IX. SILAS MARNER.
Denna första diktarperiod var för George Eliot en tid af rastlös alstring. The Mill on the Floss hade kommit ut på våren 1860. Efter en tre månaders tur i Italien se vi författarinnan, åter hemkommen, fullt upptagen med den nya novellen Silas Marner, som blef färdig i mars 1861. Under denna resa till Italien slog första tanken rot till en stor historisk roman, som blef George Eliots nästa arbete, men under den tid tanken behöfde för att mogna, sprang Silas Marner fram. — "Den stack sig in mellan mina andra planer genom en hastig ingifvelse", — säger författarinnan.
Den bär också prägeln af en ingifvelse, man ser i den intet af arbetets möda, den liknar ett af dessa dyrbara konstföremål, om hvilka man brukar säga, att de äro gjorda i ett stycke. Berättelsens delar foga sig osökt till hvarandra i väl afvägda proportioner, och den fortgår utan af brott af sådana filosofiska eller kritiska inkast, som eljes så ofta förekomma i denna författarinnas arbeten. Hvad kompositionen och den konstnärliga omklädnaden beträffar, är Silas Marner otvifvelaktigt det yppersta af George Eliots värk.
Silas Marner är äfven den en skildring af provinsens lif i början af detta sekel. Det är en idyll från en liten undanskymd by i "glada England, dit aldrig posthornets klang eller allmänna opinionens sorl nådde. I den lilla bördiga byn Raveloe kunde stormännen vanvårda sitt jordbruk bäst de ville och ändå föra ett sorgfritt lif och fira en glad jul, påsk och pingst". Inom denna ram af Raveloebor, som festa och lefva sitt af tankar och grubbel föga störda, lugna lif, ställer George Eliot sin berättelses hufvudperson den fattige okunnige väfvaren Silas Marner. Han hade från sin tidigaste ungdom, innan han ännu kom till Raveloe, varit en varmhjärtad medlem af en inskränkt religiös sekt, samt hade åtnjutit stort anseende inom sin församling. Sviken och oskyldigt anklagad för stöld ur kyrkokassan af en af bröderne, som han ansett för sin vän, samt sedan äfven öfvergifven af sin trolofvade, lämnade han för alltid sin hemort, när slutligen också lottdragningen, till hvilken han efter sin kyrkas grundsatser vädjat, förklarat honom skyldig. Hans tillit till människor hade blifvit grymt rubbad, och lottdragningen hade kommit honom att tvifla på den Gud han tillbedt, ty i hans enkla, okonstlade själstillstånd hade eftertanken aldrig fått skilja mellan form och känsla. Han slog sig ned långt ifrån sin hemtrakt, i Raveloe, där människorna och naturen voro fullkomligt olika allt hvad han förr känt eller älskat i sitt lif.
Hans lif förflöt därefter i ständig ensamhet. Han inbjöd ingen att någonsin stiga öfver hans tröskel, och själf gick han aldrig in i byn för att dricka öl på "Regnbågen" eller prata med någon granne; han besökte ingen man eller kvinna, eljes än i och för sitt yrke eller om han måste förse sig med lifsförnödenheter. Det enda, som återstod honom, var arbetet: han väfde som spindeln af impuls. Han hatade tanken på det förflutna, och framtiden var endast mörker för honom. Ursprungligen hade han ej tänkt på de frukter, som hans rastlösa arbete skulle tillföra honom, ty den tiden hvarje penny hade sitt ändamål för honom, älskade han ändamålet och ej pengarna. Men småningom, allt efter som penningehögen tillväxte, uppkom hos honom begäret att samla penningar och blef slutligen en öfverväldigande lidelse. På kvällarna tog han fram dem för att njuta af deras sällskap, lade dem i högar och önskade att "högarna med tio guinéer skulle växa till en fyrkant; och emedan hvarje tillagd guiné i sig själf innebar en tillfredsställelse, så framkallade den en ny önskan". Därunder sammankrympte hans lif till en enda åtrå, utan samband med någon annan lefvande varelse.
En kväll stjälas emellertid dessa pengar från honom. Detta slag tyckes nästan bringa hans sjuka sinne till förvirring. Då inträffar en oförmodad vändpunkt i hans lif. Ett litet barn, hvars sjuka mor i vinternattens kyla frusit ihjäl nära Marners bostad, finner vägen till väfvarens härd. Den ensamme mannen behåller barnet, vården om den späda varelsen ger hans lif innehåll, omärkligt förenar den lilla Eppie honom med människorna, kärleken till barnet knyter honom åter fast vid lifvet.
Det lönar mödan att fästa sig vid, huru barnet införes i berättelsen. En afton, medan Marner som vanligt satt grubblande öfver den försvunna skatten, föll han i det egendomliga kataleptiska tillstånd, för hvilket han ibland efter sin olycka blifvit ett rof. Sedan han återkommit till sig själf, böjde han sig ned mot brasan för att maka ihop kubbarna. Det föreföll då hans dunkla blick, som om det låg guld på golfvet framför spiseln. "Guld — hans eget guld — som blifvit honom återstäldt lika hemlighetsfullt, som det blifvit honom frånröfvadt. Han kände huru hans hjärta började slå häftigt, och under några ögonblick var han ur stånd att sticka fram handen och gripa den återstälda skatten. Guldhögen tyktes glöda och växa för hans upprörda blick. Slutligen lutade han sig fram och sträkte ut handen, men i stället för det hårda myntet med de välkända konturerna mötte hans fingrar mjuka varma lockar. I största förvåning föll Silas på knä och lutade ned hufvudet för att granska detta under: det var ett sofvande barn — en vacker, rund liten varelse med mjuka gula lockar öfver hela hufvudet."
Kommer icke denna beskrifning oss att tänka på belysningen i någon af Rembrandts taflor? Det lilla ljuslockiga barnet blir den centrala punkten i berättelsen, bildens mest belysta del, från hvilken ljuset strömmar ut, sprider och förtonar sig. Och detta icke blott såsom någon yttre anordning, något raffinement i kompositionen, utan det blir kärnan, kring hvilken det hela grupperar sig, likasom Rembrandt just låter sitt magiska ljus falla öfver det väsentliga i bilden.
Barnet är dotter till den närboende godsegaren Cass, som i ungdomligt lättsinne gift sig med en obildad kvinna och sedan icke mera vill veta af henne. När den lilla Eppie vuxit upp, vill hennes rätte fader återfordra henne af väfvaren. Men rikedomen eller en högre samhällsställning kunna icke fresta flickan. — "Jag skulle icke mera ha någon glädje i lifvet", svarar hon, "om jag måste lämna min far och visste att han satt hemma och tänkte på mig och kände sig ensam. Vi äro vana att vara lyckliga tillsammans hvarenda dag, och jag kan icke tänka mig någon lycka utan honom. Och han säger, att han hade ingenting i världen, innan jag blef skickad till honom och icke skulle ha något, om jag vore borta. Han vårdade mig och älskade mig från början, jag vill vara hos honom, så länge han lefver, och ingen skall någonsin komma emellan honom och mig." — På inkastet att hon ock hade en plikt mot sin laglige fader, svarar hon bestämdt: — "Jag kan icke känna att jag har mera än en fader." — Mr. Cass, som trott att han så lätt skulle kunna godtgöra sitt lifs stora skuld, måste lära att lifvets kraf icke kunna betalas så som man återbetalar penningeskulder.
Det är Eppie, som återför Silas Marner till lifvet och människorna. När sedan en gång hans stulna penningar återfinnas, har guldet icke mera någon makt öfver honom. Han ser på det och säger: — "Det är underbart — vårt lif är underbart."
Samma känsla af lifvets mångfald, af det underbara och oförklarliga i detsamma, är det ock som griper läsaren, när han slutat denna bok. Ur den skenbart ringa och obetydliga väfvarens historia har George Eliot funnit ut något allmängiltigt, något i all sin enkelhet rörande stort: huru ringa och obetydligt än en människas lif kan vara, står det dock i det innerligaste samband med öfriga människors, och kan endast sålunda begripas och få ett innehåll.
Det är en på samma gång egendomlig och naiv själshistoria, som framställes i Silas Marner. Enkla och urspungliga äro äfven de öfriga i berättelsen uppträdande Raveloeboarna, framstälda med bred engelsk humor. Där är Miss Nancy, sedermera Mrs. Cass, som i sitt tal begagnar provincialismer, hvars bekantskap med världslig literatur knappast sträcker sig längre än till de rim hon sytt på sin märkduk under lammet och herdinnan och som, när hon räknar, måste för att värkställa subtraktion använda värkliga shillings- och sixpencestycken, men hvilken dock har de egenskaper, som utmärka en lady. Eller Mrs. Winthorp, en af de förträffliga, arbetsamma, pratsamma medelålders kvinnor, som George Eliot älskar att framställa. Mrs. Winthorp är så outtröttlig och samvetsgrann i uppfyllande af sina plikter, att lifvet tykes erbjuda henne för få, om hon ej stiger upp half fem på morgonen, ehuru det sedan blir henne ett ständigt problem att få arbetet att räcka till fram på förmiddagen. Deltagarena i de landtliga festerna och gillena likasom gästerna på krogen äro så ypperligt karaktäriserade att de väl uthärda jämförelse med en Teniers eller en Brauwers bönder. Dessa plumpa figurer, utan tecken till några förskönande tillsatser, bilda en lika originell som kraftig infattning till den fina, skära idyllen om väfvaren och hans fosterdotter.
Under det de större arbetena tillkommo, skref George Eliot tvänne mindre berättelser: Lifted Veil i april 1859 och Brother Jacob i september 1860. De tryktes i Blackwood's Magazine, men kunna icke anses vara af någon betydelse.
X. PRIVATLIF OCH PERSONLIGHET.
Det kan vara af intresse att från arbetena för en stund vända sig till författarinnan själf för att se, huru hennes lif under dessa år gestaltat sig. Visserligen är det ju fallet med George Eliot som med hvarje äkta konstnär under hans kraftigaste alstringsperiod, att hans arbeten äro den bästa delen af hans lifs historia. George Eliot har nu nått fyratiotalet, hon står fullt medveten om hvad hon vill och kan, samt eger en ovanligt hög grad af bildning och kunskaper, som hon förvärfvat under rastlöst arbete. Ett af de mest utmärkande dragen hos henne, som hon behåller hela lifvet igenom, är en ständig sträfvan att själf gå framåt, att inhämta vetande. — "Det fins så mycket att lära ooh dagarna äro så korta", — hör man henne yttra, eller: — "Jag blir allt hungrigare dag för dag och allt mindre i stånd att stilla min hunger." — I hennes dagböcker finnes då och då förteckning öfver det hon läst, och man häpnar såväl öfver mängden af denna literatur som öfver det stora område af mänskligt vetande hon beherskar.
Från unga år hade hon en förkärlek för filosofi. Om det då var den tyska filosofin, som företrädesvis sysselsatte henne, ser man henne senare sätta sig in i den samtida franska och engelska. Otvifvelaktigt har Lewes därvid utöfvat inflytande på henne liksom också hennes vän, Herbert Spencer. Af största betydelse för henne har den Comte'ska och Stuart Mill'ska filosofin varit. Hon sysselsatte sig mycket med Comtes arbeten och uttalar sig flere gånger om dem. Bland annat säger hon: — "Positivismen är ensidig, men Comte var en stor tänkare." — Det är ingalunda det minst anmärkningsvärda hos George Eliot att hon inom den samtida skönliteraturen företräder en hel stor filosofisk riktning och därjämte gör detta på ett så fullt konstnärligt sätt, som åtminstone är fallet i hennes tidigare arbeten. Man behöfver blott höra hennes yttrande om de nya naturvetenskapliga teorierna, — "på mig göra de dock endast ett svagt intryck i bredd med den myster, som ligger under processerna", — för att inse att det är en konstnär som talar.
Så själfständig och kraftfull George Eliot är i sin literära värksamhet — Émile Montégut förklarade ju t.ex. uttryckligt, när Adam Bede kom ut, att den icke kunde vara skrifven af en kvinna — så var hon för sitt arbete i hög grad i behof af uppmuntran och sympati. Hon gaf sig ständigt oändligt mycken möda med allt hvad hon gjorde, kroppslig ohälsa kom äfven till, så att arbetet ofta föreföll henne tungt, och man ser henne ständigt misströsta om att lyckas. — "Skall jag någonsin mera skrifva en bok, som är lika sann som Adam Bede?" — hör man henne tvekande och orolig utropa efter sin stora framgång med denna roman.
Den samstämmighet och sympati, som för henne var ett lifsvilkor, fann hon i föreningen med Lewes. I detta afseende var denna förening af största betydelse för hennes literära värksamhet. Man har bland annat förtal äfven satt i gång att Lewes delvis skulle vara författaren till de berömda värk, som bära George Eliots namn. Men det behöfs ju knappast annat, än att tvänne framstående författare äro vänner, för att beställsamma tungor skola veta berätta och skarpsinniga hufvuden utgrunda att de arbeten, som bära den enas namn, i själfva värket äro skrifna af den andra, huru mycket mera skall detta ej bli fallet, när de två stå i ett sådant förhållande till hvarandra som Lewes och George Eliot? Om Lewes skref filosofiska arbeten, så var det ju naturligt att George Eliot, som så mycket sysselsatt sig med filosofi, skulle ha del i dem, och när George Eliot skref romaner, så var det ju solklart att Lewes, som själf skrifvit ett par misslyckade sådana, måste ha sin hand med i spelet, ansåg man. De ingrepp, som Lewes bevisligen gjort i George Eliots diktning, — t.ex. att i Adam Bede historien ändas med Adams och Dinahs giftermål, — äro knappast lyckliga. För resten är det mycket svårt och fullkomligt oväsentligt att söka ut sådana gränser, man kan t.ex. erinra sig, hvad Stuart Mill och Jonas Lie själfva sagt om den andel deras hustrur haft i deras arbeten. Växten, som suger i sig allt hvad den närande jorden gifver, omsätter ju detta på sitt eget vis i sin underbara blomma. Det väsentliga är att för George Eliot föreningen med Lewes var lik solskenet, som kommer blomman att slå ut.
Härom vittna, utom de förut nämda dedikationerna till Lewes på alla hennes manuskript, äfven otaliga andra uttalanden i hennes bref och dagböcker. — "Få kvinnor", — säger hon på ett ställe i dagboken, — "tror jag, hafva så mycken orsak (som jag) att anse det de långa dystra ungdomsåren hafva varit värda att genomlefvas för den kommande medelålderns skull." — Såsnart man hör George Eliot eller Lewes tala om sin förening, går genom deras yttranden samma djupa underström af lycka. Så antecknar Lewes i sin dagbok: — "Jag ar en annan och större skuld till Herbert Spencer. Det var genom honom jag lärde känna Marian — att lära känna henne, var att älska henne — och sedan dess har jag blifvit pånyttfödd. Jag har henne att tacka för all min framgång och lycka. Gud välsigne henne."
Ett af de drag, som tidigast kännetecknade George Eliot, var ju djup, inneboende känsla. Hennes oändligt känsliga natur gjorde att hon nödvändigt behöfde någon, som vårdade sig om henne och skyddade henne för alla det dagliga lifvets mödor och obehagligheter. Med aldrig svikande ömhet sörjde Lewes härför. Han skötte en god del af hennes korrespondens, hvilken blef allt större och besvärligare, ju mera hennes rykte steg. Han brukade äfven genomgå alla kritiker öfver hennes arbeten och undanhöll de ofördelaktiga, emedan hon var alldeles ovanligt ömtålig för kritik öfver sina böcker, en omständighet, som är så mycket mera anmärkningsvärd, som hon ju själf tidigare utöfvat literaturkritik. De yttranden, som hon senare fäller om den literära kritiken i samtidens periodiska literatur, äro i allmänhet ganska ringaktande.
Så snart något arbete blifvit afslutadt, ser man vanligtvis George Eliot och Lewes för att söka vederkvickelse eller för nya studiers skull begifva sig på längre eller kortare resor till kontinenten. Båda hade en svag, ständigt vacklande hälsa, för hvilken ombyte af luft var bästa läkemedlet, så att de äfven ofta under det arbetet fortgick, förflyttade sig från London till något ställe vid kusten eller till den engelska eller skotska landsbygden för att där, ifrigt sysselsatta med sina manuskript, vinna krafter att fullborda dem. Båda älskade lidelsefullt naturen, George Eliot försäkrade ofta att hon endast under den stora vida himmelen på landsbygden kunde känna sig fullt tillfreds. Vistelsen på landet användes äfven för naturvetenskapliga studier.
George Eliots och Lewes' hemlif förflöt i allmänhet mycket enformigt och regelbundet, uteslutande egnadt åt arbete. Förmiddagen till "lunchen" kl. half två användes alltid till arbete, därefter följde en spatsertur till inemot kl. fyra. Denna företogs ofta till Regent's Park och Zoological Gardens, i hvars närhet George Eliot bodde i närmare två årtionden. Här såg man ofta detta till det yttre ganska egendomliga par vandra under lifligt samspråk, hon med en viss allvarlig högtidlighet, han icke olik någon ovårdadt klädd polsk landsflykting, ifrigt gestikulerande och svängande med armarna. George Eliot var en stor vän af djur, och man hör henne ofta tala om djuren i zoologiska trägården. Efter spatserturen användes eftermiddagen till läsning eller ibland till att mottaga något besök, ehuru i regeln söndagen var mottagningsdag. Ett af George Eliots nöjen var besök i konstgallerier. Och huru svag hon i allmänhet än var, hade hon vid sådana tillfällen en egendomlig seg uthållighet, som gjorde att hon orkade både se och njuta, medan långt starkare personer tröttnade. Efter "dinnern" upptogs kvällen vanligtvis af läsning eller ibland af något teater- eller konsertbesök. George Eliot älskade musik, som hon egentligen förstod bättre än bildande konst. Under den tid Lewes' älsta son, Charles, vistades hemma, utförde hon ofta på kvällarna musik tillsammans med honom.
Mr. Lewes hade tre söner, som uppfostrades i en schweizisk pension i Hofwyl. Sedan deras uppfostran var slutad, återvände de till hemmet i London, där Charles vistades några år, tils han fick en anställning vid postvärket och gifte sig. George Eliot talar ofta om hans älskvärda väsen och karaktär, likaså hör man henne uttrycka sin önskan att i allt kunna vara en moder för dessa söner. De båda yngre reste som kolonister till Natal men dogo tidigt, Thornton år 1869 och Herbert 1875.
George Eliot hade för princip att aldrig göra några besök. Till en början var väl orsaken till detta beslut troligtvis den ställning hon efter föreningen med Lewes kom att intaga till den allmänna opinionen, men senare kunde hon endast genom fasthållande af denna regel skaffa sig nog tid för sitt arbete. Någon gång ser man henne väl besöka mycket närastående vänner, såsom Mrs. Congreve och hennes man. Vid tidpunkten för hennes förening med Mr. Lewes af bröts all förbindelse med hennes släkt och äfven med de flesta vänner och bekanta. Med brodern Isaac hade hon ingen beröring ända till 1857, då han genom ett bref underrättade henne om att deras älsta syster Chrissey var sjuk i lungsot. George Eliot sände omedelbart en penningesumma, som skulle användas för vårdande af systerns hälsa, och hade glädjen att kort före Chrisseys död två år därefter emottaga ett bref af denna syster, som uttalar sin ånger öfver att någonsin hafva upphört att skrifva till henne. Någon vidare beröring med denna under ungdomen så högt älskade Isaac hade George Eliot icke förr än många år efteråt, då brodern vid tidpunkten för hennes giftermål med Mr. Cross skref till henne.
Också med hennes älsta och närmaste vänner, Brays, var förhållandet brutet i närmare ett par års tid, men återknöts genom det här tidigare anförda brefvet till Mrs. Bray. Vänskapen med Sara Hennell och Brays bibehölls sedan hela lifvet igenom. En annan af George Eliots älsta och närmaste vänner var Barbara Smith, gift med en fransk läkare Bodichon i Algier. Hon var den första, som under pseudonymen George Eliot upptäkte sin Marian Evans, och skref detta från sitt långt af lägsna hem till författarinnan. Det var ett vänskapsbevis, som djupt rörde George Eliots känsliga sinne. — "Gud välsigne dig, käraste Barbara, för din kärlek och sympati", — skref hon till svar. — "Du är den första, som gifvit något tecken af att känna igen mig, — det första hjärta, som funnit mig i den bok, hvilken kommit ur mitt eget innersta hjärta." — Till de öfriga närmaste vännerna hörde Mrs. Cash (född Sibree) och Mrs. Taylor, hvilka nämnas här, emedan de flesta af George Eliots bref äro stälda till dem.
Den manliga vän, som ständigt stod henne och Lewes närmast, var Herbert Spencer. Allt efter som åren gingo och hennes rykte tillväxte, blef hennes umgängeskrets ständigt större, men det låg i hennes natur att hälst bibehålla och så fast som möjligt tilldraga gamla vänskapsband, där sådant blott var möjligt. — "Hon glömmer aldrig någon, som varit vänlig mot henne", — yttrade Lewes en gång.
George Eliot och Lewes flyttade 1863 in i ett nytt hem The Priory nära Regent's Park. Det nya husets iordningställande och konstnärliga inredning hade blifvit öfvervakad af deras vän, den kände arkitekten Owen Jones. Deras hem hade begynt blifva en samlingsplats för framstående personligheter, och vi se, huru umgängeskretsen i The Priory under en följd af år utgjordes af Englands förnämsta författare, vetenskapsmän och konstnärer.
I vårt intresse för en berömd författare blandar sig äfven alltid en viss portion nyfikenhet angående personens utseende. Som redan blifvit nämdt, var George Eliot icke vacker. Hon var mager och sjuklig, brefven till hennes vänner tala om ständiga afbrott i arbetet till följd af sjuklighet, och en ofta påkommande olidlig hufvudvärk tvang henne ofta efter någon föregående ansträngning att intaga sängen. Men man märker aldrig att denna ohälsa skulle förbittrat hennes lynne, tvärtom hör man henne en gång under de talrika resor hon och Lewes gjorde på kontinenten, då sjukdomen orsakade ett uppehåll i resan, säga att det äfven kunde vara en njutning att vara sjuk, när man blef så ömt vårdad.
När Sonja Kovalevsky omtalar det besök, hon en gång gjorde i London hos "vårt århundrades största författarinna", beskrifver hon på följande vis det intryck hon fick af George Eliots personlighet:
"Jag tillstår uppriktigt, att det första intryck jag erfor, då jag lyfte min blick till George Eliot, var ett obestämdt hopp att jag misstog mig, att det ej var hon, att det var någon annan — så ful och olik hvad jag förestält mig, syntes hon mig … Det hade roat mig att i inbillningen gifva henne det utseende jag hälst ville — värkligheten var helt olika. En gammal mager kvinna med en näsa, som var vackert formad men omåttligt stor för ett kvinnoansikte, långa engelska tänder, som stodo litet ut från munnen; därtill kom att en svart klädning af nästan genomskinligt tyg bidrog att framhålla halsens magerhet och hyns ofullkomligheter.
"Sådan var bilden af George Eliot, såsom hon framstod för mig i första ögonblicket. Jag var fullständigt slagen.
"Hon närmade sig mig och sade några välkomstord. Det första ljudet af hennes stämma tyktes mig återgifva min George Eliot. Jag har aldrig i mitt lif hört en mer sympatisk, mer harmonisk röst än hennes. När jag läser Othellos bekanta ord, då han talar om Desdemonas stämma, tänker jag ovilkorligen på George Eliots röst.
"Hon bad mig sitta ned bredvid sig på en låg kanapé och började samtala med mig som med en gammal bekant. Det är mig nu alldeles omöjligt att minnas ämnet för vårt första samtal; jag vet ej, om hvad hon sade var originelt eller spirituelt; jag vet blott, att efter en kvart var jag alldeles besegrad af hennes personliga behag; att jag älskade henne af hela min själ, att hennes ansikte och gestalt föreföllo förvandlade, och att jag kände att den värkliga George Eliot var oändligt öfverlägsen den jag förestält mig.
"Det vore mig fullkomligt omöjligt att beskrifva, hvari den alldeles egna, nästan otroliga trollmakt bestod, som George Ebot öfvade på sin omgifning. Det vore lönlöst att söka göra den begriplig för den, som ej själf erfarit densamma; jag vet blott, att alla jag träffat, som känt George Eliot, försäkrat mig att de erfarit densamma. Turgenieff, som i allmänhet var mycket känslig för skönhetens prestige, och som i detta afseende var stor kännare, sade mig, då han en gång talade om George Eliot: 'Jag vet att hon är ful — men jag ser det icke.' Han sade äfven att det var först sedan han lärt känna George Eliot, som han förstod, att man kunde bli intagen i en värkligt, ovedersägligt ful kvinna.
"Jag för min del kunde aldrig låta bli att, hvar gång jag återsåg henne, säga mig själf: hon är likväl bra ful, men efter fem minuter förvånades jag öfver att någonsin ha kunnat tänka det.
"En af George Eliots stora talanger bestod i gåfvan att sätta den person, hon talade med, 'à son aise', att fatta dennes tankar, nästan innan han haft tid att ge dem form, och på ett egendomligt sätt ingifva honom sina egna idéer.
"Jag känner mig aldrig så spirituel och djup, som då jag talar med George Eliot, — sade mig en af våra gemensamma vänner; äfven jag har erfarit detta intryck, och det är måhända i dessa känslor af välbefinnande och belåtenhet med sig själf, hvilka hon omedvetet förstod att väcka hos den person, hon talade med, som hemligheten af hennes trollmakt till stor del låg."
Ju mera erkännande George Eliot vann under sin diktarvärksamhet, dess djupare ser man henne känna sin ansvarsskyldighet. Hon var ingen spontan natur, hennes arbeten kostade henne otrolig möda. Om sin stora roman Romola hör man henne yttra, att den fann henne som en ung kvinna och lämnade henne som gammal. — "Mina böcker", — säger hon, — "äro af största betydelse för mig, de hafva sprungit fram ur den stränga uppfostran och alla de svåraste lärdomar, som mitt förgångna lif haft att bjuda." — Om hon misströstar om sig själf och sin förmåga, är det därför att hon ställer konstens mål så oändligt högt. — "Om konsten icke vidgar människomas sympatier", — skrifver hon i ett bref till Mr. Bray — "är den icke moralisk. Jag har gjort den hjärtskärande erfarenheten att åsikter äro ett dåligt murbruk mellan människosjälar; och den enda värkan jag varmt åtrår att göra genom mina skrifter, är att de, hvilka läsa dem, bättre skola blifva i stånd att sätta sig in i och känna sorger och fröjder, som erfaras af sådana, som i allt äro olika dem själfva, utom i det stora faktum att de äro kämpande människovarelser, som kunna fara vilse."
XI. ROMOLA.
Med Silas Marner kan man anse att George Eliots första, friskaste och alstringsrikaste diktarperiod afslutas. Minnen från tidigare år, det själfupplefvade och engelskt provinslif hade varit den grund, på hvilken hon bygde. Värken, som nu följa, hafva en annan karaktär. Hon går väl i visst afseende samma väg, som hon en gång utstakat, det finnes sammanhang och inre enhet i hela hennes diktning, men hon byter ämne. På samma vis som den franska naturalisten Flaubert, när han efter Madame Bovary skref Salambô, tillämpar sin metod på detta historiska ämne, följer George Eliot äfven i sin historiska diktning de principer hon från början så bestämdt betonat. Hon vill skildra det förflutnas värklighet.
Hon ger i sin stora roman Romola en målning af fjortonhundratalets Firenze, kulturbilder från Mediceernas och Savonarolas tid. Tanken på detta arbete hade ju vaknat hos henne redan under hennes första besök i Firenze, och när hon slutat Silas Marner, begaf hon sig dit för att under ett par månader göra ifriga förstudier till boken. Efter återkomsten till England fortsatte hon härmed; hennes dagbok visar, huru vidtgående och omfattande de voro, och hvilken massa af literatur och gamla handskrifter hon genomgått för detta ändamål.
Romola var det af hennes värk, som kostade henne största möda. Upprepade gånger under arbetets lopp uttalar hon sina farhågor; hon misströstar fullkomligt om att få fram det hon önskar. Den tidrymd, under hvilken boken tillkom, var dock icke lång. I oktober 1861 antecknar hon i sin dagbok att hon börjat Romola, och i maj följande år begynte den utkomma uti The Cornhill Magazine, ehuru manuskriptet då ännu icke var fullfärdigt, utan först afslutades någon månad därefter. Anordningen att sålunda låta romanen komma ut i mindre partier ansåg författarinnan denna gång erbjuda vissa fördelar. Det kan förtjäna nämnas som ett bevis på den popularitet George Eliot redan åtnjöt, att utgifvaren af The Cornhill Magazine betalade hennes arbete med 7,000 £ (175,000 mark).
Romola är väl det af George Eliots arbeten, som blifvit mest omtvistadt. Medan några ansett den för en af de bästa romaner, som skrifvits, ha andra kallat den ett förfeladt värk och menat, att författarinnan trots sin oändliga möda endast kunnat åstadkomma något delvis dugligt, ty förtjänster hos vissa delar af boken har ingen kunnat bestrida. Som en mycket vägande orsak till dessa olika bedömanden måste man anse detta diktvärks art. Den historiska romanens likasom historiemålningens värde har till följd af den exakta vetenskapens och forskningens framsteg i våra dagar allt mera begynt ifrågasättas. De kunskaper vi ega om förgångna tiders lif, omöjliggöra sådana framställningar, som renässansens konstnärer gåfvo af tilldragelser ur bibeln. Dessa stora, glada, färgrika taflor, som t.ex. Paolo Veronese kallat "Bröllopet i Cana" eller "Måltiden hos Simon", äro ju intet annat än bilder från renässanstidens Italien. Värkens anda, typer, dräkter, allt ger en bild af målarens samtid och ej af lifvet i Palestina på Kristus' tid. Vår tid har en hopad fond af historisk och arkeologisk kunskap, som icke kan förbises, så mycket mera som vetenskapens popularisering skärpt det allmänna omdömet. Naturalismen inom den bildande konsten och literaturen har äfven här uppstält sina fordringar: den säkraste och trognaste afbildning af en tid är samtidens, emedan i den själfva tidsandan bäst afspeglar sig.
För att återkonstruera en förgången tid har den naturalistiska målaren eller författaren således en hel lärd apparat att draga på. Om han, såsom George Eliot, är en af våra dagars mest upplysta och kunskapsrika andar, reder han sig därmed genom ett djupt och omfattande studium. Hvilket otroligt arbete har det icke kostat henne att så sätta sig in i fjortonhundratalets kulturlif, att hon enligt hvad kännare försäkrat, icke begått något väsentligt historiskt misstag. Men har hon därför värkligen kunnat skildra själslifvet hos personerna på denna tid? Skall någonsin en konstnär så kunna lösgöra sig från sig själf och sin samtid, att icke hans historiska personer blifva i viss mån bastarder af olika tidsåldrar?
Det är Savonarolas mäktiga personlighet och det inflytande han utöfvade på sin samtid, som lämnat det historiska stoffet till Romola. George Eliot egde flere betingelser för att hon skildt skulle känna sig manad att framställa den på en gång svärmiske och förståndskloke Savonarola samt lyckas däri. Som en kuriositet kan här anföras det vittnesbörd jag hört af några personer, hvilka känt henne, att hennes egen profil på ett egendomligt vis liknade de af bildningar, som finnas af den store florentinaren.
Oberoende af de åsikter man nu kan hafva om den historiska romanen såsom konstform, måste man känna sig imponerad af Savonarolas bild, sådan George Eliot tecknat den. Det är en djuptänkt, mäktig bild, som i kraft påminner om de porträtt renässansens konstnärer gåfvo af berömda samtida. Man imponeras likaså af kompositionen i denna märkliga roman, hvars alla noggrant utarbetade delar samvärka för det gemensamma ändamålet, och hvars oändligt rika material är ordnadt med djupaste konstförstånd. Det är en storartad konstruktion, i hvilken man tycker sig spåra inflytande af den italienska naturens arkitektoniska skönhet och af den stränga teckningen i renässansens bildande konst.
Det går oss på samma vis vid granskningen af bokens egentliga roman: historien om Romola och Tito. Dessa två äro helt säkert till tankar och åsikter långt modernare människor än fjortonhundratalets, och likvisst blicka vi beundrande ned i de själsdjup författarinnan öppnar för oss, ty hvarhälst lifvets gnista finnes, är den inom konsten mera värd än alla teorier. Det är häri George Eliot äfven i Romola icke förnekar sig såsom en af den moderna literaturens mästare. Tito Melemas bild är, hvad den psykologiska analysen beträffar, kanske det bästa hon gjort och en sällsynt skapelse.
Romola är dottern till den blinde filosofen Bardo, som hör till en af Firenzes berömdaste, ehuru fattigblifna släkter. Fadern har uppfostrat henne till sin föreläserska och handsekter, hon lefver med honom bland hans böcker, handskrifter och fornsaker, nästan okunnig om det värkliga lifvet; hon är långt mera hemmastadd i antikens värld, där hon af de grekiska och romerska författarena insupit förakt för kyrkans lära. Hennes mor är längesedan död, och den ende brodern har lämnat fädernehemmet för att bli munk, förbannad af fadern, som från sin filosofiska ståndpunkt betraktar detta såsom ett oförsonligt brott. Romola står där ensam, i sin unga fulländade skönhet lik en hvit lilja, som ännu icke druckit något af lyckans sol. Lyckan kommer till henne i skepnad af Tito Melema, en ung lärd grek, som utblottad efter ett skeppsbrott har kommit till Firenze, och som genom hennes fäder erhåller arbete samt införes i de förnämsta florentinska familjer. Denna vackra, strålande, älskvärda Tito, som både genom sina kunskaper och sitt vinnande sätt snart skaffar sig en inflytelserik ställning, blir emellertid en förrädare. Han låter sin fosterfader Baldassarre, som vid skeppsbrottet föll i fiendehand och blef såld till slaf, försmäkta i fängelset, ehuru han kunnat lösköpa honom; han bedrager sin hustru; han förråder Firenze.
Tito vinner Romolas kärlek, och när han gifter sig med Bardos dotter, blir han medlem af denna gamla ansedda familj, stiger hastigt i socialt afseende samt får såsom rådets sekreterare inflytande på de politiska händelserna. Detta inflytande använder han emellertid endast till att skaffa sig själf de största möjliga fördelar och den största personliga lycka. Medan Titos ursprungligen ädla och godhjärtade natur småningom genom fullföljande af endast egoistiska syften utvecklar sig till både grym och brottslig, utvecklar sig Romolas i motsatt riktning. Hon kommer småningom under fund med mannens karaktär, och hennes kärlek och hennes aktning för honom måste därvid dö. Sedan han en dag sålt familjens bibliotek och konstsamlingar, dem Romolas fader vid sin död önskat öfverlämna till staten, besluter Romola att lämna denne man, med hvilken hon numera icke kan ega några föreningsband. När hon en morgon förklädd lämnar staden för att begifva sig till Venezia, möter hon på vägen Savonarola. Denne hade redan begynt sin stora reformatoriska värksamhet, och ehuru Romola blifvit uppfostrad i renässansens hedniska förakt för den kristna mystiken, hade dock Savonarola, med hvilken hon kommit i beröring vid sin broders dödsbädd, gjort ett djupt intryck på henne. Detta Romolas möte på vägen med Savonarola, som är en af bokens skönaste och upphöjdaste scener, ger hennes lif en ny vändning. Savonarola framställer för henne det kristna sedeidealet, som består i själfförsakelse och uppfyllande af pliktens kraf, om äfven dessa kunna vara tunga; och med den lidelsefulla patriotism, som är en af hans själslifs starkast ljudande strängar, väcker han ett genljud äfven hos Romola, i det han framhåller att hennes plats är bland hennes folk, som just har att genomkämpa svåra strider. Det är Savonarolas mäktiga personlighet bakom orden, mera än någon öfverensstämmelse i åsikter, som imponerar på Romola. Hon återvänder till staden för att söka förvärkliga det ideal, som reformatorn framstält såsom det enda eftersträfvansvärda.
Under denna tid af politiska förvecklingar, då äfven samtidigt hungern och pesten härja i Firenze, har Romola en yttre värksamhet, så att hon icke kan hängifva sig åt ofruktbart grubbel, ehura klyftan mellan henne och Tito vidgas, ju mera hon lär känna hans dubbelhet. Den djärfve Savonarola, som, ehuru bannlyst af påfven, dock fortfarande vågar predika, emedan han vill rädda sitt folk, står för henne såsom ett föredöme i osjälfvisk sträfvan för ädla mål, och det är ur hans glödande predikningar hon hämtar kraft att vandra pliktens väg. Men när också detta ideal sviker, när hon också hos detsamma ser framträda den ofullkomlighet, som låder vid allt jordiskt, när Savonarola, som förkunnar själfuppoffringens och själfförnekelsens lära, likvisst i de allmänna angelägenheter, hvilka taga en så stor del af hans värksamhet i anspråk, visar sig som en kallt beräknande politiker, då står Romola ännu en gång vid förtviflans yttersta rand. Hennes makes förräderi har fört hennes vänner till schavotten, och hon har kommit under fund med att Tito äfven svikit sin äktenskapliga trohet och eger en annan familj. Då kan hon icke mera stanna kvar, hon måste bort från all denna lögn och uselhet. Hon kommer till ett litet fiskarläge vid kusten, där hon finner en båt. Drifven af den enda tanken att komma bort och finna ro, stiger hon i båten, i det hon lösgör den. Hon lägger sig på dess botten, och båten glider ut på hafvet, likasom det går till i en af Boccaccios dikter, som hon förr brukade läsa. Hon skådar endast stjärnhimmeln öfver sig och erfar en känsla af oändlig ro och hvila. Men detta är icke döden, som hon trott, hon vaknar ännu en gång upp till lifvet. På morgonen har båten drifvit i land på en okänd kust, där pesten härjar, och till denna nödstälda by bringar Romola nu hjälp och räddning.
Här lefver hon ett lif af af fullständig själfuppoffring. När emellertid pesten upphört och byn åter blomstrar upp, drifver en mäktig inre röst henne tillbaka till Firenze, ty det är dock där bland sitt folk, hon borde fylla sin plikt. Hon kommer tillbaka och finner sin make död, förrädaren har fallit ett offer för sina egna anslag. Han lyckades väl genom att hoppa i Arno simmande undgå den rasande folkhop, som ville utkräfva hämd på landsförrädaren, men i det ögonblick han trodde sig räddad, uppfångades han af sin fosterfader, som olyckan och Titos otacksamhet gjort vansinnig, och som endast törstar efter hämd, hvilken han skaffar sig genom att strypa Tito. Äfven Savonarola är störtad. Romola ser honom gå till schavotten och bålet, men hon ser honom äfven återupprättad genom denna död, som han lider, icke för sina synder utan för sin storhet, icke emedan han velat bedraga världen, utan emedan han försökt förbättra den. När allt det som Romola förut ärat och älskat sålunda är borta, finner hon en lifsuppgift i att taga vård om Titos två små barn, hvilka dock icke äro hennes.
Detta är i korthet innehållet af Romola. Flere af de anmärkningar, som gjorts emot denna roman, äro säkert berättigade. Där finnas långt utdragna episoder, under hvilka handlingen helt och hållet afstannar — ehuru flere af dessa episoder äro utmärkta och i hög grad liffulla, t.ex. beskrifningen af karnevalen, som skulle reformeras af Savonarolas anhängare. Likaså förefaller Romolas gestalt ofta konstruerad och mera lik en vacker antik staty än en människa med alla de ofullkomligheter, som lifvet bjuder. Däremot är Tito Melema en konstnärlig skapelse af hög rang.
När Tito vid berättelsens början kommer till Firenze, är han den mest älskvärda strålande varelse. De ädelstenar han sytt in i sin jacka och sålunda räddat vid skeppsbrottet, äro väl "en mans lösepenning" — men lefver väl hans fosterfader? Och i så fall hvar? Läsaren känner sig lika benägen som Tito själf att urskulda honom. Uraktlåtenheten att göra några efterforskningar angående fosterfaderns öde, är endast det första lilla fröet till de kommande bedrägerierna. När Tito får underrättelse om att fosterfadern lefver, står han just i begrepp att göra lycka; han förmår icke offra förmögenhet och samhällsställning i det ögonblick han själf skall svinga sig upp, och dessutom har han låtit Romola och hennes fäder tro att Baldassarre var död. När fosterfadern kommer till Firenze, fattig, sjuk och nästan beröfvad förståndet, förnekar Tito honom. Han söker intala sig att det skett endast till själfförsvar. men från denna stund blir han brottslig. Han måste ständigt ljuga både inför sin hustru och alla andra för att kunna upprätthålla sin ställning. Från lögn går han till förräderi, emedan han finner det förenligt med sina egna intressen; Firenze är ju icke hans fädernestad och han hyser icke några känslor för detta samhälle.
Titos karaktär är icke i grunden dålig, endast svag och vankelmodig, men just därför får egoismen ett så fast grepp om den. Egoisten vill egentligen icke göra andra något ondt, han afser endast sin egen fördel, men när hans intressen komma i konflikt med andras, måste han bli utan hänsyn. Detta är Tito Melemas historia. Om Tito först finner sig road af den naiva bondflickan Tessa och inbillar henne att de låtit viga sig, men sedan icke näns säga henne att allt endast varit ett skämt, emedan det skulle orsaka henne smärta, så är detta egoistens godhet, som här leder till lögn och äktenskapsbrott.
Den franske kritikern Émile Montégut säger om denna bild af Tito: — "Den är en af de originellaste och nyaste i hela vårt sekels literatur. Alla de karaktärer, som poeter och romanförfattare skapat, hafva så att säga sina anor och härstamma från något föregående värk, denna är fullkomligt utan föregångare, jag kan icke upptäcka någon likhet på närmare eller aflägsnare håll med någon annan person inom literaturen."
XII. THE SPANSIH GYPSY OCH ÖFRIGA ARBETEN I BUNDEN FORM.
Efter att hafva skrifvit Romola, beträder George Eliot åter ett nytt område. Det är betecknande för storheten af hennes rent konstnärliga begåfning att hon icke stannar vid någon fastslagen form, i hvilken det för henne vore bekvämast att röra sig. Oberoende af hvilken tanke man kan hafva om det mer eller mindre lyckliga val hon i detta afseende gjorde i The Spanish Gypsy, måste man dock anse det tillvägagående för det högsta konstnärliga, hvilket söker ikläda hvarje nytt värk den form, som trognast skall motsvara konstnärens afsikter.
George Eliot omtalar 1864 att hon är sysselsatt med ett drama, hvars handling försiggår i Spanien. Hon lär sig läsa spanska och likasom hon, när Romola skrefs, genomgick en mängd italiensk literatur, upptages förteckningen öfver hvad hon nu läser, af spansk. Vi se dramat fortskrida, till och med tredje akten är färdig, då en notis i dagboken meddelar att författarinnan är sjuk och nedslagen, samt att Mr. Lewes tagit hennes drama ifrån henne. Själf betraktar hon detta drama som en epok i sin författarvärksamhet, emedan det är första gången hon på allvar skrifver vers. Emellertid får dramat hvila inemot två år. Under tiden tillkomma några poem och därjämte, ehuru George Eliot egentligen längesedan lämnat artikelskrifvandet, äfven ett par artiklar för The Pall Mall Gazette och The Fortnightly Review. Lewes, som 1865 varit en af The Fortnightly's grundläggare, blef äfven dess redaktör, och dess första häfte utkom med en uppsats öfver Leckys arbete: The Influence of Rationalism af George Eliot. I mars samma år började hon också romanen Felix Holt.
På våren 1868 låg The Spanish Gypsy färdig. Författarinnan hade året förut gjort en resa till Spanien och därefter upptagit arbetet, hvilket hon nu gaf en ny form, i det dramat blef omarbetadt till ett poem i tre delar, innehållande dramatiska scener förbundna med episk text.
George Eliot berättar, att tanken på detta värk först ingifvits henne vid ett besök i Scuola di San Rocco i Venezia vid åsynen af en tafla af Tizian, framställande Marias bebådelse. Hon fann där en stor idé: en ung flicka, som står i begrepp att ingå äktenskap och sålunda skall dela kvinnornas vanliga lott, underrättas om att hon blifvit utsedd att fylla en stor uppgift, hvilken likvisst skall göra hennes lif fruktansvärdt olikt andra kvinnors. Hon tvekar och bäfvar, men lyder slutligen den röst, som kallar henne.
Denna tanke vill George Eliot utföra i sin dikt The Spanish Gypsy. Hon förlägger skådeplatsen till Spanien under Ferdinands och Isabellas tid, då det moriska väldet lutade mot sin undergång. Med konstnärlig blick har hon valt tid och rum och sålunda tillfört dikten den effektfulla motsatsen mellan orient och occident.
Zigenarhöfdingen Zarca har uppgjort den djärfva planen att gifva sitt kringirrande folk ett fädernesland; för att realisera sin stora plan ansluter han sig till morerna under den nu pågående kampen mot spanjorerna, och blir som lön härför lofvad ett stycke land på Afrikas kust, dit han vill föra sitt folk för att där skapa sitt kungarike. Zarca har egt en enda dotter Fedalma, som, medan hon ännu var ett spädt barn, blef honom frånröfvad af spanska krigare. Hon har blifvit uppfostrad som spanjorska af hertiginnan Silva, den unge hertig Silva älskar henne, och hon står, när dikten börjar, i begrepp att gifta sig med honom. Aftonen före dotterns bröllop blir Zarca tillfångatagen af hertigen, och när han fängslad föres genom staden, återser han sin Fedalma. Zigenarblodet har gjort sig gällande hos henne, hon har gått ned på torget, där folket roar sig, och har, omotståndligt hänförd af musikens toner, begynt dansa, medan folket jublar omkring henne. Zarca har känt igen henne och lyckas på kvällen smyga sig till hennes rum. I det han ger sig tillkänna och framlägger ovedersägliga bevis för att han är hennes far, meddelar han henne sin stora plan samt fordrar att äfven hon skall lefva för sitt folk och fortsätta hans stora arbete. Fedalma kämpar en hård kamp med sin kärlek till Silva men besluter sig ändtligen för att fly med fadern till sin föraktade stam. Drifven af sin kärlek förföljer Silva dem till zigenarlägret men kan endast vinna Fedalma, genom att han öfverger sin egen nation samt förenar sig med zigenarena. Förfärligt blir straffet för att han sålunda sviker sin plikt för sin kärleks skull. Zigenarena öfverrumpla den fästning, hvars befälhafvare Silva varit, och han måste se sina vänner fängslas och afrättas. I förtviflan häröfver genomborrar han med sitt svärd sin bruds fäder och är sålunda för evigt skild från Fedalma. Han går som pilgrim till Rom och skall försona sin synd genom att kämpa för korset, Fedalma åter lyder sin döende faders vilja och för såsom drottning sin stam öfver till Afrika, ehuru hon själf icke hyser något hopp om att lyckas utföra den stora plan, som varit en annans tanke.
George Eliot har här likasom i Romola tecknat storslagna personer, hvilka främst skola vara bärare af en idé. Hon, som förklarade sig vilja framställa emedan de utgöra det öfvervägande flertalet af våra medmänniskor, har nu uppsökt "dessa hjältar och profeter", som bilda undantagen. I Romola använde hon sin naturalistiska metod på det historiska ämnet, och genom att likasom kalkera ut det förflutnas realitet, frambragte hon delvis den mest lifskraftiga värklighet, som t.ex. Tito Melema. I The Spanish Gypsy har redan versen och formen bidragit till att förflytta personerna till en annan sfär än hvardagslifvets. Bärarena af de upphöjda idéer, som här skola finna uttryck, ega icke den kött- och blod-realitet som Mrs. Poyser, Hetty, Maggie, Tom eller Silas Marner. Det visar sig tydligt att George Eliots känsla för det exceptionella och romantiska var långt mindre mäktig än hennes sympati för företeelserna i det hvardagliga lifvet.
Men om äfven The Spanish Gypsy icke kan ställas i bredd med de tidigare arbetena, så är dikten likvisst af betydande intresse för den, som vill få en inblick i George Eliots utveckling och en hel bild af hennes författarpersonlighet. Hon vill, när hon skildrar de romantiska tilldragelserna i The Spanish Gypsy, icke mindre än när hon tecknar hvardagshändelser, se utöfver de yttre företeelserna för att tränga till lifvet själft och visa fram någon del däraf, sådant det ter sig för en stor konstnär. Det är resignationen och själf uppoffringens lära hon här predikar: individen måste uppgifva sin personliga lycka för det allmänna bästa, han har icke rättighet att undandraga sig det kraf hans tid, hans land och hans folk ställa på honom.
Af upphöjda, djupsinniga tankar eger The Spanish Gypsy en rik fond, George Eliot har ock förstått att skickligt begagna språket som material och visar insikter i metrikens lagar, så att om allt detta kunde skapa ett utmärkt skaldevärk, skulle The Spanish Gypsy utan tvifvel vara det. Men författarinnan har icke egt den sångens gåfva, som är poeten medfödd, som aldrig kan läras och som gör det naturligast för honom att sjunga, om han vill att andra skola uppfatta det som djupast lefver och rör sig inom honom själf. Det diktvärk, som icke bäres fram af denna lifgifvande kraft, förmår aldrig tränga igenom till att blifva många tusendes egendom.
Utom The Spanish Gypsy har George Eliot skrifvit åtskilliga kortare dikter. Dessa utkommo samlade under namn af The Legend of Jubal and Other Poems, samt skrefvos mellan åren 1865 och 1873. Endast få af dem äro rent lyriska: hennes begåfning var icke den lyriska poetens. I de elfva sonetterna Brother and Sister besjitnger hon sin egen och sin broders barndom, men huru mycket bättre har hon ej behandlat samma ämne i The Mill on the Floss. Dikten O may I join the choir invisible utmärker sig äfven mera genom djupa vackra tankar än genom rent lyrisk skönhet. Att hon långt bättre kunde sätta sig in i den rent episka diktens natur, visar The Legend of Jubal (1869), hvilken hon bygt på gammaltestamentliga motiv. Dikten skildrar kulturens begynnelse och musikens uppkomst genom Kains efterkommande. Sedan döden kom i världen, kunde människorna icke mera lefva sorgfria, emedan de ständigt måste tänka på att de engång skulle lämna denna sköna jord, och därför begynte de sträfva efter något, som kunde trotsa förgängelsen. Det var sålunda döden, som frambragte kulturen. Af Lamechs söner hade Jubal fått musikens gåfva, när han hörde hammarslagen från Tubalkains äsja, hörde fåglarnas sång, hörde naturens otaliga ljud, lärde han sig uppfatta rytmen och fann att tonerna långt kraftigare än blotta människorösten kunde tolka det han kände och tänkte. Så blef han lyrans uppfinnare. Med denna i hand begynte han vandra kring jorden för att öfverallt där han gick fram, skänka människorna den odling och den lycka, som konsten bär med sig. Denna framställning af hvad konsten förmår gifva människorna, är af upphöjd skönhet. Efter flere hundra år återvänder Jubal gammal och bruten till sin fädernebygd endast för att dö där. Allt är förändradt, han känner icke mera igen platsen, i stället för de forna enkla hyddorna ser han en stor stad, kulturen har omskapat allt. Då möter honom en högtidsklädd skara, som under sång och musik tågar ut för att fira en fest för Jubal, musikens uppfinnare. Med uppbjudande af sina sista krafter störtar han emot den under utropet: "Jag är Jubal — jag skapade lyran!" Men ingen tror honom, den gamle mannen stötes bort med hån och förakt och dör okänd och ensam under en buske vid vägen. Han själf är förgäten, men hans namn och värk lefva genom tiderna.
Den dramatiska dikten Armgart innehåller den enda bild George Eliot egentligen gett af den kvinliga konstnären, om man undantager en af bipersonerna i Daniel Deronda. Armgart är en ung begåfvad sångerska, som känner sig ega kraft och ärelystnad nog för att gå sin egen väg och skapa sig ett berömdt namn, och hennes ungdomliga mod bjuder henne att sträfva långt utöfver kvinnans vanliga sfär. När kärleken för henne framställer sig såsom en medtäflare till konsten, väljer hon den senare. Det problem, som sträfvandena för kvinnans likställighet med mannen gjort till en af tidens brännande frågor, tillspetsar sig här i Armgarts ord, när hon opponerar sig mot åsikten att det för kvinnan enda eftersträfvansvärda vore moderskapet, emedan naturen velat så. Ty naturen hade ju äfven gifvit henne denna härliga röst, denna glödande ärelystnad, och då voro väl äfven de berättigade. Emellertid förlorar Armgart sin röst och vill i den första förtviflan beröfva sig lifvet, ehuru hon sedan afstår från detta beslut för att resignerad försöka lefva lifvet på samma vis som tusentals andra göra det. Betecknande för George Eliots lifsuppfattning är att, när hon tecknat denna bild af en högt begåfvad kvinna, väcker hon läsarens sympati icke genom det, som hos denna konstnärinna är olikt andra människor, utan genom det, som gör att hon får dela vanliga människors lott. George Eliots konst är allt igenom demokratisk: storhet och begåfning innebära aldrig där ett privilegium utan en förpliktelse för den som fått gåfvan.
XIII. FELIX HOLT OCH MIDDLEMARCH.
Samtidigt med det George Eliot var upptagen af The Spanish Gypsy, lade bort manuskriptet till denna dikt, lät det hvila och sedan lät dikten uppstå i en ny form, skref hon romanen Felix Holt. Den omnämnes såsom börjad 1865 och färdig året därpå.
I Felix Holt går författarinnan tillbaka till den krets af engelskt landt- och provinslif, i hvilken hon rörde sig i sina första romaner, men denna gång sker det icke blott för att gifva "en af dessa trogna afbildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora flertalet medmänniskor för". Felix Holt har en bestämd tendens, i den framställas politiska och sociala förhållanden i England vid tiden för den första reformbillen 1832.
Egentligen innehåller Felix Holt tvänne historier, som äro slingrade samman till en. Det är historien om huru den illa klädda, kärfva radikalen Felix Holt, som ständigt säger ut sin mening utan att vara ombedd, vinner den vackra, litet koketta och tillgjorda men i grunden finkänsliga och ädla Ester Lyons kärlek. Den andra handlar om Mrs. Transome och hennes son Harald, hvilken efter en lång vistelse i Orienten kommer hem och i hemlandet begynner taga del i det politiska lifvet. Historierna äro knutna till hvarandra genom den omständighet att Ester Lyon egentligen är den rätta arfvingen till det Transomeska godset. Hon har varit ansedd för och äfven själf trott sig vara dotter till dissenterpredikanten Rufys Lyon i Treby, men när hon vuxit upp, får hon veta att Lyon endast är hennes styffader. Hennes mor, som tillhört en förnäm fransk familj, hade blifvit förskjuten af sin släkt, emedan hon gift sig med en engelsk officer. När hon med sin späda dotter reste öfver till England för att där uppsöka sin man, möttes hon af underrättelsen om hans plötsliga död och stod utblottad och utan någon vän, till hvilken hon kunde vända sig i det främmande landet. Det är då Rufys Lyon finner henne nästan döende på landsvägen. Han för henne till sitt hem, han begynner älska henne, och af tacksamhet för hans omsorger gifter hon sig med honom. Hon dör dock kort därefter, och Ester uppväxer i den tro att hon är Lyons dotter, emedan den vekhjärtade känslige dissenterprästen, som afgudar detta barn, aldrig kunnat förmå sig att upplysa henne om rätta förhållandet. Hon har redan begynt älska Felix Holt, när förhållandena bringa i dagen att hon eger rättmätiga arfsanspråk på Transome Court. Dessa utsikter till rikedom och en högre samhällsställning — något som hon förr alltid längtat efter — komma emellertid i konflikt med hennes kärlek. Radikalen Felix Holt skall aldrig samtycka till att blifva en rik egendomsegare. En lösning på frågan erbjuder sig, i det äfven Harald Transome begynner älska henne, men sedan hon afslagit hans anbud och äfven afsagt sig alla arfsanspråk, går hon att dela arbete och fattigdom med Felix Holt, som aldrig blir en af denna världens rika.
George Eliot har från sin historiska roman och från romantiken i The Spanish Gypsy tillfört denna teckning ur det engelska provinslifvet element, som icke funnos i hennes tidigare böcker. Felix Holt hvilar på en genomkomponerad plan, och berättelsens skilda trådar löpa ihop i en tilldragelse, där det sensationella och äfventyrliga tillgripits såsom medel att väcka läsarens intresse. Upptakten af Ester Lyons härkomst, den mycket intrasslade härfvan om arfsangelägenheterna och den tunga hemlighet, som gamla Mrs. Transome hela lifvet igenom bär på — hemligheten om ett äktenskapsbrott och en bedräglig process — allt detta är förhållanden, som väl kunna vara troliga men dock äro ganska ovanliga.
När George Eliot skref Felix Holt, var hon som alltid mycket noggrann med att hvarje detalj skulle blifva så exakt och värklighetstrogen som möjligt. Angående bokens politiska detaljer rådförde hon sig skildt med professorn i Lincoln's Inn Frederic Harrison. De delar, som skildra politiska förhållanden, valmötet och den lidelsefullt upprörda folkmassan, äro bokens bästa partier och ha äfven gifvit författarinnan tillfälle till några af de förträffliga bilder af engelskt landsortslif, som hon tecknar med sådant mästerskap. Men eljes finnes i Felix Holt kanske endast en person, som går upp emot det bästa George Eliot förut skapat, och det är Rufus Lyon. Han hör till det galleri af engelska prästmän, som George Eliot tecknat så beundransvärdt fint och originelt; hon har i dessa bilder satt in sin skarpaste observationsförmåga, sin lifligaste sympati och sin yppersta humor. Såsom målarkonstens mästare någon gång gjort porträtt, i hvilka de likasom nedlagt det innersta af sin konst, så äro George Eliots prästmän af det själfullaste hon skapat.
Radikalen Felix, som af titeln anges såsom bokens hufvudperson, är enligt våra nutidsbegrepp en mycket sansad radikal, en "konservativ radikal", som han blifvit kallad. Det tal han håller till folkhopen vid parlamentsvalen i Treby, intresserar väl en nutidsläsare mest genom den kunskap man därigenom får af George Eliots egna politiska åsikter. Hura orätt det än i regeln är att identifiera en författares åsikter med hans personers, ges i förevarande fall skäl därtill, genom att George Eliot litet senare utvecklade dessa åsikter i en Adress to Working Men, by Felix Holt, hvilken hon 1867 publicerade i Blackwood's Magazine.
"Det finnes en makt att göra ondt — att göra om intet hvad som blifvit gjordt med stor möda, att rifva ned och förstöra, att vara grym mot den svage, att ljuga, att träta och att prata giftigt oförnuft. Detta är det slags makt, som okunniga massor hafva. Den har aldrig åstadkommit så mycket som en trästol eller planterat en potatis", — låter hon Felix Holt säga.
Detta är i samstämmighet med hela George Eliots lifsåskådning: utvecklig är det, icke omstörtning, som skall göra människorna bättre, föra dem framåt.
Efter Felix Holt följde, som vi redan sett, omarbetningen af The Spanish Gypsy samt åtskilliga smärre poem. I december 1870 skrifver författarinnan i sin dagbok: — "Jag håller på att experimentera med en berättelse (Miss Brooke). Det är ett ämne, som jag haft i tankarna, ända från det jag begynte dikta". — Men senare anser hon det troligast att hon icke kommer att genomföra det, och ett par månader därefter skrifver hon: — "Min fruktan för tillfället är att jag har alltför mycket stoff — alltför många 'momenti'".
Romanen i fråga blef Middlemarch. Författarinnan hade redan ett par år förut talat om en berättelse med detta namn; denna tyktes hon nu slagit ihop med Miss Brooke och sålunda bygt upp detta egendomligt komplicerade konstvärk, som åstadkommit förvåning, opposition och beskyllning för stillöshet, på samma gång det väkt beundran och framkallat entusiastiska försäkringar om att det är ett konstvärk af högsta rang.
Middlemarch är icke en roman utan fyra, sammanförda inom en och samma ram. Sammanhanget mellan dessa olika historier är i själfva värket ganska lösligt, de kunde säkerligen blifvit skrifna hvar för sig, men då hade boken icke blifvit denna delvis öfvermåttan intressanta, delvis oändligt långt utdragna och illa komponerade ehuru dock så ytterst karaktäristiska bild af engelskt provinslif, som den nu är. Där finnes i denna stora massmålning en väldig, otamd kraft, hvilken är så mycket mera öfverraskande, som ju boken är näst den sista i en lång räcka arbeten samt skrifven af en redan åldrande författarinna. Det är något af en nybörjares kraft i sättet att sålunda hopa massor af material, som icke rätt kan beherskas, medan stilen åter visar större komplikation och boken delvis nedtynges af en större tillsats filosofi, än något af George Eliots föregående arbeten. Middlemarch står för mitt medvetande såsom en af dessa jättefresker, med hvilka de äldre italienska målarena täkte väldiga murytor, och hvilkas komposition ofta är bristfällig, men där det väldigt sprudlande lifvet är en källa som icke sinar ut, en källa, ur hvilken oändligt många ännu kunna finna vederkvickelse.
Den förnämsta af de romaner, som bilda Middlemarch, är Miss Brookes, med hvilket namn äfven första delen blifvit uppkallad. Dorothea Brookes lif är historien om en modern "heliga Teresa". Likasom detta spanska helgon eger hon en lidelsefull natur och längtar efter att kunna hängifva sig åt någon stor uppgift, att finna ett mål, som vore högre än det egna jagets lumpna tillfredsställelse. Men medan den heliga Teresa fann sin uppgift i reformerandet af en andlig orden, hafva "många Teresor", — säger George Eliot, — "blifvit födda till världen, hvilka icke funnit något episkt lif med en oaflåtligt utvecklad, vidt återljudande handling, utan kanske blott ett lif af missgrepp, frukten af en viss andlig storhet, som är illa afpassad efter förhållandenas lumpenhet, kanske äfven en tragisk undergång, som ej förhärligats af någon vigd skald, utan obegråten sjunkit i glömska. Med skum blick och under invecklade omständigheter hafva de sökt tillvägabringa en ädel öfvererensstämmelse mellan sina tankar och gärningar, men deras sträfvan har icke dess mindre för vanliga ögon tagit sig ut som idel ombytlighet och formlöshet, ty dessa Teresor af senare datum understöddes ej af någon stadgad samhällstro och samhällsordning, som för den lifliga, varma själen kunde öfvertaga insiktemas rol. Dess värme gälde växelvis ett dunkelt ideal och kvinnokönets gemensamma åstundan, med påföljd att det ena ogillades såsom öfverdrift, det andra fördömdes såsom fall. — — — Här och där fostras en ung svan bland ankungarna i den bruna gölen och lyckas aldrig finna den friska strömmen och samlifvet med sitt egot årfotade släkte. Här och där födes en helig Teresa, grundläggerska af intet, och hvars suckar efter ett aldrig uppnådt mål afstanna och förlora sig bland hinder af alla slag, i stället för att hon skulle utföra någon sent förgäten lifsgärning".
Dessa ord angifva Dorothea Brookes historia. Hon är ung, vacker, besjälad af de ädlaste afsikter och en lidelsefull önskan att finna en uppgift, värd att lefva för. Men lifvet bjuder henne endast svikna förhoppningar. Hon tror sig hafva funnit sitt mål genom att gifta sig med den gamla torra pedanten Mr. Casaubon, som använder hela sitt lif till förstudier för det stora arbetet "Nyckeln till alla mytologier". Att hjälpa sin man med detta stora värk, som skall åstadkomma en hel omstörtning i människornas åsikter och lifsuppfattning, tror Dorothea vara det lefnadsmål hon drömt om. Men denna varmhjärtade unga varelse beröfvas efter giftermålet dag för dag sina illusioner. Hennes älskande hjärta, som diktat om den torra pedanten till en af människosläktets välgörare och vetenskapens stormän, krymper samman af misströstan vid upptakten att mannen under ständigt gräfvande i folianter förlorat allt intresse och all sympati för det värkliga lifvet. Hon inser att hans stora arbete från början är dödfödt och aldrig kan blifva det storvärk hon drömt om. Hennes kärleksfulla natur kommer henne att i alla händelser åtminstone vilja göra det äktenskapliga lifvet så lyckligt och fullt af ömsesidigt förstånd som möjligt, men också på denna punkt stötes hon tillbaka. Den gamla förtorkade lärde kan icke känna varmt och rikt som hon. Det friarbref han engång skref till henne, och som tog sig ut såsom en växt ur något herbarium i bredd med en lefvande blomma, visade att hans känslor voro hopplöst förkrympta, ehuru Dorothea då icke märkte det, emedan hon såg allt genom den ungdomliga entusiasmens rosenfärgade glas. Men under de aderton månaderna af sitt äktenskapliga lif märker hon det med förfäran. Äfven Casaubon gör sina erfarenheter under denna tid. Det ligger något djupt tragiskt öfver denna förtorkade pedant: ehuru hans förgångna lif, uppoffradt åt ett förfeladt arbete, gör honom oförmögen att numera gripa lyckan, ser han likvisst det han icke kan nå. Svartsjukan vaknar hos honom, och den riktas mot hans unga släkting Will Ladislaw, som vistats i hans hus och hvars uppfostran han bekostat. Denna svartsjuka, som icke eger det minsta berättigande, kommer honom att i sitt testamente införa bestämningen att hans betydande förmögenhet tillfaller Dorothea endast på det vilkor att hon icke gifter sig med Ladislaw. Mot detta mannens tillvägagående att ännu efter döden vilja gripa in i hennes lif, reser sig Dorotheas själfaktning. När Casaubon plötsligt dör af hjärtslag, sker det som testamentet afsett att hindra, så mycket säkrare just till följd af denna förordning. Ladislaw och Dorothea gifta sig med hvarandra, ty för en natur som Dorotheas betyder det intet att uppoffra en förmögenhet för sin kärlek.
Denna Miss Brookes historia är förträffligt komponerad. Karaktärerna utveckla sig ur händelserna, och jag tror att George Eliots penna aldrig skrifvit ned djupsinnigare iakttagelser öfver den mänskliga naturen än vid skildringen af den vackra, högsinnade, entusiastiska Dorothea, hvars donquixot-artade idéer och hugskott komma oss att le, på samma gång vi känna den varmaste sympati för denna unga varelse, som genom lifvets svårbegripliga art måste förlora sina illusioner. Det har äfven fordrats den finaste konst likasom den djupaste uppfattning af huru lifvet kan gestalta ett människoöde genom tusentals obetydligheter, som vanligtvis lämnas obeaktade, för att framställa Casaubon. Trots all den ömhet Dorothea vill slösa på honom, är han genom sin natur och genom den riktning hans lif tagit, hopplöst dömd att förblifva ensam. Det är detta patos, som gör att, ehuru figuren ofta kommer karrikatyren nära, gränsen likväl aldrig öfverskrides, samt att denne man väcker vår djupaste medkänsla. Till Dorotheas historia sluter sig förträffligt hennes omgifnings. Ladislaw, den ypperligt tecknade Mr. Brooke, hennes syster Celia, som gifter sig med Sir James, m.fl. stå som värkningsfulla figurer i denna bild af lifvet inom den förmögna engelska godsegarklassen.
Till Dorothea Brookes historia har George Eliot knutit berättelsen om åtskilliga andra Middlemarchbors öden. Vi ha där historien om den unga begåfvade läkaren Lydgate, för hvilken lifvet äfven har att bjuda svåra erfarenheter under inflytande af en mängd nätlikt snärjande småbekymmer, vidare historien om Bulstrode, samt familjen Vincys och Featherstones historia. Dessa, hvar för sig omsorgsfullt utförda episoder, ha egentligen intet annat gemensamt, än att de försiggå i Middlemarch. Som ett slags förklaring öfver detta sätt att gå tillväga säger författarinnan själf: — "En skarpsynt iakttagare af de mänskliga ödenas hemliga benägenhet att sammanlöpa varsnar dock, huru det ena lifvet långsamt förbereder sig att invärka på det andra, hvilket tager sig ut som en afsiktlig ironi öfver den likgiltighet eller det kalla stirrande, hvarmed vi betrakta vår opresenterade granne, medan skickelsen står hånfullt bredvid med vårt program och dess personer i pjesen, sammanveckladt i handen".
Om ett sådant förhållande i lifvet knappast kan rättfärdiga den formlöshet i kompositionen, som gör sig gällande i Middlemarch, så har det emellertid gifvit George Eliot tillfälle att framställa en mängd sällsynt lefvande personer från den lilla provinsstaden. Med undantag af i Tolstoys Krig och fred finnes väl knapt i någon modern roman en så skiftande mångfald af gestalter. Vi ha där bland bipersonerna t.ex. den godmodiga, glada Mrs. Vincy, hvars hela lif sammanfattas i glädjen öfver sitt hem, som är ett af de tongifvande i Middlemarch, och sina barn, som fått en bättre uppfostran än de flesta andra familjers i staden; prästen Farebrother som de små förhållandena väl kunnat nedtrycka men ej förnedra; den gamle girigbuken Featherstone med hela anhanget af snikna släktingar; och familjen Garth, genomhederliga och präktiga människor, som blifva blott så mycket mera sympatiska genom vissa små egenheter. Den förträffliga Mrs. Garth har sina lustiga sidor, men dem tål hennes karaktär vid, såsom "ett riktigt fint vin tål vid en viss lädersmak". Att döma af hvad George Eliot själf berättat om sin fader, har den vackra bilden af Kaleb Garth betydlig porträttlikhet, likasom man i många drag hos den impulsiva, rörliga och ombytliga Will Ladislaw frestas att vilja se likhet med Mr. Lewes.
En författare, som i likhet med Daudet eller Zola, återger lifvet i de stora städerna, har att teckna människor, hvilka de moderna associationerna gjort ganska lika hvarandra, och hvilkas egenheter blifvit tämligen utjämnade genom den nötning det stora samhällsmaskineriet åstadkommer. Middlemarch-borna, som haft tillfälle att i frihet utveckla sina egenheter, erbjuda ett tacksamt fält för den skildrare, som önskar välja det mest karaktäristiska. George Eliot har i Middlemarch återgått till det område, som först lockade hennes penna, hon har åter framstält dessa många obemärkta existenser, öfver hvilka hon i bokens slutord kastar följande vackra belysning:
"Det tilltagande goda i världen grundar sig till en del på ohistoriska handlingar, och att sakerna för dig och mig ej stå så illa, som de kunde göra, beror till hälften på den mängd, som troget lefvat ett undangömdt lif och hvilar under en obesökt torfva".