WeRead Powered by ReaderPub
Genom mina guldbågade glasögon cover

Genom mina guldbågade glasögon

Chapter 23: Julotta.
Open in WeRead

Explore more books like this:

About This Book

A series of short, comic sketches and essays presented in a conversational first-person voice, opening with a self-mocking preface about the narrator’s gold-rimmed spectacles. Episodes move between coastal and rural vignettes—fishermen, boat journeys, hunts and a memorable account of capturing and taming a young otter—alongside lively portraits of local characters and domestic incidents. Humor comes from deadpan observation, exaggerated anecdote and understated social commentary; the book is episodic in form, balancing tall tales, gentle satire and affectionate caricature of human and animal behavior.

Här ä liv och här ä lejan,
här ä tjofaderillan,
här ä tjofaderallan!

— — men var ä Johanna?

— Hon ä där inne i brudkammarn mä Henning, sade Sörgårds-Kalle lömskt.

— Va — fa — Henning! Nej, nu so go and —!!

Vesterberg såg ut som ett stearinljus i ansiktet.

Han rusar till brudgemakets dörr, söker öppna den, men den är stängd.

Johanna!!!

— Jädrars — å herre jösses — nä nu, nä nu sir ja rött, nu sir ja mörkrött å blod å tarmar — —

Och han höjer sin konjaksliter och slungar den mot dörrspegeln med all den rospiggska kraft han är mäktig. Den krossas, blir skärvor och den dyrbara drycken stänker över alla pojkarna i förstun. I fickorna har han två liter för att kunna sköta serveringen förstklassigt. Och i detsamma får han idén att gå ut efter en yxa för att komma in till de brottsliga och hämnas. Men just som han skall försvinna ut i mörkret, ser han Johanna komma in i salen från köket med kaffekokarn i högsta hugg. Huvudyr sätter han ifrån sig båda litrarna utanför gemakets dörr, störtar emot bruden, snavar över tröskeln och ramlar på ryggen av en av de bänkade gummorna.

Sörgårds-Kalle knackar förstulet på brudgemaksdörren och viskar. — Saken ä klar! Henning öppnar. Kalle griper litrarna, de båda stänga om sig. Kalle klär av sig och de gå till sängs med var sin liter bredvid sig. De dricka långa klunkar och akta icke på bultningar.

Nu ligger Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle i brudsängen. De klunka och sjunga och snörvla och snarka. Natten har gripit dem. De sova. Kalle har sin ena leriga stövel kvar på sig och byxorna hänga ned på golvet. En stövel med sinka och lera och allt på det vita, nytvättade brudlakanet.

Vesterberg och Johanna ha uppfattat skandalen i hela dess vidd. Man kan inte köra ut gästerna, man måste hålla god min. Och när gubbarna frampå nattkröken på lantligt maner börja insinuera att det är tid för de nygifta att dra sig tillbaka — gummorna fnittra, pojkarna gapskratta — så säger Vesterberg, att d’ä inte bråttom. Han har varit och petat på dörrlåset — men jädrar, damn it, det här ska de ha igen!

Där inne sova Jannes Maris Henning och Sörgårds-Kalle kappsäckars lugna sömn — medan Vesterberg går omkring och bjuder gästerna på nubben och Johanna med magen i vädret och leverfläckar på de väderbitna kinderna serverar tretåren med lantvin till. Natten lider och så småningom blir skandalen bekant. Nöjda och glada tåga gästerna från gården. Varför skulle hon ta den token Vesterberg? Dummer! Tokig! En sån där matros, som inte har nåt å komma mä! Hon kunde väl ha varit ogift och hållit sig till halta Lundin. —

Vesterberg och Johanna fick lägga sig i köket. Vesterberg ville slå in dörrspegeln till kammarn, men Johanna var klok och tänkte på ekonomien. De drogo ut den gamla fållbänken vid spismuren och slocknade, ty Vesterberg hade fått nog. Hans bröllopsdag hade tilländalupit. Någon egentlig förlust var det ju inte, ty det jungfruliga hos Johanna var ju ett minne, ett minne blott, som uppväckte stridiga känslor hos Vesterberg. But go on — it plays no part!

Dagen därpå, då Johanna försiktigt gick upp i sin understubb för att kika in genom fönstret till de båda brottslingarna, var detta öppnat och sängen var tom. Vesterberg hade nämligen stängt förstudörren för att se hjärteblogen på pojkarna. Men han var för trött.

Detta var historien om Johannas och Vesterbergs giftermål. Nu kommer historien om Vesterbergs död, stackarn.

Han var ju sjöman, hade seglat på djupvatten och hade blivit litet trött. Jag såg hans händer. De voro som bark och det dröjde länge innan han fick fason på dem. Och så söp han ju. Men han knogade också mellan suparna och han var hygglig, ty han klådde egentligen aldrig Johanna. Det förstås — ibland, då hon blev för jäklig, gav han henne en känga, men nästa dag var han ute och tog upp ryssjorna med henne. En karl behöver liksom litet frihet, litet ledighet ibland. Han tog sig den förstås, och då gick han ner på bryggan och fröjdade med pojkarna. Det var hans rättighet.

