Genom mina guldbågade glasögon

Mars.

— O—i—åååjå—oo—åjåio—ki—ksch—ksch—pti—pti!

Fröken Linnea sätter sig upp i sängen och lyssnar, som om hon ville suga in mörkret genom öronen. Vad i herrans namn var det? Det lät som skriet från en människa i dödsnöd.

Men nu är det tyst. Vinden går över taket och väckarklockan pickar, men detta gör tystnaden bara djupare. Fröken Linnea lägger sig igen.

Hon är skaldinna, ty hon har haft två dikter i Idun. Hon är fyrtiotvå år och har nyss läst Karin Michaëlis, men hennes blomsjäl uppreser sig mot synpunkterna i Den farlige Alder. Hon har nämligen icke vaknat som kvinna än och hon känner ungefär som hennes gamla fina ogifta tant nere i Sörmland, som ryste, då någon sade byxor: — Om jag visste, att någon visste, att jag har en mage, så skulle jag dö!

Hon avskyr jupe-culotten, men beundrar suffragetterna på avstånd. Och när hon läser att en kvinna blivit stadsfullmäktig, går det en kåre av stolthet över hennes rygg.

Fröken Linnea försöker somna. Hon ligger och tänker på en passus i Den farlige Alder: — Om männen anade hur det ser ut inne i oss kvinnor, då vi äro över fyrtio år, så skulle de fly oss såsom pesten eller slå ned oss som gamla hundar —

Hennes väninnor ha varit ursinniga på Karin Michaëlis och sagt, att hon förrått könets hemlighet och prisgivit den åt männen — — Fröken Linnea kan inte förstå — ty hennes eget inre är liljerent, och stoftet på hennes Psykes vingar är orubbat — nu vill hon sova. Hon gäspar och slukar små portioner av det doftande mörkret i alkoven. Hon —

— Åjåjoå—OÅA—a—ksch—oi—oiiii—å—ksch—pti—sch!

Fröken Linnea sätter sig förfärad upp igen. Vad är detta? Med darrande hand tänder hon ljuset och lyssnar. Men hon hör bara slagen av sina egna pulsar — dunk — dunk — varifrån kom detta förfärliga ljud? Är det någon sjuk, kanske en döende, men var?

— Oiiii—I—åaio—O—ksch—ksch—pti!

Fröken Linnea hoppar ur sängen, tar ljuset och trippar ut i salongen. Hon stannar och lyssnar igen. Tyst som i graven! Så öppnar hon matsalsdörren och tittar ut försiktigt. Ingen där. Hon öppnar köksdörren. Ingen där heller. Hennes bara fötter frysa på korkmattan. Men vad var det? Från jungfrukammarn hörs ett fnitter — ki—ki—hi, hi—hi — har Selma besök så här sent? Det var konstigt! Den stadgade fyrtioåriga Selma från Småland. — Kanske det där ljudet kom från köket. Men nu blev där plötsligt dödstyst.

O, fröken Linnea, du känner icke livet och människorna! Och du känner icke våren, den farliga våren, som hoppar omkring på bockfot och gör lustiga språng i kapp med bäckar och ljumma vindkast.

Fröken Linnea knackar på Selmas dörr. Intet svar. Hon knackar igen och hör ett sömnigt: — Va ä dä? och knakandet i sängen, då Selma vrider sig ur den.

Selma kommer ut i köket, gäspande och gnuggande ögonen.

— Har Selma hört de förfärliga nödropen nyss? Jag trodde att de kom härifrån, och nu alldeles nyss hörde jag ljud från Selmas rum — men Selma har ju sovit, ser jag — å såna ljud det var! Det var som om någon skulle ha dött i plågor — har inte Selma hört?

— Äsch, d’ä la portvaktarkattera, som ä oppsläppta på vind — —

— Men varför skriker dom — det var bestämt inga kattor — det var mänskliga skrik — jag blev förfärligt rädd — Selma ser att jag darrar än!

— Äsch, d’ä kattera — förstår inte fröken varför di skriker, gamla människan!

— Nej, ä dom sjuka eller —

— Hi hi hi — dä va då dä stolligaste ja har hört i min da — förstår ho inte att di ä liksom pilletranska — att hi hi hi, att di blir liksom stollia nu i mars — di blir liksom kärleksfulla, om ja ska säja rent ut! Det vet la var barnonge, å dä ingenting å göra åt. Di slåss å väser å skriker som om en skulle hålla på å ändra dom, dä ä som dä ska va, när som att kärleken sätter åt dom på skarpen —

— Egendomligt, mycke egendomligt — men jag tyckte att jag hörde något ljud från Selmas rum nyss och jag tänkte — jag trodde — —

— Ja har la talt i sömnen igen. Si, ja brukar göra dä, när som att ja ä redit trött. Å ja har bå skurat å tvättat i da, så unnelit vore dä inte — en stackare får då träla — fast inte klagar ja, fröken ä rent en ängel, dä ä ho — —

— Ja, god natt, Selma! Men usch så hemska ljud! Riktigt hjärtslitande. Stackars djur!

— Synn om kattrackara! Synn om dom, som får fälas å anbata sej som dom vill! Tänk om e mänska skulle ge sej te å gnälla som ho hade tarmvre, när dä där sätter åt na! Då komme allt polisen å sae ifrå! Gonatt nu, fröken! Gå ho å lägg sej å va inte rädd för katter! Di lognar sej nog, när di ha spottat å fräst nåra tag!

Fröken Linnea trippade in och kröp till sängs.

— Oiiåjåj—oOO—I—oi—ksch—pti—pti!

Fröken Linnea blev inte rädd nu, men hon låg och stirrade ut i mörkret, full av nya tankar. Kärleken — vad är kärleken? Den tanken var inte ny hos henne. Hon hade grubblat över mysteriet. Hon hade diskuterat frågan med sin tant i Sörmland, men utan resultat, ty den gamla fröken hade mycket dunkla föreställningar om det andra könet. Hon föreställde sig karlar som brutala, ludna orangutanger, ty så hade hennes gifta syster sagt, och hon var olycklig och dog av sorg och hennes man var en major med kolossalt skägg och bred som så här över axlarna och svor som en stalldräng och drack — kan du tänka dig — han drack så att han vomerade ibland! Och vid en sådan skulle en flicka av familj vara fästad ett helt liv med oupplösliga band! — men Gud tog bort den änglasjälen — hå hå, ja ja!

Fröken Linnea tänkte på Den farlige Alder igen: — Det borde stiftas en klosterorden i stor och munter stil, för kvinnor mellan fyrtio och femtio år. Ett slags asyl för övergångsårens offer. Ty i varje kvinnas liv komma år, då hon är bäst betjänt med en frivillig inspärrning eller i alla fall med en fullständig avspärrning från det andra könet.

I de åren äro vi förryckta, men vi kämpa för att låta anse oss som kloka.

Ingen har ännu någonsin högt uttalat den sanningen, att kvinnan med varje år som går — som mot sommaren, då dagarna bli längre — blir mer och mer kvinna. Hon förslappas icke i det, som angår hennes kön, hon mognar ännu långt in i vintern.

— Är jag sådan också? tänkte fröken Linnea. Och hon återkallade i sitt minne detaljerna i en situation för tjugufem år sedan. Det var hennes enda upplevelse. En kadett som hon dansade med hade kysst henne bakom en dörr och hon hade slitit sig lös och sprungit upp på sitt rum och gråtit, gråtit! Han kom aldrig igen, men Gud vad hon längtade efter honom. Kanske hade hon sprungit från livet den kvällen. Var fanns han nu? Han var naturligtvis också major och en luden, brutal orangutang — men — Gud! — ville han komma, komma nu, just nu — hon rodnade i mörkret och drog täcket över sitt glödande ansikte — nej! nej! jo! jo! nej! jo!

Plötsligt satt hon upprätt i sängen — —

— OiioooO! Ooiåjåjåj—oå—ksch—kschkschpti—ksch!

Fröken Linnea brast i gråt. Mörkret omkring henne pressade ihop hennes bröst — å, så varmt det var — och i mörkret virvlade stjärnor, tätt förbi hennes ögon — eller kanske var det innanför ögonen. Pulsarna hamrade. Hon kröp under täcket igen, men i kudden hörde hon sitt hjärtas hastiga slag och stjärnorna virvlade i ursinnig dans tills hon somnade. —

Portvaktarns kattor hade givit henne nyckeln till livsgåtan. Hon var väckt — aufgeklärt. —

Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja. Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick tala. Hon talade länge, rösten skalv.

— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa, och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till varmrätten, och desserten går han säkert miste om — det är skada, ty den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg. Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla dumskalle!

— Casanova?

— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du, säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så grön? Driver du inte med mig?

— Men, älskade vän, hur kan du tro — —

— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova, för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den. —

Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser mémoires de Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même. Och väntar på undret.

Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti!

Trutklippans fyr.

Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften. Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat — inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt. Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström?

Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna och ana en ofantligt lång rygg under. Men det är ju alldeles nära. Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas välva sig runt som hjul.

Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro outforskade.

Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en pratstund. Han ser nog sällan folk.

Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser på oss genom en tub.

Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan vattras svagt. Ser du, vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i allt det vita.

Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han har stort rött skägg och små vattenblå ögon.

— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där.

Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land.

Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna.

— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte. Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — —

— Säckfågel??

— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås.

— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten.

Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan sällsynta läckerheterna.

— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då! Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha ögonen med sig.

— Så — fyrmästarn är gift?

— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag menar krogliv, förstås, som drar pengar.

Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst.

— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé.

Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på en klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville.

Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande.

— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju aldrig någon människa.

Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade till, ett kort, underligt, liksom dött skratt.

— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag.

— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren. Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra rummet var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra, om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra tankar, sade hon plötsligt:

— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att höra människor tala.

När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn.

Äldsta flickan kom in och hälsade från fyrbiträdet, som bad om ett samtal.

— Han kan vänta!

— Men kan vi inte be fyrbiträdet komma in och ta ett glas med?

— Nej, det där folket kan man inte umgås med, och disciplinen, ser herrarna, den är en viktig sak på en sådan här plats.

— Ja, men jag tycker att man skulle känna sig böjd för att ty sig ihop, då man är så få på ett så litet skär.

— Duger inte! Nej, är man förman, skall man hålla disciplin! Vart skulle det ta vägen annars!

— Ja, men fyrmästarn tillåter väl att jag bjuder honom på ett glas nere vid båten?

— Det lägger jag mig inte i, men sådant där folk skall man hålla kort.

Medan hustrun dukade till supén gingo min kamrat och jag ut och pratade med fyrbiträdet, som stod försjunken i djupt begrundande av vår båt och dess överklassgrejor, den smäckra wiren, den blänkande mässingen och den vita manillan. Nej då, för all del! Han hade ingenting emot en whiskygrogg.

— Nå, jagar ni mycket säl här omkring?

— Ja, nog har vi skjutit mycket förr, men nu när man är ensam, så — — Fyrmästarn och jag jagar inte mer ihop och man måste vara två. Se, det blev liksom ovänskap oss emellan efter den där historien med finnarna.

Aha! Nu kom jag ihåg. Det hade till och med gått igenom pressen. Det hade kommit finnar över på sälisen och de fingo en bra jakt runt Trutklippan, medan fyrvaktaren hade otur. Så en dag bröt isen upp, på en gång, som ett skott, för en nordlig orkan och finnarna kommo i livsfara. Fyrbiträdet såg det och sprang upp och varskodde sin förman, men han vägrade hjälpa till. — Va faen har de här att göra i vår sälis?

— Men vi kan väl inte låta folk dö så här för våra ögon, när vi kan hjälpa dom!

Fyrbiträdet tog sig ut ensam till finnarna och räddade dem. Därav fiendskapen. Det kom i finska tidningar och diskuterades några dar. Men absolut klarhet blir det aldrig med saker och ting, som hända så där långt ute i havet.

— Behåll nu den här flaskan och tag en grogg när det blir för ensamt!

— Å, herre gud, får jag hela flaskan? Jo, det får jag säga! Ja, tack och tack igen! Ett sånt kalas bjuds man inte på alla dar. Ja, se det är då skillnad på folk och folk.

När vi kommo upp i fyrvaktarens stuga, var det dukat bara för tre. Vi ville ha frun och barnen med — vi hade ju konserver för en månad ombord. Nå — frun fick ju komma med om vi nödvändigt ville — och nog fick vi bjuda barnen också, men de skulle äta i köket. Herrarna tar ifrån sig för mycket!

Ja, det blev fest på Trutklippan och frun skrattade sitt trista skratt så länge hon var med.

— Nå, jagar ni mycket säl här i vårisen? frågade min kamrat.

Fyrmästaren sköt en pil ur de vattenblå, en hastig, med en misstanke på spetsen.

— Nu blir det inte mycket jagat, åtminstone inte i isen. Ja, det var en tråkig historia med de där finnarna! Herrarna har väl läst den i tidningarna, kan jag tro. Men vad skulle jag göra? Jag hade gikt i axeln och hade bara varit till hinders. Det var inte så farligt som de skrek om, när en man kunde rädda dem. Och för resten, vad har finnarna här att göra, på svenska sidan, i vår sälis, jag frågar bara det. Bra var det emellertid att de blev räddade, för det hade ju blivit prat och skriverier, och de som inte förstår, vad som menas med sälis, de skriker värst. Vad har en tidningsmurvel, som sitter i Åbo eller Stockholm, för aning om sådana grejor? Och finnarna kan hålla sig hemma och gå till bottnen där i stället för att komma och förstöra jakten för oss. Skål!

Detta var ju en mycket tydligt formulerad moral och vi ansågo ämnet utagerat.

Fyrvaktarn groggade snällt och blev rätt öppenhjärtad. Han föreslog att vi skulle segla till Utklipporna och jaga ejder och han visste, var gäss häckade på svartkobben. Hade vi ätit gåsägg? Nå, då skulle herrarna få känna på mat som stoppar.

Men vi måste sova, ty i dagningen skulle vi fortsätta norrut, och det dröjde inte länge förrän vi befunno oss på andra sidan. Jag drömde om en liten människa, en pygmé, som skrattade och tiggde och bad att jag inte skulle slå henne för att hon skrattade.

När vi seglade, var Trutklippans hela befolkning nere vid slipen. Där viftades och hustrun skrattade.

Vi kryssade mot en svag nordlig bris. Havet låg blåklintblått i solskenet. Och det tycktes mig som om jag hade lämnat ett av dessa många privathelveten, av vilka jorden är så överfull.

Kvinnan.

— Ni pratar, sade den lille skalden. Ni pratar om kvinnor! Bon! Har ni verkligen kvinnor i Stockholm?

— Ja, sade jag, det förefaller nästan så, ty folkmängden ökas — det är ju ett bevis, som inte haltar.

Längst borta vid bordsändan satt prins Karageorgevitsch blek och trött. Han log — om åt mig eller skalden vet jag inte.

— Nå, sade skalden, om ni menar honor, kan ni ha rätt, men kvinnor, det är ett annat djurslag. Har ni suffragetter? — naturligtvis ja! Dem kallar jag inte kvinnor — men de som inte vilja ha rösträtt kallar jag inte heller kvinnor — se på den där till exempel!

En lång mörk dam gick igenom salen. Hennes ögonfransar tycktes vila på hennes kinder.

— Ni menar att hon skulle vara kvinna i er mening?

— Se på mannen som följer henne! Det är en amerikan — mr Gould, ni vet — se på honom och säg sen, om ni inte tror att hon är kvinna! Se på hennes ögonlock! De vila på kinderna tungt som om hon aldrig skulle få kraft att lyfta dem. Tror ni att han är orsaken? Nej! Tror ni att hon är det! Ja! Tror ni att hon bryr sig om rösträtt? Tror ni att hon bryr sig om kärlek?

— Nå, sade jag, då är det väl pengar hon bryr sig om. Det skulle jag kunna förstå. Är det inte mr Gould som har betalat hennes hatt, hennes kostym för övrigt?

— Nej — ja, det vet jag inte för resten, men jag känner henne — hon går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig en tid under havandeskapet — — —

— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda — — —

— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat, en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille. L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot mannen som deformerat henne!

— Nå, men då är i alla händelser en plikt fylld, livets eget krav! Inte sant?

— Men vad har ni vunnit med det? Ingenting! Nästa kvinna! Alla kvinnor i steeplechase!

Den lille skalden talade sig varm. Det hade blivit tyst vid bordet och alla hörde på vårt samtal. Jag kände mig som en av de björnar, som småstadsborna i Sydfrankrike tro gå i sele framför våra droskor.

— Säg mig, sade skalden, hurudana äro era blonda kvinnor? Kanske de kunde skaffa mig en sensation?

— Tja! Men tillåt mig undra om ni inte är en snobb! Hur gammal är ni? Kanske jag är indiskret?

— 21 år — det bör räcka!

Plötsligt hördes från bordsändan prins Karageorgevitschs blyga röst:

— Jag är jämnt dubbelt så gammal.

Den lille skalden ignorerade prinsens replik absolut. Han rynkade sina ögonbryn och sade: — mr Engström, ni har kallat mig snobb!

— Monsieur, sade jag, jag frågade bara, om ni var snobb — — —

— Ett ögonblick, sade prins Karageorgevitsch, nu passerar mr Gould med madame!

Den långa svarta kvinnan närmade sig följd av mr Gould. Hon gick först med ögonfransarna vilande på kinderna. Mr Gould gick efter, litet stapplande i sina blanka skor och trevande i sin vita sidenväst. Antagligen efter de amerikanska millionerna.

— Detta var alltså vad ni menar med kvinna? frågade jag skalden.

— Såg ni inte hennes ögon? replikerade han.

— Nej, hon vågade inte visa dem.

— Nå, där har ni kvinnan? Era blonda slå ut ögonen som solfjädrar, våra mörka äro naturkrafter, som gömma sina ögon till ögonblicket då de behövas.

— Men vänta, sade prins Karageorgevitsch, nu gräla de därute i tamburen. Låt oss gå!

Vi gingo ut! Den svarta kvinnan hade lyftat sina ögonfransar och skrek åt den så kallade mr Gould på äkta argot: — Qu’est-ce que t’affure sur ton bobino?

Det är uttytt: Hur mycke fick du på din klocka?

Den lille skalden försvann i världsvimlet och prinsen och jag förvärvade våra rockar. På gatan väntade automobilerna. Vi höggo en kupé och åkte nedför avenyen, som om vi aldrig hade träffat några skalder i hela vårt liv.

August Karlssons återkomst.

Under läsningen hade skeppar Söderboms ansikte förlängts så att han såg ut som en häst i synen.

— Jaså, han lever, den oheringen! Och han vill komma hem och ta ut sin hälft i skutan.

Söderbom tänkte en ryslig svordom. Som läsare kunde han icke få fram den mellan de slätrakade läpparna.

Ja, det var ingenting att göra åt. Men här hade han i många år gått och invaggat sig i den angenäma säkerheten att skutan var hans, sedan ett rykte spritt sig att svågern drunknat i Marseille, men han hade väl bara rymt. Och när hustrun dött fanns intet, som påminde om att Elisabet någonsin tillhört någon annan än Söderbom.

När gamle Karlsson köpte henne, kom Söderbom ombord som besättningskarl och seglade henne ofta ensam med August, då gubben hade förhinder. Vid sådana tillfällen fick Söderbom veta att han levde, ty August spelade kapten ombord och galning i hamn. Och bättre blev det inte sedan Söderbom lagt sig inne med skepparns dotter, Emma, en oförstådd fyrtioåring. Det var en skandal som hela skeppslaget talade om, men det kunde ju inte hjälpas. August stod emellertid inte ut med att dela kajuta med en som skämt ut syster hans, och efter ett stormigt uppträde svor han att aldrig sätta sin fot på skutan mera. Han tog hyra som matros och försvann. Kort efteråt dog gubben Karlsson. Det fanns inte stort mer än skutan efter honom, utom den lilla hemmansdelen, förstås, och i testamentet stod att hälften skulle tillfalla sonen August och hälften dottern Emma, men gubbens sista vilja var också att hon skulle göra paktum, ty han litade väl inte riktigt på Söderbom.

I elfte timmen blev det giftermål av. Emma dog i barnsäng sedan Söderbom förmått henne att skriva testamente till hans förmån. Efter dessa händelser, som kommo slag i slag, började Söderbom se sig om efter någon, som kunde sköta stugan och hushållet. Hans blickar föllo på Långskärsbondens dotter, som var enda barnet och en gång väl skulle ärva hela Långskäret med dess goda ålfiske. Men Långskärsbondens voro läsare. Alltså blev Söderbom också läsare. Efter ett års bön och sång stod han äntligen vid målet. Han gifte sig med flickan, men även här var paktum villkoret. Söderbom var visserligen redare och en skötsam karl, men — ja, han kom i alla fall underifrån och det var han, som blev uppdragen, inte tvärtom.

Nu var det emellertid som det var! August Karlsson skulle komma hem och utkräva sin arvedel och den var inte liten, ty skutan var värd pengar och hemmansdelen hade stigit i värde. Allt hade gått Söderbom väl i händer, han började bli smått tät — och nu skulle en — — det var så en kunde bli tokig, när en tänkte sig in i det. Vad kunde inte August ställa till med? Och var han lika vild och galen nu som då han reste kunde man vänta sig vad som helst.

Söderbom ropade på sin hustru:

— Kristin! Kom in!

Kristin syntes i köksdörren.

— Jo, nu ska du få höra! Agust kommer hem.

— Ocken Agust?

— Förriga svåger min, vet ja.

— Men han ä ju döer.

— Ja, men så låter dä inte i dä här brevet.

Söderbom läste upp skrivelsen.

— Å han ska ta hälften utå vårat?

— Just så.

— Men d’ä ju rakt på tok. Dä blir ingenting å, säjer ja.

— En lär välan ingenting kunna göra åt’et. Men dä blir ett djupt tag i sparbössa. Å ä han likadan som förr så blir dä ett syndaliv här på gården.

— Ska han bo här då? Nää, dä blir ljug, dä! Komma hem och göra oss utfattia å bo här å dra in bå lus å annat som såna där sjöbusar har mä sej! Nää, så — — —

— Nu ville ja bara säja åt dej å förmana dej te lugn, för mä lämper kommer en längst. Kanse kan en lirka mä’en så smått, så dä inte blir så farlit som dä låter. Därför ska vi ta imot’en som en kär släkting, å kan vi bli komsamser, så kan dä ju hända att ja kan få förvalta hanses egendom som ja har gjort tess nu, å den har ju varit likasom att det pundet, såsom icke grävdes ned i jorden — läste Söderbom.

— Toki ä du, om du släpper ifrå dej ett öre, Söderbom! Kunne inte den otäckingen vari drunkna, som han va! Komma här å ställa te elände, när han inte har hört å sej på åtta år! Ä dä lagligt? Å ska du inte ha betalt för att du har skött hanses del i skuta? Dä blir inte lite pengar mä di lönerna di får nu! Å skulle du inte ha betalt för du har skött hanses del i hemmanet — å fiskebragderna — å byggt — å — — åckåckåck, d’ä han som blir skyldi te dej, dä blir dä, va inte toki, ge’en inte ett öre den ledingen utan sätt opp räkning på allt besvär å omtanke å seglation — å va ja har släpat å slitet — skulle ja ha gjort dä, om ja hade visst att ja arbetade åt en sån där fylletratt — — —

— D’ä hårt, dä ä dä, sade Söderbom, men om herren slår så helar han också, å dä vi förlorar här nere utå dä jordiska, dä får vi igen tusenfalt ovanefter. Men va nu inte påstridi, utan ta imot’en som en broder, så kanse dä får bli ve dä gamla — ja styr å ställer åt’en, å han seglar sin väg, för han trivs inte länge på land, å ingen vet va som kan hända, för våra liv ligger i herrans hand.

Söderbom suckade andäktigt vid den vackra tanken.

Kristin mumlade något mellan tänderna och gick ut i köket. Men om ett par ögonblick stack hon ut näsan: — Ger du’n ett öre, så ä du inte den kar ja trodde du va. Jaja, d’ä ju du som styr å ställer, för du ä ju teminstingen hälftenbrukare, å ja har inte nåt å säja än, så länge far lever. Men kom ihåg paktumet!

Varpå hon slog igen dörren.

Söderbom skakade på huvudet. — Ja, si fruntimmer! Men jä — — — ja, en kan bli toki för mindre! —

Söderbom hade inga barn. Därför ägnade han sig uteslutande åt läseriet och mammon. Det första hade han som dekoration och den senare utfyllde hans liv fullkomligt. Den alstrade förhoppningar och byggde luftslott eller rättare grosshandlarvillor. Jakten gav ju inte så mycket numera. Åtminstone anade han slutet på de goda tiderna. Men en villa stod vid hans vik, på hans mark, som var den vackraste på Harön — nu orkade inte tankarna längre. —

Söderbom var på väg till Stockholm med Elisabet och Kristin var ensam hemma. Hon satt just i köket och drack kaffe hos grosshandlarn, som hyrde sommarnöjet, då grosshandlarfrun kom in och rapporterade, att två fulla karlar styrde uppåt Söderboms.

Jo, nu var det färdigt! Det är naturligtvis Agust. Men vem kan han ha med sig? Hon hastade hem.

På gården stodo två välklädda män i blå kavajer och fladdrande halsdukar, hattarna på tre kvart och lindrigt nyktra. Var sin kappsäck i hand.

— Kan man få träffa Söderbom? frågade den ene.

— Nää, Söderbom ä justsom på väg ifrån Stockholm mä jakten. Ä dä kanse Agust?

— Jojomänsan, dä stämmer, å här ha ja mä mej min skeppskamrat, ja ska väl presentera namnet, Sjöblom heter han, Fredrik Sjöblom, Fighting Fred, som vi döpte honom te i Frisco för han slog fyra postelinsklockstaplar — hick — på käften en kväll nere vid dockorna, han blir liksom lite galen, när han får si polis — ni har väl inte skaffat er nåra såna gyckelbockar här på Harön, sen ja reste bort, för då svarar ja inte för fö — höljderna, men vem har jag den schangdönobla hedrationen att tala mä — här står ja å pratar — dä kan väl aldrig vara — va faen ska jag säja — halvsvägerska — eller Söderbomskan, den nya, vill ja säja — eller fru Söderbom — hick?

— Jo, nog ä dä fru Söderbom, om dä ska vara så fint — ja, ja ska välan hälsa då å säja välkommen. Kammarn däroppe står i ordning för Agust. Men kamraten, si dä — dä går inte för sej — — —

— Vaffaen nu då? Bet your life! Vi har seglat ihop i fyra år, å här ä dä ja som bestämmer — — finns dä inte plats! Vi kan knyta oss i hörn om de kniper — men dä behöver vi inte. Söderbom ä ju borta, å hanses plats ä ledi — — hick — full, sa hon! Då skulle hon sett honom i går, å för rexten ä ja lika full. Så dä skulle vara en pik åt mej, förstår ja. Go on bara, hon, ja förstår ett gott skämt. Hörru Sjöblom, ta du Söderboms koj — ja ska säja henne, att Sjöblom ä van å handskas mä fruntimmer utå alla kulörer å sinnelag — di blir spaka som lammungar inom fem minuter, dä proberat —

Men nu gick det för långt. Nu rann Kristins gallblåsa över.

— Gå eran väg bägge två, såna där sjöbusar behöver ja inte ge hus åt, kan ha bå lus å annat, å vore Söderbom hemma, så stoge I inte här å va oförskämda. Dä va Söderbom som sa att ja skulle ta imot Agust, å dä kunne väl ha vart så, men när han ä full å kommer dragandes mä en likadan fyllehunn, så säjer ja ifrån. Ge er i väg bara, busar, sjöbusar! skrek Kristin. Å jejenamej, tocket folk!

August Karlssons ögon uttryckte ett par sekunder den mest oförställda förvåning. Sjöblom gapade mellan hickningarna. Han hade inte sagt ett ord än, bara stått och flyttat kroppstyngden mellan klackar och tår.

— Sa du sjöbusar, å lus sa du, jäkla käring. Egentligen skulle du ha dej en torvel så särken bleve tom, men nu ä du fruntimmer, å därför får dä vara. Hick! — Ja hick, sa ja, å hör sen! Kom ihåg att jag står på egen mark, å kom ihåg att här ska bli rejs. In å koka kaffe, you damned bloody bitch, här ä ja herre i huset, tess Söderbom och ja har klarat vårt jobb! Ge dej i väg, sch! Busa inte hit och lusa inte hit en gång te, för då vrider ja om kran på dej. Men dä ska va gott kaffe och inge blask. Brännvin å konjak å rom ha vi själva, för kask bjuder ni väl inte på, jäkla läsarbyke! Sch! Nå! Masa dej i väg å visar du sura miner så kom ihåg att du ställer te ett litet helvete för Söderbom när han kommer hem. Men dä har han väl för jämnan, kan ja tro. Rör på klövarna nu! Hick!

Kristin hade redan dragit sig upp på trappan. Det fräste och sjöd inom henne, men förståndet sade henne att hon gått för långt. Det var ingen annan råd än att ta emot båda. Och klokheten bjöd att stämma ned tonen.

— Ja, ja får väl bädda åt kamraten på golvet i kammarn då. Ja menar inget illa, men när I kommer in i ett gudfruktit hus med svordomar å så inte ä nyktra, så får I inte undra på’t — —

— Så där ja, dä va andra toner i klaveret, så ska dä låta! Men nu ä ja arg, å nu flyttar hon opp på kammarn själv, så länge Söderbom är borta. Vi ligger här nere. När en får främmat, ska en va schangtil! Hon ska ta emot oss som om vi vore ett par kolportörer, d’ä va hon ska. Å vad nykterheten anbelangar, så angår dä inte dej, om ja ä full på egen mark. Ä inte halva stugan min? Nå, vaffaen hostar du kabiljo om, då? Å vill du inte ligga på kammarn, så kan du ligga i barnkammarn, för den ä ju också tom — hick! Ha ha ha! Nu fick hon så hon teg!

Kristin var redan inne. De båda stallbröderna följde henne och gingo in i storstugan, där de vräkte sig i gungstol och långsoffa.

— Jaha, du Sjöblom, så ska di tas. Men dä här ä allt nåt annat än te ligga å kränga i en våt koj i en skans mä tjuge negrer å malajer å dagos å kineser. Ska vi stanna här å bygga åt oss å gifta oss å bli landkrabbor, sjung ut bara! Men i morn reser vi in te Norrtälje å sir på stan. Där bor förstås bara bondkaniner, men vi ska visa dom hur dä går te. Här ska faen bo tesammans mä käringen, när Söderbom ä borta.

När Kristin kom in med kaffet, snarkade hennes gäster. Hon ruskade milt på Karlsson, hon skakade på Sjöblom, men båda sovo den fulles och tröttes oskuldssömn.

— Tocka svin! Men d’ä väl bäst å bädda åt dom för å göra Söderbom te viljes.

Hon bäddade den äkta sängen åt Karlsson, men som Sjöblom redan intagit långsoffan, var intet att göra åt honom. Hon lade en kudde och ett täcke på en stol bredvid och gick ut för att relatera faktum för grosshandlarns pigor.

Då hon kom in igen vid 10-tiden, sovo de ännu. Karlsson snarkade med gapande mun i gungstolen och Sjöblom kved i sömnen i sin obekväma ställning på soffan. Men nu lyckades det äntligen att få liv i dem.

— Ja, nu får I ursäkta att kaffet ä kallt, men I stog rakt inte te å väcka.

— Spelar inge piano, sade Karlsson, men nu ä vi hungriga. Du, Sjöblom, ä vi inte hungriga? Va säjer du om en dragnagel å lite käkrunkning? Har ni mat? Ni sitter väl inte på vatten å bröd heller!

— Ja, si hade ja vetat å detta här — men nåra kalla strömmingar å smör å brö finns ju allti.

— Strömmingar, just dä ja! Ja har förbanne mej inte ätet strömming på åtta år. Öl finns inte, förstås, har ni svagdricka?

— Näe, men en slurk mjölk — — —

— Stopp å belägg! Mjölk, nä dä får en sån helsinges barnsmak i mun utå. Nåja, vi reder oss mä nubben, å kallt kaffe te dä, d’ä inte kattlort. Å sen kojar vi. Purra oss i ottan, för vi ska in å si ätter va Norrtäljeborna tål. Tvåan går tebaks i morn, den vi kom mä. Ja har ju för rexten ingenting å göra här, när Söderbom ä borta, sade Karlsson och gäspade.

— Jo, ja ska väcka så ordentligt så!

Karlsson grinade.

— Ja, när hon vill bli åv mä oss, tacka faen för dä! Båten går klocka 10, så dä behövs ingen svinotta.

Kristin dukade fram den frugala kvällsvarden, bäddade åt Sjöblom, tog godnatt och försvann på kammarn. En lång stund lyssnade hon på hur de slamrade med knivar och tallrikar, skålade och skrattade, men så tystnade det äntligen och fridens ande hägnade åter Söderboms tjäll.

Vid 9-tiden väckte Kristin sina gäster: — Nu ska ja tala om nyheter. Söderbom telefonerade te handlarn för en stund sen, att han hade sport åv styrman på Fyran att Agust var hitkommen. Han hade skullt gå te Östhammar me fortischen å salt annars — å plank — men nu kommer han in hit i förbifarten på ett dygn, så I får språkas ve. Han trodde han skulle kunna va här te natten, om vind får stå som han står. I ska välan ha en bit te frukost?

— Nä tack, vi äter på båten, för där får vi bärsan — ä du inte rosti i nubbröret, Sjöblom? ja, då kommer vi tebaks mä kvällsbåten. Dra å den värsta smörjan å skorna, så reder vi oss själva.

Efter fem minuter såg Kristin genom köksfönstret de båda blå ryggarna försvinna bland björkarna i strandhagen.

Vid midnatt kom Söderbom — men inte hade någon Karlsson kommit med kvällsbåten. Det var ingenting att göra åt, utan Söderbom och Kristin gingo till kojs i den av Karlsson vanhelgade dubbelsängen. Åter svävade fridens ande över Söderboms hus. —

Knack, knack, knack! Det trummades försiktigt på gårdsfönstret. Kristin satte sig upp i sängen.

— Söderbom, vakna, Söderbom, d’ä någen som vill in. D’ä välan Agust!

Söderbom satte sig yrvaken upp. Det började dagas. Nu trummade det igen. Söderbom klev ur sängen, gick fram till fönstret och öppnade det på glänt.

— Vem ä dä?

— D’ä Agust å faen ä lös! Släpp in mej!

August sluddrade något på målet.

— Komma som en tokstolle mitt i natten! Ja, ja ska öppna!

Och Söderbom fick på sig byxorna och öppnade förstudörren.

August raglade in.

— Va i herrans namn står dä på? Å varför kom du inte mä kvällsbåten, som du hade sagt?

— Faen ä lös, Söderbom! Har du nåra pengar? Mina å Sjöbloms ä slut. Ja får lov å ge mej i väg på eviga momangen. Dom ä efter mej —

— Hocka dom?

— Bylingarna, förstås! Här ä inte tid te predikningar, utan fram me kovan! Dom vet vilka vi ä, å vi kan ha länsman här när som helst.

— Pengar! Ja, vi skulle ju göra opp våra affärder, men vem tror du har pengar så här när som helst — — —

— Hosta inte, bonne, utan ro hit mä va du har! Tror du inte ja förstår att du har pengar, när du har haft frakt te Stockholm? Å nu ska du sätta in dom på banken i Östhammar. Sjåpa dej inte, snåljåp, utan hit mä hela fallerallan! Du ä skyldi mej nåra tusen, kom ihåg dä, bonne, å titta på min norra karda å sej om där inte finns krafter! Opp mä sedelboken bara! Sjöblom blev full, förstås, å bylingen tog honom, men ja tog’en ifrån dom å klämde två bylingar i skallen mä var sin halv öl å så tog vi på skubben. Vi drack toddy mä Andersson som har motorbåten å så va dä styrman på Regina å maskinisten på Adonis, men här har ingen tid å reda ut såna historier utan hit mä pengar bara!

— Kom går vi in i köket! Har ni slaget polisen? Dä blir fästning, dä!

— Ja, just därför, dumskalle! Hit mä fem hundra lock, å dä på fläcken!

— Tror du ja bär så mycke pengar på mej? Men var ä han som du hade mä dej?

— Dom ligger å kattar nere i sundet, han å Andersson mä motorbåten, vi fick tag i honom sen, å nu ska han hjälpa oss te Furusund å där ta vi Stockholmsbåten. Men prata inte kaviar utan ro hit mä mässing — för di har spaning på oss.

— Men hur har ni — — —

— Fråga inte, bonnjävel, utan hit mä kovan, annars tar ja fästning, tror du att ja ä rädd, men efteråt blir dä rejs mä dej så dä passar precis! Reta mej inte, för då honkar du smockan. Har ja inte rättighet å klå dej i mitt eget hus, va?

— Men ja har inte så mycket pengar, dä kan du välan begripa — hemma inte! Jag har kanske 200 å dom ska du få, men ja ska ha kvitto å vittne innan du får dom.

— Tror du ja ä ohederli också? Supet har ja gjort å slagets, men skojat nån har ja aldri gjort. Å här ska du ha för dä sista ordet — — —

Pang! Och Söderbom stöp i spiselaskan för en välriktad smocka.

— Vill du fram mä pengar nu, din skenhelia skojare?

— Jae söte Agust — stanna här så ska ja gå in efter pengar — du väcker ju Krestin.

— Nä du, ja följer mä å sir efter att du inte smusslar undan nåra sedlar — ja känner ullen, sa fan om prästerna. Du kommer undan billit den här gången.

— Ja herre gud — — slå mej inte bara — ja, ja ska — — —

Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och tog fram sin digra plånbok.

— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja 250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så — om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna lugna sej — ajöss!

Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick hördes steg och en dunkning.

— Va ä dä?

— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har käringen reda på.

En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna.

— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far, läsaremickel där! Tjo hej!

Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård.

Liverpool ombord på stimbåten King John.

Härmed intygas att jag fått 375 kronor som afbetalning på skeppar Söderbom på Harös skuld till mig, August Karlsson.

Som ofvan

August Karlsson.

Sjelf närvarande vittne intygas:

Fredrik Sjöblom. Fergus O’Flanagan.

Vi klarade oss fint som fläsk till Malmö men nog feck Norrteljeborna veta vems ande di guppade mäd och det dröger nog innan jag hälsar på i gamla Sveden igän jag kommer när dä växer små blommer på bylingarnas graf hur geck det sedan kom ihog att jag är inte dö utan lefver vid god hälsa nästa gång jag kommer häm skall jag holla ordentlig räjs så spar på slantarna vänligen

August Karlsson.

P. S. Jag gir faen i pängar, men nog skall du få betala.

D. S.

Kåseri.

Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare, utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland min ungdoms herrar och bönder.

Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som satte fläck på vederbörande och hela hans släkt.

Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var ju delvis av bondras och jag minns min stolthet över att åtskilliga voro häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga köpkläder.

På den tiden funnos strängt taget inga avstånd. Man hade släktmöten då och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän trakten återtagit sitt vanliga utseende.

Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske har sin betydelse som förutskickad anmärkning.

Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar, som voro vana att träffa varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant — han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg, som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör. Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss unga.

Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla kupé och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort, och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner. Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade: — Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror!

— Jonsson! sade bergmästarn, vänd och kör upp igen!

— Ja, men kära bror, sade hovpredikanten.

— Kör, sade bergmästarn.

Och hela ekipaget begav sig i väg tillbaka till backens krön.

— Vänd! sade bergmästarn, och full fart!

Det bar av i karriär utför och hovpredikanten satt och kippade efter andan och höll sig fast i krökarna.

Och ändå hade han varit med vid Leipzig och i Norge.

Dessa gubbar voro på väg till den gamle kaptenen, Runebergs vän, den gamle jägaren, för att spela kort några dar. Deras kamrat harpspelaren och ackuschören var icke med vid detta tillfälle, utan de hade som uppgift att hämta fjärde man till kortspelet. Denne fjärde man var också en gammal kurre. Han var länsman och hade varit fjärde man under ett trettital år. Men han var naturligtvis underklass och behandlades som en sådan.

Alltnog — de hämtade länsmannen och så småningom nalkades de kaptensbostället. Där blev full fart. Där blev supé och toddy och korten kommo fram. Gumman skickades i säng och gubbarna fortsatte. Ångande krukor med varmt vatten, god konjak och rom kommo på bordet.

Gubbarna började bli osams — de började skrika och svära. Länsmannen var den lugnaste. Och vid en paus i grälet vågade länsmannen komma fram med ett förslag, däven av konjak som han var: — Hör nu, herr bergmästare. Och ni andra ärade medspelare! Nu har vi spelat kort med varandra i jämnt tretti år och nu tycker jag — hick — att vi kunde ta och lägga bort titlarna!

Det blev tystnad vid spelbordet, man tittade på varandra — och plötsligt sade bergmästarn: — Hut, allmoge!

Länsmannen sjönk ihop och fann att han framställt frågan om titelbortläggningen något för tidigt, att det över huvud taget var dumt att han föreslagit den. Då sade kaptenen: — Ja, då fortsätter vi spelet som om ingenting hade hänt! Ä inte kommissarien med om det?

— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, om jag har varit oförskämd, sade länsmannen och ilsknade till ett slag. Men jag menar, då herrarna har sökt opp mej under tretti år, så betyder det väl någonting. Det betyder att herrarna behöver mej!

Då sade den gamle kaptenen: — När man spelar 1/10 öre behöver man ingen. Har kommissarien vantrivts i vårt sällskap, så säj bara ifrån!

Hovpredikanten sade: — Detta gräl har jag upplevat i minst tjugufem år, men det har alltid rört sig om pengar och inte om brorskålar. Fatta nu sitt glas, herr kommissarie, och krök armen om min egen arm. Låt oss vara tillsammans och låt oss dricka. Jag dricker som själasörjare — — —

— Lekamen och blod, föreslog kommissarien —

— Du hör ju själv att han är oförskämd, sade bergmästarn. Här hämtar vi kommissarien för att bereda kommissarien någon glädje och trevnad och vinst på spelet, och så ger han sig opp ibland oss. Hut, allmoge!

— Vem skulle ge? frågade kaptenen.

— Den som frågar, sade hovpredikanten. —

Detta resonemang berättade den gamle kaptenen för mig för många herrans år sedan. De äro döda alla deltagarna i spelet. Och deras jaktmarker äro öknar med stubbar och torr ljung. Deras tjädermarker med väldiga furor uppe i Skurugata betyda ingenting längre.

När jag var där sist och gick för mig själv på de gamla stigarna, kände jag min ungdom leka som en gul fjäril framför mig. Jag dök in i skogen. Stigen slingrade i ungskog som var lika gammal som jag. Jag såg på stubbarna att folk hade varit där och stulit. Men under tjugufem år hade där växt upp en ny skog, som tycktes säga till mig: — Hej, gamle gosse, du ser att vi följa med.

Stigen slingrade över fällor, genom ensnår, över bäckar som porlade och sjöngo min barndoms visor — och plötsligt stod jag vid ett stalp. Vägen tog slut — men en ung björk växte upp ur en dal — och nu tro ni mig inte, men jag hoppade ut från berget och tog tag i björken och den vek sig som förr i världen. Jag kom ner lugnt och behagligt i mossan just där jag ville komma ner och där bäcken gick brun och mörk över och mellan bruna stockar och grenar och stenar som legat där många hundra år.

Jag hörde änder snattra en bit ifrån mig. Där hade varit en damm för många hundra år sen, och brunvioletta stockar lågo och talade om mina egna förfäders arbete under den s. k. medeltiden. Stockarna voro skulpterade av bäcken och en jättefura låg ikullfallen tvärsöver dammen och berättade om underbara saker. Jag tycker inte om att citera. Men jag måste erinra mig Gustav Frödings vackra känsla — densamma som min, då han säger: