka en fest är vad en fest bör vara endast på villkor att damerna uteslutas. Men kvinnorna upptogo likväl endast en bråkdel av hans tid. Liksom han i rollen av mecenat sökte undgå alltför gott anseende för givmildhet eller entusiasm, ville han inte gälla för en kurtisör eller kvinnojägare. Han hade en utpräglad fruktan för det löjliga.

Teaterkvällen hämtade han Elma Liwin i sin egen bil. Han hade parkettbiljetter, platserna mitt i salen.

— Är ni road av teater? frågade han.

— Jag kommer sällan dit.

— Vad fördriver ni era kvällar med?

Med att röka, skriva, läsa, fundera, fundera ofta på dumma, fruktlösa ting, i väntan på sömn — det ville hon inte svara.

— Varför fördriva kvällarna? sade hon därför. Tvärtom, jag tycker om dem och håller fast dem.

Det föreföll henne, att detta svar behagade honom, liksom hade han funnit det spirituellt.

Elma bar den svarta toaletten av blankt siden, men hade tagit bort det vita, som prytt den. Ändringen klädde henne. Men hon hade inte mer än annars låtit kamma sig borta. Hon hade övervägt saken, men förargad kastat den: Nej, ingen maskering. Sådan hon var, vardag som söndag, skulle han se henne.

De sutto så att hans ärm snuddade obetydligt vid hennes. Bourgsten märkte det ej, men väl Elma. Det generade henne, kom henne att blygas som för något opassande, något det ej gick an att folk bakom dem observerade. Men hon förmådde likväl inte flytta sin arm de nödvändiga par centimeterna bort. Kanske skulle han känt det och tolkat det som pryderi, advocerade hon för sig. I grund och botten ville hon dröja i denna lätta, för honom alldeles naturliga, för henne så ovana förtrolighet.

Salongen var icke fullsatt. Under mellanakten sutto de kvar där, betraktande kommandet och gåendet längs bänkarna framför dem. En helt ung man på ytterflygeln av bänken närmast deras reste sig och bugade för Bourgsten.

— Det där var unge Pasch, sade denne.

Elma betraktade Alexandras son. En välputsad i smoking välklädd liten herre, intill fullkomlighet städad — Den vita gojans helt legitime unge. Hur på en gång respektfullt och älskvärt igenkännande han förstått att forma sin bugning för faderns affärsvän. Det måste beundras. I hans sällskap var en ung flicka, nästan ett barn ännu, en besynnerlig kontrast till honom, dels genom sin påfallande yttre enkelhet, men inte mindre genom den livlighet hon gav uttryck åt medelst blickar åt alla håll, en noggrann okulärbesiktning av teatersalongens alla detaljer, tydligen följd av täta reflexioner, ty unge Pasch sågs emellanåt skratta åt det vackra barnet.

När flickan sett allt hon kunde få se genom huvudvridningar uppåt, framåt och åt sidorna, vände hon sig om och granskade stolraderna, människorna närmast, människorna högre upp, högst upp. Så klättrade blickarna ner igen och stannade äntligen vid paret mitt i salen, varefter hon snabbt vände åter till kavaljeren.

— Den där herrn du hälsade på, Alexis, vet du vad, han är här med damen, som kom just då jag hittade filigrankorset.

— Det är en fröken Liwin, min mor känner henne, svarade Alexis.

Helt och hållet utan sin mors vetande befann han sig denna kväll med Matti på teatern. Fru Pasch hade givit honom biljetterna, vilka hon i sista stund blivit förhindrad begagna sig av, och sagt: — Tag en kamrat med dig, min gosse. Och han hade bland kamrater utvalt Matti.

Matti var mysteriet i den sjuttonårige Alexis’ liv. Han erkände henne icke, men han släppte henne heller inte. Officiellt hade han detta år lagt sig till med en flamma, en av de fyra söta flickorna van der Rosen, Eleonore, och det hade mycket tilltalat hans mor. Han var i den åldern, sade fadern. Med Eleonore gjorde Alexis promenader och Eleonore hade han kysst; men Matti lät inte kyssa sig. Till Matti talade han i stället om saker han aldrig skulle avslöjat för Eleonore. Han hade icke förlorat vanan, åtminstone icke helt och hållet förlorat den, att anse sitt eget privilegierade och välombonade liv genomsyrat av faddhet och enformighet, och det var då han kände detta, som han bar sina griller till Matti.

— Möt mig vid Linné, bad han, och hon mötte vid Linné bland krokus, bland tulpaner, bland rosor, begonior, höstastrar. Under mörka kvällars skydd gingo de arm i arm, båda lika långa eller lika små, hur man vill, två ungdomligt spensliga tvillingfigurer; de uppsökte någon gång små avsides kaféer eller konditorier, dit vandringen under ivrigt resonemang fört dem, sutto i små rakryggade, obekväma soffor och pratade.

— Du är en baddare att kunna tala klokt, Matti, gav Alexis sitt erkännande. Det märktes att hon hade bröder, hon visste vad en pojke finner alltför dumt, när han möter det hos en väninna, en flickkamrat, och hon kunde undvika det.

Hon läste också, läste fyra, fem, kanske tio gånger mer än Eleonore, och ehuru Alexis huvudsakligen sysslade med sport, dans och ett kavaljersmässigt uppträdande, tyckte han dock om att höra Matti berätta något ur dessa böcker eller till och med läsa vers. Han skulle skämts för det inför vem som helst annan, men med Matti skämdes han icke.

— I falska stjärnor, jag hatar er! deklamerade hon, och han kände då, med en blick upp mot vinterhimmeln med alla dess små ljus, att dikt verkligen kunde tolka något av den olust, den absurda trängtan till kuster och städer och hus mycket fjärran från huset vid Floragatan, han blivit besatt av. Den bittra invokationen behagade honom. Men snart fann Matti andra dikter, vilka återgåvo honom förtröstan igen, och när han var hemma efter mötet, hade det smärtsamma inom honom försvunnit. Han insåg då också att det var ingenting annat än nonsens att anropa eller anklaga stjärnorna, avlägsna kroppar i världsalltet, vilkas ljusstrålning överglänstes av första bästa elektriska lampa.

Tidvis sjönko Mattis aktier, tidvis stego de igen. De kunde stiga som en värk i honom, så att han måste taga fram och se på de par tre små kamerabilder han tagit av henne i skotskt rutig klänning. Så högt stego de ändå aldrig, att inte Eleonore behöll sin rang av officiell flamma, uppmuntrad av den moderliga fru Alexandra.

Däremot kunde de sjunka så lågt, att han skrattade åt sig själv och kallade sig själv ett sentimentalt kräk.

På parkettbänken stödde nu Matti en helt liten del av sin skuldra mot Alexis’, alldeles öppet, alldeles ogenerat, men inte så mycket att det kunde kallas dålig hållning, ty det skulle mamma inte tyckt om. Det var inte vidare ofta hon såg till Alexis, satt hon och tänkte på, strängt taget numera allt mindre och mindre ofta. Långa tider föreföll det henne som om Alexis tänkt aldrig låta höra av sig mer — men så kom en dag, oväntat, omotiverat, och där var han i telefon igen och ville gärna de skulle träffas, och då var det sannerligen omöjligt att inte taga ut all glädje av det, som stod att få.

Fru Murius hade sagt om teaterbesöket:

— Jag vet inte vad jag skall säga om det, min lilla Matti, men det är väl så att du numera bör kunna börja svara för dig själv.

Det hade Matti varit viss om att kunna.

— Förstår du vad jag menar?

— Mycket bra, svarade Matti. Att inte vara slamsig, och det är jag inte.

En svag tryckning av skuldra mot skuldra kunde man icke kalla slamsighet, men Alexis sade dock plötsligt:

— Sitt inte så där, Matti. Det ser för intimt ut.

Han hade kommit att tänka på, att de två på bänken bakom dem kunde iakttaga dem, och han ville ogärna att någon på ett eller annat vis bar hem notisen om hans teaterbesök med lilla Matti Murius: inte att han ämnade förneka det, om det bragtes på tal, ty en ung man i hans ålder gör vad han behagar. Men han måste i så fall åtminstone kunna försäkra att fröken Murius var en acceptabel dam.

Efter föreställningens slut skyndade de hem, så att inte fru Murius satt och blev orolig. Hon hade en vana, mycket olik fru Paschs vanor, att om kvällarna vänta in både man och barn, så att hon själv kom sist i säng. Alltid hade hon ju sysselsättning. Alexis följde sålunda Matti fort till porten, och det var vid denna port han ett par gånger velat kyssa henne, ehuru lönlöst. Ty kyssar, det var i Mattis ögon dumheter, vilka nästan kunde mäta sig med Alexis’ första tillgjorda smickerfraser på Garibaldis bal.

Under tiden förde Bourgsten fröken Liwin till sin bil, som han körde själv.

— Kära fröken Liwin, sade han, jag tror inte att teaterpjäsen så särdeles roat er. Låt oss nu få en liten supé och ett glas gott vin.

Han hade under kvällen känt förströddhet inom henne, trots att han gjort sitt bästa för att under mellanakterna hålla samtalet livligt. Riktigt obesvärad hade hon icke varit, vad det så berott på, och han ville skiljas från henne på ett oförmånligt intryck hos henne. Han kom ihåg den flickaktiga ljusning han iakttagit på hennes ansikte, när hennes tillit väcktes, den flickaktiga rodnad som, nästan skamsen över sig själv, tycktes det, kunde sprida sig över hennes kinder inför en oväntad älskvärdhet: en rodnad, som steg upp under ögonen och gav dem ökad glans, utan att ändå minska blickens skygghet, tvärtom, men just därigenom så mycket mer tilldragande.

Han ville återse denna ljusning och denna rodnad, vilka han var viss om voro förbehållna endast ett fåtal.

Bourgsten beställde en utsökt supé, sedan han begärt att själv få sammansätta den för att visa att han nog kunde träffa hennes smak; han valde länge bland vinlistans årgångar. Cigarretter kommo på bordet. Han förstod att hon icke var van att man gjorde så mycket för henne, i varje fall inte visade denna sorts uppmärksamhet. De skålade och drucko detta välkommen till bords i botten.

— Tala om för mig, bad han, vad ni nu ser fram emot.

— Ser fram emot? För ett år sedan, då jag var sjuk, såg jag fram emot döden. Nu är det nästan tomt veta, att ingenting alls kommit i stället.

Bourgsten sade:

— Jag för min del ser fram mot stora företag och en existens mer givande än jag ens anade när jag var tjugufem. På döden har jag inte tid att tänka. Men jag fasar för att åldras.

— Det har jag aldrig tänkt på.

— Det måste ni ha tänkt på.

— I så fall snarare för att välkomna det.

— Ni bedrar er själv, sade han. Ni tror er vara mindre kvinna än ni verkligen är.

Och då hon teg och tycktes vänta mer, fortfor han: — Och det är just vad som skänker er ert behag. Vi är jämnåriga, fröken Liwin, och när jag ser er ungdomlig och glad, är det som jag själv föryngrades.

Han iakttog rodnaden, som steg upp under ögonen på andra sidan bordet.

Och småningom kom det frimodiga, som han tyckt om och velat framkalla, tillbaka i hennes sätt. Så litet det behövs! tänkte han med rörelse: några glas vin, salens värme och dofter av mat och parfymer, en cigarrett, leken med den lilla vita tingesten och dess uppgående i rök. Det glimrade tacksamhet i de ögon, som redan mera öppet, emellanåt med en sorts naiv förväntan, mötte hans. Han fick lust att öppna sig för henne, att i sin tur bli gäldenär. Det föreföll honom hederligt: han måste ge också henne tillfälle visa godhet, intresse, deltagande.

Han berättade om svårigheter han gått igenom, det plågsamma skedet, då han skilts från sin hustru. Där hade funnits ett barn, men barnet hade dött, och han hade mycket sörjt det. Gifta om sig var honom emot: han hade ingen tid övrig för ett äktenskaps slitage.

— Varför har inte ni gift er? frågade han och lutade sig litet fram.

— Jag har inte velat.

— Det förstår jag ju. Men varför ville ni inte?

Då mörknade hon och stelnade åter.

— Jag försäkrar er, mina öden är utan allt intresse.

Han förebrådde henne att hon slingrade sig undan det förtroende, den vänskap, hon redan halvt lovat honom, men han lyckades inte få henne med sig igen. På något sätt, begrep han, måste han åter stött bort henne. Hon tålde intet försök till inblick i sitt förflutna. Det kan väl ändå inte gärna vara så hemlighetsfullt, tänkte han:

— Sannerligen jag förstår henne.

Det blev tid att bryta upp; hon gjorde en rörelse åt sitt armbandsur till, och han uppfattade den som en önskan att samvaron för kvällen tog slut. Men medan han begärde notan och ordnade med betalningen, ångrade hon redan, att hon inte tvärtom sökt förlänga den. Ännu satt mycket folk i salen, det hade icke varit påfallande om Bourgsten och hon stannat ännu en stund.

Och med ens ångrade hon, att hon icke besvarat hans frågor, att hon icke, i stället för att ånyo förskansa sig bakom den fientliga muren av respektabilitet låtit all förställning falla, givit efter, givit sig — och därmed hållit honom kvar, den förste och ende förtrogne, en människa, inför vilken hon äntligen fått lätta hela sin själ.

Nu ville hon be: — Inte än, inte gå än. Bara några minuter till. Några minuters tålamod, så skall jag kunna börja tala. Ser ni inte hur nära jag är?

Men han såg ingenting. Han lämnade en stor sedel och mottog bugningar för vad han lämnade på tallriken, där växeln presenterats. Elma följde hans händers rörelser, medan de sysslade med plånboken. I förbigående tog han upp ett papper ur den och läste en anteckning. Hans tankar hade lämnat henne.

Förtvivlan grep henne. Det enda skänkta ögonblicket hade hon försuttit. Allt hade hon velat ge, en oförbehållsam och fullständig bikt, med vilken han sedan fått handskas efter behag.

— Är vi färdiga? frågade han, och hon reste sig.

De gingo ut till den väntande bilen. I kölden ute, häftigt kontrasterande med salens hetta, erfor Elma en svindelliknande känsla. Bourgsten hjälpte henne upp i bilen och svepte omsorgsfullt om henne en stor fäll, samt tog själv plats bredvid henne vid ratten. Gatorna voro stilla, den första tidiga snön för året föll i små skarpa korn.

Det föreföll Bourgsten att hon skakade lätt.

— Fryser ni? frågade han oroligt.

Hon gjorde tecken att hon inte frös, men med vänster hand drog han fällen ytterligare upp om henne. En ömhet tycktes dölja sig i denna omvårdnad. Men om ett par minuter är allt ändå förbi, tänkte hon. Och hon frös, så att hela hennes vilja förbrukades till att återhålla kroppens skälvning.

Hennes rum väntade henne, smakfullt tråkiga, komfortabelt ogästvänliga, vittnen till alltför många bittra miner, för många sömnlöshetens raserier. Därinne levde en fröken Liwin sitt högaktade och bekväma liv, dit inga närgångna förfrågningar trängde. Hon ville icke dit mer — och måste dit. Hon fick tanken att be Bourgsten köra en tur utom staden, endast för att uppskjuta farvälets stund; men hon fruktade att hennes röst skulle förråda henne.

Bilen stannade med en välmanövrerad glidning framför hennes ytterdörr. Bourgsten hoppade ned och erbjöd henne stödet av sin hand. Hon fick nyckeln i portlåset och vred om. Så kunde hon inte hålla tillbaka det mer:

Överlagt skedde det ej, och likväl var det som om hon icke tänkt på annat under hela hemfärden. Bandet av hänsyn och fruktan inom henne brast. Hon slog armarna om honom, tryckte sig intill honom och gömde sitt ansikte mot hans rock.

— Lämna mig inte ännu!

— Nej, nej, käraste, svarade han, naturligtvis inte.

3.

Hon tog honom med överraskning. Detta var sannerligen det sista han tänkt sig.

Medan de trevade uppför hennes två trappor, där hon försummat tända ljuset, for det igenom honom: — Är hon karlgalen, hysterisk? Vad drar jag över mig? Men då han fick se hennes ansikte igen, såg han att det var lugnt, utan kramp eller tårar, endast upplyst av det där flickaktiga skimret av blyghet eller förväntan, som han redan kände och som så mycket behagat honom.

Han böjde sig över henne och kysste hennes panna. Jag vill inte bli rörd, tänkte han, men han kunde inte värja sig för det.

Och då han kom in i hennes rum, där hon blott tände en liten bordslampa med dunkelt violett skärm och han mötte hennes ögon igen, som vädjade till honom, mötte denna för honom gåtfulla upprördhet, som förstummade henne själv, drog han henne intill sig och kysste hennes läppar. Kyssarna värmde honom, den djupa tystnaden omkring dem eggade honom, och denna obegripliga, brännande förväntan, som utan ord slog in i honom från henne.

Men när han sedan höll henne i sina armar, kysk och stel, livlös i en patetisk väntan att bli ryckt ur sin livlöshet och med det tillbakakastade ansiktet präglat av förtvivlat avvaktande, som fordrade hon att han tvang sig in i hennes underjordiska värld och lyfte henne upp i ljuset ur den, förstod han att hans kyssar eller de ömma ord han tillgrep, ohjälpligt skulle förbli utan makt. Ty han älskade henne ju icke. Endast ett förfärligt medlidande höll honom kvar — detta medlidande, han betraktade som sitt livs kors, emedan det ibland låtit sig förvandlas till ömhet och rivit honom med sig längre än han ville.

Vad han starkast begrep, det var, att den illusion hon kunde ha eller få av deras möte, den måste han hjälpa henne hålla kvar.

Tills vidare, i varje fall.

Han tvang sig själv att viska:

— Älskade.

På det gav hon intet svar. Hennes armar höllo honom icke kvar. Hon hade vänt bort ansiktet, så att han inte längre såg dess uttryck.

Medlidandet sargade honom. Han gick fram och åter några steg på mattan, som dämpade stegens ljud. Elma var fullkomligt tyst, huset tyst, gatan tyst. Han lyssnade efter om ingenting alls skulle höras in i denna småningom hemska tystnad: ett bilhorns tjut på avstånd kom till honom som en befriande signal från en tillvaro utanför rummet, som han nu blott längtade ifrån. Han närmade sig henne igen, kysste hennes iskalla händer.

— Du är trött, sade han. Du måste få vara i fred nu. Det har också blivit sent.

Hon svarade inte. Han fortfor:

— Jag har också lämnat bilen olåst.

Han öppnade ett fönster, tittade ner på gatan och såg att bilen stod kvar utanför porten. Förstulet listade han sig till en blick på klockan: det hade inte ens förflutit en timme, sedan de lämnat restaurangen. Men han kunde inte finna något att säga, för att det skulle låta som om han ingalunda önskade sig härifrån.

— Du bor ensam? frågade han till sist.

— Ja.

— Ingen kan ha hört oss?

— Nej.

Hon tillade:

— Oroa dig inte!

— Bevares, käraste, det är ju endast för din skull.

— Vill du röka? frågade hon.

Hon reste sig, lämnade rummet, kom tillbaka med cigarrer och cigarretter, började strax röka själv. Nu föreföll hon honom mycket fattad, och han fann sig själv en smula löjlig, som nyss gripits av denna fasa i tystheten. Elma hade tagit plats i en av de två stora skinnstolarna intill ett litet rökbord, ett egendomligt möblemang i en dams sovrum, reflekterade han. Som om hon förstått det, sade hon:

— Ja, det borde hellre stå i vardagsrummet, men allt i detta hem passar lika illa ihop.

— Du bor ju förtjusande, svarade han.

Det skrattade hon kyligt åt.

Nu visste han att hon ville hålla samtalet borta från all intimitet, som om ingenting hänt. Nu började han förstå: den illusion han trott sig ge, hade han redan misslyckats med; de kärleksord han tillgripit hade icke varit de rätta. Hon höll honom redan åter ifrån sig som man håller bort något främmande.

Men något hade dock hänt dem emellan. Det bar honom skarpt emot att lämna henne efter blott en stunds konversation om hennes bostad och möbler. Jag är inte van att behandla kvinnor aktningslöst, tänkte han.

Så tog han plats på sidostödet till hennes stol, lutade sig mot ryggstödet bakom henne, rörde vid hennes hals och hår, tvang henne att slutligen vända ansiktet upp emot honom.

— Elma, kära vän, sade han. Ingen av oss är ju någon dåraktig ungdom. Tro mig, jag inbillar mig ingenting om mig själv, men jag har en enda förtjänst: jag är någorlunda uppriktig. Jag är rädd att jag nu lämnar dig missnöjd med mig eller ångerköpt. Låt det vara, Elma! Jag är en man som tusen andra, du är säkert för skarpsinnig att ha kunnat tro annat. Du har varit mycket god mot mig och jag tackar dig oändligt. Låt mig få behålla hoppet att du håller litet av mig. Gör du?

Hon gjorde sig loss ur hans grepp:

— Om det kan glädja dig: ja.

— Det gör det, sade han.

Strax därpå var han borta, efter en kyss till farväl. Elma öppnade fönstret, liksom han gjort kort förut, såg honom hoppa upp i bilen, kasta den stora fällen åt sidan bredvid sig, där hon nyss suttit, och glida bort utan en blick tillbaka. Det föll honom väl icke in, att hon skulle stå och se efter honom.

Hon hörde ej hur djupt han andades in, njutande den första doften av vinter. I stället för att åka direkt hem, tog han en tur genom den slumrande staden; utåt landet ökade han farten. De ojämna och tunna små snödrivorna, vilka blåst ihop här och där intill ojämnheter i marken, tvungo honom att ge akt: avkopplingen från det nyss förflutna var ljuvlig. Han glömde Elma. Denna vila var bättre än sömn.

Elma stängde fönstret, när hon märkte att den råa nattluften genomisat henne. Hon såg sig omkring i den kända omgivningen. Intill ringaste detalj mindes hon allt som strax förut passerat där. — Jag skulle kunna skriva ner det, tänkte hon, och ingen skildring skulle finnas mer grotesk i sin realism. »Älskade!» hade han sagt. Fraser!

— Han säger att han är uppriktig, men han var inte uppriktig. Jag visste det hela tiden, jag visste det och ville vara blind! Han skulle aldrig följt mig hit, om jag inte bett honom. Det var jag som bad, och han begagnade ett tillfälle, som erbjöd sig. Han låtsade, för att ge mig illusion av tillgivenhet. Ännu därborta, när vi höjde våra glas emot varandra och hans ögon smekte mig, trodde jag på tillgivenheten. För honom ville jag berätta hela mitt liv, för en enda gångs skull röja den fullständiga sanningen. Men kommer han ens tillbaka? Detta är alltså männen.

De gamla djävlarna ropade i hennes öron:

— Fjolla, fjolla!

Vredgad drev hon dem ifrån sig.

— Nåväl, ja, jag bad honom. Jag tar ansvaret. Varför skulle jag inte ha den rätten? Är jag inte fri?

Men hon visste, att hon hade inte den rätten. Man kunde icke vara fördomsfri och frigjord på en punkt, när man på alla andra ständigt hade opinionen i tankarna.

Det gjorde henne utom sig. Alltså ännu en gärning i hennes liv, som måste förtigas, pressas ner — och som ändå, så länge han, Eric Bourgsten levde, skulle förbli en annan människa bekant! Rasande kastade hon ifrån sig den svarta klänningen, i vilken hon tre gånger klätt sig för hans skull, för att nå honom, för att inte mindre än andra kvinnor erövra åt sig manlig uppmärksamhet, och lät den ligga i en tillskrynklad hög på golvet, i ett hörn.

Nästa morgon sade hon till Hulda:

— Sälj den, Hulda, och behåll pengarna för egen del.

— Vad har klänningen gjort för ont? frågade Hulda.

— Jag kan inte med den.

Men till sig själv sade hon, uttröttad av kampen: — Varför dölja det för mig? Jag älskar honom.

4.

Elma var ännu knappast klädd, då Rick Brunjohann kom upp. Hon hoppades bli bjuden på frukost. Utan att märka Elmas mulenhet gjorde hon en expedition genom hela våningen och uttalade sina iakttagelser:

— Vet du vad, här såg ändå litet trevligare ut på min tid. Varför hyr du inte ut mitt gamla rum? Du kunde också hyra ut salen, vad behöver du egentligen sal, ensam? Du kan ha matvrå i vardagsrummet.

Därpå berättade hon, att nu var det bra igen mellan Klas, löjtnanten, och henne. Ett missförstånd från hans sida hade vållat förlovningens uppslagning. Nu skulle de eklatera omedelbart.

— Så är han mera fast.

— Det är också en synpunkt, sade Elma.

— Mycket sund, kära du. Man kan inte göra honom, eller någon karl, en bättre tjänst än att taga hand om honom.

I detsamma fick Rick sig ett gott skratt vid påminnelsen om det nattliga uppträdet, då hon i sin stora oskuld, efter en sen vandring, tagit Klas med sig upp i matsalen och överrumplats av Elma mitt i kaffeserveringen.

— Minns du hans snopna min?!

Som Rick äntligen tagit adjö, ringde det omedelbart på tamburklockan. I tamburen stod ett bud från en blomsteraffär, bärare av ett ofantligt syrenträd med späda, förtidigtdrivna vitgröna blommor. Rick hade mött karlen och ej kunnat styra sin nyfikenhet, utan vänt om i trappan för att få veta vad som stod på. Det var hon som nitiskt vecklade fram den storartade busken ur oräkneliga silkespapper och vadd.

— Vad i Jesse namn, Elma? Och inget kort, inte en rad. Vem, jag säger vem skickar dig blommor i denna stil?

Elma hade redan förstått det. Inte en rad, bara denna stumma morgonhälsning. — Det är alltså så det går till, tänkte hon.

Rick bar in krukan och fann en förmånlig plats åt den vid ena vardagsrumsfönstret.

— Och du skall inte vattna, instruerade hon. Hulda, hör på! Då vissnar blommorna. Man skall lägga snö på jorden, eller små isbitar och byta om ofta. Men jag säger igen, från vem?

Elma svarade kyligt:

— Troligen från fru Pasch.

— Hon har skickat dig blommor förut, anmärkte Rick.

— Ja, jag vill minnas det.

Rick insåg fruktlösheten i att fråga mer. Denna fru Pasch, tänkte hon, skulle man ha till patient. Sådana där rika fruntimmer har alltid krämpor. Uppiggad av föreställningen om en jakt efter dylikt villebråd, sprang hon utför trapporna, medan Elma, nöjd att bli lämnad i ro, sökte svalka för sitt heta ansikte intill de bleka blomklasarna.

Och vad skulle nu följa?

En vecka gick. Hon hade sitt ordinarie arbete, därtill sammanträden, uppdrag. Från Samariten kom förfrågan om hon inte skulle vilja återinträda i styrelsen, vilket hon avböjde. En visit av Alexandra Pasch, fru Pasch i egen person, följde.

— Så förtjusande ni bor, fröken Liwin, och så förtjusande syrener. Uppriktigt sagt, styrelsen är så illa sammansatt i år. Ni minns hemmet för ogifta mödrar, som ni talade så varmt för —

— Emot, sade Elma.

— Ja, emot, det drev vi igenom i alla fall, men det har alldeles misslyckats. Ni hade således rätt, och det är väl inte möjligt att ni fortfarande är ledsen på mig, jag hade visst sagt någonting? Kom nu till oss igen! Jag brukar aldrig få nej.

— Nej, fru Pasch, svarade Elma, jag behöver alla mina krafter för att bara — nå, jag menar, på annat håll.

Ännu en vecka förflöt. Elma lade isbitar på jorden i syrenkrukan, men blommorna vissnade, dödsdömda på förhand, de blevo bruna och Hulda fick bära ner alltihop till soptunnan.

— Ja, jag behöver sannerligen mina krafter, tänkte Elma.

Eric Bourgsten hade inte hörts av vidare. Denna tystnad förstod hon ej. Hon stirrade in i ett ogenomträngligt mörker, utan förmåga att föreställa sig hur på andra sidan detta mörker Eric Bourgsten fortsatte sitt dagliga liv av telefonsamtal, order, sammanträffanden, mottagna rapporter, resor, oro för motgångar, tillfredsställelse över framgångar, en och annan scen med fru Molly Faber, som ville förmå honom till giftermål och satte krafter i rörelse, mot vilka han värjde sig med energi och med förargelse över förlorad tid. Det enda Elma slutligen hörde, var att han lämnat Stockholm.

Elma fortfor att vänta. En väntan, lik ett öra, som anstränger sig att fånga ett enda ljud ur en kör, ett brus. Till jul kom ett telegram, en hälsning. Men mörkret slöt sig om hälsningen igen, och Bourgsten förblev borta.

5.

Under denna tid var det Elma började tänka mer och mer på sitt barn.

Föreställningen om detta barn flöt besynnerligt samman med minnet av flickan i Hamburg. Flickans yttre drag hade förflyktigats ur Elmas medvetande. Hon såg endast för sig det stygga uttryck den okända haft, när de tre frackklädda männen kivats om en blomma eller en näsknäpp av hennes hand. Med sina egna drag som ung — särskilt efter en målning hon ägde — och med den fördärvade kvinnans uttryck såg Elma i inbillningen sin dotter.

Åldern stämde ju icke, först detta år skulle barnet bli femton. Men tanken att den övergivna kunde komma att gå samma väg som denna andra växte sakta upp till en tärande fruktan. Och på henne, modern, föll då ansvaret.

Så stark hade Elmas viljestyrka varit att hon i åratal lyckats hålla vissheten om detta ansvar ifrån sig. Viljestyrkan hade varit hennes stolthet. Någon gång kunde ju saknaden föresväva henne att så ha ställt för sig, att hon icke ens på det mest skyddade avstånd fått följa barnets utveckling och öden; men troheten mot den lag hon gjort sig, var starkare. Därtill kom småningom alltmer i förgrunden tanken på den ställning hon förvärvat, det anseende utåt hon vunnit: de måste bevaras okränkta. Hänsyn till det parti, för vilket hon gått in, och som kunde komma att lida ifall skandal träffade en av dess anslutna, och slutligen hänsyn till hela kvinnokåren, vars ära Elma gjort till sin, förbjödo varje sentimental svaghet, sedan tärningen en gång kastats.

Hade hon, Elma Liwin, visserligen en gång fallit djupt, såg hon dock sin skyldighet att därefter hålla fasaden ren, för andras skull, för exemplets skull.

Vid ett tillfälle hade man framför Elma omtalat en dam, ogift och av samhällsvillkor ungefär liknande hennes egna, vilken erkänt och själv uppfostrat sin dotter. Men dottern hade varit barn till en berömd person, och något av berömmelsen återföll väl på den han — ehuru själv bunden på annat håll — en gång älskat. Med denna kvinna kunde icke Elma jämföra sig. Vilken berömmelse kunde väl utgå från en liten obekant violinist, en Gavelström, anförande ett fyra mans kapell vid en surbrunn?

Dock, barnet var där.

Det stöttes bort, och trängde sig åter fram. Alltsedan Hamburgvisionen med dess brutala chock i Elmas medvetande, gav det henne ingen ro mer, som om barnet legat på lur, inväntande den stund, då krafterna att stöta bort skulle vara förbrukade. Sakta smög det sig tillbaka in i modershjärtat, som en gång drivit det ifrån sig. Okänt och avlägset — hur avlägset kunde Elma ju icke ens veta — begärde det sin plats igen.

För varje ung flicka Elma under sina promenader mötte, och om vilken hon kunde gissa på en ålder av femton, mumlades inom henne samma: Kanske? Och det var inte bara barnet som tycktes henne söka sig hem: i sin egen sorg och övergivenhet längtade hon efter den oskyldiga, den enda varelse i världen, tänkte hon, vilken ännu aldrig, åtminstone aldrig genom eget förvållande, bringat henne desillusion, vrede eller grämelse.

Efterforskningar vågade hon likväl icke göra. Hon var rädd för risken. Vad visste man? Där kunde möta budskapet om död, krossande varje hopp om framtiden; där kunde också vara vanskapthet, dåliga böjelser, fräckhet. Hon var beredd på det, och kunde ändå inte finna sig i det. Och slutligen var det barnets omgivning, den frånstötande lilla gumman i schaletten, eller andra, som kanske gjorde affär av saken, försökte utpressning, berövade henne varje lugn stund.

Elmas väninnor sade:

— Nu har Liwin en av sina värsta misantropiska perioder igen.

Andra bagatelliserade:

— Nevrasteni om våren. Elma, tag in Blauds järnpiller!

I april kom den dagen, då barnet hade fötts. För första gång på femton år fällde Elma för dess skull tårar, några få förstulna tårar, medan hon på sin arbetsplats, inne i sitt lilla enskilda rum, sakkunnigt granskade en del erbjudna spets- och broderiprover. Det var en grå dag, och hon hade också varit särskilt trött sedan morgonen.

Under den tid, hon innehaft sin nya post som en av ledarna inom den växande och välkända firma, till vilken hon under samma femton år varit knuten, hade ett avsevärt ytterligare uppsving där ägt rum. Elma hade avskaffat en viss gammalmodig slentrian och genom nya arbetsmetoder utvidgat firmans verksamhetsrayon även utom landet. Hon hade lov att helt tillmäta sig förtjänsten därav.

Men det gav henne ingen glädje. Denna dag var en tom dag, grå, livlös. Och den var barnets födelsedag.

Elma hade nästan upphört att tänka på Bourgsten mer, då han äntligen dök upp igen. Han kom till Stockholm och gjorde sig, helt enkelt för honom själv, påmind genom att ringa upp. Telefonringningen fann henne med spets- och broderiproverna framför sig. Hans röst var glad och öppen; hon förstod, att för honom var det som om han lämnat henne dagen förut: endast för henne hade de förflutna månaderna varit gjorda av dagar odrägligt långsamt framkrypande, tills tålamodet vägrat räkna in dem mer.

Hon borde genast sagt:

— Jag vill inte träffa dig mer.

Men hon sade:

— Vill du vara min gäst på en liten tidig middag. Jag tänker du är oftast upptagen på kvällen, och det betyder ingenting, tvärtom. Jag är själv överhopad av göromål och behöver mina aftnar. Men middag skall man ju alltid ha.

Med Hulda planerade hon en delikat måltid. Hon tog hem gott vin och blommor i överflöd till bordet. Hon ville inte se ut som en bortkommen ensling, som inte kan se folk hos sig, eller som hos flöristen överväger hur pass få rosor man törs köpa för att knippan i kristallvasen ändå inte skall taga sig alltför fattig ut.

Bourgsten infann sig på klockslag, trädde in och kysste med artighet på hand. Vid dager tycktes honom rummen icke alls mer likna dem han mindes, närmast med obehag, såsom en sorts allt ljud uteslutande, halvmörka grottor. God smak, dömde han nu, om också utan mera påfallande personlig prägel eller artistisk fantasi. Vinterlandskapet på väggen tycktes honom sålunda vara dålig konst — kanske en lotterivinst; men dylika bör man hellre byta ut. Gravyrerna, få och placerade på alltför långt avstånd från varandra, voro mediokra.

De två buffelhudsstolarna han lagt märke till såsom ovanliga möbler i en dams sovrum, hade nu kommit ut i vardagsrummet och bildade jämte rökbordet ett litet angenämt hörn framför en vackert åldrig bonad. Den lilla lampan med violett skärm var också där.

Det blev honom en behaglig överraskning att finna Elma fullkomligt samlad, värdinnemässigt älskvärd. De talade bankpolitik, utrikesaffärer, litteratur. I det senare var Bourgsten föga bevandrad; hon log åt hans okunnighet. Men han såg att hon fallit av och åldrats inte så litet.

Efter middagen förde hon honom till det angenäma bekväma hörnet, slog upp kaffe, försåg honom och sig själv med rökverk. Allt som behövdes till en lugn siesta efter en felfri middag. Hon sjönk ned i den ena av de stora stolarna med en lätt suck och gled bort i en stunds tystnad.

Hon hade inte mycket sett på honom, inte ens förstulet, anmärkte han för sig själv, inte som man ser då man observerar. Dock var hon medveten, utan att han anade det, om varje hans rörelse. Hon behövde inte sina ögon för att vara viss om, att han å sin sida betraktat henne med nyfikenhet och avvaktande, och småningom med en stigande, litet förbryllad aktning. Hans tonfall röjde honom: han hade icke väntat sig hennes fattning och artiga jämvikt! ... Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande intresse och om den undran, som först fört honom till henne.

Inte heller behövde hon sina ögon för att veta hur han förde cigarren eller med pekfingret slog av askan, hur han emellanåt smålog, ett leende som klädde honom och som han visste bruka.

Ja, hon förvånade honom. Han frågade sig vad som vunnit honom åt henne från början. Skönhet var det ej, eller pikanteri, eller utmaning. Något var det ändå, och något av det fanns kvar, det märkte han. Han tänkte: — Hon har rätt, då hon säger sig icke vara, eller ha varit, lik de vanliga kvinnorna. Och detta, att hon vid deras senaste sammanträffande tagit ett initiativ, så oväntat närmat sig, tvungit sig på honom, det misshagade honom icke längre — lika litet som det längre väckte någon medömkan hos honom. För sitt förfärliga medlidande hade han lyckligtvis inte vidare bruk.

Det for igenom honom: skulle han erbjuda henne giftermål? Han drogs med svårigheter att ordna sitt hem i Göteborg, och det var också hans mors önskan att han gifte om sig. Elma skulle bli en utmärkt värdinna och, i motsats till den första hustrun, bli honom trofast, det kunde han inte tvivla på. Skulle han alls gifta sig, måste det bli med en mogen och klok människa. Molly Faber kom inte på fråga. Hans hustru måste bli en heder för hus och släkt. Med fröken Liwin kunde man gifta sig.

Elma sade:

— Och nu, Eric, då du förmodligen snart går härifrån, vill jag säga dig en sak. Det är anledningen varför jag bett dig komma.

— Gott.

— Jag vill inte träffa dig mer, sade hon, inte så långt det kan undvikas.

— Vad menar du? ropade Bourgsten. Nu, om någonsin, då vi tyckas ha nått fram till den trygga vänskap vi väl båda önskat oss?

— Den vilar på ett missförstånd, svarade hon kyligt. Jag har inte bruk för förtroliga vänner. Du råkade en gång komma mig litet för nära: det är skälet varför jag nu behöver avlägsna dig.

— Kära, bad han och grep hennes händer, säkert kan du inte vara en lycklig människa, som talar så. Låt mig hjälpa dig. Jag tror mig förstå dig mer än du vet.

— Du förstår ingenting, sade hon och gjorde lös händerna.

Den blick hon riktade på honom, fast och avog, hade han inte mött förut.

Han sade:

— Du höll ändå av mig!

— Kanske, några dagar. Det var i så fall ett felgrepp, ett misstag, och jag tycker inte om att konfronteras med mina misstag.

Det återstod honom endast att resa sig och taga farväl. Elma följde honom icke ut i tamburen, men när dörren slagit igen efter honom, gick hon liksom förra gången till fönstret och såg, dold bakom gardinen, hur hans bil svängde om gathörnet ett par huslängder bort, medan han halvt vände sig om och gav en blick tillbaka, innan han försvann i den emaljklara våraftonen.

Elma lät fönstret stå öppet. Röken skulle ut, och med den ut den korta stunden, vars ringaste moment hon så girigt inregistrerat, den ömkliga segerstunden, triumfen — och med den också det sista av honom, som hon älskat, efter vilken hon sträckt sig i stumt hopp, och som hon slutligt unnat sig att få triumfera över.

För den smälek han skänkt henne, hade hon givit smälek igen, det kunde hon inte tvivla på: en fort glömd liten smälek, det var troligt, en smälek han inom kort skulle le sitt lilla klädsamma, vinnande småleende åt. Sak samma! Det var gjort. Och han var för alltid utesluten ur hennes tillvaro.

Men på kvällen grät hon länge. Aldrig förr hade hon så givit efter för forsande tårar. Det lindrade, det behövdes, men ändå var smärtan kvar. Hämnden var ingen balsam. Hon kastade sig fram och tillbaka, steg slutligen upp igen, gick genom rummen, ut i rummet som stod tomt efter Rick. Till och med Rick kunde hon sakna.

Hon tänkte: — Jag är ensam, förskjuten, att gråta och vaka i hela denna stad! Fönster vid fönster på husfasaderna, så långt hon såg, tycktes de henne alla värna blott ro och vila. Men genom hennes fönster borde lågor slagit ut. Hon kände icke, kunde icke räkna, ville icke veta av alla, som i likhet med henne genomlevde också denna natt med ögonen vidöppna.

Klockan två stod Hulda i dörren, hon hade hört fröken gå i våningen och blivit orolig, fröken var värre än eljest denna natt, föreföll det henne, och hon hade slutligen tassat fram i nattröjan och en kjol.

— Men vad i Herrans namn, fröken?

— Ack, kära Hulda, vet Hulda vad ett hysteriskt fruntimmer är för något?

— Det skall väl vara någon galenskap i så fall, svarade tjänarinnan trumpet, missnöjd med tårarnas förödelse i denna sena timme.

Hon tog fram ren näsduk, föste Elma i säng, stoppade om täcket och vände med små vresiga knytnävspuffar på kuddarna i sängen.

— Fröken är för enslig, sedan fröken Brunjohann flyttade, det är hela felet. Fröken skulle skaffa sig katt eller hund.

Elma skakade på huvudet. Det var skönt med Huldas omsorger, och hon lät denna badda de svullna ögonlocken. Men hon tyckte varken om hundar eller katter.

Hulda sade:

— Eller ett fosterbarn. Fröken, som har god råd.

6.

Sedan sov Elma gott resten av natten, och när hon om morgonen vaknade med en känsla av utsövdhet, ilade det i henne av glädje. Någonting låg framför henne, äntligen hade det kommit! Bourgsten var glömd, glömd den futtiga lilla hämnden, glömd all inbillad förbannelse.

Hon skyndade ut till Hulda:

— Hulda gav mig den bästa idé. Hur har ingen tänkt på det förut? Jag skall taga mig ett fosterbarn.

Hulda hade också sovit och mindes inte mer så noga vilka hjälpmedel hon tillgripit för att få ordning på fröken. Men då fröken, vid åsynen av hennes reserverade min strax förklarade, att något nyfött eller spätt barn inte alls kunde komma i fråga, utan närmast en halvstor flicka, cirka femton år, blev också hon intresserad.

— Tänker fröken annonsera?

— Nej. Jag känner till ett barn, som jag kommit att tänka på, och jag skall höra mig för om henne.

På hemväg från arbetet den dagen gick hon in i en juvelerarbutik och köpte en minnesgåva till Hulda. Hon ville göra glädje. Kanske vände hennes liv nu till sist i ny riktning, så att misslyckandenas och misstagens tid definitivt blev förbi.

Elma satte sig snart i rörelse. Redan några dagar efter överläggningen med Hulda, var hon på väg till barnmorskan, i vars hem hennes dotter fötts. Under åren som sedan gått, hade hon väl emellanåt, ehuru ogärna, kommit att gå förbi huset; hon hade sett att den lilla plåtskylten i porten var kvar, ehuru alltmer anfrätt av rost. Huset låg vid en tarvlig gata, och som småningom blivit allt tarvligare, med bottenvåningarnas små lägenheter ockuperade av lumpaffärer, verkstäder eller särdeles oaptitliga små mat- och ölställen. Allt här föreföll dömt att snart rivas ner för att ge plats åt luft och dagsljus, åt nya, ljusare och snyggare byggnader, liksom redan skett med huskomplex runtomkring. Barnmorskans gråbruna hus med fläckig, brusten rappning låg kvar likt en relikt från tider av dolda gärningar, av viskande i oupplysta trappor, av överenskomna knackningar på smala gammaldags dörrar med nyckel på insidan.

Genom porten sågs liksom fordom en liten trädgård, frun hade alltid givit det namnet åt den lilla jordlappen med två gamla höga träd, vilkas magra kronor strävade upp ur brunnen av murar, samt resterna av ett lusthus. Inackorderingarna inbjödos att slå sig ner där, om vädret eller årstiden så medgåvo, och husets ordinarie invånare kastade nyfikna, lystna blickar dit ner, i hopp om att upptäcka eller utläsa skändliga hemligheter.

Elma gick uppför de två trapporna och drog i dörrens klocksträng. Efter en stund öppnades och en gumma stack fram ett ansikte med misstänksamt uttryck bakom glasögonen.

— Känner fru Gustavsson igen mig?

— Nej. Mina ögon är så dåliga.

— Kanske fru Gustavsson har anteckningar över dem som bott här under tidernas lopp?

Bevares, nej, anteckningar hade hon aldrig fört. Här kom så många, både fruar och fröknar, det var omöjligt hålla reda på alla. Och vad beträffade dem som togo hand om barnen, de små kräken som skulle utackorderas, det var än den ena, än den andra. Nej, nej, här funnos inga upplysningar att få.

Men Elma satte foten intill dörrposten och vek ej. Hon sköt undan gumman och tvang sig in.

— Vad springer fröken här för? Jag får bara obehag.

Elma svarade inte. I handen hade hon en hundrakronorssedel i beredskap och hon lade den mittpå bordet, så att den ej skulle undgå ens gummans dåliga ögon. Hon var beredd att plocka fram ännu en sedel, om det behövts. Men nu visade det sig, att fru Gustavssons minne vaknat, hon smålog mot sin en gång deklarerade favorit, och inom några minuter hade Elma namn och adress på den kvinna, som burit bort den nyfödda: en fru Asp, en plåtslagares hustru.

— Lever hon ännu? frågade Elma. Hon föreföll gammal.

— Jesses ja, visst lever hon!

Elma tordes inte fråga om även barnet levde.

Fru Asp skulle bo på Söder. Elma begav sig nästa dag ut till en av de gamla stadsdelarna där, också dömda att någon snar dag försvinna, eller förändras. Det var små stugor, ett gytter av små gårdar med klädstreck och ibland en liten terrass över branterna, med bänk och med tulpaner om våren, ringblommor litet senare, eller några potatisrader.