Men nu skall jag berätta, hur Vesterberg dog. Det var just strax efter sen hans unge blev född. De hade alltså varit gifta bara tre månader. Vesterberg knogade med vårbruket och tog sig en geting ibland, men det var hans rättighet, och så kom ungen en dag. Gud vad han var kär i ungen! Han satt och jollrade vid vaggan och sjöng engelska visor och blåste på kam, och ungen var lik honom, så det var inge fel på det hållet, det sa han själv. Men så kom den där förbannade åltysken. Det var för resten den här Trine från Rostock, och han hade smugglat akvavit med sig och alla som köpte ål skulle ha sig en kask och Vesterberg var naturligtvis med och sålde ål och drack kask. Säg mig nu för par exempel, varför inte svenskarna själva kan göra ett bolag och köpa upp ål. Men tyskarna är fulla i fan, de har som en bank ombord, fiskarna bara gå ombord med sin ål och får betalt och får kask. Det där talte jag med Vesterberg om, men han var kosmopolit och sa, att han hellre säljer till tysken, för av någon svensk får han inte kask. Rospiggar ta hellre lite mindre pengar, bara de få kask.

Så var det en dag, en lördag, och Vesterberg hade sålt ål till tysken och fått några kaskar. Och så hade sjömanstagen farit i honom. Han ville ha mer kask och så ville han klä av sig och dyka ner i sumpen, där det fanns ett par tusen kilo ål. Kaptenen, han hette Löpsche för resten, blev förbannad och ville ha honom i land, men Vesterberg ville inte. Då tog de och slog en ända under armarna på honom och firade ner honom i båten och satte honom i land, tyskarna förstås! Men han hade fått sjömanstagen i sig, och när han väl var kommen i land och båten hade rott tillbaka, så skrek han att han ville ha mer kask, och rätt som det var, vräkte han sig i sjön och började simma ut till tysken. Men med ett så sjönk han. Dom ut med en båt och fick upp honom och han låg som en flundra och var blå i ansiktet. Då kom Ville Janson, full och galen som han alltid var och sa, att det enda som hjälpte var att gnida fotsulorna på honom. Och han rev av stövlarna och gned och gned. Och det kom vatten ur honom — för många riksdaler — och de slogo honom i ryggen och vände upp och ner på honom och drog ut tungan, men det hjälpte inte. Och så kom Sörgårds-Kalle med en flakvagn och la Vesterberg på den. Han var också full och han tittade och sa att det är bäst att köra hem liket till Johanna, och så fick de opp liket och Kalle satte sig tvärs över Vesterberg på hanses mage och smackade och så bar det i väg. När han kom hem till Johanna blev det ju tjut och lipande — men då sa jag som sanningen var:

— Du kunde väl ha nöjt dej mä Lundin, så halt han var! Där sir du själv nu! Ta en sån där vettvilling! Va förstog han sej på fiske å på skogen å åkern? Där har du för du bar dej dumt åt! Å dä va väl rätt sagt — när en har fiskbragder å skog å åker. Ja, si fruntimmer! Si fruntimmer! Nu sitter ho där mä en sån där liten snorgärs te pojke, å innan han kan ta hand om gårn, hinner ho, Johanna, å komma i körgårn två gånger om! Ä dä likt, dä? Toka där!

Det är gamle gubben Sjöberg som uttrycker sig och inte jag, fastän det tycks så.

Detta är historien om Johannas korta äktenskap med Vesterberg. Det var nog så händelserikt. Johanna sålde gården och flyttade till Gräsö med pojken. Nu har hon väl lekt värsta rommen av sig, för nu är hon femti år — men si fruntimmer, si, di slutar aldrig — till och med när di får vara kära gratis — dä kan fruntimmer vara, men en karl, han ä som han ä, han blir likasom fången i fruntimmernas garn, å han får fortsätta å fortsätta, ända tills han dör.


Kvinnans rösträtt.

Jag har hittills inte yttrat mig om rösträttskvinnornas kongress i Stockholm. På goda grunder. Därför att jag vet att kaffe är stimulerande — bland grönländare, som fara i kajak, har det åstadkommit den s. k. kaffesvindeln — och kvinnor äro icke tillräkneliga efter några koppar kaffe. Det finns ju andra tillfällen då kvinnor äro otillräkneliga — själva kalla de tillståndet opasslighet. Sånt ha vi karlar inte ont av. När en riksdagsman är opasslig beror det på en utskottsmiddag — en med ansjovis och pilsner och genever tämligen lätt reparerad åkomma, och när jag själv är opasslig, beror det på ett för forcerat arbete för höjandet av vår kultur.

Jag skulle inte ha vidrört denna ömtåliga fråga, om jag inte fått reda på att mrs Catt hade minst tre klänningar, som endast kunde knäppas i ryggen. De yngre suffragetterna hade flera. Mrs Shaw, prästinnan, var till det yttre enkelt ekiperad. Men ni skulle ha sett det andra. Valenciennes — söta ni! Jag säger inte mer. — Jag tänkte i min oskuld, att ett mänskligt species, som icke kan ta på sig sin klänning själv, borde inte vara värd rösträtt, men nu är jag av motsatt åsikt. Det raffinemang de presterat är mer än tillräckligt för att komma oss stackars karlar att medgiva allt. Ni får rösträtt.

Men en kraft har ni glömt att ta med i räkningen, och det är kärleken. När en kvinna med en viss kultur — honni soit qui mal y pense — börjar märka att hennes segrar på erotikens område få allt längre mellanrum, blir hon politica och glömmer att hennes grova artilleri — charmen, ungdomen, det omedelbara, genom vilket hon kunde ha vunnit slaktningar, redan är borta, försvunnet. Hon verkar som en feminin don Quixote med väderkvarnar som fiender — det är vi, hennes vänner och gamla beundrare. Det är hennes förgrämdhet, hennes nederlag, som kommer henne att söka en ersättning för det som hon icke tagit vara på i ungdomen.

De flesta kvinnliga agitatorer ha passerat annus climactericus. Men glöden, saknaden, hatet finns kvar på bottnen av deras själar — och de begära rösträtt. Naturligtvis få de rösträtt — gärna för mig — men först skola de lära att knäppa sina klänningar i ryggen. De skola till och med få rösträtt millioner år innan de hinna lära sig knäppa klänningarna i ryggen.

Efter de dagliga tidningarnas fotografier att döma, funnos monstruösa hattar med på kongressen. De lära inte ha sett billiga ut. Om de voro med i agitatoriskt syfte, är ju ingenting att klaga på — tvärtom. Men ville ägarinnorna fånga mig med sina hattar och ge uttryck för den beundran de nödvändigt måste känna inför min manlighet genom något slags huvudbonad, så tror jag att de misstagit sig. Ty sådan agitation genomskådar jag. Jag vill att den lilla suffragetten skall ägna sig uteslutande åt mig, och i och med hon gör det, ger hon tusan i sin rösträtt.

Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå. Eller med en massa kraftiga sergeanter och poliskonstaplar, som kunde hänga på krokig arm i någon minut, och som vore vana att se döden i ögonen.

Jag skulle strängt taget inte ha skrivit detta, om jag inte kommit att tänka på den »Männens förening för kvinnans rösträtt», som bildats i Stockholm under suffragetternas allmänna jubel. När jag först såg notisen om denna underbara Hermafroditiska idé trodde jag, att jordens undergång var nära förestående. Men min nästa tanke vart fuktig av medlidande. Jag tänkte mig dessa män, utpinade, utan portnyckel, med karbasen svävande över sina flintskallar, jag tänkte mig dem, säger jag, pinade till detta sista medgivande. Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler — detta är ett slags suffragetter — eller också kvinnor med estetisk kultur, andliga massöser, som hata begreppet mas och vilja massera ut mannen ur kvinnan — jag tänkte på dessa stackars män, »en liten behjärtad skara», som det stod i tidningarna, »nog modig att ta första steget till en männens förening för kvinnans rösträtt».

Tänk, om de skulle ha vägrat i vändningen! Tänk, om de skulle ha kommit hem och talat om att de icke vågade! Det hade blivit stryk och sängkammarförbud. Nå — det sista hade de kanske kunnat överleva.

Men de gingo glatt mot döden och bildade »männens förening för kvinnans rösträtt».

Jag tror vid Gud att folk är mer eller mindre klokt.

Naturligtvis ska ni ha rösträtt, kära kvinnor och älskarinnor. Ni får den av mig just nu vid ackompanjemanget av en liten ostlig dyning, som slår vitt skum upp mot fönstret i ateljén, där jag sitter och tänker på er alla.

Men om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen. Även efter Den farlige Alders upphörande. Jag tror, att jag känner er litet.


Monken och Kongen.

Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer i den undangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. Då sjöngo ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den våldsammaste tragik. Vackra saker också — men de synas ju mindre.

När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet plötsligt stannade av — med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme, men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten — man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka — det var av det man blev vild och galen — och hon hade en dotter, en storväxt en med väldig barm och väldiga armar och linhår, men ögonbryn och ögon voro nästan svarta. Hon kunde ta en karl i kragen och kunde dricka också som en karl.

Men på kammaren ovanpå, dit man kom på en trasig trappa från förstugan, bodde Monken.

När jag var mycket liten, var jag rädd för Monken. Jag minns första gången jag såg honom. Jag var ute på bärplockning och stötte plötsligt på honom i en lingonfälla. Tänk er en åttioårs gubbe höljd i trasor, reslig men böjd av ålder. Ansiktet en hökvålnad, likblekt och smutsigt och med ondskefulla ögon. Hans ben darrade, då han, stödd på sin käpp, lutade sig ned för att plocka en hand full bär. Jag stod som fastspikad av fasa, ty han motsvarade något av mina föreställningar om spöken och fällan var enslig och skogen stod hög runt omkring. Jag sade: — Goddag! eller rättare: — Guda! ty jag talade småländska. Han reste sig med möda, vände sitt hemska ansikte mot mig och sade — jag glömmer det aldrig: — Hundan förgefta dej, jävla onge!

Då löstes förtrollningen och jag sprang, sprang, sprang. —

Men snart kom jag i skolan och mina kamrater berättade, att han inte alls var farlig. Den kunde vem som helst gyckla med. Och när vi då ibland från skolvägen upptäckte honom ätande bär, gingo vi alldeles inpå honom, småparvlar med matkorg och griffeltavla och katekes, och räckte ut tungan åt honom och skreko: — Monken, Monken! och han svarade alltid med samma uttryck: — Hundan förgefta er, jävla onga!

Och nu förstod jag, varför han tilltalade mig så vid vårt första sammanträffande.

Mina kamrater berättade: — Monken var bror till Kongen, och Kongen var förskräckligt rik. Kongen ägde en stor gård, många, många mantal, bara en fjärdingsväg från Mallas stuga. Men Monken var också rik, fast snål — det var Kongen också, fast inte riktigt så mycket. Men Monken var så förskräckligt snål, så han hade ett sillhuve, som hängde ned i ett snöre från taket i kammarn och det sillhuvet sväljde han när han var hungrig och så drog han opp’et igen. För resten plockade han bär. Och han kallades Monken, därför att han bodde ensam på kammarn och ingen fick komma in till honom, om man ville aldrig så gärna. Men Kongen kallades Kongen, därför att han var så ohejdat rik. Och Kongen och Monken voro osams. De hade inte träffats på många, många år.

Nå, det där med sillhuvudet tyckte jag var intressantast av alltsammans. Monken såg jag många gånger sedan. Han blev allt eländigare och trasigare. Jag fick höra att han gick till handelsman och tiggde gamla sillar, som ingen annan ville äta och som annars skulle kastas bort. Och mögliga brödrester och skorpsmulor. Det var under vintern; på sommaren levde han av bär, lingon, blåbär och odon.

Emellertid blev det en kväll ett förfärligt liv i Mallas stuga. Några rallare hade tagit in hos henne, och rätt som det var, ville de ha ner Monken att supa med. Men Malla sökte hindra dem och dottern upplyste att Monken hade fått sorg i dagarna, så det passade inte, hade hon sagt. Hans svägerska, Kongens hustru, som var högst betydligt yngre än Kongen, hade dött. Nu sa hon bara på skoj, förstås, att det inte passade, men hon ville i alla fall att gubben skulle få vara i fred.

Men det hjälpte inte. Rallarna klättrade uppför trappan och bankade på dörren och skreko: — Monken, Monken! men ingen svarade. Då slogo de in dörren, ty de voro betydligt dragna, och stormade in i kammarn. Där var naturligtvis kolsvart, ty Monken använde aldrig ljus.

— Ä du hemma, Monk? skreko de. Du ska komma ner å supa! Annars ska vi si hjärteblon på dej å ta dia penga!

Men där var dödstyst.

— Opp mä dej, Malla, å ta ljus mä dej, för här står inte rätt te!

Och gumman klättrade upp med en ljusbit. Då fingo rallarna se en syn, som nästan kom dem att nyktra till, så rallare de voro.

I sin fållbänk, utsträckt på sina äckliga trasor, låg Monken död med ögonen vidöppna. Och hans gapande mun var fullstoppad med sedlar. Och i händerna hade han sedlar, och silverslantar lågo här och där bland paltorna.

Och alldeles kall var han.

Rallarna voro som kalkade i ansiktet. Men gumman Malla fick liv.

Hon sa: — Om I nu tiger för er kristlia dö, pöjka, så kan vi bli rika som troll!

Och hon närmade sig sängen för att gripa sedlarna som stucko ut ur Monkens mun.

— Rör’an inte, kärngfaen! skreko rallarna.

— Å, nu bits han inte, kräket! Ä I rädda?

— Äss du rör gubben, så blir du lika dö som han, de svarar vi för!

— I mor, rör’an inte! bad dottern.

— Kräk ä I, d’ä va I ä, gamla karer, som inte tar dä som bjuss! gnisslade gumman. Men nu går I ut å härifrån, så ja får hänga opp lakan för fönstert å stänga, tess ja har fått bu te Kongen i möra bitti, för d’ä väl hanses närmasta — ut mä er, byke!

— Nää, du kärngfaen, nu lurar du oss inte! Nu går vi ner i stuva å en går ätter fjärdingsman å så håller vi vakt tess dä bler utrett å skrevet, för om en kan va lite söpen iblann, så nåra tjuva ä vi inte för dä!

Och därvid blev det.

Fjärdingsmannen och flera till kommo i ottan och där blev undersökt. Mer än tjugutusen kronor hittades insydda i hans gamla paltor, och en obetydlighet hade han lyckats äta upp, vilket visade sig vid obduktionen. Han hade dött av kvävning.

Varför hade han då försökt äta upp sina pengar?

Kyrkvärdsmor i Ekarp, vilken var en välgumma och en klok kvinna, hade reda på det och hon berättade det. Kongen skulle också ha kunnat ge upplysning:

Monken hade i sin ungdom varit kär i en flicka, och den hade brodern, Kongen, narrat ifrån honom. Kongens äktenskap hade blivit barnlöst. Nu var det Monkens uträkning att Kongen på grund av ålderdom skulle dö före hustrun, som var åtminstone tjugufem år yngre än mannen. Då skulle efterleverskan, hans barndoms älskade, få ärva allt det Monken ägde, ty han hade själv som yngling ärvt och låtit arvet förkovras genom en snålhet, som kanske inte kan kallas normal, men — ja, kärleken kan ingen fördöma, ej heller något av dess uttryck. Och nu då den älskade dött, ville Monken hellre äta upp pengarna än låta brodern, sin närmaste arvinge, få dem. Och han var för snål att köpa en ask svavelstickor och bränna upp dem. —

Det konstaterades att han varit död i ett par tre dar, då man fann honom. Tydligen hade han vid underrättelsen om dödsfallet släpat sig hem och där ägnat sig åt sin senila förtvivlan, tills han, utmattad av hunger och förvirrad i hjärnan och rädd att någon skulle få reda på något om honom och hans, i halvt vansinne kommit på idén att svälja förmögenheten.

Nu fick Kongen emellertid som närmaste anförvant alltsammans, men han tålde inte vid glädjen däröver, utan dog kort efteråt. Malla dog också, varför vet jag inte, ty gamla satkäringar dö ju aldrig — eller som vi säga i Småland: — Dä bler käringapest en gång vart hundrade år, å då dör bara en. — Och dottern? Ja, det vet jag inte.

Men där nere vid den landsvägen hände mycket, som sedermera klarnat för mig. Då var det gåtor, lockande genom sin farlighet och sin mystik.

Nu håller ungskogen på att växa upp. Kanske börjas det igen, då den blir mogen.


Jus patronatus.

Bolmande ur långpipan satt kyrkoherden i Åstads patronella pastorat, Johannes Ostadius, på lördagskvällen i sitt ämbetsrum och slog vid skenet av två osande talgljus i sin predikosamling för att bereda sig för morgondagens gudstjänst. Han var en sextio års man, fetlagd med röd nacke, storväxt och reputerlig.

Mellan rökpustarna utstötte han små misslynta grymtningar, egentligen små oskyldiga svordomar, ty han var icke i stånd att finna sin gamla predikan för första söndagen i december, och det var just den han behövde nu. Det var en särdeles utmärkt predikan, det kom han ihåg, och den hade aldrig förfelat sin verkan.

Om läsaren möjligen stöter sig på att kyrkoherden småsvor, bör han betänka, att denna berättelse spelar A. D. 1840, och då var man icke så noga med sådana bagateller. Bönderna förstodo endast den rejäla, osminkade svenskan, och sådant läder skulle sådan smörja ha. Prästen var då mera än nu församlingens verklige herde, han slog och helade, röt och tröstade, tog sin middagssup och drack sin toddy ogenerat, och fåren darrade som sig bör, då han förehöll dem deras ogudaktiga leverne, och de togo av sig träskorna och mössan i förstugan, då de hade något att andraga inför den myndige kyrkherren.

Alltnog, kyrkoherden rev sin grånade huvudskalleplats och funderade, var han kunde ha lagt undan den goda predikan, då det knackade på dörren, och in trädde Lans, kusken hos hans patronus, f. d. ryttmästaren vid Smålands husarer Hampus Gyllenhöök, innehavare av Enholma fideikommiss.

Efter ett ställningssteg, som kom tjuvarna på talgljusen att falla ned på mässingsmanschetterna, marscherade han fram till kyrkoherden och avlämnade ett brev.

Kyrkoherden bleknade.

— Skulle det vara svar?

— Nej, Gud bevare kyrkoherden!

Och Lans gjorde dundrande helomvändning och marscherade ut.

Varför bleknade kyrkoherden? frågar läsaren med all rätt.

Tålamod, min gunstige läsare, tålamod!

Kyrkoherden öppnade med bekymrad min det hopvikta och med munlack förseglade postpappersarket och läste följande, skrivet med oövad stil och i sneda rader:

»Tjenste-Order.

Middag i morgon söndag efter Guds Tjenstens slut. Lans hemtar med Gula Trillan; Gästerna de vanliga.

Hampus Gyllenhöök.»

Kyrkoherden suckade djupt upprepade gånger. Så lade han ifrån sig brevet och tände den slocknade pipan.

I detsamma stack hustrun in huvudet genom förmaksdörren och frågade: — Vad ville Lans? För jag hörde att det var han. Det vanliga, kan jag tro? Stackars Ostadius lille!

— Ja, Maj-Lotta, det är just inga glädjebudskap man får just då man håller på med predikan! Hå hå, ja ja!

— Men, Ostadius lille, skulle du inte kunna försöka akta dig litet bättre den här gången? Du kan ju låtsa att du dricker — — —

— Hå! Gyllenhööken har ögonen med sig, han. Ja, detta är sannerligen ett syndastraff. Men jag har ju honom att tacka för allt, och skulle jag neka nu, skulle han bli ursinnig. Förra gången kom ju nämndemannens begravning emellan, lovad vare Gud, och gången förut var det husförhöret. Nu passar han på en söndag för att vara säker. Men ske Guds vilja! Lämna mig nu, Maj-Lotta; jag måste försöka samla tankarna.

Nu skola vi söka förklara sammanhanget i denna till synes dunkla historia.

Ostadius var son till en inspektor på Enholma fideikommiss och hade vuxit upp tillsammans med Hampus Gyllenhöök som dennes lekkamrat. Som den unge Johannes hade gott läshuvud, beslöts det att han skulle få studera. Han skulle naturligtvis bli präst och kom till en början i Eksjö lärdomsskola. Genom understöd av Hampus’ far, gamle major Gyllenhöök, och andra intresserade, sattes han i tillfälle att resa till Uppsala. På mellanterminerna voro han och Hampus oskiljaktiga tills Johannes efter åtskilliga års studier blev adjunkt i en avlägsen socken, då de förlorade varandra ur sikte.

Johannes Ostadius hade vid femtio års ålder icke avancerat längre än till komminister i en liten eländig församling långt inåt skogsbygden och levde i mer än torftiga omständigheter, då han en dag till sin överraskning fick följande brev:

»Gamle krubbitare!

Som kyrkoherden i Åstads Patronats-Församling Lars Lindelius, hvilken sal. Bror min, det Nötet, under sin Befogenhet som Fideicommisarius tillsatte, ändteligen med Döden afgått, varder Du härmedelst utnämnd till hans Efterträdare, jag har gjort mig underrättad om Dina tryckta omständigheter, och som jag granneligen vet, att en får icke många marker Talg ur en Träbåck, förmodar jag att du antager Tillbudet, synnerligt som det är din Födelsesocken och i mig skall du allt framgent hafva en Vän och Gynnare. Men jag utfäster ett Villkor. Som min sal. Bror är jag ungkarl och vill hafva Sällskap. Jag har blifvit gammal och fått Vanor. Du skall vid anfordran icke vägra att besöka mig, för att deltaga i litet Raffel, minst en gång i Veckan tillsammans med mina vänner Häradshöfdingen von Ulrich och Bruks Patron Lindeman å Stora Rösjö. Detta utfäster jag som ett oeftergifligt Villkor, för så vidt Du vid Tillfället icke lider af Kåller, Qvarckan, Lutterstall, Piphas eller annan giltig Opasslighet.

Vänligen

Hampus Gyllenhöök,
f. d. Ryttmästare vid Kongl. Smålands Husar R:te.

P. S. Som Du nog vet, är Åstad ett af de fetaste Pastoraten i Häradet.

D. S.»


Det blev en uppståndelse i den fattiga komministergården. Här vinkade något helt annat än rågmjölsgröt och härsken sill. Men villkoret!

Johannes Ostadius hade varit en föresyn för de församlingar han ägnat sina tjänster. Han hade varit måttligheten själv och kortleken ansåg han som en styggelse. I Uppsala hade han visserligen några gånger hoppat över skaklarna, men hans långa askes som konsistorii skjutshäst och uselt avlönad komminister hade så småningom dragit hans sinne från det världsliga, mest kanske därför att det världsliga var för kostsamt. Nu hade han emellertid blivit en verklig andans man, en sann och god herde för hjorden och hans salvelse hade från att i början vara anlagd för anständighetens skull blivit hans psykes egendom.

Men nu kom Herren med belöningen för hans allvarliga nit, med den rättfärdiges ärekrona i form av ett fett pastorat. Och han tänkte på Psalmisten som liknar den rättfärdige vid ett träd, planterat vid vattubäckar — alpalgémajim, som sin frukt giver i sin tid — aschér pirjó jitthén beitthó, och dess blad — vealéhu — vissna icke — lojibból — och allt som han gör han framgång — vekól aschérjaaséh jazlíach — han kunde det utantill på hebreiska.

Men villkoret! Var det inte att sälja sig åt världen och köttet?

Men Herren skulle nog hjälpa honom även härutinnan. Och det trodde Maj-Lotta också, ty nu skulle hon få råd att ha två pigor, om inte fler. Och komminister Ostadius skrev ett ödmjukt brev till den forne lekkamraten och accepterade tacksamt utnämningen. Inom kort hade han domkapitlets fullmakt, då han ju var »kompetent och annars icke ovärdig».

Han välkomnades av sin barndomsvän med en större middag. Ryttmästaren, vilken han som sagt icke sett på mycket lång tid, åtminstone tjugufem år, var en vithårig, rödbrusig, bullrande herre med duktig mage och en konsumtionsförmåga som var otrolig. Hans båda stallbröder häradshövdingen och brukspatronen vägrade icke heller i vändningen. Kyrkoherden, som sedan studenttiden varit en S:t Antonius i fråga om all Epikurism, försökte hålla igen vad honom själv beträffade, men här stötte han på patrull. Varje skolkning observerades och måste försonas med bottendrickning. När kortspelet skulle börja låg kyrkoherden som en benhög, ty han var mager som en skrika, på en soffa i gårdskontoret och var omöjlig att få liv i. Ombytet från skummjölken till chambertinen hade varit för häftig. Då ruskningar och vattenöversköljningar inte hjälpte, placerades liket i gula trillan och kördes hem. Det var ett tråkigt minne, tyckte Ostadius. Han hade dagen efter kört till herrgården för att förklara sitt uppträdande och be om ursäkt men ryttmästaren bara skrattade och sade: — Det blir nog bättre, kära bror, bara du får äta opp dej!

Och kyrkoherden föresatte sig att gå till verket med ödmjukt sinne. I början blev han regelbundet slagen av de tre jättarna, men så småningom blev han mera motståndskraftig. Han lade ut och blev korpulent, nacken rundade sig och rodnade som på de andra. Men dessa hade ett par decenniers försprång och han insåg att han aldrig skulle kunna uppnå deras grad av kapacitet. Något som han icke kunde övervinna var kopparslagarna. Icke ens nu efter tio års allvarlig träning lämnade de honom i ro. De hängde i under två eller tre dagar, och det är icke lätt att spela kort när man har en hel smedja i skallen. Nu på sista tiden hade ryttmästaren för övrigt fått ett slags furia i fråga om middagar och kille och kyrkoherden hann aldrig friskna till ordentligt mellan drabbningarna.

Detta var orsaken varför han suckade så djupt och allvarligt vid läsningen av brevet som kusken lämnat honom. Ty han visste att det skulle bli sjöslag och stallbröderna fordrade revansch. Man spelade visserligen lågt, man spelade endast för äran, men den är ju också en mans dyrbaraste egendom.

Ja, middagen kunde icke undvikas. Kyrkoherden darrade verkligen för den, ty han var övertygad om att man skulle försöka få honom under bordet som hämnd för två gångers frånvaro, och det betydde några dagars fruktansvärda koppardängare — — men se där fanns ju predikan! Han såg noga efter, om alla bladen voro i behåll — jo, det ägde sin riktighet! För resten skulle det bli ganska trevligt att få en kille igen, när han tänkte efter. Vid hans ålder hade man rättighet att ha vanor, och en oskyldig kille hos hans välgörare och vän — — — och, det var sant som fanken, de skulle prova den nya bourgognen och det nya rhenska — det var alltså en bemärkelsedag. Ja, Herren låter vinet växa till människans vederkvickelse, efter den tunga arbetsdagen! Hå hå, ja ja!

Nu kom Maj-Lotta och annonserade att kvällsvarden var färdig. Hon hade dåliga nyheter att förkunna. Två av de bästa korna hade fått trumsjukan, och lagårdsdrängen hade försökt med både terpentin och kalkvatten, men utan resultat, så det såg riktigt illa ut. Detta sökte kyrkoherden så, att han måste ta en liten sup konvaljebrännvin till raggmunkarna, hans favoriträtt fortfarande trots tio år vid Egyptens köttgrytor.

Efter maten läste han den vanliga tacksägelsen med något förströdd min, ty hans tankar voro upptagna av trumsjukan, middagen och killen, men detta var ju mänskligt och förlåtligt. Han som rannsakar hjärtan och njurar kände ju sin tjänare.

Och när han krupit ned i den pompösa tvåmanssängen av betsad björk med Immaculée conception i kopparstick ovanför huvudgärden och efter en godnattklapp på Maj-Lottas feta skuldra lagt sig i sovställning, irrade tankarna fortfarande mellan ladugården och ett festligt dukat bord med två glas framför varje kuvert, ett med en rubinstjärna i sitt innandöme och ett med en guldstjärna. Men så började hjärnan domna. Kransen och Pottan och Hussu och Värdshuset och Blarren skymtade som flädermöss förbi hans inre blick tills de försvunno i ett behagligt dunkel.

Kyrkoherden Johannes Ostadius sov.

— Det blev det sjöslag kyrkoherden hade väntat. Han hade ju visserligen haft laga förfall de två gånger han uteblivit från killen, men orsakerna förkastades som svepskäl. Ryttmästaren var vid helgdagshumör och till steken lät han hämta upp en välkomma fylld med det hundraåriga ölet som var hans stolthet. Det var tydligt att prästen skulle knäckas. Detta öl tillsatt med socker, och tärt omväxlande med bourgogne och rhenskt borde kunna slå en tjur till marken, men makterna voro denna dag gynnsamt stämda mot Ostadius, oaktat tryckningarna kommo jämnt som ett snöfall i stiltje. Häradshövdingen försäkrade att han söp som en hovpredikant och brukspatronen ville ge honom biskops heder och värdighet.

Ryttmästaren var riktigt à son aise. Han var eldröd i ansiktet, det ångade av honom, han bullrade, svor och skrattade så att tårarna runno och berättade historier som skulle ha kommit en sergeant att rodna. Han ljög och skroderade och drack gästerna till, framför allt sin själasörjare. Kyrkoherden förvånades över sig själv. Hjärnan var absolut klar. Han kände bara en behaglig värme sprida sig från mellangärdet till alla delar av kroppen, och ju mera middagen led mot sitt slut, desto mera hoppades han av killen. Han skulle visa dem, han! Detta var första gången han gått alldeles klar från bordet, han kände att han var mogen, att de tio årens träning äntligen burit frukt.

Det hade blivit en vana att kyrkoherden efter killemiddagarna framförde sitt och de båda andras tack för maten till ryttmästaren. Förut hade han alltid sluddrat på målet, men nu var han pampen, under det de andra voro ganska mosiga. Men glada! Nu talade han som en Demostenes, tyckte han själv, fast han hela tiden avbröts av ryttmästarens mer eller mindre satiriska anmärkningar, då talet blev för blomstersirat.

Inne i förmaket stod killebordet dukat med marker, toddyvirke och fyra ljus. Det var ingen tid att försumma, utan spelat började.

— Märkvärdigt så klar jag är i huvudet, tänkte kyrkoherden för sig själv under givningen. Men plötsligt, som driven av en ingivelse från underjordiska makter, utbrast han — och Gud skall veta att det var ofrivilligt — i denna fruktansvärda hädelse:

— Djävlarna i helvetet!

Och han sade det med eftertryck, med ett blodigt allvar i rösten, som kom givningen att avstanna. Med gapande munnar betraktade ryttmästaren, häradshövdingen och brukspatronen hädaren. Det vart dödstyst och slutligen sutto alla fyra och sågo på varandra med munnarna på vid gavel.

— Nå, så kredense mina hjärterötter, sade ryttmästaren. Det där låter som ren svenska! Men hör du, lille bror, är du sjuk, eller är du misslynt, efter du låter din vrede gå ut över oss på det där sättet? Du är väl missnöjd med vinerna, kan jag tro, och med maten, och med sällskapet, vasa?

Kyrkoherden tycktes samla sig med ansträngning. Han bryggde hastigt en mörkbrun toddy, tömde den i ett drag och sade darrande på målet: — Jag ber min högtärade bror tusen gånger om förlåtelse. Jag tyckte nyss, att jag var så ovanligt klar i huvudet, men jag far vill, jag måtte ändå ha fått för mycket till bästa tack vare min högtärade brors välvilliga gästfrihet. Men jag hade under hela måltiden glömt en sorglig händelse, som passerat i min ladugård, nämligen att mina två bästa kor fått trumsjukan och väl näppeligen kunna räddas. Och plötsligen erinrade jag mig olyckan — kan — hick! Jag vet att sådana uttryck som det som nyss undslapp mig äro ovärdiga i en prästmans — mans — hick! mun, men jag ber de närvarande ödmjukt om förlåtelse — åtelse. Jag kan icke göra mera — och naturligtvis ångra det skedda — edda — hick!

— Hör du, bror, sade ryttmästaren, skål! och svär så mycket du vill, bara jag vet vad du svär över. Men det lovar jag dig, att om du börjar din juldagspredikan med det du sa nyss, så ska du få mina två bästa kor, vare sig dina dör eller inte!

Kyrkoherden stirrade med beslöjade ögon på sin värd. Han tycktes söka reda ut något i sin hjärna. Så sade han: — Stå — hår min ärade bror vid det ordet?

— En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord!

— Topp då! Tag hit handen, ärade bror, och slå av du, broder domare! Given går!

— Nej, nu är Ostadius mosig, sade häradshövdingen. Menar bror verkligen — — —

— Det var bestämt det där ölet, som blev orsaken till min förseelse. Men jag ber de närvarande tusen gånger om förlåtelse — åtelse — hick! Nej, jag tror jag lagar mig en toddy till, med min ärade brors benägna tillåtelse — se —

— Tänker du verkligen — — nå, du kommer nog på andra tankar, när du nyktrar till! Given går! Ha ha ha, Ostadius är dyrbar, när han fått några glas — han är obetalbar! Ha ha ha!

— Jo, med kor går det. Skål!

Den kvällen hade Ostadius otur i kille. Han förlorade två riksdaler banko, men hans humör var likafullt utmärkt.

Och han åkte hem upprätt i gula trillan, som en andans man ägnar och anstår, fast de tre andra sökt skjuta honom i sank med mörkbruna heta och söta toddar. Till slut måste de uppge försöket. —

Juldagen var den enda helgdag Hampus Gyllenhöök gick i kyrkan. Han hade redan glömt vadet. Men han spärrade upp ögonen, då kyrkoherde Ostadius började sin predikan på följande sätt med djupt allvar och vibrerande stämma:

— Djävlarna i helvetet kunna icke förneka, att i denna välsignade morgonstund etc. etc.

Då kom ryttmästaren ihåg!

Smålänningar äro ett särskilt släkte, men smålandspräster äro särskildast.

Nästa vardag kom en av ryttmästarens drängar ledande hans två bästa kor fram till prästgårdstrappan.

En Gyllenhöök står alltid vid sitt ord, även om prästens kor bli friska igen, vilket nu var fallet.

Men efter nästa killemiddag satt kyrkoherde Ostadius icke upprätt i gula trillan då han forslades hem.

Någon hämnd skulle väl ryttmästaren utkräva.


Denna historia är sann. Jag hörde den i min barndom av Johannes Ostadii efterträdare. Och han var glad över att jus patronatus då icke tillämpades i så våldsam grad som under Hampus Gyllenhööks regemente.

Ja, så gick det till i den gamla goda tiden!


Julotta.

Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftonsmorgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik — det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet, och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu, tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
tarmarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllra ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklorna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller ett stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren!
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljuder av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.

INNEHÅLL.

Utter 7
Israels jular 17
Kolportörerna 27
Nihal 35
Halka 43
Mars 48
Trutklippans fyr 55
Kvinnan 64
August Karlssons återkomst 68
Kåseri 85
Söderbom 94
Hövlighet 99
Haröliv 103
Medel mot äktenskap 111
Tjuvpojkstreck 114
Fredrikson 121
Johannas äktenskap 125
Kvinnans rösträtt 136
Monken och Kongen 140
Jus patronatus 147
Julotta 160