Fröken Liwin

Elma trädde in i en farstu, därifrån två dörrar förde till två lägenheter. Allt gav intryck av långvarig vanvård; lukten av fattigdom, skämda födorester, aldrig tillräckligt ofta ombytta kläder, hade genompyrt hela huset sedan generationer tillbaka. Vid hennes knackning på den ena av dörrarna, visade sig en osnygg yngre kvinna.

— Fru Asp?

— Det är jag, svarades.

— Nej, det skulle vara en gammal människa.

— I så fall är hon död. Det är väl min mans mor frun menar. Barna har kvar gården efter henne.

— Barna? Var det inte fosterbarn också? frågade Elma bävande.

— Dom skulle väl inte ärva? svarade kvinnan vresigt.

Motvilligt steg hon åt sidan och släppte in Elma i rummet. En avskyvärd osnygghet tycktes denna råda där, hon undvek att se sig omkring. Kvinnan gjorde inga ursäkter för rummets tillstånd. Också denna dag hade Elma haft en hundrakronorssedel i beredskap, hon lade den på bordet, bland odiskat porslin.

— Jag kommer från fru Gustavsson, sade hon, och önskar få upplysningar om ett flickebarn, som lämnades hit för femton år sedan, och som efter fru Gustavsson skall ha fått namnet Mathilda. Pengar betalades i ett för allt och utan villkor. Det är inte meningen att begära någon redovisning, tillade hon.

— Då kan jag ge besked, svarade kvinnan. Den ungen minns min man mycket väl. Att det var bättre mans barn förstod hans mor genast, för det kom en fru ett par månader senare och hämtade flickan i vagn och begärde inte ett öre tillbaka hon heller. Nej då, det var bara att komma i väg fort nog.

— En fru?! upprepade Elma. I vagn? Hur såg den frun ut?

— Det vet jag inte. Men hon nästan grät över flickan, det har jag hört, så det var nog modern, fast hon kanske inte lämnade sitt rätta namn.

— Så hon lämnade ändå ett namn?

Utan tanke på dess smuts, sjönk Elma ner på en av rummets stolar. Kvinnan gick bort och rotade i en byrå, och strax därpå låg ett gulnat papper i Elmas hand. Hon tordes ej strax se på det, hon fick ingenting visa av sin upprördhet här inne. Hon pekade blott på sedeln bland tallrikarna, böjde på huvudet och gick med papperet hårt kramat i ena handen.

Så var hon då framme! Vilken oförklarlig historia dolde väl kvinnans ord? Vad var det för människa, som hämtat barnet, i vilken avsikt, till vilken framtid? Elma stack ned det solkiga papperet i sin rockficka, alltjämt med handen sluten om det. Hon gick rakt fram, hon hittade illa eller icke alls i dessa trakter; hon återfann sig själv först vid slutpunkten för en spårvägslinje. Förbi henne kom en tom bil; hon tog den. Det var afton, och när hon kom hem, gick hon till sängs.

— Jag är sjuk, tänkte hon, jag måste vara sjuk; jag tål ingenting numera ... Det föreföll henne att hon knappast andades, och dock var allt inom henne idel smärta, den ringaste rörelse, hjärtats snabba slag, allt var kval.

Hon hade icke föreställt sig att det skulle vara så oförklarligt uppslitande att stå vid målet.

När Hulda kom in med te, förskräcktes hon och ville skicka efter läkare, men Elma förbjöd det. Hulda tvang i henne teet. Sedan vilade hon igen, hon väntade på att vara säker om att icke bli störd mer, varken av telefon eller Huldas välvilja. Så vågade hon slutligen veckla upp papperet och läste:

Härpå följde adress samt, likt ett postskriptum, eller uttryck för en tanke som i sista minuten fallit denna fru Murius in, försäkran att barnet hos henne skulle få kärleksfull vård. — Genom mig, stod där, så länge jag lever, skall barnets mor alltid kunna återfinna det.

Elma lutade sig över detta papper med dess lukt av den olustiga bostaden, av byrån där det legat så många år. En ohygglig snyftning skakade henne; gråt var det ej. För detta hade hon icke tårar mer.

— Mitt barn, viskade hon i den tysta natten, som så ofta fört till henne onda syner, hat, fruktan, som väckt upp spöken ur det förflutna och tvungit henne till utmattande strid mot det obefintliga, som fyllt henne med fasa för en ensamhet hon var dömd sjunka allt djupare ner i.

Äntligen bar den barmhärtigt till henne levande verklighet, eller åtminstone hopp om sådan.

7.

Elma sträckte ut tentakler, ehuru ännu försiktigt. Detta namn, Murius, var henne ju icke främmande. Förebärande att hon handlade i annan persons namn, lät hon genom den jurist, som hon vid olika tillfällen brukat konsultera för sina affärer, efterhöra vilken familj med det namnet, som kunde tänkas vara den rätta. Efterforskningarna ledde snart till mål och upplysningarna blevo goda. Konsertmästarens voro välaktade, de levde i små villkor, hade tre söner samt hade i hemmet upptagit en fosterdotter.

Men Elma ville veta mer. Hon drog sig ännu för personlig kontakt med dessa främmande. Välaktade sade henne för litet. De kunde likväl vara ogrannlaga och draga slutsatser, som icke fingo dragas, om nu fosterbarnet efterhördes. En musikerfamilj? Elma tycktes detta icke förtroendeingivande nog, och särskilt var tanken på frun i huset henne emot, denna dam som fört bort hennes barn i vagn, liksom ett fynd. Det måste vara en impulsiv person, kanske lika mycket nyckfull. Vad låg bakom allt som skett?

Turen gynnade Elma. Vid ett tillfälle råkade hon samman med en regissör vid Operan och begagnade tillfället att fråga honom vad han visste om konsertmästare Murius och dennes närmaste.

— Vänner till mig har talat om honom, sade hon.

— Det förvånar mig inte, svarade regissören. Gubben Murius är en hedersman och ett original.

Detaljer meddelades. Gubbens utseende sades vara av den mest antikverade modell, med halvlångt hår över kragen på en evig bonjour, med kutig rygg, frånvarande blick innanför en pincené med snodd bakom örat. — Nuförtiden, sade regissören, då musiker ser ut som ingenjörer, tandläkare eller löjtnanter.

Gubben hade varit vid Operan mer än halva sitt liv, och var gång ett nytt större verk övades in, slog det inte fel: Murius gick upp till chefen, alltid till chefen personligen, och lade högtidligt in om avsked, försäkrande att han omöjligt skulle kunna sköta sitt parti ordentligt. Cheferna, den ena efter den andra, hade klappat honom på axeln och bett honom vara lugn, och Murius hade då stått där, mycket handfallen, i högsta grad vördsam, vridande sina små händer om varandra som om han torkat dem, och inom sig fortfarande rov för sin ruelse. Ty ehuru chefen alltid, vem han än varit, stod för konsertmästaren som toppen av allt fint och förnämt, inbegreppet av storhet och den viktigaste person i Sverge, ansåg gubben ändå innerst att dessa chefer icke det minsta begrepo sig på vad musik verkligen är och alltså omöjligt kunde avgöra vad han själv dög till. Där stod han, sliten invärtes, tills höga vederbörande sade ifrån: — Seså, min bästa herr Murius, saken är klar. Och gubben återtog då sin plats i orkestern, där han var en bärande kraft.

Mer fick Elma dock inte veta där, och gubben själv var vad hon brytt sig minst om. Hon kunde icke hålla tillbaka en för henne pinsam bild av bohemmiljö, där natt gjordes till dag och dag till natt, där barnen lämnades vind för våg, där skulder icke betalas och där frun anlägger ett exotiskt yttre, italienskt eller spanskt, med drapering i brokiga, skrynkliga schalar.

Hon begav sig till gatan, där de bodde, gick förbi huset, ett ordinärt Östermalmshus av den äldre och enkla typen. Gatan hörde icke heller till de mera fashionabla. Hon trädde in genom den olåsta gatudörren, gick långsamt uppför trapporna, sökande en dörrplåt med namnet hon ville se. Det hördes musik inifrån våningen och sedan ungdomligt skratt, men ingen visade sig och hon gick ner igen. Allt hade varit banalt och så litet belysande som möjligt.

Hemma förfrågade sig Hulda:

— Nå, fosterdottern då?

— Ännu hör jag mig för, svarade fröken Liwin.

Hon kunde inte bestämma sig; så nära målet som hon nu var, skrämde det henne med ens att bestämma sig. Hon måste finna en form för närmandet, så att inga elaka förmodanden väcktes, ingenting föreföll sökt eller framkallade konflikter. Pengar var hon beredd att utbetala, men hon ville ej utsätta sig för ocker. Och djupast fruktade hon ännu att barnet själv för henne kunde bli en besvikelse — den sista, och som hon icke trodde sig om att överleva.

Ännu var det henne nog veta, att barnet fanns, det levde; ännu bar det alla ljuva möjligheter för henne inom sig. Ännu ville hon dröja i hoppet.

Det blev maj och luft över staden. Inte bara den vanliga luften, den vanliga blåsten, sur om hösten, stickande om vintern, dammig om sommaren, nej, det var den riktiga vårblåsten, skarp och rask och ivrig, så att flaggdukarna smällde i kapp, som skott, en glad, oregelbunden, lössläppt skottlossning. Och ute i staden voro vagnar synliga, fulla av nybakade studenter och studentskor, litet frusna och blå om näsan, utan kappor eller rockar, ty då skulle blomsterfirningen inte synts, men muntra ändå.

Denna vår tog bland många andra också generalkonsul Paschs ende son studentexamen.

Det var en händelse. Vilken studentexamen! Inte just mer lysande än det jämna flertalets, enligt lärares och censorers åsikt, men enastående i den ståtlige generalkonsulns och den sköna Vita papegojans ögon. Den dagen skrev en stolt far ut en vacker check, ställd på studenten Alexis Pasch; en lycklig mor väntade i sin bil studenten, sedan hon sett honom kransas, omfamnas, begravas under blommor och slutligen hissas av, som det tycktes henne, skaror av kamrater, beundrare, väninnor. Alexis ägde redan käpp, cigarrettetuier, pärlor på skjortbröstet, guldkronometer, resväska, vapenring. Fru Alexandra hade likväl lyckats pressa fram idén till en ny present: en plånbok av dyrbaraste kvalitet, avsedd till förvaringsrum för checken, som skulle möta honom vid hemkomsten.

På aftonen skulle ges stor middag för alla Alexis’ kamrater, och Alexis, som den gentleman han var, hade bland dessa även räknat före detta kamraten Pontus Murius, vilken eljest hoppat över en klass och var student sedan ett år tillbaka.

Om Muriusska hemmets väggar varit av glas och fröken Liwin kunnat blicka tvärsigenom dem, skulle hon kanske fått fog för sina misstankar, att detta hem icke var utan sin prägel av bohem. I salen voro samtliga familjemedlemmar samlade kring Pontus, som skulle på sen middag till generalkonsulns och som just fått sin studentfrack — en gång faderns egen bästa operafrack, ehuru detta visserligen var längesedan — ytterligare restaurerad till dagens ära.

Salen var icke längre den gamla stora salen, ty konsertmästaren hade omsider funnit att detta rum, våningens största, var det enda som verkligen konvenerade honom. Här kunde han värdigast taga emot sina elever. Rummet åt gården, där han lidit av notariernas hemkomst om nätterna, var nu beslagtaget av Pontus, som behövde avskildhet för sina studier. Så hade mor och Matti ett rum tillsammans, längst in, och mittemellan detta rum och fars stora nya, befann sig den reducerade matsalen, fasligt trång, i synnerhet om kvällarna, sedan tältsängen åt lille Libert ställts in för natten och bäddats av ett vredgat hembiträde, anskaffat vid ett uppsving i konsertmästarens elevantal kort förut.

För ögonblicket var familjen samlad mellan det ännu icke avdukade middagsbordet och fönstret, där Pontus i frack stod klart avtecknad.

Fracken var urvuxen, knän, armbågar och överhuvudtaget alla sömmar voro blanka. Fracken var omodern; den vita halsduken ren, men icke ny.

— Det syns mindre vid elektriskt ljus, sade fru Murius optimistiskt. I kväll, när de tänt, blir den bra.

— Den blir likadan, sade konsertmästaren. Jag har inte råd att hålla min son ens med en anständig frack.

— Alla frackar ser väl ut på samma vis, sade den oerfarna Matti.

Pontus bar klockkedjan av amerikanskt guld, som Garibaldi skänkt; det blev så litet för den, om man sålde den; han hade hört sig för. Men klockan kunde icke visas, ty den var bara en bucklig silverrova. På kedjan hängde berlocken med röd sten och ingraverat G, en gåva av Garibaldi till Libert. G skulle betyda »Gud vare med dig», hade Garibaldi sagt, och det kunde passa nu, tänkte Libert, avhändande sig för aftonen sin skatt.

Matti hade tvättat och borstat Pontus’ hår. Modern hade hällt på honom ett par droppar ur en parfymflaska, Iris Blanc, som stod på hennes toalettbord sedan man mindes ej när. Den hade varit en gåva av konsertmästaren i en ljus stund, och hon var rädd om varenda droppe.

Pontus såg på sina fötter.

— Finns det verkligen inte i hela huset ett par bättre skor? frågade han.

Fru Murius räknade i portmonnän.

— Gå ner i skobutiken i hörnet, min gosse, och prova ut ett par. Lack! Vackra skor gör så mycket till klädseln, sade hon. Men köp förståndigt.

Själv var hon i tofflor, det var en besparing, och i den outslitliga gamla kinesiska nattrocken, omfodrad, omkantad, ännu helt prydlig; den sparade också in mycket kläder, när hon bara gick inomhus. Hade fröken Liwin fått se denna nattrock skulle hon i hast kunnat taga den för någon spansk schal eller annan utklädnad med kulörta blommor och fåglar. Men den var fru Alices pålitligaste trotjänare.

Medan Pontus var nere och köpte lackskor, skulle Elma fått se trotjänaren röra sig ganska livligt, följande husmoderns alla livliga rörelser för att få en smula ordning igen i den alldeles för trånga salen, där pianot var belamrat med Mattis noter och Liberts privata ägodelar, stolarna med Mattis skolböcker och under arbete varande nya sommarklänning och mycket annat.

Rätt snart var emellertid ordningen återställd, och Pontus kom äntligen i väg, i blänkande och trånga pumps, litet dyrare än fru Murius beräknat, och vilkas omisskännliga färskhet ytterligare fördunklade frackens kläde.

Matti sade:

— Libert, vi går och ser på, utifrån.

Matti hade varit vid läroverkets gård, när Alexis kom ut som student, och hade till och med haft blommor med sig. Men hon vågade sig aldrig fram. Där voro så många andra, och hon hade icke träffat Alexis, annat än helt tillfälligt, sedan den kväll då han bjudit henne på teatern. Hon hade förstått att hennes uppträdande där möjligen inte varit vad han väntat eller fordrat: hade han inte rentut måst påminna henne om att sitta mera passande? I varje fall hade han icke bjudit ut henne mer och inte heller tyckts behöva anförtro henne något, ledsnad eller missnöje, ty han hade sedan dess hållit sig borta.

Detta var intet skäl att älska Alexis mindre än förut, och Matti hade inte svikit. Luftgossen, barndomens lille Elias, var så gott som bortglömd och många andra barnsligheter med honom; men Alexis släppte hon inte ifrån sig. Och det hade mycket att ge henne; än räddade hon hans liv, än hade hon blivit oerhört rik, men generalkonsulns fattiga, och hon gav honom allt hon ägde. Småsaker, dylikt gör man ju gärna! Och ibland tänkte hon sig också, att han blev sig lik igen som förr, då han och hon gömde sig i sommarhuset bakom de nedrullade vita gardinerna, eller sådan han ännu varit då de strövat ute under de falska stjärnorna. Han hade ju sagt att han alltid skulle tycka om henne.

Libert och Matti gingo nu Floragatan upp.

Utanför Paschska huset blommade små mandelträd, inga blad, bara blommor, skära som en soluppgång. Uppför husets väggar slogo de fina slingerväxternas små späda blad ut, svagt brunlila. Längs gallret åt gatan voro gräsremsorna fullkomligt färdiga och gröna. Inte ens runt kungliga slottet fanns något så vackert. Där inne, hos Paschs, pågick nu middagen som bäst, ingen människa syntes utifrån. Men Matti visste hur matsalen såg ut, vitt och guld, och hon kunde utmärkt tänka sig det hela, med obegripligt god mat.

Libert och hon gingo vidare, arm i arm. Vinden friskade i bra och papperslappar flögo omkring på de breda avenyerna. Men syskonen kurade ihop sig och trivdes inte så illa med blåsten.

— Minns du, när du var kär i Alexis? frågade Libert.

Stackars lilla dumma bierfilare, som trodde att det han inte dagligen hörde talas om, det fanns inte mer!

— Jag är det fortfarande, svarade Matti.

— Än han då?

— Asch. Det har han väl aldrig varit.

Libert begrep ändå ett och annat. Asch, det betydde: han gör som han vill, vad hör det hit? ... De vände och kommo tillbaka till Floragatan, och i den eleganta marmorportalen, ända ut på den smala lilla terrassplanteringen, syntes nu några av de inbjudna, rökande i det fria. Middagen var slut, man hade hunnit till kaffet. Libert och Matti gingo över på andra sidan gatan, de ville inte vara oförsynta. De tittade bara litet i smyg; Matti såg den unge värden, Alexis, bland de andra. Och ehuru avståndet var tämligen stort och det började bli skumt, kunde hon inte låta bli att se, att det inte alls var som hon påstått, utan tvärtom: det var en ofantlig skillnad på frack och frack.

Det mörknade, men hon ville inte gå hem.

— Vet du vad, Libert, sade hon, det är inte alls så roligt att vara kär som du kanske inbillar dig.

— Jag inbillar mig ingenting, svarade bierfilaren.

— Svara inte så fånigt. Ibland är jag så ledsen, att jag inte bryr mig om någonting, och i kväll är det just så. Jag önskar jag kunde gråta.

Libert funderade länge.

— Ska vi gå förbi där en gång till? föreslog han.

Så gingo de åter förbi, först fram och sedan tillbaka. Men alla Alexis’ gäster och han själv hade gått in igen, porten var stängd, och inne i rummen strålade kronorna. Festen pågick och skulle förmodligen ännu pågå länge. Syskonen gingo helt tysta förbi. Matti sträckte bara ut ena armen och rörde litet vid terrassens järngaller och vid den allra yttersta kvisten av ett av mandelträden, som vuxit litet för långt åt gatan.

Nästa dag berättade Pontus vid frukostbordet att festen för honom ur vissa synpunkter blivit en särdeles lyckad afton. Alexis hade fört honom litet avsides och frågat hur det egentligen stod till med hans ekonomi: — Säg rent ut, begärde han, och Pontus hade icke funnit något skäl dölja att det var smått för honom. Han berättade icke för de sina, att den antikverade fracken troligtvis haft sin roll att spela och dragit till sig Alexis’ ömkan. Litet senare, sade han, hade generalkonsuln också fört honom avsides och sagt att han vore villig bistå honom med hjälp till studierna, i form av lån. Han gjorde det för sin sons skull, på dennes stora dag, på dennes begäran.

Matti fick tårar i ögonen, med ens kunde hon inte hindra det. Hon kom ihåg guldfiligrankorset, som Alexis sagt till sin mor att hon skulle ha. Ingen kunde vara mer god än han.

Hon trotsade Pontus’ avkylande min och frågade:

— Hälsade han inte till mig?

— Han bad om sin vördnad hem, när jag gick, svarade Pontus. Du kan taga åt dig vad du vill av den vördnaden.

Libert frågade intresserad:

— Säger man så? Vördnad?

— Ja, om man är välryktad. Och nu, sade Pontus och skrattade ganska ampert, är Alexis min beskyddare och mecenat. Det är en ställning, han är klippt och skuren för. Men hans vördnad för familjen torde nog vara därefter.

Det förstodo de alla, utom Matti, men hon hann inte mer än öppna munnen, förrän Pontus täppte till den igen:

— Inbilla dig bara ingenting, kära Matti. Alexis har minsann trampat ut barnskorna.

Fru Murius och Matti dukade av, och Matti kysste sedan sin mor, innan hon ilade till skolan igen. Det behövdes mer än vanligt denna morgon; hon var inte det minsta gladare än hon varit kvällen förut. Fru Murius såg det, och hon anade orsaken; hon smekte flickans kind med särskild ömhet.

— Nu växa de upp, tänkte hon, och få våra sorger, de storas sorger, och man kan göra så litet för dem. Ett finger som gör ont, det kan man blåsa på; en barnabedrövelse kan man sjunga bort. Men den tiden kommer, då de liksom måste födas en gång till, till eget medvetande om det, som är värt att vinna och det, som måste försakas. Och där räcker ingen modersfamn att ge nyckeln till gåtorna. Det gäller att vilja och välja på eget ansvar och egen risk, och att härda själen själv. Stackars min lilla Matti, stackars min lilla Sälv!

8.

Det ringde på tamburklockan, det var ett brev till fru Alice Murius, ett brev sänt med särskild budbärare, icke med posten.

Fru Murius satte på glasögonen, öppnade kuvertet och läste, och vid läsningen blev hon helt blek, måste sedan sätta sig på närmaste stol och gömde en stund ansiktet i händerna. Väl att hon åtminstone fått vara alldeles för sig själv, då denna jobsposten kom.

Det var likväl ett mycket artigt brev. Fröken Liwin, Elma Liwin, en personlighet, om vilken det föreföll fru Murius att hon hört talas, eller vars namn hon kanske sett i tidningen, skrev att hon fått i uppdrag att förhöra sig om flickebarnet Mathilda, av okända föräldrar, vilket barn fru Murius skulle avhämtat från dess utsedda fostermor, en fru Asp. Barnets mor önskade nu livligt komma i förbindelse med sin dotter och ville i framtiden sörja för det och leda, eller låta leda dess uppfostran.

Fröken Liwin, såsom ombud för modern, och då denna alltjämt ville förbli okänd, anhöll om att få göra fru Murius ett besök på dag och tid det passade denna.

Då konsertmästaren kom hem från repetition på Operan, stod hans hustru emot honom redan i tamburen, förgråten. Gråta hörde icke till Alices vanor eller metoder, och konsertmästaren, som redan förut befann sig mycket ur gängorna, förskräcktes. Hon lät honom läsa fröken Liwins brev, och han stod handfallen.

— Har jag inte redan förut mer än nog, vafalls? vädjade han. Denna Liwin, hin håle tage henne!

Fru Alice borde lagt märke till att något redan förut tyngde hennes man, i synnerhet då han direkt anspelade på det; men hon var fortfarande med sina tankar i brevet. Mycket nervös rev han i sina grånade glesa små lockar: Vem var denna Liwin? Och var inte Matti hans barn, hans andas barn, en musikalisk flicka med temperament? Hade inte brödet alltid räckt åt henne också? Och kläderna?

Det kunde inte Alice förneka. Hur hon än ordnat, hade ju alltid mat kommit på bordet åt alla, och något så när kläder hade de fått, och litet roligt ibland också.

— Skall Matti härifrån? ropade herr Murius.

— Modern har väl sin rätt.

— Det är för mycket på en gång, sade han, för mycket på en gång för en utsliten man! — och det började sjuda i honom att se, att hans hustru var förkrossad endast för Mattis skull, utan att synas tänka på hans bördor.

Samma dags förmiddag hade han varit uppe på kansliet hos K. Operans chef och definitivt lagt in om avsked. Han visste bättre än någon operachef att hans krafter minskade, värken i armen avtog ej, fingrarna blevo stela. Någon skam för K. Hovkapellet ämnade P. A. Murius inte bli; han var en man i en farlig ålder, sextiotvå, sextiotre; den som kommer igenom det riskabla passet kan prisa sig lycklig, om han nu har benägenhet att prisa livet som en lycka! Men många bli efter och hamna under gravkullen. Då är det bäst och hederligast att i förväg dra sig ifrån en plats, där dylikt brått dödsfall kan komma olägligt, såsom strax före en viktig symfonikonsert.

Herr Murius hade inte varit utan att tänka på de sina. Nu, resonerade han, är min käre, präktige son Roland sin egen försörjare i Amerika och skickar till och med hem några dollar då och då, senast till sommartyg åt Matti. Den flitige Pontus får ett studielån, generalkonsul Pasch snålar nog inte. Den lille bierfilaren står redan vid sexton år på vippen att söka anställning i ett litet kapell på ett litet musikkonditori, just vad jag väntat och hoppats av den snälle klene gossen. Återstår bara att ge dem tak över huvudet för en tid ännu, och så mat, och Mattis skolgång, naturligtvis.

Men han hade icke tänkt på hemmets börda för Alice, när En annan inte kunde trivas, och inte heller på att Alices ögon började bli alldeles för svaga för den petiga porslinslagningen. Inte heller föll det honom in, att kanske inte elever skulle strömma till som de borde, då han, Murius, troligen ett av Europas finaste musiksinnen, erbjöd undervisning.

Så hade han då stått inför sin chef, och för första gången på trettio år hade denne icke svarat med att bedja honom skynda tillbaka i orkestern, utan sagt:

— Det gör mig ont, konsertmästare Murius, men om det verkligen är ert allvar?

— Jag är ingen skämtare, svarade Murius.

Och efter blott få ytterligare ord av beklagande och erkännande från chefens sida, hade saken varit klar. Från och med instundande höst skulle konsertmästare Murius aldrig mer behöva oroa sig över att inte hinna i tid till sin post.

När han trätt ut i det fria igen, hade han känt en förfärlig förtvivlan. Alltså, inte vidare hit, inte mer in genom denna kända port, inte mer halvspringa genom de kända nakna grå korridorerna. Aldrig mer sitta halvkvävd av ångest att allt skulle gå sönder för att sedan, räddad i sista ögonblicket, falla in precis där han skulle, när orkesterns samstämda brus fyllde den stora salongen. Vilka minnen den rymde! Vilka världsberömdheter hade icke stått på denna scen, medan han, gömd, okänd för flertalet, lyssnat, hört och bedömt berömdhetens rätta halt! Slut och förbi.

Han hade tagit spårvagnen och åkt hem; det var nödvändigt. Och nu stod han och höll i fröken Liwins brev, om vilket han inte på minsta vis begrep hur det borde behandlas. Han slängde det då åt sidan och berättade i stället vad som en timme tidigare passerat på Operans kansli.

Han hetsade upp sig:

Sannerligen, det var första gång på trettio år, som han till svar fått ett blott och bart: Var så god, mycket beklagligt, adjö. Kanske hade de redan länge gått och tänkt, där borta: Bleve man bara av med den där gamla strunten snart! De vet ju inte ens vad en musiker vill säga, ropade han. Jag borde ha gått för länge sedan. Ännu i fjol, när jag sa ifrån, höll de mig kvar. Minns du det, Alice?

— Jag minns, svarade hon ut i luften.

Herr Murius såg på sin hustru.

— Vad är meningen! ropade han. Du ser ut som om du tänkte på annat!

— Det har blivit så mycket att tänka på, svarade hon.

— Vafalls? skrek han. Mycket att tänka på? Jo, det vill jag lova. Men vem är det, som har fått mycket att tänka på? Begriper du inte vad detta här betyder för mig?

Det begrep hon nog, vad det betydde, både för honom och för dem alla. Hon tog upp fröken Liwins brev från golvet, det hade blivit skrynkligt och hon slätade ut det, men hon fann fortfarande inga stärkande ord, sådana han begärde.

— Har jag ingen hustru mer?! ropade herr Murius och slet sitt hår, hytte med armarna upp och ner. Är det fortfarande det där fördömda brevet, som upptar dig? Med det blir det väl alltid råd.

Trött av sinnesrörelse sjönk han slutligen ihop på sin soffa. Fru Murius vaknade nu till insikt om sin plikt, pysslade om honom och svepte en filt omkring honom. Han orkade inte lida mer för resten, natten förut hade också varit särdeles infernalisk. Hustrun strök svalkande över hans panna, och efter en stund sov han ifrån hela eländet.

Begagnande denna frist, besvarade fru Murius strax fröken Liwins brev och utsatte, såsom önskats, dag och tid för sammanträffande. Det var ingenting att skjuta upp, bäst var att möta vad som hända skulle utan prut.

Herr Murius sov; Matti kom hem från skolan och tog itu med den halvfärdiga sommarklänningen, inköpt för Rolands pengar. Fru Murius såg att flickan förteg något.

— Vad är det, min Matti?

— Hur så, mamma? Ingenting.

Efter en liten stund sade hon:

— Roland skulle vara här.

Ja, Roland skulle behövts. Inte bara hans klänningstyg, utan hans egen närvaro, hans beskydd, hans trygga ord för Matti, hans stöd för modern. De visste det båda två och smålogo litet åt varandra med en nick, men var och en behöll likväl sin egen hemlighet.

Matti hade mött Alexis ute, det var hennes hemlighet. Han kom upprymd och glad, och han hade verkligen stannat, men bara som hastigast och för att säga adjö. Han skulle resa utomlands med sin far och mor. Det blev sagt liksom uppifrån, så högt uppifrån att det skapat ett riktigt avstånd. Matti hade sett på honom, att allt de haft för sig själva, det var borta, det var glömt, förbi, utan minsta värde mer. Och med en avskedshandtryckning, mycket flyktig och snabb, hade han gått vidare.

Matti knep ihop munnen och sydde som om det gällt en tävlan. Det hjälpte henne inte att komma ihåg Roland, då han i alla fall var i främmande land. Ingen kunde för övrigt göra ogjort, att Alexis inte ägde en tanke för henne mer.

Sedan kom Libert hem och han för sin del förteg ingenting: engagemanget till det lilla kapellet i musikkonditoriet hade gått om intet. En annan violinist hade hållit sig bättre framme. Sedan kom Pontus hem efter sitt besök hos generalkonsul Pasch, där frågan om studielånet närmare ventilerats. Det hade inte blivit något vidare stort lån och icke särskilt generösa villkor, då generalkonsuln hört att den unge mannen levde i sitt föräldrahem.

— Jag måste betala för mig där, hade Pontus sagt.

— Det kan inte bli mer än självkostnadspris, svarade generalkonsuln.

— Jag måste som student vara någorlunda snyggt ekiperad också.

Och Pontus hade haft djärvheten tillägga:

— Lade herr generalkonsuln möjligen märke till min frack på middagen här i går?

— Mina gäster, svarade den rike mannen och lät ett moln lägra sig över ögonbrynen, mina gäster är alltid klädda som man bör vara och brukar även uppträda så.

Lyckligtvis hade fru Pasch i detsamma trätt in, en mycket behaglig dam. Men inte ens hennes behag hade kommit bättre villkor åstad för Pontus. Det blev inte mer än ett helt litet månatligt apanage.

— Jag är, sade generalkonsuln, formligen överlupen av fattiga och begåvade unga män.

På detta hade Pontus vördsamt bockat sig.

Hans drömmar hade visserligen en gång sett mycket annorlunda ut, men den nya födelse hans mor tänkte på, då den unge måste lära sig vilja, välja och taga eget ansvar, den hade han redan genomgått. Han visste att hans bockning varit ett mästerverk av skyldig tacksamhet, av stor respekt för maktens innehavare och av passande självkänsla. Efter den bugningen, vilken syntes verkat väl, särskilt på den alltjämt närvarande generalkonsulinnan, voro ju hans reflexioner hans ensak.

På kvällen satte sig fru Murius till sina räkenskaper. Utan jungfru och i det fall att mannen fick tillräckligt många och inte för osäkra elever, om hennes ögon inte blevo sämre och om Libert fick arbete, samt med största sparsamhet, kunde det hela väl alltjämt hållas ihop. Men då fick det inte heller klicka på en enda punkt; inte en dags sjukdom, inga som helst små katastrofer.

Det kom för henne, där hon satt, det kunde inte göra annat, att det bästa för Matti naturligtvis vore, om hennes verkliga mor äntligen tog sig an henne och sörjde för att hon fick en god och en ordentligt avslutad uppfostran. Det hade förefallit av fröken Liwins uttalanden som om synnerligen goda villkor skulle bjudas barnet. Men när fru Murius sagt sig detta och upprepat det för sig och tuktat allt oförnuft, rann tårfloden ändå ohjälpligt upp och skymde de redan tilltrasslade kalkylerna.

I rummet, som hon delade med Matti, låg barnet stilla, men med öppna ögon. Alice gick fram till henne och strök med handen över den heta pannan. Med ett ömkligt litet kvidande grep barnet den välgörande handen och tryckte sin kind emot den.

Hon grät inte, höll bara fast. Och fru Murius såg att blicken var långt borta — full av stolthet, beslut och trots, full av frågor, omöjliga att finna ord för. Alla dessa varför, vilka var och en måste lära sig besvara själv.

9.

På utsatt dag gick Elma Liwin till det avtalade mötet med fru Murius.

I de Muriusska trapporna hade hon redan en gång smugit upp, ännu oviss, tveksam, orolig att genomskådas. Men hon hade småningom funnit svårigheterna vara mindre än hon inbillat sig. Brevet från fru Murius hade varit präglat av tillmötesgående, och varken klagan, än mindre pockande hade givit sig rum där. Möjligen en viss ton av vemod.

Dörren öppnades av en liten rundkindad varelse med vänliga grå ögon, varken gammal eller ung, föreföll det först, kanske snarast gammal med så många rynkor kring ögonen och så mycket grått i det redan avtunnade håret, hastigt hopvridet till en liten knut i nacken — ända tills leendet kom in, ty det var alltjämt ungt.

— Är detta fru Murius?

— Ja, svarade den lilla varelsen, var så god och stig in.

Det var en röst, som lät mycket vek och föga säker, när den lät höra sig omedelbart efter fröken Liwins korta, fasta fråga.

Elma fördes in i konsertmästarens stora rum, våningens mest reputerliga. Dock hade hon strax hunnit iakttaga att tamburen var hållen med ringa ordning, belamrad av lådor eller kistor, över vilka en sopborste och en icke tömd sopskyffel råkat hamna. I ett hörn lutade sig ett högt notställ mot väggen i en attityd av grotesk övergivenhet. Också i konsertmästarens rum var det si och så, med urblekta tapeter, vilka otillräckligt doldes av omaka nothyllor och bokskåp, klädskåp och ett tvättställ bakom en skärm. Över långsoffan låg en filt slängd. Genom en halvöppen dörr kunde den besökande blicka in i en liten matsal med ett stort bord, för tillfället täckt av sömnad.

Fru Murius betraktade den enkelt välklädda dam, som tog sin plats i konsertmästarens knakande korgstol, medan hon åt sig själv ställde fram en mindre stol med lyra i ryggen, en vacker pjäs, ehuru stilvidrigt överklädd med ett en gång överblivet stycke plysch. Den främmande föreföll henne respektingivande, men inte mycket inbjudande, om det gällt att förtro sina sorger.

— Jag är här, inledde fröken Liwin, på uppdrag av Mathildas mor.

— Vi har alltid kallat henne Matti, sade fru Murius.

— Nåväl, Matti. Är det en välartad flicka?

— Å, herregud! utropade fru Murius. Välartad? Hon är det tillgivnaste, mest varmhjärtade lilla liv man kan tänka sig! Och förlåt jag frågar genast, är det meningen hon skall härifrån?

— Det är meningen, svarade Elma. Det är hennes mors bestämda önskan. Om ni är fästa vid henne —

— Fästa? avbröts ånyo. Om vi alla är fästa vid henne!!

— Så förstår jag ju, fortsatte fröken Liwin, att skilsmässan blir svår. Men, kära fru Murius —

Fru Murius ropade:

— Hon vet ju inte ens av annat än att hon är vår egen.

Detta var tydligen en överraskning för moderns ombud. Hon teg en stund och sade slutligen affärsmässigt:

— Kanske var det inte alldeles klokt att låta henne växa upp i den vantron. Förr eller senare måste ju sanningen fram.

— Klokt? Det var det sista vi tänkte på.

I de orden fanns dock ingen revolt. Det fanns ingen harm eller vrede i den lilla fru Murius’ utrop eller invändningar. Elma såg på henne som hon var van att se på människor hon fick affärer att göra med: nej, här satt ingen motståndare, ingen som fullföljde egen fördel, ingen tigrinna, försvarade sin unge. Här kom endast bedrövelse till synes och något som liknade vana att mottaga ödets slag.

— Jag har inte ord nog för mitt uppriktiga beklagande, sade Elma mildare. Men i flickans eget intresse, fru Murius, inte sant, vågar jag räkna på att hon uppmanas godvilligt taga emot moderns anbud. För hennes egen skull måste alla konflikter, alla upprivande scener undvikas.

— Tar modern henne till sig? frågade fru Murius.

Elma svarade:

— Nej. Modern är — är gift och har inte tillfälle ha flickan hos sig. Det är till mig Matti skulle komma — i egenskap av fosterdotter. Det är jag, som skall se till hennes bästa, och ni kan vara viss om att jag inte skall svika.

— Vad kan modern ha emot oss? frågade fru Murius lågt.

— Modern är tacksam mot er; hon är villig ersätta varje kostnad för Matti, enligt skälig beräkning. Men fru Murius — Elma såg sig omkring, så grannlaga som möjligt, men utan att dölja antydan om att hon observerat hur smått och slitet allt syntes här: tänk framför allt på att barnet i framtiden får helt andra levnadsvillkor. Vi kan ju tala öppet. Ingenting skall sparas för hennes del, hädanefter.

— Det är vad jag förstått, svarade fru Murius ännu lägre.

Hon måste minnas härvan av kalkyler, hon aldrig rådde på. Samma morgon hade en av konsertmästarens säkraste elever slutat, då lärarens humör gjort lektionerna omöjliga. Och ögonläkaren hade sagt henne själv föga hoppingivande saker. Under alla förhållanden var det tydligt att Matti, om hon stannade i hemmet, måste sluta skolan, och det var ju galet nog.

Elma Liwin sade:

— Jag har tänkt, att börja med, taga henne med mig utomlands för sommaren. Det bör ju för Matti bli en stor och kanske efterlängtad upplevelse.

— Det bör det nog, svarade Alice Murius.

Utomlandsresor var något ställt alldeles utom alla något så när förnuftiga önskningar i familjen. När man reste, reste man på jordgloben. På den var ingen lång väg varken till Paris eller Kina, och sällskapsresor vida omkring hade gjort många kvällsstunder under lampan lyckliga och muntra.

Det blev en tystnad.

Allt hade avlupit väl, Elma Liwin var tacksam för det. Mycket mer fanns inte att säga, det var bara en sak kvar:

— Flickan är väl inte möjligen hemma?

— Nej, men hon kommer snart.

— Jag vill gärna se henne.

Ingen fråga om hur fru Murius egentligen från början kommit att taga sig an detta barn. Inga moderliga frågor om den lillas tidigare år, om de första stegen, de första krämporna, de första små tecknen till klokhet eller företagsamhet. Ingen önskan att få veta något om de tre brödernas tillgivenhet, deras små dumma lekar och visor, om dispyter och retsamhet, om skrik, ilska, tårar — och skratt så man kunde kikna; upptåg och utklädning; om bjudningar, eller födelsedagskalas på en påse gotter; utflykter om vårsöndagar, sällsynta landsvistelser en och annan sommar. Ingen begäran om beskrivning på kvällarna, då fru Murius samlat dem alla omkring sitt arbete, berättat om sin egen ungdom eller andra historier, skrattat med dem eller varit rörd med dem. Libert och Matti skulle alltid sitta närmast mor, helst på golvet, med huvudena mot hennes knän. Och plötsligt kunde konsertmästaren stå i dörren, färdig att ge sig i väg till kvällens operaföreställning, men hur brått han än hade, gav han sig en minut för att se på dem. Och sedan sprungo de alla upp och ut på balkongen för att titta på honom, då han hastade bort. Och Matti skrek, så man måste tysta ner henne: — Pappa, pappa!

Allt detta stod åter som en enda syn för fru Murius; men fröken Liwin tycktes icke bekajad med nyfikenhet angående sådana småtterier.

— Låt mig inte störa er vidare, fru Murius, sade hon blott. Jag ber endast få vänta här, tills flickan kommer hem.

Hon hade förbjudit sig själv att röras, uppröras, vekna, icke skörda frukten av all självdisciplin hon ålagt sig, och fru Murius lät verkligen övertyga sig om att hon lika bra kunde lämna gästen ensam i väntan på Matti. Kanske, tänkte hon, önskade fröken Liwin helst se Matti utan vittnen, kanske trodde hon sig därigenom bättre kunna forma ett första omdöme. I köket väntade också många sysslor på husmodern, och hon gick ut till dem.

Hon tog sig också tid att springa ner i ett par affärer i gatan. Hennes bedrövelse var alldeles för stor, den måste dövas med brådska, med inköp av de mest prosaiska ting: malet kött, kryddor, potatismjöl.

När Matti kom upp, tre trappsteg i taget, det var det vanliga, fann hon köksdörren olåst, men köket tomt: mamma var alltså ute bara några ögonblick. Under sång ur operan Pajazzo slängde Matti upp sin kappa på en av tamburens krokar och hatten på hyllan. Det var den vanliga arian: Skratta, Pajazzo! — så lämplig, när man icke ämnar ha en glad stund mer.

Elma hörde rösten, hörde flickstegen in i den lilla matsalen, skymtade genom den halvöppna dörren fliken av en rutig kjol. Blodet steg henne åt huvudet; det kom som en kramp i strupen. Hur fattad hade hon icke suttit intill denna stund, fullkomligt herre över förhållandena. Men med ens kullkastas alla beräkningar. Ett levande människobarn har kommit i hennes närhet, skymtar, hörs, andas där inne, springer, rör sig, finns — och det är hennes barn.

Elma reste sig för att fly, oförmögen, det var det enda hon kände, att möta detta. Hennes nacke kändes stel, hjärtslagen kommo hastiga, hastiga, smärtsamma. Med möda tog hon ett par steg framåt, men måste stanna igen, det blev mörkare och mörkare omkring henne, alltmer ovisst var hon befann sig. Och där ute, i rummet intill, samtidigt långt borta, hördes alltjämt dessa steg, ett gnolande, ett par ackord på ett piano, rassel av papper eller tyger. Där inne rörde sig och levde flickan: hennes barn.

Och plötsligt kom hon över dörrtröskeln och stod mitt framför Elma.

Häpen tvärstannade barnet:

— Förlåt, jag visste inte. Fröken väntar kanske på pappa?

Elma skakade på huvudet.

— Hjälp mig, fick hon bara fram.

Hon tecknade att hon ville sitta, och Matti tog hennes arm och förde henne de par stegen tillbaka till korgstolen. Därpå sprang flickan efter ett glas vatten, förde det till den främmandes läppar och lät henne dricka.

— Är detta Matti? frågades med svag röst.

— Ja.

Elma såg och såg. Nu hade hon hämtat sig så pass igen, att hon kunde se. Detta var då hennes barn, detta ofattbart älskliga väsen! Hon måste ha sett henne förut, allt hos henne föreföll så besynnerligt välbekant, så på förhand kärt. Dock kunde Elma inte granska någon detalj, inte söka någon likhet, inte uppspåra tecken till en karaktär sådan eller sådan. Hon blott slukade barnet, stannade med svulten, värkande ömhet vid en hårlock, vid ögats glans, vid den lilla runda halsen, kring vilken var fäst ett smalt svart sammetsband med ett gammalmodigt litet filigrankors.

Smärtan i bröstet minskade ej, det slitna hjärtats arbetsamma slag voro lika snabba och grymma. Men nu var det blott av förtvivlad längtan att få sluta detta barn i sin famn.

Flickan stod avvaktande, hemligt oroligt lyssnande efter ljud från köket, bådande mammas hemkomst och befriande henne från ansvar för denna tydligen sjuka, underliga främmande dam, som suttit här inne ensam. Alldeles obekant var hon ju inte, Matti hade sett henne, Alexis hade på teatern nämnt hennes namn, fröken Liwin; men vad ville hon här?

Elma såg blott på flickhanden, som ännu höll i vattenglaset, och som hon önskade få kyssa. Men känslan av mörker kom tillbaka och svindeln från nyss, då hon stått på golvet, nära att falla. Det föreföll henne att hon gled utför, gled bort — hon hann blott viska, knappt hörbart, med händerna pressade mot bröstet:

— Matti, Matti, se på mig. Jag är din mor.

Med ett rop av förskräckelse ställde flickan vattenglaset ifrån sig och sprang. Fru Murius kom i köksdörren, när hon hann dit, jagad av tanken att fröken Liwin kanske skulle förfölja henne och beredd att störta utför trapporna och ut.

— Mamma! ropade hon, det finns en människa där inne —

— Ja ja, barn.

— Hon är visst mycket sjuk och mamma, mamma, jag tror hon är galen. Jag tyckte precis hon viskade så här: Jag är din mor!

— Kanske hörde du fel, lilla Matti, svarade fru Murius. Se här, tag hand om det jag köpt och sätt på potatisen.

10.

Alice Murius kunde vara trött eller bedrövad, men inte rådlös.

Ur ett skåp, innehållande litet av varje, tog hon fort en flaska, på vars etikett lästes Nervdroppar, och som vid något tillfälle kommit i huset för konsertmästarens skull. Hon hällde av innehållet på en sockerbit i en sked, det luktade starkt kamfer, och hon tvang den sjuka att taga in det. Med eau de cologne baddade hon hennes panna.

Fröken Liwin samlade sig fort nog igen.

— Mitt hjärta är tyvärr skröpligt, sade hon urskuldande, med ett par djupa suckar för att pröva hur mycket det ännu kunde hålla: Kära fru Murius, förlåt mig allt besvär.

— Ni ser redan kryare ut, uppmuntrade fru Murius.

Elma samlade sig ännu litet till och sade, med ögonen i den andras, så gott hon kunde:

— Jag är rädd jag skrämde barnet nyss. Jag glömde att hon ännu inte vet av annan familj än er. Jag ville låta henne förstå att jag var här som hennes mors ombud, men jag kom att yttra mig litet förvirrat, jag är rädd att jag yttrade mig alldeles felaktigt; det var just i ögonblicket, då svindeln kom över mig.

— Kära, svarade Alice Murius och såg tillbaka in i de vädjande, snart åter undvikande ögonen — ett möte, tyst och kort som en handtryckning: Kära, jag skall nog förklara allt, var inte ängslig.

Elma gömde ansiktet i händerna och andades åter långsamt, djupt in. Så sjuk som nyss var hon inte mer, det kände hon, men ännu mycket sjuk; hon måste få ett åkdon, hon måste hem. Hon mumlade:

— Och fru Murius, låt mig få henne! Hjälp mig! Det är moderns vilja, moderns sista och enda band vid livet.

— Ja, hörde hon svaret, jag lovar. Kära fröken Liwin, eftersom det är den olyckliga moderns vilja.

På aftonen tog Alice Murius barnet in för sig själv i deras lilla sovrum och måste för henne berätta den svåra sanningen, att hon endast hos dem alla varit lånebarn och att lånet nu krävdes tillbaka.

Ute i matsalen satt Libert och tog ut nytt efter noter han samma dag fått låna av sina beskyddare i musikhandeln, nya noter av alldeles nya kompositörer, de allra nyaste och yngsta ute i stora världen. Varje rad betydde för honom upptäckten av okända vänner och fränder, med obeskrivligt dyrbara och nya ting att säga honom. Hans kinder brände, han var färdig att ropa. Gång på gång var han på väg att rusa upp och in till Matti och fråga henne, om han var en dåre eller om inte dessa märkliga ting voro anda av samma anda — genom omätliga avstånd, naturligtvis — som hans egna små obetydliga kompositioner.

Men då han inte kunde komma sig för att lämna noterna ens för en sådan fråga, förblevo Matti och hennes mamma ostörda, och det besparades honom att finna dem båda, sittande bredvid varandra på en sängkant, omfamnande varandra och båda så förstörda av gråt, att de icke ens skulle förstått vad han ville.

Sanningen kunde likväl i längden undanhållas varken honom eller Pontus. Fru Murius var medveten om att en olycklig kvinna väntade besked och avgörande. Redan efter ett par dagar hade fröken Liwin skrivit igen, tackande för den godhet hon rönt, men också meddelande att hon nu var fullt tillfrisknad och gärna så snart som möjligt ville få veta vilken dag man bestämt för hennes omhändertagande av Mattis vidare öden.

Hon föreslog såsom det allra klokaste, att flickan och hon möttes på Centralstationen för att börja det framtida gemensamma livet med den resa hon planerat att fägna, förströ och vinna barnet med. Och då hon efter ytterligare några dagar inte ännu fått besked av fru Murius, skrev hon igen, litet stramare, litet mera fordrande.

— Jag vill inte resa! ropade Matti.

Jag vill inte bort!

Jag vill inte ha en annan mor!

Skolorna hade slutat för läsåret. Operan slutade spela för säsongen. Varje afton höll man i Muriusska kretsen familjeråd. Till familjen räknades Garibaldi, operasångaren Wattman, även andra vänner. Alla voro intresserade, och alla menade att Matti satt med stora trumf på hand. Det gällde ju ingen brytning med det gamla hemmet; man fick taga sin fördel var man fann den. Så har jag alltid gjort, sade Garibaldi. Men konsertmästaren satt dyster, en urkramad citron, en mohr som tjänat slut, en gammal man, till tre fjärdedelar oförmögen att hädanefter försörja de sina.

Matti vågade inte se på honom: hon kunde läsa alla dessa tankar. Det var så mycket hon begrep nu: varför han kunnat förundra sig över hennes musikaliska begåvning? Därför att hon inte var hans eget barn. Och då hon en gång frågat honom, om han icke varit glad, när hon, en flicka, föddes — han, som tyckte mest om flickor, hade han bara svarat: Hm. Nu gavs förklaringen. Visst höll han av henne, det kunde hon inte tvivla på, men hans hm, det kom av att Matti bara blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Ändå hade de varit så kärleksfulla mot henne, både far och mor.

En röst inom henne sade bestämt ifrån:

— Och nu bör du lyfta bördan ifrån dem.

Men högt ropade hon:

— Den där fröken Liwin, som inte ens vet vad hon säger, vad skall hon med mig? Ingen kan tvinga mig!

— Gavelström upp i dagen, mumlade Garibaldi för sig själv.

Libert sade:

— Vi kan slå oss ihop, du och jag, Matti, och försörja oss med att spela på tillställningar.

Bierfilaren hade inte visat stor sorg, när han erfor att Matti inte var hans riktiga syster, ty det förändrade ju ingenting hos henne, eller i hans känslor. För sin del ämnade han framdeles som förut räkna henne för syster. Varför då så mycket tårar och bråk?

Men Pontus rådde:

— Var inte barnslig, Matti. Oss kan du alltid hälsa på, och det är ju lovat du skall få det utmärkt. Du kanske får ta studenten, om du vill, och det borde du göra.

Man kunde trott att Pontus själv inte skulle haft något emot att ha blivit hemburen i en filt, fem månader gammal.

Dagarna gingo och fröken Liwin skrev tredje gången. Hon befästes i sin tro, att dessa Murius icke voro särdeles rejält folk, såsom hon också först befarat, inte folk med vidare rationellt sätt att se på givna saker. Direkt kom inte detta fram i brevet, men det var likväl mer kyligt och affärsmässigt hållet än något av de föregående. Det gick inte längre att skjuta upp avgörandet; ett ja måste sägas, en dag prickas för i almanackan, eller öppen strid tas upp, den rätta modern tvingas träda fram, och ingen makt skulle ju förmått Alice Murius att begära detta sista, så länge modern själv ville eller behövde hålla sig dold. Hur än konseljernas utslag föllo i kretsen kring Muriusska salsbordet, visste Alice att Mattis lott förr eller senare måste beseglas.

Matti tröttnade inte att spjärna emot:

— Låt mig fara till Amerika, till Roland. Så glömmer hon mig, fröken Liwin.

— Kanske hon, men inte din mor, svarade fru Murius.

Där var det. Det fanns en mor — och då Matti såg på fru Murius och visste vad en mor ville säga, och till och med då det kom för henne hur hon själv älskat sin gosse Elias, kunde hon inte helt och hållet hålla uppe upprorsandan.

Till sist gjorde Pontus slag i saken.

Han tog in Matti i sitt rum, stängde dörren, bad henne sitta ner, ordnade därpå en stapel böcker på bordet, allt för att vinna någon minut. Ty han behövde det. Slutligen sade han:

— Kära Matti, jag är lika fäst vid dig som någon av de andra här; men jag är den enda i denna familj — utom möjligen, jag säger möjligen, Roland — som är klok, och därför måste jag —

— Jag vet vad du vill! skrek hon.

— Vad då?

— Nej, säg det själv, säg ut bara!

Pontus märkte att hon därvid fick ett mycket stelt och besynnerligt ansiktsuttryck, som han inte kände till. Mycket mörka, trotsiga och beslutsamma ögon. Det måste ha pågått en kamp där innanför, i tysthet, och som han inte vetat av, en kamp, som i denna sekund äntligen gavs upp ... Det kändes som om han, Pontus, ställt Matti mot en mur, liksom man ställer upp den, som skall arkebuseras: vägg bakom, några blykulor framför. Den dömde upphör med ens att göra motstånd och tar sitt öde.

Det gjorde Pontus ont, men han kunde inte upphöra vara den ende kloke och omusikaliske i en familj av opraktiska fantaster, som aldrig räknade med inkomst, fördel eller ens förutseende — och han måste därför fortsätta:

— Kära Matti, du har att begripa din plikt.

— Jag har redan begripit den, svarade hon.

Så reste hon sig och skrek, blodröd:

— Begriper du inte, ärkeidiot, att jag har begripit den för länge sedan? Här har jag varit en börda i åratal, slitit och rivit sönder och ätit och aldrig tänkt på ett dugg! Hela mitt liv räcker inte till för att ge igen allt. Men jag har velat hålla fast ett litet tag ännu, bara några dagar till, ändå — ändå.

— Det var bra, Matti, sade han vänligt, men du har bara gjort det tyngre för mamma.

Det tog. Matti blev tyst och tänkte, tänkte. Pontus hade rätt; Pontus i sin kärvhet var den, som kommit ihåg det viktigaste: mamma.

— Det är jag som varit ärkeidiot, sade hon.

Så blev det bestämt: Matti gav godvilligt efter för fröken Liwins önskningar eller bestämmelser; hon gjorde det tacksamt, skrev fru Murius, och dagen för avresan avgjordes.

Någon ersättning för den gångna tiden vägrade emellertid dessa opraktiska människor, konsertmästare Murius och hans hustru, absolut att taga emot; fru Murius avvisade det med mildhet, konsertmästaren med stor harm. Debatten härom fördes mellan dem och en av fröken Liwin uppskickad jurist, hennes förtroendeman i affärer. Han fick nöja sig med att lämna en mindre summa för Mattis utstyrande med lämpliga reskläder och en koffert.

De möttes ute på stationsperrongen, Elma och hon. Endast Libert var med Matti hemifrån och bar hennes nya väska: det skulle blivit alldeles för mycket nerver och tårar och kanske oöverlagda ord, om fler varit närvarande; det skulle sett för illa ut mitt bland andra resenärer, det hade de alla begripit.

Fröken Liwin var på platsen före de två ungdomarna; hon väntade nedanför sovvagnens dörr, hennes bagage var redan inburet i kupén. Hon tog dem bägge i hand och föreföll Matti vara en helt annan person än den, som ställt till det skrämmande spektaklet och måst lugnas med droppar; mycket mera främmande, överlägsen och likgiltig.

— Inte sant, detta är din fosterbror, Matti? frågade hon, syftande på Libert.

Matti svarade:

— Fosterbror? Det får fröken mig aldrig att kalla honom.

Det tog hon inte illa upp, endast log svagt. Libert bar in Mattis väska med mässingsbeslag, såg sig om i den bekväma förstaklasskupén, som hon skulle få ha för sig själv med en skjutdörr öppen till fröken Liwins alldeles intill. Det var första gång i sitt liv Libert beträtt en sådan sovvagn, och med ens kände han saknaden efter Matti, ty härifrån skulle de fått rikliga intryck att meddela varandra.

Under tiden stod Matti tyst kvar på perrongen bredvid fröken. Hennes ögon voro fästa vid den stora vita urtavlan, vars svarta minutvisare ännu gav henne fem minuter — fyra minuter. Jag måste begripa min plikt, tänkte hon.

Libert kom tillbaka och drog henne litet avsides, brådskande:

— Du, i natt skrev jag en liten melodi, var snäll och lägg märke till instrumentationen! Det skulle vara till dig, en avskedshälsning.

Och fumligt stack han en flerdubbelt vikt, stel bit notpapper i hennes hand. Han ämnade säga ytterligare något, men det gick inte. Så fattade han då ett beslut, tog om henne och kramade till hårt, glömde bort att säga adjö till fröken Liwin och sprang sin väg utan att se sig om.

Tåget dånade ut från stationen. Matti kröp längst in i sin kupé, hon ville ingenting veta, ingenting se, inte ens utfarten från Stockholm, som Garibaldi uppmanat henne att njuta av. Hon ville inte tänka på något. Hon var nöjd att fröken Liwin ännu dröjde i korridoren och tycktes intressera sig för vad hon såg genom fönstret. Dunkelt kände Matti att detta skedde av vänlighet och skonsamhet och var tacksam för det.

Hon höll kvar Liberts avskedshälsning i handen, och efter någon stund vecklade hon upp papperet och läste den gamla ramsan: