Jag minns inte för resten. Men jag ville påminna mig en vacker dikt av Fröding — någon vers ur den — där han sade något åt samma håll som jag menar. Jo — det är denna:
Tänk efter! Den känslan ha vi haft, vi som tycka om att gå ensamma i skogen och plötsligen komma till ett ställe, där vi stanna och säga till oss själva — Detta måste vi måla!
Vi mena alltså med Gustav Fröding:
Men kanske jag börjar bli sentimental. Skulle det vara något fel? Nej, jag tror det inte!
Tänk er en dalgång med en bäck längst nere och en gammal damm och märken efter en gammal kvarn — allt i skuggan under furor och med änder, som äta i gyttjan. Och vinden som går över alltsammans. Och mossa som det dryper av och smäckra björkar som stå liksom generade av att få växa i sällskap med tallar — och ett vatten så kolsvart som — ja!
Detta är min sentimentalitet.
Jag märker att jag har kommit litet bort från mina gamla kortspelare. Men det gör ju ingenting. Jag sitter här ensam en natt i Grisslehamn och observerar att luften blir allt ljusare och allt mindre blå genom fönstren.
Och genom min hjärna susar som en vacker känsla Gustav Frödings:
Ja — det blev verkligen ett kåseri. Men hurudant?
Söderbom.
När Söderbom hade fått några kaskar, kom han alltid i det vilda lynnet. Han var en storväxt, bredaxlad karl och hade satt skräck i samhället ända sedan han blev så gammal, att han dugde på sjön. Hans tempi voro de vanliga. Först började han gråta så hela kroppen skakade, och så länge han höll på med det, var han inte farlig. Då kunde man med lämpor och goda ord få ut honom på vägen, men då var det också bäst att regla dörrar och bomma igen fönster. När han då inte kunde komma in igen, blev han ursinnig, slog ihop händer och klackar, neg och svor, rev ned staket, sparkade på dörrarna och lovade utgjuta blod, tappa dom bleka allesammans. Då även detta blev utan resultat, drog han kniv, gick omkring halva natten och högg i dörrar och väggar så att kvinnor och barn gräto och männen lovade sig själva och sina hustrur, att detta var sista gången de varit i lag med Söderbom.
Han hörde också till det slags folk, som klär av sig för att sätta fasa i andra och det hade hänt några gånger, att han under gråt tagit av sig alla plagg utom skorna för att bli litet ledigare, när det stora slagsmålet skulle börja — ingen vågade sig på honom, ty han såg verkligen fruktansvärd ut, där han valsade naken på vägen och högg med kniven omkring sig.
Så hade Söderbom hållit på i många år och rädslan för honom tilltog, men som det oftast var han som bjöd, var det inte så lätt att undvika hans sällskap, och kask får man inte alla dagar.
Men så kom en ny präst till socknen, en ung man, och hans första göra var naturligtvis att bekanta sig med sina sockenbor. Han såg hygglig ut, kunde prata med både gummor och gubbar, och det riktigt förståndigt till och med, fast han knappt hade början till skägg än och var liten till växten.
En söndagskväll var han inne hos lotsförman Karlson och drack kaffe. Och rätt som det var, började ett kattrakande ute på vägen. Karlson tittade ut genom fönstret. Mycket riktigt, det var Söderbom, som var i tagen igen.
— Vem är Söderbom? frågade pastorn.
— Jo, nu är det bäst vi reglar och bommar till, för annars kan det bli blodsutgjutelse, sade Karlson. Söderbom har supit igen, och då drar han alltid kniv och stark är han som en björn och ett riktigt vilddjur. Det har han varit ända sen han var barn.
— Det var otäckt, sade pastorn. Har han skurit någon?
Karlson såg på sin hustru.
— Nääj, det tror jag verkligen inte han har gjort. Kan du påminna dig, om han har skurit någon? Neej, om jag tänker efter, så har han inte det. Men han lever galen och hugger kniven i varenda dörr utefter hela landsvägen, när det sinnet rinner på honom.
— Nå, men har han slagit någon då? Han måtte väl ha gjort något våld någon gång, eftersom han är så fruktad?
— Neej, när jag tänker efter, så kan jag inte påminna mig något sådant, men farligt ser det ut — hela byn låser in sig, när han är ute och är i tagen.
— Vad är ni för karlar i byn, som tål sådant där? Jag skall gå ut och tala med honom.
— Nej, för Guds skull, goda pastorn, gör inte det! Det kan bli en olycka!
— Nu går jag ut emellertid, men ingen får följa med.
— Ja, men pastorn — — —
— Adjö på en stund!
Pastorn gick ut. Det var nästan nermörkt och några steg bortåt vägen valsade Söderbom som bäst och högg kniven gång på gång i handelsmans magasinsvägg, allt under upphävande av fruktansvärda tjut och avgivande av löften om blodtappning.
Vad som hände mellan pastorn och Söderbom fick ingen veta. Men tjuten tystnade, och om några minuter kom pastorn in igen. Söderboms stora slidkniv bar han i handen.
Karlson gjorde stora ögon.
— Hur har pastorn burit sig åt med honom? Vi var rent hjärtängsliga.
— Söderbom kommer aldrig att bråka mer, sade pastorn. Sådana som bara köra kniven i väggarna och tala stora ord, äro de minst farliga.
— Ursäkta, men pastorn har väl inte kunnat klå honom, pastorn som skam till sägandes är så ung och småväxt?
Pastorn log.
— Något illa har jag inte gjort honom. Emellertid tror jag att Söderbom är avsatt från sitt tyranniska regemente här i byn. Men nu måste jag gå. Tack och adjö!
— Men törs pastorn verkligen gå ensam? Söderbom — —
— Jo, jag är inte rädd och behöver ingen hjälp. Adjö nu!
Karlson och hans hustru gapade efter pastorn, då han gick, och gapade på varandra.
— Si, det var en präst, det!
Dagen därpå cirkulerade ett rykte, att pastorn tagit kniven från Söderbom. Andra dagen växte ryktet med lavinens hastighet. Pastorn hade hållit på att slå armar och ben av Söderbom, som höll sig inne och plåstrade om sina bulor.
När söndagen kom, var socknen mangrant samlad i kyrkan. Men vad som väckte största förvåningen var, att Söderbom var där också. Han var kanske den andäktigaste, han bad och sjöng och lät sina ögon lita till predikanten som till ett högre väsen.
Och så fortgick det. Söderbom var och förblev som en omvänd hand och kyrkan förblev packad varje söndag. När pastorn efter några år fick ett större pastorat, sörjdes han uppriktigt av hela församlingen, icke minst av Söderbom.
Jag träffade kyrkoherden för något år sen och frågade, hur han burit sig åt med Söderbom.
— Å, det var ganska enkelt. Jag känner materialet i skärgården, och det var ganska viktigt för mig att bli populär i socknen för att få meriter till en bättre. Söderbom kunde ha kramat sönder mig om han velat och förstått situationen, men jag satte allt på ett kort och förlitade mig på riktigheten av det vanliga omdömet om sådana där skränare, som bara höta, men aldrig slå till. Jag gick fram till honom, där han hoppade som en stolle, och sade: — Låt bli det där, annars får du stryk! Tag hit kniven! Genast, annars smäller det!
Och karlen blev faktiskt rädd. Han darrade som ett asplöv och bad: — Snälla söta, slå mej inte! — Du skall slippa stryk, om du lovar bättra dig. Och får jag reda på att du burit dig dumt åt igen, går jag hit och piskar upp dig. Gå i kyrkan om söndag; jag vill se på dig. Ingen skall få veta om det här, så länge jag är i socknen. Jag är den nye pastorn! Karlen var det beskedligaste kräk på jorden, det var bara hans supkamrater som skämt bort honom och trott, att han var en förskräcklig slagskämpe. Skål!
Och vi skålade, ty vi voro på en stor middag med mycket champagne hos en hovpredikant.
Hövlighet.
Vi kallas ju Nordens fransmän — gubbevars. Vad som menas med detta har jag aldrig fått riktigt klart för mig. Det är väl med det som med de flesta andra värden: När de bli utnötta, behöva de en omvärdering. Men man menar väl, att vi äro lika artiga som fransmännen. Gott! Jag har träffat många oartiga fransmän och ännu flera oartiga svenskar gunåssåvisst. Och någon statistik finns nog inte i fråga om de olika ländernas artighet.
Emellertid duger det inte alltid att vara hövlig. Det måste ske med stor urskillning. Låt mig berätta!
Jag hade bott i Paris ett par månader och fått vanor som närmade sig ett visst slags parisares, ty jag bodde i Quartier Latin. Jag kom så småningom att bli stamkund på en bestämd krog, där kuskar och målare och annat fattigt folk åt billigt men gott, raffinerat gott. Då värden på en sådan krog ser att man blir daglig gäst, kommer han fram och trycker ens hand, talar politik och slår sig ned ibland, dricker ett glas och bjuder gärna på ett. Garçonen omhuldar en, talar politik och lancerar de sista kvickheterna. Det verkar familjeliv eller åtminstone inackordering.
Nu äro ju vi svenskar vana att lyfta på hatten i tid och otid. De flesta av oss hälsa nästan hjärtligt på de tjänande bröderna, på restauranger, i butiker, och detta passar bra i Paris och Stockholm.
Men kom till London och gör det!
Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig har trivts i London förrän på sista tiden. Jag hade tyckt mig observera att betjäningen på hotell och restauranger gapade på mig. De vände sig om, de viskade, de fnittrade. Jag fattade icke orsaken. Hotellportvakten slog upp munnen på vid gavel, då jag passerade honom, och i rökrummet väckte minsta beställning uppseende. Det blev pinsamt i längden, jag tittade mig i var spegel, om jag möjligen var sotig på näsan — men det var jag aldrig. Jag var snyggt klädd, elegant kan man säga. Jag drack de dyraste drycker, åt den bästa mat och gav gentila drickspengar, dock ej överdrivet, ty sådant medför ingen välsignelse. Men lika förbannat gapade man — nej, tacka vill jag Paris — där är man som hemma.
Emellertid kom jag åter till London för något år sen. Jag skulle bo på ett mycket elegant hotell och kom dit en förmiddag i ressällskap med en vän från Paris. Vi voro båda klädda i nya moderna kläder, köpta i Paris. Det enda originella hos oss skulle möjligen ha varit att vi hade mjuka hattar à la mode du Quartier — men jag har sett stadgade engelsmän också gå i mjuka hattar.
Nå — vi kommo till hotellet, där en gemensam vän till oss bodde sedan flera år. Vi betalade vår chaufför, portvakten satte svängdörrarna i rörelse, vi tackade med en kort hattlyftning, vi kommo in i vestibulen, lyfte på hatten för tjänstemännen, av vilka vi skulle beställa rum — har ni sett på fan — gapade inte alla, portvakt, portierer, kassörer och gäster som uppehöllo sig i vestibulen! Vi fingo våra rum och frågade efter vår vän, doktor L. Han var för tillfället icke hemma. Vi ajusterade oss, rekvirerade en automobil och reste ut på en stund — följda av employéernas förvånade och leende miner. Vi tyckte att vi kommit till en bondhåla, en brackopolis. Nej — leve Paris!
När vi efter ett par timmars promenad åter susade fram på asfalten till hotellets entré, stod vår vän doktorn där, han också småleende och med icke så litet ironi i vänstra ögat.
— Hör ni, pojkar, innan vi gå in och få en drink, så hör och lyd ett gott råd: Hälsa aldrig på någon betjäning! Rör aldrig vid hatten i ett hotell, en restaurang, en butik! Ni har hållit på att förstöra mitt anseende här. Då jag kom hem, sade en portier att ett par högst underliga människor hade sökt mig. Var det kanske patienter? frågade jag. Var det gentlemän?
— Tja, kanske det var gentlemän, men de bockade gång på gång och lyfte på hattarna ideligen — men det var kanske gentlemän ändå —
Emellertid behålla vi bilen och resa nedåt stan till Burberry för att snygga opp er. De där hattarna duga inte. Ni ska ha mössor — och det duger inte att röka caporal så där — ni måste ha pipor. Och framför allt — hälsa aldrig!
När vi kommo tillbaka på kvällen för att kläda om oss och passerade betjäningen hade vi redan skaffat oss den min, som anstår gentlemän. Alla de mötande, kyparna i rökrummet, portiererna voro bara luft för oss — och borta voro de ironiska småleendena. Man bockade till jorden och vi låtsade som om vi ej observerade det. Men jag måste knyta handen i fickan om min tobakspung för att ej vara hövlig av gammal vana.
Kom ihåg det när ni skall resa till London och försök inse, att denna uppsats icke är en humoresk! Varför skall man alltid skriva humoresker!
Haröliv.
När Agathe, åltysken från Stettin, kom och lade sig i Haröbukten, blev det liv i land. Han kom visserligen så tidigt att ålen icke hunnit slå till, så att någon kommers var det för tidigt att tänka på, men han hade med sig en stor ankare akvavit, och hövligheten fordrade, att man rodde ut och hälsade skepparn och pojkarna välkomna. Den ena matrosen var en rackare för resten, var svår på flickorna och hade fått smörj åtskilliga gånger särskilt framåt höstarna, då det inte var så lätt att se vem som gav smockan i kvällsmörkret. Men på försommarn hade allt groll glömts och för resten bjöd skepparn på kask och han var inte snål, det skall Gud veta. Särskilt första kvällen fick man sin ordentliga hyra och cigarrer till, fina tyska svarta jäklar så man blev jämt yr i skallen.
Nu vet alla som lagt till vid Harö och varit där någon tid, att gubben Isakson och hans måg Janson inte varit kuttrasju sedan gubben gjorde paktum mellan dotter och måg och tvang honom att skriva på bara några minuter före vigseln, då det inte var så gott att neka för skandalens skull, fast nog hann Janson tala om för gubben vad han var för en skojare. Gubben och mågen talade aldrig ett ord med varandra sedan — de bara tittade som arga tjurar vid måltiderna, och nog kan man tycka att mågen hade rätt att vara ilsken. Gubben kunde väl sagt ifrån i tid, så hade det inte blivit äktenskap av, men efter tredje lysningen var det ju inte så lätt och för resten hade flickan måst börja ta ut kjolarna, så vad det beträffar var ju allt som det skulle.
Allt det här visste ju skepparn på Agathe om, och första kvällen i Haröbukten visste han också att både Isakson och Janson kommo ombord — i var sin båt förstås och på olika tid. Och då blev det alltid gräl, när de fått en fyra, fem kaskar. Då talade gubben om för alla i kajutan att mågen inte var värd så mycket som en strömmingsråk och mågen sade rent ut att gubbjäveln skulle få på plytet när de rodde hem — ibland skulle han se hjärtbloden på gubbfan. Men skepparn bara skrattade och sökte raljera bort alltsammans med mera kask. Där satt gubben och mågen och söp och morrade åt varandra. Gubben var för resten inte rädd för Janson, ty den senare hade supit rätt friskt i sin tid och var väl inte så mycket att ta i, men han kunde ju vara lömsk och ge gubben ett tjuvnyp bakifrån, om han inte såg opp.
Så kom förra sommarn. Vi seglade med kuttern till Harön, och när vi svängde in i viken låg åltysken där redan. Det var sent på kvällen, men vi uppfattade tydligt att man inte gått och lagt sig än ombord på Agathe. Där skreks och sjöngs, och Ede, äldste matrosen, spelade handklaver på backen. Vi sågo några skuggor röra sig på däck i något slags takt. Man dansade bland rundhult och ändar på däcket.
Just som vi fått kroken i bottnen bara några famnar från Agathe, hördes en misstänkt plumsning och förvirrade skrik därifrån. Vi sågo en man hoppa i en av de många ekorna som garnerade sidan. Vi sågo honom luta sig över kanten och hala in ett bylte som hostade och spottade, och någon skrek: — Lägg den jäken i ekan! Låt’en inte komma ombord igen! — Ånej, va lugna ni, han kan inte, så gärna han vill! — Låt dä värsta rinna å’en, å ro’n i lann! Ta å dra den jäken mä en ända ett slag! Ryka på svärfar sin, tänk sån en jäkel — men gubben var säker, han gav’en en ibland ögona så dä passa precis!
Då förstodo vi. Janson hade börjat bruckla med gubben Isakson om gammal ost och fått sig en kimboblängare, för gubben hade gamla sjötag och Janson var ju bara långt oppifrån land.
Någon rodde Janson i land. Liggande på bottnen av ekan sjöng han en vild sång, som handlade om blod och kniv och gubbfan. Han improviserade alltid, då han blev full. Det var inte vers, men det lät som något gammalt hedniskt kväde, nog så ruskigt för resten. Karlen som rodde vräkte Janson i land, där han blev liggande som en hög kläder. Han gav ifrån sig en och annan ton i början — sen somnade han.
Först mitt i natten rodde de andra gästerna från skutan. Vi väcktes av knakandet i båtar och åror, när de gåvo sig i väg. Vi hörde dem bråka i buskarna och småsjunga uppåt skogen. Janson sov som ett paket.
Dagen efter skulle vi gå upp i byn och köpa färsk fisk. Vägen slingrade sig genom hagar och skogsmark, och just som vi skulle gå ut på Mattsons odling, skar ett skrän genom tystnaden, ett nödrop som kom oss att först tvärstanna och sedan ana något hemskt. Och det tystnade ej. Någon skrek för livet. Vi rusade i riktning mot den vrålande. Vid Mattsons lada rörde sig något bakom en albuske.
I gräset låg Janson på rygg och Isakson satt gränsle över honom. Janson gjorde skamgreppet på gubben och gubben skrek som om kniven satt i honom. Men gubben hade fått in vänstra tummen i näsan på Janson och vred till tolv medan han med andra handen tryckte ned hans fria arm. Vad som gjorde scenen särskilt pittoresk var att Isakson var alldeles naken så när som på byxor och skor. Hans rock, väst och skjorta lågo i småbitar runt omkring.
Jag sprang fram, ryckte undan gubben och kastade mig över Janson. Men i samma ögonblick fick denne ett bra vridtag om linningen på gubbens kalsonger. Han vred tyget ett par gånger om sin handled. Jag försökte rycka loss linningen, men taget var för gott. Jag bad en av mitt sällskap att skära loss gubben ur taget. Kamraten tog upp sin kniv, gjorde ett snitt och gubben reste sig upp. Jag lade mig över Janson och höll hans armar.
Men Janson hade fått se min kamrats kniv och började under tårar tigga att få låna den. Han såg hemsk ut. Blodet rann i en jämn, tjock ström ur näsborren, som just hade smekts av gubbens järntag. Hans händer voro blodiga upp till armbågarna — det hela verkade slakt. Men värst såg gubben ut. Han var blodig om hela sin nakna överkropp.
— Gå nu hem, Isakson, så håller jag Janson under tiden.
Janson fräste av ilska och småsjöng om kniven.
— Ska ja gå hem igenom byn på dä här viset å bli som ett apspektakel för hela byn? Ska ja dä, Engström? Vill han dä? frågade Isakson.
— Tror Isakson att det är något nöje att ligga och hålla Janson? Tror ni jag har tid med sådant här? Gå nu hem bara, Isakson!
— Nä, han får inte gå hem, förrän jag har klätt å’en böxera mä. Har ja klätt å’en oppte, så kan ja väl klä å’en nerte mä! gnisslade Janson.
— Inte går ja hem så här som ja nu ä! försäkrade Isakson. Ja ska ha Jansons kläder, annars går ja inte hem, nä så jäklar — å dä svor ja på! Ja ska ha klära, ska ja! skrek han. Å va i hellskota har Engström mä dä här å göra för resten?!
— Ja, va faen har du mä dä här å göra, Engström?! grät Janson. Släpp opp mej, annars!
Ja, vad hade jag egentligen med saken att göra? Och en kamrat instämde: — Låt dom här kurrarna göra opp saken sinsemellan! Vi kan ju stanna kvar och se efter att de inte använda tjuvtag. Slåss ni, bönder! Men tar ni fula tag, får ni smörj båda två!
Nå — att spela skiljedomare i ett mellanhavande, som aldrig kunde göras upp, var ju ingen framtid. Jag släppte Janson.
De röko ihop igen och vi ställde oss på lagom avstånd, beredda att ingripa om så skulle behövas.
Striden gällde nu Jansons rock och väst, ty det skulle ju ha varit en evig skam för byns rikaste bonde att gå hem naken som ett spektakel.
Plötsligt fick Isakson ett bra tag i Jansons rockkrage. De ramlade omkull båda och Janson kom under men framstupa. Isakson slet till och alla ryggstyckena i Jansons rock, väst och skjorta följde med, sköra som kläderna voro av svett och saltvatten. Vild av triumfen över denna lyckade åverkan på fiendens garderob, tog Isakson ett nytt tag, innan Janson hunnit resa sig. Denna gång fick han tag i byxlinningen — och i nästa ögonblick höll han i sin hand hela Jansons byxbak. Mågen var nu värre tilltygad — om jag så får uttrycka mig — än svärfadern.
Då lyste det till ett fult grin i Jansons ansikte, som blivit kritvitt mellan blodstrimmorna. Som en pil var han vid gärdesgården och ryckte loss en väldig stör. Det låg mord i blicken — men nu kastade vi oss emellan. Janson slet av sig resterna av rocken och skjortan, som hasat ned över händerna, och han stod lika naken som svärfadern. Men vi höllo de båda kämparna och förklarade striden avslutad. De ångade av svett och akvavit.
— Om ni nu inte håller er lugna, blir det stryk, sade vi, och det efter noter. Såja, sååja, bråka inte — — nej, lugn, såja! Egentligen borde ni ha smörj — men ni ska slippa — så hyggliga ä vi! Helt om, marsch!
Det blev ett dystert tåg tillbaka ned till sjön. Men kämparna lugnade sig och de insågo att skammen att gå nakna genom hela bygatan aldrig skulle kunna överlevas. Nere vid stranden tvättade de sig och fingo var sin långa oljerock, varefter vi följde dem till byn.
Vi stannade utanför Isaksons stora byggning för att få tillbaka våra oljerockar.
Just som gubben dök in i förstun, kom jag ihåg, att vårt ärende från början varit att köpa fisk.
— Hör nu, Isakson, det var sant, kan vi få köpa lite färsk fisk, ropade jag.
Han vände sig om.
— Ja, ja har just tagit opp abborrar för eget behov ur sumpen i da på morron, så dä går väl an — skulle dä va möcke?
— Ja, så där ett par kilo ungefär.
— Men ja vet inte redit, va di tar för abborrn nu — d’ä ont ätter fisk, ska ja säja.
— Ja, i Grisslehamn tar dom 70 öre, förklarade jag.
— Ja, men i Tälje tar di visst 80 — d’ä ont ätter fisk!
Rackargubbe!
Medel mot äktenskap.
Vi frågade den gamle ungkarlen, varför han aldrig gift sig.
— Gifta mej!? Jag!! Nä hör ni, försök inte! Höns kan man nog komma på nära håll utan att gifta sig med dom. Tror ni att en erfaren man gifter sej? Nej, var lugn ni, gubbar, sånt gör bara gröngölingar eller idioter.
— Nå, men då de flesta gifta sig — vill du verkligen stämpla flertalet som dumbommar eller gröna?
— Precis!
— Nå, men du har väl själv varit grön någon gång?
— Om!! Jo, var så säkra. Jo vars, jag har också sprungit efter höns på baler och gått i storm och åkt i landå med dom och bjudit dom på Operan och burit mig åt som en galning.
— Nå, men höll du aldrig på att fastna för någon?
— Tja! Åjo, det kan allt hända det, men jag drog mig alltid ur spelet, då det började osa katt och de började bli sentimentala. Jo, en gång var det verkligen nära ögat, och det var den enda gång jag själv blivit sentimental, men då räddades jag av en tillfällighet. Flax, bondtur, kalla det vad ni vill!
— Nå, men berätta då!
— Ja, jag var ung, förstår ni, så där ung så jag färgade av mig, och flickan var stilig och hur vi krånglade med promenader och baler och banketter och fan vet vad, blev det klart oss emellan. Jag presenterades i familjen och vi skulle förlova oss. Rika var dom med stenhus på Söder och skulle ge supé, för flickan ville ju visa upp mig för släkt och bekanta. Jag kom, elegant med frack utan ryggfoder och blankskinnsskor och friserad som bara fan. Och jag kom lite tidigare än de andra för att få prata med flickan och få mig ett glas punsch med svärfar, som var en glad garçon. Nå, när vi suttit och kuttrat en stund, kom gubben och ville ha ett glas med mig. Vi pratade och skojade och la bort titlarna och hur det var, kom vi att tala om styrka och vighet. På den tiden var jag ingen duvunge, kan jag försäkra, och livad var jag naturligtvis — tacka fan för det, när man skall förlova sig — och hur vi krånglade och pratade, ville gubben att jag skulle visa, att jag verkligen kunde slå en frivolt — han trodde det inte riktigt, sa han.
Begärde han intet krångligare av sin blivande måg, så var jag färdig när som helst! Salen var stor och jag klämde till — —
Men i samma ögonblick kommer svärmor ut från sängkammarn. Hon fick klackarna rakt i snoken och spottade ut tre tänder på fläcken och dånade som endast ett äldre fruntimmer kan göra. Jag rusade till serveringsbordet för att få tag i vattenkaraffinen, men högg miste i hastigheten och slog ut halva punschkaraffen över hennes nya sidenklänning.
Ni kan förstå att tonen oss emellan blev lite ansträngd — och på det viset klarade jag mig ur äktenskapsfällan. Inte många svärmödrar står ut med ett sådant behandlingssätt. Och det var inte löständer. Och flickan förebrådde mig till på köpet att jag inte hade ett ord till ursäkt åt gumman efteråt! Skulle jag kanske ha sagt: — Jag ber tusen gånger om ursäkt! eller — Jag rådde inte för det! eller — Det var inte meningen, snälla tant! Det hade blivit lika banalt alltihop. Supén inställdes och svärmor inställde förlovningen. Och nu har ni fått lära er det kanske osvikligaste medel som finns att undgå äktenskapet.
Passa på när svärmor helt oskyldigt kommer in genom en dörr och kläm ut tre tänder på henne med klackarna. Probatum est.
Tjuvpojkstreck.
På andra sidan bron, under vilken den mäktiga strömmen brusade, höjde sig gatan och smalnade till en gränd, gropig och smutsig, och från den gränden slingrade sig andra ännu gropigare och smutsigare gränder med underliga kåkar, snedvridna, stöttade och liksom gapande med förvånade portar över den nya tiden, som svärtade deras tak med stenkolsrök från fabrikerna och föste in ett nytt släkte i de låga rummen. Men bakom varje kåk låg en idyll, en gammal trädgård med gamla krusbärsbuskar och äppelträd och geranium och tistlar och för övrigt en flora, som var tropiskt yppig, gödd som den blivit av allt slask och smuts, som sedan århundraden flutit ned från gator och gårdar. Ty trädgårdarna sluttade brant mot älven.
I en av dessa kåkar bodde fattigprästen, och med hans son lekte jag i deras trädgård under försommarkvällarna. Vi voro klasskamrater och hade sinne för samma pojkstreck. Vi gjorde jodkväve och lade ut åt traktens pojkar, vi uppfunno krutet och våra tankar sträckte sig till och med så långt som till nitroglycerin.
Kanske inte läsaren vet, hur man gör jodkväve? Man köper jod på apoteket, slår ammoniak över och låter massan halvtorka. Sedan gör man kulor av den och lägger ut dem på lämpliga ställen. Då kulorna torkat, explodera de vid minsta beröring med en ganska bra knall och ett slag, som gör ont i fingrarna, men för resten är ofarligt, om man inte gör satsen för stor.
Vår granngård var också en idyll, och i den bodde en gammal kapten med sin hushållerska. Mitt på gården stod ett bord med marmorskiva i en liten syrenberså och på bordet stod en underlig pjäs, en urtavla på svarvad fot. Över siffran 12 lästes ordet MIDDAG och över sexan ordet TODDY. Efter denna döda klocka levde kaptenen.
Han var en sextiofem års man, förfärligt mager med lång, brun hals och ett kalt huvud, stora, utstående öron, liten, blåaktig näsa och stripiga, vita mustascher. Han syntes aldrig i trädgården, utom vid toddydags, då han ensam njöt drycken och rökte sjöskumspipa.
Men på andra tider var bersån livligt frekventerad, ty hushållerskan drack kaffe där flera gånger om dagen med sina väninnor.
Nu ägde jag och min vän ett salongsgevär. Kaptenens gård var rikare på sorkar än vår egen, och vad var naturligare än att vi utnyttjade den bättre jaktmarken, särskilt som vi lätt kunde skjuta genom springorna i planket, som skilde de båda idyllerna åt. I ett hörn bakom syrenbersån stod en väldig soplår, som alltid var öppen, och dit smögo de stora, feta skeppsråttorna utmed väggarna från alla sina hål i det gamla, murkna huset.
En dag, mitt under brinnande kafferep, kunde min vän inte låta bli att skjuta en råtta som, obekymrad om gummornas prat, tassade till sin måltid. Men skottet hördes, och djurets dödsskri kom hushållerskans hjärta att stanna av fasa. I detsamma kom kaptenen in från gatan.
— Kan kapten tänka sig, att pastorns odåga till pojke sköt en råtta alldeles nu genom planket! Tänk om det hade råkat mig, som satt ytterst! Tänk bara, sån rackare till pojke — ska vara bättre mans barn! I polisen skulle han, det skulle han!
— Nå, så hade jag väl fått skaffa mej en ny hushållerska — såna växer på trän! Pojkar ska skjuta och käringar ska skrämmas!
Och kaptenens magra skepnad försvann i förstudörren.
Min vän och jag klättrade upp till plankkrönet och ropade med triumferande röster enstämmigt: — Skvallerbytta bing bång! och döko ner igen.
— Sån en gammal rackargubbe! sade hushållerskan. Och ni, era satans pojkrackare, er ska jag nog få tag i!
— Hon kallade honom rackargubbe, och oss skvallrade hon på, sade min vän. Det ska hon få äta upp.
Dagen därpå hände det. Det var söndag och en lämplig dag för utförande av attentat. Torrt och varmt var det, och makterna voro oss gynnsamma. Vi väntade tills gumman gått till kyrkan.
Då smögo vi oss över planket, lade en stor hög krut under marmorbordet och ledde därifrån en lagom tunn rand fram till och under planket. Så satte vi oss i gräset och väntade.
Mycket riktigt! På beräknad tid kom gumman tillbaka från kyrkan med en likasinnad, och om en kort stund sutto båda vid sitt kaffe i soffan.
Min vän tände på. En fräsning, ett väldigt rökmoln och ett ännu väldigare skrik fyllde gården.
Då röken blåst bort, låg hushållerskans gäst och sprattlade som en däckad abborre under upphävande av ett bland de värsta tjut jag hört.
Hastiga steg hördes och kaptenen kom ut.
— Vad satan tjuter ni för, käringar? Har fan flugit i er i kyrkan? Men här luktar krut!?
— Å — å — goa kapten — det är den här prästpojken, som — — nu är mitt tålamod slut — han höll rakt på att bränna opp oss. Tänk, det rök till och vi var som mitt i en eldslåga.
— Är ni skadade? Lever ni, eller är ni döda?
— Nog lever vi, men oj, du min skapare —
— Nå, då så! Pojkar ska skoja med käringar! Stör mig inte!
Och han slog igen dörren mitt för näsan på skvallerbyttan.
— Nej, nu är det nog! sade hon. Nu går jag in till pastorn. Här ska bli rejs!
Vi bleknade.
— Skubba, du, sade jag till min kamrat. Jag stannar och säger, att far din inte är hemma, när hon frågar.
Han skubbade. Gumman kom. Jag stod där oskyldig i dörren.
— Är pastorn hemma?
— Nej, han gick ut alldeles nyss.
— Har du varit med om det här?
— Du!! Sa hon du?!
— Åja, nog förstår jag att du har varit med, annars skulle du inte vara här, när pastorn är borta. Och hans slyngel till pojke har förstås sprungit sin väg. Men om inte pastorn vill hålla reda på sin pojklymmel och dom odågor, som springer här och ställer till rackartyg, så ska ja säja till kapten att han går in och ger er stryk! Och det efter noter ändå.
— Äsch, det har han inte krafter till! Han är för mager! sade jag och spände ut mitt tunna bröst.
— Å, nog kan han tukta en sån där snorgärs som dej.
— Den! Som ser ut som en kattskalle på en kälkstake!
Pojkar äro otacksamma. Jag kan inte hjälpa det, men så är det.
— Ska vara bättre mans barn, men dom är som hamnbusar i truten! Men det här ska kapten få veta. Det finns väl polis och rektor. Vänta, du bara! Hon knöt näven mot mig och skyndade ut.
Jag bleknade. Jag såg en ohygglig stut i perspektiv, relegation och evärdlig nesa. Min vän kom fram och jag berättade det som hänt. Hon hade kallat mig du! Det var oerhört av en sån där kaffekäring och skvallerbytta. Det var nog dumt att jag sagt det där om kaptenen, men när en blir arg så —
Ja, han tyckte också att det var dumt, för kapten var en väldigt hygglig gubbe. Men han kunde nog aldrig få veta, vad jag hette.
— Ja, men om han frågar din far!
— Äsch, inte tänker han på det!
Men tydligen hade jag berört någon särskilt ömtålig sträng hos kaptenen, ty efter första lektionen dagen därpå blev jag inkallad i lärarerummet. Kaptenen befann sig också där. Rektorns min var hotande.
— Du lär ha förolämpat herr kapten?
— Nej, det har jag inte gjort.
— Ljuger du också?
— Nej.
— Kanske herr kapten själv skulle vilja säga, vad gossen sagt, då han tycks tredskas?
Kaptenen blev pionröd.
— Tja, egentligen har gossen inte sagt något till mig utan till min hushållerska.
— Nå, men vad har han sagt?
— Hm — tja — det — — tja, det vet jag egentligen inte, men det är oförskämt — tja —
— Har du sagt något till herr kaptens hushållerska?
— Jaa.
— Vad har du sagt? Berätta ärligt och sanningsenligt!
— Jo, jag sa att kaptenen inte kunde klå mig, för han såg ut som en kattskalle på en kälkstake, men hushållerskan kallade honom gubbrackare och det är väl mycket värre — — —
Det ryckte i mungiporna på den gamle rektorn och det hördes fnitter från de yngre lärarna. Kaptenen vågade jag inte se på.
— Gå och anmäl dig för klassföreståndarn, få vi talas vid sen! Marsch!
Jag gick med tungt hjärta tillbaka till klassrummet. —
Stryk, anmärkning för oskick och B i seder vid terminens slut.
Gamle, hygglige kapten! Gamle, hygglige rektor!
Fredrikson.
Sången lät hes ur sjöbodens mörker. Det var naturligtvis Fredrikson, som var full igen.
— Vem ä dä som går å smyger omkring knutarna? Kom hit, alle man, judar å proselyter, greker och galiléer, bara ni har öl — ja ä sjuk i da, dössjuk — jaså, ä dä Engström! — Godagen, inte illa ment, men si, den där akviaviten som åltysken har, den borde förbjudas mä en särskild paragraf — inte blir en så sjuk utå vanlit Öregrundsbrännvin.
Jag kom barfota med uppkavlade byxor i vasskanten med min gäddsnara och skulle just vika om Fredriksons sjöbod, då han hörde mina steg. Det hade lyckats bra med fisket. En liten knippa smågäddor, utmärkta frukoststekgäddor, dinglade vid min svångrem.
— Va ska han mä såna där småglin te gädder, inte får en nå betalt för dom, å för resten ä dä olaglit.
— Jag säljer inte gäddorna, jag äter opp dom. Och för resten är det tillåtet att snärja.
— Ja ska låta bli å anmäla Engström, om han bjuder på en sup.
— Tror Fredrikson, att jag går och bär brännvin på mig?
— Nå, då kan ja bju på bå en å en halv, sämre kar ä ja inte!
— Nej tack, Fredrikson, jag fortsätter runt udden, och sen blir det lagom att steka fisken till frukost. Vad gör Fredrikson i sjöbon? Sitter och nubbar, kan jag tro.
— Nääj, Engström, utimillan mig och flaskan är likasom att ett stort svalg befästat — nej, i da går dä inte — särskilt om ja inte får sällskap. Tysken var för svår i går kväll. Här håller ja på mä nätena, för vi ska lätta dom i morron, men ja ger näten faen, ja följer mä honom, Engström, å sir på när han snärjer gädder, å litern tar ja mä mej ifall torsten skulle komma på för häftit.
— Nej, stanna här, Fredrikson, och gå inte med och skräm gäddorna. Adjö nu! Sköt nätena, jag vill gå ensam!
— Vill å vill! Ä inte dä här min egen strand? Går ja inte vart dä kan falla mej in. Ja ska — —
— Adjö nu!
— Jaha! Jasså? Han exmerar inte å gå ihop mä Fredrikson, för Fredrikson ä full, tror han, Engström, ja har varit i lag mä högre herrar än honom, ska ja säja, mä disponenter å deriktörer å präster å fan å hans mor — —
— Ja, stanna nu, Fredrikson!
— Nej, nu ä ja mä, jädrar å slå alarm! Här har Engström pojken opp i alla väder! Tror du ja väjer för nån åv kvinna född, nähäj, gosse — tror du inte ja har skött folk, bå snobbar å rallare — stanna, Engström, får ja säja honom en sak — han tror ja ä dragen, men ett lindebarn ä mycke fullare än ja — tror han inte att ja har varit annat än fiskare, jo, dä kan Engström ta gift på — —
Fredrikson halvsprang vid min sida, ty jag påskyndade mina steg åt landsvägen till.
— å när ja va förman ve skogshygget ve Dannemora å hade två hundra man — säjer å skriver två hundra man — å alla ville di åt mej — di ville si mitt hjärteblo, å ja gick in i högen, inte så mycke som en spasserkäpp hade ja — bara tomma knytnävarna å så frågade ja: Va vill I, folk? frågade ja. Vi vill ha påökt, sa di. Dä ska I få, sa ja, kom an bara, ett dussin i taget, inte fler, sa ja, men jämnt ett dussin, å di kom, å jädrar anoda ble dä inte kattabalik åv, dä va väl tie minuter som ja inte rörde marken mä föttera, men så gjorde ja värmlandskastet, som ja lärde mej utå en beväringskamrat, å di stank omkring mej som ostmaskar — vänta, Engström, ska han få si hur värmlandskastet ä — vänta, säjer ja, dä kan va gott å kunna när en kommer i lag mä såna som bå mej å Fredrikson — en tar i kragen på dä här viset — —
— Låt bli det där, Fredrikson! Tar han i mej, så tar han i far sin!
— Fara mej hit å dit! En tar så här å — —
Nu voro vi ute på landsvägen och Fredriksons stuga lyste vit mellan lönnarna bara några steg därifrån.
— Å så — —
— Fredrikson!!! ljöd det från lagårdsbacken.
— Va i helsinge nu då? Ä käringen i faggerna? Ja, ursäkta, Engström, men dä va inte illa ment.
Mor Fredrikson öppnade grinden och sade: — Jasså? Ä dä på dä viset?
— Va har du å säja te om, käring? sade Fredrikson.
— Jo, först dä här! Och mor Fredrikson tog litern ur rockfickan på maken och dängde den i stengärdesgården — å sen dä här — och hon tog ett fast tag i rockkragen på Fredrikson, vred om, så han hickade — taget var värt minst 2:50 — och sade: Han ä inte så farli som han låter, Engström. Dä värsta återstår honom.
Det var en målmedveten hand, som förde Fredrikson in i det trevna hemmet.
Johannas äktenskap.
Johanna Ågren var fyrtio år, då farsgubben dog. Han hade varit änkling i många år och nu satt hon där ensam med en stuga, en sjöbod, sköteka, skötar, ryssjor och laxnot. Det dugde ju inte. Strömmingsfisket kunde hon nog greja med halta Lundin, som varit gubbens hjälpreda, men laxnoten krävde armar och lantbruket gick då inte alls. Lundin förstod sig bara på fiske och för resten började han bli för gammal och påstridig. Han trodde visst att det var han och inte Johanna som fått ärva, men det skulle han få si. — —
Hittills hade Johanna lyckligt undgått kärlekens faror eller åtminstone dess synliga följder. Pojkarna hade hon varit snäv mot och nu var hon då alldeles ur spelet. Hon fick inte leka med längre, men det skulle hon visa. —
Och en dag tog hon båten till Tvärhandsholmen, stannade där två dygn och alla undrade, om hon inte hade någon affär i görningen angåendes försäljning av gården, men där beto de sig i tummen, ty när Johanna kom tillbaka hade hon Vesterberg med sig, han Vesterberg, som var med som besättningskarl på Jupiter, när den förlorade mellan Understen och Svartklubben. Han kom i land på två vetemjölssäckar, som han bundit ihop, och det var ändå på Viten norr om Gåssten. Knepig karl, Vesterberg. Det var bara två, som bärgade sig av åtta mans besättning, och Vesterberg hade väl inte klarat sig han heller, om han inte i sista ögonblicket, just som skutan lade sig på sidan, kilat in i kaptenens hytt efter en liter konjak, ty han fick gå omkring halvtannat dygn på skäret, sur som en katt och utan en matbit, innan man tog honom med på Öregrundsbåten.
Nu hade emellertid Johanna honom med sig. Folk grinade, när de sågo paret stiga i land på bryggan. Lite full var han förstås, ty hon hade måst fägna honom i försalongen, och med tanke på framtiden bar han sin randiga nattsäck tung och knölig av avlånga manickar, som sågo ut som litrar. Men välklädd var han — blå kavaj och styv hatt på nacken och jägerskjorta med sidenhalsduk och näsan röd som vanligt och luggen som förut ner i pannan. Medan Johanna ordnade med styrman tog Vesterberg några snedsteg inåt bryggan och hälsade på pojkarna. De flinade och han flinade, och så döko de in mellan magasinet och båthuset och Vesterberg fick upp en liter.
— Va fasen, Vesterberg, har du inte mönstrat i år?
— Ska bli bondkanin, förstår ni, jojomänsan. Fan ska va på sjön längre, dåliga hyror och skäll jämt. Ska hjälpa Johanna med fisket och dyngsprättningen och — tjofaderillan you know pojkar hick skål och hör sen, va ger ni mej för det, dirty sons of a bitch you know.
— Vesterberg!!! ljöd Johannas röst.
— Vesterberg, va de ja! All right, ajöss på er, långholmare, träffas i aftonsången, sa orgeltramparn te kyrkstöten. —
Sådant var Vesterbergs intåg i fiskläget. Han hade ju lite svaghet för spriten, men kvick och rolig var han och kunde spela handklaver och fröjda vals, och på sjön var han bravo när han var nykter. Hur fisket gick till hade han ju sett som skärgårdspojke, men lantbruket förstod han sig sämre på än fan på psalmboken. Emellertid skulle Johanna nog klara upp det där, ty hon hade skinn på näsan. —
Sex månader efteråt lyste det för Johanna och Vesterberg. Hon var redan i ordning och fixad och klar och kjolen blev allt kortare framtill, och det är ju inte värt att gå till prästen förrän en är säker på saken. Och nu skulle bröllopet stå och folk skulle bjudas. Man kom överens om att bara bjuda de gifta, ty Johanna var ju gammal och det kostade för mycket om alla pojkarna skulle med — ja, det förstås den fick en lov att bjuda, den och den med, men skulle en bjuda alla så gick det åt för mycket pengar och fisket hade slagit ut dåligt.
Vesterberg var med på vad fan som helst. Han hade skött sig. Det var bara på lördagskvällarna han tog sig ledigt och gick ner och tog reda på pojkarna och bälgade en vals på bryggan åt ungdomen och fick sig en slurk av någon vänlig putellägare. Han trivdes, och som ofta händer i skärgården med gammalt sjöfolk, blev han amfibie, fiskade och plöjde om vartannat. Han hade ju maten och allt vad en karl behöver. Vesterberg var lycklig nära på. Ibland flög ju fasingen i honom, särskilt när han fått ett par glas för mycket, och då dillade han om brassar och vakter och stampdävertgajskänklingar och ville skicka Johanna till väders genom skorstenen, men hon klarade regelbundet av bärsärkalynnet med en blandning av smek och hot om kovans förlust, och Vesterberg lugnade sig som förr i världen inför gubben och styret ombord. — Kommer väl min tid, tänkte Vesterberg, och då ska du få si, vems ande du guppar mä!
Men då brudparet lät bli att bjuda alla pojkarna, begicks en dumhet. Ty Jannes Maris pojkar, som voro vildsinta och därtill besuttna, i det de tillsammans ägde jakten Halbrektina av Arön, fattade ett sådant hat till vederbörande, att de beslöto att hämnas. Från Östhammar skaffade de sig en ankare starkt och i sällskap med de andra förbigångna smidde de ränker i Halbrektinas kajuta under förtärande av kaffekaskar och öl.
Då brudparet kommit hem från kyrkan och festen skulle börja — det var en vårdag och isen hade nyss brutit upp och det artade sig till eftermiddag och skymning — hade Halbrektinas redare i sällskap med sina likasinnade druckit mod och hälsa ur ankaren till den grad, att de fattat posto vid Johannas grind och kommit överens om att ingen av bröllopsgästerna skulle få beträda gården utan att bli omkullslagen.
Alltså ställde de sig i grindhålet och började. Nu äro rospiggar ett släkte, som tåla mycket innan ilskan rinner till. Det hela uppfattades som ett lyckat skämt och gamla och unga, flickor och gummor, läto slå sig i mark, särskilt som det skedde under till det yttre vänliga åthävor. Men så kom skeppar Sjögren, liten och fyrkantig och stark — och när Jannes Maris Henning skulle lägga honom, så sa han: — Va i helskote tar du dej te, gösse? och så fick han tag i maten på Henning och lyfte honom och lade honom i så han sprattlade som en abborre kort innan han dör. Och så var den ur leken. Och bror hans, Emil, rusade på Sjögren och fick sig en torvel så han såg en hel regnbåge för ögonen — och så slutade skojet med kullslagningen.
Men pojkarna gav sig inte ändå. De togo sig slurkar ur de medhavda flaskorna och drucko mod och kraft och började göra kalvhopp och slogo ihop händerna och klackarna och gjorde värmlandskast och valsade ibland krusbärsbuskarna och tjoade så det gav eko mot Örberget — och spunno nya ränker.
Det mörknade efter hand. Nu åto de där inne och drucko brännvin och öl och lantvin och ingen tänker på oss längre. — När de börja bli söpna, så går vi in som om ingenting hade hänt!
Mitt emot förstun låg sängkammaren, brudgemaket. Jannes Maris Henning, yr än efter ombordläggningen, smyger sig in i förstun, öppnar brudgemakets dörr, går in, stänger, klär av sig och lägger sig i brudsängen.
Och de andra pojkarna, klokt beräknande, att brudparets gästfrihet så småningom skulle förkovras, gå in i stugan. Där var allt liv och leverne. Vesterberg tog snedsteg och persvaderade gästerna med en liter konjak i ena och en liter lantvin i andra näven och Johanna gick med magen i vädret och serverade fruntimren.
— Välkomna, pojkar! Stig in och ta för er! Skulle bjudit er, förstås, men när I har vett att komma själva så! — Inge ont i det, här ä liv å här ä lejan, här ä tjofaderillan, här ä tjofaderallan, sjung med flickor och pojkar och käringar och gubbar: