— Nu igen?
Ja, nu igen. En annan flyttade ofta. Varför skulle En annan bo i kök med sovalkov och passa sex personer, när det fanns platser hos till exempel ensamma damer? Fru Murius förstod det gott, och hon trädde in i En annans ställe utan att beklaga sig, tills man fann en ny jungfru.
Men konsertmästaren vred sina händer:
— Detta är vad jag dragit dig in i! Detta är vad du fått för att du höll till godo med mig!!
Åt sådant skrattade fru Murius sitt glada skratt, medan hon rörde i gröten och lyfte kaffepannan från gaslågan, raskt skar upp bröd, satte fram smör. Hon kilade omkring i sin kinesiska nattrock, vacker ännu, så gammal och nött som den var, ty det var många år sedan herr Murius köpt den i en segerstund, eller just precis då han fick titeln konsertmästare, och så kunde det hela sluta med att han satt med hustru och barn vid första frukostbordet och tyckte han aldrig druckit ett bättre morgonkaffe i sitt liv.
Då jublade barnen. Far var på gott humör! De åto som vargar, sjöngo och skreko, och Matti skrek och sjöng värst, hon var yngst och hade också bästa rösten. Det var vid dylika tillfällen de små oskyldiga och dumma verser och melodier kommo till, vilka ända sedan hon var helt liten alltid skulle handla om Matti.
Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.
— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.
Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.
Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.
— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl, en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.
— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.
— Du förstår det inte själv.
Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.
Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd. Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på — det var inte mer med det.
Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven. Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen, men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig vilket som till sist var lugnast?
Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.
Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer, håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!
Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare, det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en skönhet.
7.
Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.
Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren, och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi. Garibaldi, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka, berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de hyllade honom därefter.
Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare. Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi var en fiffig man.
Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var det bästa han visste.
— Alice får lov att göra bal här, sade han.
För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu skulle Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm. Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.
Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.
— En bal, snälla Garibaldi!!
— Just en bal.
— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla fall var ganska stort, varför inte?
Ty hon såg alla barnens ögon fulla av förväntan.
Garibaldi gjorde upp balplanen:
— Var och en av gossarna får bjuda en flamma och en kamrat. Matti bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer, lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från sommaren? Utmärkt vackert.
Alla barnaögonen riktades nu på sista instansen: Far.
Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig, inträdde alltid ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och beklagade sig hos vicevärden.
Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån, troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd han i vederlag med på balen.
— Vi blir ett par personer till, Alice, sade han var gång han kom upp.
— Ja, kära Garibaldi, bjud bara inte fler nu.
— Jag lovar heligt.
Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong, alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb äkta matta och en soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag, och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.
Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt, tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt stök.
För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.
Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och plugghäst. Men Pontus’ goda förstånd, som sällan var ur verksamhet, hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om förmögenhet, eleganta vanor och krav.
Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.
Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett djärvt steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en tillställning av den arten.
Pontus tvekade i ett par dagar, innan han äntligen slog till med inbjudan.
— Tack, svarade Alexis artigt och litet likgiltigt. Gärna.
Pontus satte den berömde Garibaldi som bete på kroken för att få bättre napp, men Pasch hade aldrig hört talas om denne musiker.
— Smoking? frågade han.
— Som du vill, svarade Pontus och blev röd, ty han hade själv ingen smoking. Det är ju egentligen bara en liten improviserad tillställning, förstår du, för att roa min syster.
— Jaså, du har en syster?
Pasch hade tydligen glömt episoden med filigrankorset några månader tidigare, eller i varje fall flickans namn.
— Ja, svarade Pontus. En tolv års unge, men där blir ju också ett par litet äldre flickor.
— Hur dags?
Om den saken var faktiskt ingenting bestämt. Varken fru Murius eller Garibaldi hade tänkt på någon tid. Så bjödo då Matti och Libert sina vänner till sjutiden och Roland hade på sitt håll sagt klockan åtta.
— Halv nio eller så, svarade Pontus.
När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio, var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i hans sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan unge Pasch ringde på dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.
— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa runt och öppna i tamburen. Vassego.
Alexis log och trädde in.
Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.
Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet, en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur, jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde under taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina ytterkläder till de övriga.
Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning. Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot, trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom ett ögonblick trängsel.
Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far: Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.
Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande mot honom. Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka, brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med Dristigheten skrivet tvärsöver pannan.
— Nu känner jag igen fröken, sade han.
— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något bättre.
— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner, en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze), men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna, ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror. Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och flögo, följde hon med, som för övrigt hennes unge vän Garibaldi redan garanterat att hon säkert skulle kunna göra.
Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara ett litet fastare tag om henne och sade:
— Ni dansar som en älva, min fröken.
Hårresande tillgjort!
Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen. Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade, var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon tårats.
Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.
Ingen på balen såg ut som Alexis — det var då något, som alla kunnat gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!
De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där. Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång, såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket an på honom och han bjöd upp henne.
— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer, ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en stol och agerade bondspelman.
Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.
— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.
Pontus drog Matti avsides:
— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden. Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.
— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en huvudknyck.
Libert viskade och frågade henne, också avsides:
— Hur är han, du?
— Himmelsk.
Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt allvarsamma och vänliga sätt:
— I dag har du allt roligt Matti?
— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är snäll!
Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.
De gingo och satte sig på rundelsoffan med pelare i mitten och konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men den hade sålts.
— Varför det?
Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan! Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!
De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj, sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han, mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det vackraste hon ägde.
— Du har något som är mycket vackrare, sade Alexis.
— Vad då?
— Ditt ansikte.
Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine; Matti hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara svara som hon kände:
— Asch!
Ändå var det omöjligt att tycka illa om Alexis.
Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen. När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert somnade strax.
8.
I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och gått, rullade Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet, där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal, tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu icke plockats ner.
Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel, skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran, bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen, en förnimmelse av rymd och frihet.
— Låt mig slippa gå min väg än, bad Garibaldi.
Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de varit en enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga, fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från ingen vet var.
— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då jag just började hos dig: Gavelström?
— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu i flera år.
— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom i den sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.
— Vem vet, svarade fru Murius lågmält.
Garibaldi strök sig över pannan vid detta alltför besynnerliga svar.
— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.
Därpå berättade hon historien.
Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år. Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju ännu bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.
En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun, Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till; hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.
Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar, sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet, där man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja sig ändå.
I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten. Det sträckte upp ett par små händer.
Fru Murius hade tänkt bara en sak:
— Det här går inte an. Barnet måste bort.
Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar. Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i smyg hela den kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.
— Låt mig få ta det till oss, bad hon.
Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern, eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i vagn.
Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting vetat på förhand. Modern sade:
— Nu har ni fått en liten syster, just som pappa brukat önska sig.
— Och jag med! ropade de alla tre.
— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel. Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den arma ungen. Där stod de alla tre omkring mig, knuffades för att komma närmast och skrek på en gång.
Vad skulle ungen heta?
Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:
— Mathilda.
Men Roland sade med sitt allvar, som han hade redan då:
— Inte kan ett lindebarn heta Mathilda, mamma.
Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet, sjöng hon:
Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga, stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just honom till sitt stöd i världen.
Det hade Roland aldrig upphört att minnas. Ty det hade rört sjuåringen mer än något han känt förut.
Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat henne annat än det bästa broderssinne.
När Matti började gå, var ingen så ivrig som Roland att hjälpa henne och se efter henne, och när hon började bli ännu litet större och otroligt självständig, så att hon ogärna ville ledas vid handen ens på gatan, ropande: Sälv, sälv! Före! diktade Roland i sin tur och sjöng en visa om henne:
Ja, nog hade hon varit oförvägen, och därtill glad och godhjärtad. Alla gossarna höllo av henne och kappades om att göra visor om henne, och trätte de också numera ibland, i synnerhet Pontus och hon, så betydde det i grunden ingenting. De voro stolta över sin syster ändå.
— Gud signe barnet, sade fru Murius, därmed avslutande sin berättelse, det blir en hård stund, då jag till sist måste tala om för henne att hon inte är vår. Men varifrån hon än må vara kommen, bra gry har hon.
Efter detta omfamnade Garibaldi fru Alice och kysste henne som en stor bror på båda kinderna. Utanför fönstren hade det svagt skära övergått till blank dager och den kubistiska tavlan var livfull i många färger. Konsertmästaren, för vilken Mattis öden ju icke voro någon nyhet, hade dåsat av i sin bekväma stol och snarkade lätt.
Fru Murius smög bort och släckte det sista ljuset på bordet.
— Få nu se hur barnen ordnat natthärbärge åt sig, sade hon.
Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där de lågo i en enda rad: Pontus, Libert, Matti och unge Alexis Pasch, glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara bekvämligheter vid Floragatan.
Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det svettiga, tillrufsade pojkhåret.