XIV. DANIEL DERONDA.
Under samma tid som George Eliot höll på med Middlemarch, diktade hon äfven sin Legend of Jubal samt några andra poem. Middlemarch, som begynte utkomma 1871 i december, låg färdigtrykt ett år därefter. Vi läsa i George Eliots dagbok, att intet af hennes föregående arbeten, icke ens Adam Bede, blifvit mer entusiastiskt emottaget, men dessa författarinnans uppgifter måste tagas med en viss reservation, då man vet att hon ju öfver hufvud taget icke ville befatta sig med kritikerna och att Lewes omsorgsfullt undanhöll de ofördelaktiga, medan hon åter omgafs af en skara lika tänkande vänner, som beundrande såg upp till den stora författarinnan.
Till julen 1871 hade på föranstaltande af Mr. Alex. Main utkommit en volym kallad: Wise, Witty and Tender Sayings in Prose and Verse; Selected from the Works of George Eliot. År 1874 sammanförde hon själf i en volym The Legend of Jubal med de öfriga förutnämda poemerna, som ingått i åtskilliga tidskrifter. I början af februari 1876 var hennes sista stora roman Daniel Deronda färdig.
Daniel Deronda har biifvit mycket diskuterad och mycket olika bedömd. Anmärkningarna hafva gält både romanens byggnad och den öfverarbetade stilen, medan den lifliga diskussionen, som vid tiden för bokens utkommande fördes inom den engelska och utländska pressen, gälde hufvudsakligast det judiska elementet i denna roman.
Om Middlemarch innehåller fyra berättelser, som äro tämligen mödosamt men i alla fall ganska skickligt slingrade inom hvarandra, så innehåller Daniel Deronda två historier, som helt enkelt äro stälda sida vid sida. Den ena är historien om Gwendolen Harleth och Grandcourt. Dessa båda figurer äro nya inom George Eliots diktning samt visa oss författarinnans observationsförmåga fortfarande i sin fulla kraft. Hvad hälst man kan säga om den öfverarbetade stilen, den alltför stora tillsatsen af filosofi, den alltför tydligt framträdande tendensen, så måste man dock medge, att när det gäller att djupt tränga in i en karaktär, är uppfattningens skärpa och finhet oförändrad samt har t.o.m. i vissa afseenden ökats i detta sista arbete. Vi kunna se denna Grandcourt för oss med hans bleka förnäma ansikte och de lugna likgiltiga åtbörderna. Mellan fingrarna håller han den eviga cigarren, medan hans läppar antingen uttala ett föraktfullt ord eller stumma tillkännage hans missnöje. Någon moralisk ansvarighetskänsla hyser han lika litet för egen räkning, som han tror andra om att hafva någon, samt vill hos sina medmänniskor i allmänhet endast uppsöka deras svagheter och lyten. Han är genomblaserad, det enda nöje han förmår erfara, är att kufva och plåga andra. Han tycker om att slå sina hundar och hästar, han har gift sig, emedan han vill beherska en vacker ung varelse, och om hans val fallit på Gwendolen Harleth, är det emedan hon haft mod att trotsa honom. Han är lumpen oaktadt sitt eleganta sätt, grym oaktadt sin yttre likgiltighet, rå under masken af en fulländad gentleman. Den flegma, med hvilken han kufvar och pinar sina offer, förlänar honom något demoniskt. Han ger sig aldrig helt ut och får därigenom alltid öfvertaget öfver ärligare och öppnare naturer. Det är en gestalt, som inger oss förfäran, och såsom konstskapelse beundran.
Gwendolen är en mindre öfverraskande gestalt men lika omsorgsfullt studerad. Hon eger skönhetens stora makt och är medveten därom. Den har hos henne alstrat en egoism, hvilken som naturlig rätt kräfver allt af andra. Hennes mor och systrar underkasta sig alla hennes nycker. Hon har en stark vilja, men riktar den mot intet mål, hon är ärelysten, men förmår icke frambringa något, hon fordrar af lifvet endast nöje och omväxling och sådana triumfer, som utöfvandet af hennes makt kan skaffa. Hon är okunnig och ytlig men har ingen dålig natur, hon eger trots allt en fond af oskuld, och hos henne finnes en grodd till något bättre, som skall spira upp, i händelse omständigheterna bli gynnsamma. Det är denna utveckling till något ädlare och bättre, som försiggår med en världslig och ytlig kvinna, George Eliot velat skildra.
Den kvinliga instinkten hos författarinnan och hjältinnan gör, att när Gwendolen vill förbättra och höja sig, söker hon hjälp härtill hos en man. Allt sedan Gwendolen lärt känna Daniel Deronda, blir hon otillfredsstäld med sitt ytliga lif. Emellertid är denna moraliska känsla icke nog, hon måste genomgå lifvets hårda skola af sorg och förödmjukelse. Hon gifter sig med Grandcourt för att undgå den lott, som väntar henne sedan hennes mor blifvit fattig. Det är en fruktansvärd bild författarinnan ger af detta äktenskapliga lif. Grandcourt kufvar sin hustru med samma kallblodighet, som han tvingar sina hästar och hundar att lyda sig, och hon underkastar sig under ständigt stum protest, till dess hennes enda hopp om befrielse blir någon tillfällighet. Denna kommer äfven, när Grandcourt en dag under en segelfärd faller öfverbord. I samma sekund, som Gwendolen ser denna utväg att blifva fri, tvekar hon att på hans rop kasta till honom repet eller själf ropa på hjälp. Tvekan varar visserligen endast ett ögonblick, i det nästa kastar hon sig, gripen af ångest och samvetskval, öfverbord för att rädda honom, men när hjälpen kommer är det för sent, Grandcourt är redan död. Den inre strid Gwendolen sedan utkämpar med sina samvetskval och själf förebråelser, är skildrad med stor kraft, medan däremot resultatet af denna kamp och historiens slut icke göra ett lika trovärdigtintryck.
I bredd med denna skildring löper bokens judiska del. Daniel Deronda, som uppfostrats i okunnighet om sin judiska börd, kommer af en tillfällighet i beröring med den unga judinnan Mirah, hennes bror Mordecai och den judiska familjen Cohen. Mordecais stora tanke är judendomens återupprättande icke blott i religiöst utan äfven i politiskt afseende. Han drömmer om att judarne än en gång skola blifva ett folk med ett fädernesland, och denna stora tanke ger han vid sin död i testamente åt Deronda, som fått kännedom om att äfven han är född jude. Förenad med Mirah vill Deronda egna sitt lif åt den stora uppgiften.
Denna George Eliots uppfattning och framställning af judendomen icke blott såsom en religiös utan äfven som en nationalitetsfråga väkte stort uppseende. En mängd kristna skriftställare och kritiker förklarade denna bokens judiska del misslyckad, så t.ex. säger Edmond Scherer om Derondas nationalitetssträfvanden: "Denne unge man, som är framstäld såsom en bild af själfförnekelse och klokhet, blir offer för en chimär och därtill den mest ointressanta chimär, som uppfinningsförmågan någonsin skapat. — Den judiska episoden i Daniel Deronda är ett af de mest oförklarliga misstag, som en stor författare någonsin begått."
Däremot väkte George Eliots uppfattning stort erkännande från judiskt håll. Hon talar själf om att hon erhållit ett bref från öfverrabbinen Dr. H. Adler, hvilket gladde henne mera än något erkännande, som förut kommit henne till del. Han uttrycker däri sin varma sympati "för den trohet, hvarmed några af de bästa judiska karaktärsdrag blifvit återgifna". — Dr. Adler höll äfven en föreläsning om Daniel Deronda för judiske arbetare.
Också professorn vid det judiska teologiska seminariet i Buda-Pest, David Kaufmann, har i en broskyr: George Eliot and Judaism, an Attempt to appreciate Daniel Deronda, i varma ord yttrat sig i saken. Sedan han talat om judendomens grundidéer, säger han: "Det är en kristen författarinna, som historieskrifvaren måste tillerkänna äran af att djupast hafva uppfattat dessa idéer samt med geniets profetiska syn varsnat den egentliga innebörden af judendomens fundamentalfrågor, under det hon förlänat dem poesins tjuskraft." — Betonande den engelska liberaliteten, omnämner han andra engelska författares framställning af judar: Shakspeare har skapat Shylock i Merchant of Venice, Walter Scott Rebecca i Ivanhoe och Dickens Riah i Our Mutual Friend, äfven Macauley har talat för judarnes emancipation, och Disraeli har i sin egen person visat, huru en jude kunnat nå de högsta värdigheter i England. Han förklarar slutligen, att likasom Lessing genom sin Nathan för alltid blifvit kär för judiska hjärtan, har äfven George Eliot genom sin Daniel Deronda härefter anspråk på judarnes tacksamhet.
En annan jude, som uppträdt med anledning af Daniel Deronda, är den för sina kritiska och filosofiska arbeten öfver judendomen samt såsom kritiker i Atheænum bekante Joseph Jacobs. Han skref i Macmillan's Magazine en artikel, Mordecai; a Protest against the Critics, by a Jew, däri han med stor värme tager den judiska delen af Daniel Deronda i försvar. Sin uppfattning tillspetsar han i följande entusiastiska slutord: — "Jag har i det ofvansagda talat i pluralis, emedan jag känt att i det jag sagt, instämma alla judar, hvilka hafva nog kunskaper och sympati för att kunna uppfatta Mordecai icke blott som den vackraste representant för deras religion och ras inom hela literaturen, utan äfven som den mest värkningsfulla person inom engelsk diktning."
Daniel Deronda står nu i den belysning, som afståndet i tid skänker. De rörelser, som i våra dagars kristna samhällen egt rum mot judarne, likasom det stora judiska kolonisationsföretaget i Syd-Amerika, äro egnade att rätt låta oss uppskatta det värkligt storartade i George Eliots uppfattning, i betraktande af tiden då boken skrefs, medan åter i ett värk, som icke mera eger nyhetens behag, de konstnärliga bristerna äfven bättre framträda. De flesta af judarne i Daniel Deronda förefalla som blodlösa bärare af författarinnans idé, om man jämför dem med de så reella personerna i bokens engelska del. Daniel Deronda själf är ett slags kristustyp och hans förhållande till Gwendolen är det af en frälsare, men han står icke för vårt medvetande såsom en lefvande varelse. Äfven Mirah har föga realitet, hon hör till den kategori af vackra, fina kvinnogestalter, som George Eliot älskat att teckna, men Mirah inger ej den känsla af värklighet, som otaliga smådrag hämtade direkt ur lifvet, förlänat t.ex. Dinah i Adam Bede. Äfven Mordecai är visserligen icke någon ur det dagliga lifvet hämtad gestalt, men vid skapandet af honom har George Eliot stält sig på en annan grund än för sina öfriga figurer. Det är något af den gammaltestamentliga profetiska mysticismen öfver denne bärare af judendomens stora tanke. Som poetisk skapelse måste man visserligen tillerkänna honom en hög rang, och han borde blifva förstådd i vår tid, då man ju visar tendens att söka en osynlig värklighet utöfver de materiella fenomenen.
Redan som ung hade George Eliot, medan hon höll på med öfversättningen af Strauss, lärt sig något hebreiska och genomgick nu för att skrifva Daniel Deronda en mängd gammal och modern hebreisk literatur. Men i stället för att såsom förut den exakta kunskapen endast skulle utgjort en säker grundval för konstnärligt skapande, förde den henne ofta i denna sista roman till okonstnärligt teoretiserande och dunkla spekulationer. I stället för att nöja sig med den konstnärliga effekt, som kan uppnås genom skildringen i och för sig, vill författarinnan ofta nog i slutet af kapitlen likasom stryka under det hon önskar lägga läsaren på hjärtat. Äfven stilen blir delvis invecklad och svårfattlig. Härtill kommer att man i Daniel Deronda icke mera finner den rikt flödande humor, som omotståndligt drar läsaren till Mrs. Poyser, Silas Marner eller de odödliga Dodson'arna. I Middlemarch är humorn redan betydligt sparsammare än i de tidigare arbetena, och i Daniel Deronda har den helt och hållet torkat in — utom möjligen vid skildringen af familjen Meyrick — samt ersattes af en viss satirisk skärpa.
XV. GEORGE ELIOTS NATURALISM OCH DESS FÖRHÅLLANDE TILL DEN SAMTIDA VETENSKAPEN.
Med Daniel Deronda afslutas egentligen George Eliots literära lifsgärning. Hon står nu för oss såsom den europeiskt ryktbara författarinnan, som skapat en hel rad arbeten, af hvilka böcker åtminstone tre eller fyra äro erkända mästervärk. Genast vid början af sin bana sågo vi henne i Adam Bede framlägga sitt program att "återgifva värkligheten så troget, som hördes hon på ed". Hennes ståndpunkt är alltså naturalistens, och på samma gång hon anger sin ställning, betonar hon äfven skilnaden mellan den och romantikernas. När hon talar om de skickliga författare, som vilja skildra undantagsförhållanden och undantagsmänniskor, har man emellertid svårt att fatta, hvilken af sina egna landsmän hon kunde anklaga för dessa tendenser, med mindre det skulle varit Carlyle. Dickens eller Thackeray kunde hon väl icke påbörda sådant, däremot var Carlyles inflytande just vid denna tid ofantligt, och hans Hero and Heroworship likasom hans förkärlek för stora historiska personligheter gaf henne måhända någon anledning härtill.
Vid samma tid som George Eliot i England stälde naturalismen i opposition mot romantiken, skedde detsamma i Frankrike, där Flaubert skref sin Madame Bovary. Brunetière har i sina studier öfver naturalismen just framhållit olikheterna i den engelska och den franska riktningen. Den engelska naturalismen, representerad af George Eliot, ger oss icke mindre en estetik än en hel, genomförd lifsåskådning. Hvilka hufvudbeståndsdelarna häri äro, skall jag söka framvisa på grund af den föregående analysen af hennes arbeten.
Romantiken hade begått det stora felet att taga friheten såsom konstens princip, ehuru ju friheten i själfva värket icke kan vara annat än ett tillstånd eller ett medel, genom hvilket vi vilja realisera något, som af oss anses eftersträfvansvärdt. Naturalismen har gått mycket mera logiskt och följdriktigt tillväga. Den har förklarat, att konsten har sin "raison d'être" i och för sig, och har just därför påyrkat noggrann kännedom om konstens art och medlen för att uppnå det åsyftade; så t.ex. är just hufvudbetingelsen för en tafla att den skall vara målad och icke blott tänkt, för en bok att den skall vara skrifven o.s.v.
Om vi såsom regel antaga att målningar i allmänhet skola efterbilda den yttre naturen, likasom literaturen i allmänhet skall tolka mänskliga känslor, så kunna vi slå fast att det är naturen, som inspirerar konstnären. Naturen blir således på samma gång föremålet för hans framställningar och hans domare. Konstnären kan endast afbilda naturen genom de medel hon själf erbjuder honom, och för att afgöra om efterbildningen har värde, är det åter naturen, som tjänar honom som måttstock. Sålunda har konstnären endast en lärmästare: naturen. Vill han frigöra sig från henne, kan han endast stappla och gå förlorad.
En fransk författare har sagt: "un paysage est un état de I'âme". Härmed har han menat icke blott att poeten eller målaren vid återgifvande af landskapet äfven återger sitt eget själstillstånd, utan han har sagt detta vara fallet, oberoende af om landskapet framställes af konstnären eller ej. Äfven hos den, som icke kan besjunga eller afbilda det, väcker t.ex. åsynen af det sköna hafvet vid Neapel glädje eller af Nordsjöns vreda vågor förfäran. Naturen modifierar vårt själstillstånd, mellan naturen och människan finnes en ständig växelvärkan, sorg och glädje, smärta eller vällust, lifsfröjd eller lefnadströtthet, samvetskval, ånger — ja, det fins väl icke en mänsklig känsla, som icke genom naturen skulle likasom kristallisera sig.
Sympati för den omgifvande naturen, själfförnekelse för att rätt kunna uppgå i naturen, respekt för formen och de lagar, som hvarje konstart pålägger framställaren, dessa äro naturalismens hufvudbetingelser. Sålunda är, som man ser, objektivitet; en naturlig följd af dessa. Betrakta t.ex. den holländska målarkonstens alster. Man har aldrig målat bättre, aldrig samvetsgrannare, ärligare, mera hängifvet än de holländska mästarena: Rembrandt, Terburg, Metzu m.fl., aldrig inom konsten visat mera sympati för den enkla, obemärkta t.o.m. vulgära hvardagsmänniskan och de enkla tilldragelser, som fylla hennes dagliga lif. Man har aldrig inom konsten mera älskat naturen och sanningen.
Det är nästan onödigt att påpeka att artisten ju i alla fall alltid måste lägga in en del af sin personlighet i sitt värk, ty vi kunna ju endast se med våra ögon och uppfatta genom våra sinnen. Men detta hör icke hit, afsikten är att framhålla det olösliga sambandet mellan naturalism och objektivitet.
I denna punkt mötas naturalismen och en riktning af samtidens filosofi, nämligen positivismen. Positivismen har i grunden nedgjort subjektiviteten. Dess skapare Auguste Comte antager iakttagelsen som den enda rätta källan för vårt vetande. Våra sensationer kunna icke kontrollera naturen, ty en galning eller en person, som har hallucinationer, är ju öfvertygad om sina sensationers riktighet men bevisar just sin galenskap därigenom att han sammanblandar värkligheten med dessa, så att säga projektioner af sitt eget jag. Naturen däremot lär oss, att om vi t.ex. förväxla rödt med grönt, är vårt öga abnormt. Naturen skall sålunda rätta, komplettera eller tillintetgöra våra iakttagelser, därför må vi ständigt hålla oss till henne. I denna punkt gå naturalismens och positivismens läror ihop. Positivismen är det vetenskapliga systemet för samma lära, som i naturalismen söker sitt konstnärliga uttryck. H. Taine har i sitt Préface des Essais de critique et d'histoire påvisat sambandet med följande ord: "Man kan framvisa mellan naturhistorien och människans historia en mängd analogier. Orsaken härtill är att ämnet för bådadera är ett liknande, i den ena så väl som den andra har man att operera med naturliga grupper, d.v.s. individer konstruerade efter en gemensam typ, hvilka kunna indelas i familjer, släkten och arter."
Men om afbildandet af naturen är konstens utgångspunkt och medel, bör det väl äfven blifva dess slutmål? Man måste förneka detta, om man besinnar att t.ex. musiken och arkitekturen, som ju otvifvelaktigt äro konstarter likasåväl som den bildande konsten och literaturen och till sitt väsende sålunda likstälda med dem, icke kunna eftersträfva direkt naturefterhärmning. Just denna punkt har varit naturalismens svagaste, just i detta afseende har dess anhängare begått de största misstagen.
George Eliots ståndpunkt i denna naturalismens hufvudfråga är den fasta grunden för hela hennes konstnärskap. I detta afseende intar hon sin skilda plats inom samtidens naturalistiska literatur, likasom hon i denna punkt mest afviker från de franska naturalisterna. Alla hennes förnämsta och originellaste egenskaper såsom konstnär knyta sig helt naturligt kring denna kärna.
Alla George Eliots romaner ha vi ju sett utgöra en kritik af lifvet. Den moderna romanen är problemroman. Den ställning George Eliot själf genom sin förbindelse med Lewes kom att intaga till samhället, gjorde henne måhända känslig för just denna sida hos samtidens roman. Hennes erfarenhet om lifvet hade lärt henne att dygd och last icke äro begrepp, som en gång för alla kunna slås fast, utan att hänsyn måste tagas till omständigheterna.
När hon gått till denna sin kritik af lifvet, ha vi sett, huru det varit med den djupaste och mest omfattande sympati för hvad hon framstält. Hon står i detta afseende som den bestämdaste motsats till den franska natmalismens mästare Flaubert, hvars grundton är ironi. George Eliots sympati är aldrig sentimentalitet, som Dickens' ibland kan blifva, hennes sympati är den stora känsla, som omfattar äfven det skenbart obetydligaste, emedan också detta är en del af det hela och såsom sådan bör begripas och förstås. Som konstnärligt uttrycksmedel för allt detta hvardagliga, triviala, obetydliga och vulgära, som lifvet innehåller, har hon begagnat humorn. Vi behöfva för att förstå denna humor, som hennes landsmän ibland liknat vid Shakspeares, blott höra hennes Mrs. Poyser tala, se familjen Dodson, lyssna, till lilla Maggie och Lukas eller höra Mr. Deanes åsikter om hertigen af Wellington. Författarinnans sympati väcker äfven läsarens, han lär sig förstå dessa hvardagsmänniskor, med hvilka han kanske i värkligheten skulle haft föga fördragsamhet. I konstens belysning visar det sig att de ega ett eller annat drag, som kan passa in på honom själf eller på hans närmaste omgifning.
George Eliots medkänsla omfattar äfven djuren och barnen, hvilka i det dagliga lifvet spela en icke oviktig rol. Den lilla tjockkindade Totty eller Eppie, som på Silas Marners knä leker med sina små tår, fullkomligt omedveten om det hufvudbry hennes existens förskaffar väfvaren, äro förträffliga barnfigurer. För resten har George Eliots sympati många strängar, icke minst ljudande äro de, som tolka hennes glädje öfver och hennes fina uppfattning af den rent yttre skönheten, såsom t.ex. Hettys, Tessas eller Gwendolens bilder utvisa.
När George Eliot framstält värkligheten, när hon likasom kalkerat ut dess otaliga smådrag, har afbildningen i djupaste mening icke afsett endast dessa spridda manifestationer af lifvet, utan innerst har legat afsikten att belysa några af de lagar, som styra de skenbart godtyckliga händelserna. Att detta varit fallet äfven i de arbeten, i hvilka hon aflägsnar sig från hvardagslifvet, som t.ex. Romola, bevisar ett bref, däri hon säger: — "De psykologiska orsaker, som manade mig att återgifva sådana detaljer af florentinskt lif, som jag gjort, äro precis desamma, som voro bestämmande för mitt återgifvande af engelskt landsortslif i Silas Marner eller af Dodson'arnes historia, ur hvilken den stackars Toms och Maggies öde utvecklade sig". — George Eliot är djupt öfvertygad om tillvaron af lagar i lifvet. Men det är väl att märka att hon aldrig söker något utom själfva detta lif, som hon skildrar; aldrig finner man hos henne antydan om någon utom stående makt, som skulle ingripa. Hon ställer sig härvid på den samtida vetenskapens ståndpunkt. De lagar hon söker, kunna väl vara dunkla, men de äro dock enligt hennes åsikt att finna endast inom lifvet själft, aldrig se vi någon antydan om belöning eller straff i någon annan form än den, som innebor i handlingarna själfva och dessa sålunda följdriktigt föra med sig. Hon håller sig således inom de fullkomligt gifna gränser, som det för oss fattbara lifvet och naturen uppdraga.
En af dessa stora grundlagar, på hvilka hon bygt sin diktning, är läran om individens frihet och ansvarighet för sina handlingar. Hon står här i väsentlig motsats till den franska naturalisten, som gjort människan till endast en produkt af omständigheterna.
När i Adam Bede Arthur Donnithorne för den vackra Hetty till vanära och slutligen till brott, sker det genom en rad skenbart små, obetydliga tilldragelser. När i Romola Tito Melema först kommer till Firenze och underlåter att tala om fosterfaderns öde samt möjligheten af att denne ännu är vid lif, kan detta i och för sig knappast kallas en tadelvärd handling, men hans brist på öppenhet leder honom in i ett helt nät af bedrägeri. Han kommer att förneka sin fosterfader, bedraga sin hustru och sluta som landsförrädare. När i Silas Marner Godfrey Cass af ungdomlig passion hemligt gift sig, har han tagit på sig en börda, som blir honom förhatlig, sedan passionen upphört, och ehuru han af naturen är godhjärtad, uppstiga hos honom bitterhet och den grymma önskningen att blifva sin hustru kvitt. När tillfälligheten då kommer honom till hjälp och hustrun dör, tiger han, och i stället för att göra sin plikt och erkänna sitt barn, låter han Silas Marner uppfostra det. När han sedan en gång som gammal vill återtaga sin dotter, har emellertid Silas intagit hans plats, och Godfrey måste förblifva barnlös.
Dessa några exempel visa, att det icke är omständigheterna, som skapa vårt öde, utan att omständigheterna endast låta det som bor inom oss framträda. Hvarje människas öde beror i så måtto på den riktning hon själf gifver det. Våra gärningar möta och korsa hvarandra, de omspinna oss likasom med ett nät, ur hvilket vi förgäfves streta att blifva fria. George Eliots lifsåskådning står i detta afseende i nära samband med hennes estetik: i sina framställningar af värkligheten afbildar hon noga de minsta drag för att åstadkomma helheten, likaså är det de skenbart små, obetydliga gärningarna och tilldragelserna, som skapa stora olyckor eller ett tragiskt lif.
När Arthur Donnithorne söker sitt eget nöje och sin egen tillfredsställelse, sköflar han icke blott Hettys lif utan förorsakar en mängd hederliga människor sorg och lidanden. Följderna af Titos bedrägerier drabba Baldassarre, Romola, Tessa och en mängd florentinska familjer. Godfrey Cass' hustru dör okänd, och därigenom omgestaltas både Eppies och Silas Marnes lif. Rosamond Vincys älskvärda ytlighet har den sorgligaste invärkan på Lydgates hela framtid och vetenskapliga sträfvanden. Våra handlingar ha sålunda sin betydelse äfven för många andra än oss själfva. Onda eller goda stå våra gärningar där och bära ofta sina förfärliga konsekvenser med sig, icke blott för oss själfva, och våra närmaste, utan de kunna t.o.m. hafva invärkan på för oss alldeles okända personer, likasom stenen slungad i vattnet bryter ytan och bildar ringar, som skönjas länge efter det den själf sjunkit och långt ifrån det ställe där den föll.
Det är vårt släktes solidaritet, som George Eliot sålunda uppställer som en annan stor lag.
Det konservativa grunddraget i George Eliots skaplynne har förut flere gånger framhållits, det är icke omstörtning hon vill utan utveckling. Samhällets bestånd är för henne grundvalen för all utveckling. Individen är blott en del af det stora hela: Hetty försvinner från arrendegården, men lifvet där går sin gång: Maggie och Tom omkomma, men fälten grönska åter kring Floss' stränder, "ty naturen läker de sår hon gifvit — läker dem genom sitt solsken och människornas arbete"; Savonarola dör, men Firenze går en ny tid till möte, och i den nya tiden skola idéerna bryta sig igenom. Samhällets historiska bestånd är den tredje af de stora lagar George Eliot hämtat fram genom sin kritik af lifvet. Hennes naturalism visar här sin motsats till romantiken, som icke hade någon uppfattning af den enskildes samband med det hela. Till detta drag i George Eliots diktning ansluter sig äfven nationalitetsidéen, för hvilken hon finner uttryck i några af sina senare böcker. Savonarola själf kämpar för sitt folk och sin stad och framhåller ock att Romolas plats är bland hennes folk, Fedalma offrar allt för sin stam, och Daniel Deronda upptager idéen om judarnes nationalitet. Äfven häri står George Eliot i samband med sin tid. Nationalitetssträfvandena lågo i luften, panslavismen framträdde i Ryssland, och Italiens enhet hade blifvit ett fullbordadt faktum.
George Eliots vetenskapliga uppfattning om lifvets lagbundenhet blef kombinerad med hennes uppfattning om ett moraliskt och religiöst kraf i lifvet. Själf hade hon ju tidigt genomgått en religiös kris, och vi sågo att det, som föranledde hennes protest mot calvinismen, var det otillfredsställande i dess etiska element. Genom den riktning hennes lif och arbete sedan togo, blef hon så genomträngd af den samtida vetenskapens uppfattning, så medveten om idéernas snabba utveckling i vår tid, att hon ansåg intet religiöst samfunds lära fullt tillfredsställande. Mr. Cross säger, att hon själf erkände den ofantliga betydelse Comtes lära i detta afseende haft för henne, samt att hon icke talade om någon annan författare med större erkänsla för det hon af honom erhållit, men i alla händelser anslöt hon sig endast delvis till Comte. Hon hörde till comtist-samfundet, men man känner icke att hon skulle haft någon beröring med positivistkyrkan.
De moraliska och religiösa kraf George Eliot framhåller, äro pliktuppfyllelse, själfuppoffring, själfförglömmelse och själfförnekelse; människosläktet är en stor enhet, världens moraliska framsteg bero på att människorna lära sig inse konsekvenserna af sina handlingar. Sin ståndpunkt i detta afseende framhåller hon i ett mycket anmärkningsvärdt bref till Lady Ponsonby. I det hon påpekar, huru väl vi alla äro i behof af "stoisk resignation", emedan vi ofta få lida genom våra medmänniskors okunnighet eller egoism, tillägger hon: — "och enligt min tanke kan det icke gifvas något mera bindande skäl än denna uppfattning, för att vi energiskt må bemöda oss om att de, som stå oss närmast, icke skola komma att lida på samma vis genom oss".
I hennes böcker möta vi öfverallt detta moraliska kraf. Silas Marner finner ett innehåll för sitt lif, först när detta återknytes vid andra existenser; Dinah Morris finner lifvets lycka genom att, som Mrs. Poyser säger, "älska sin nästa mer än sig själf"; endast själfförglömmelsen ger Romola kraft att uthärda lifvets pröfningar; Felix Holt påtager sig frivillig fattigdom för att tjäna sin sak och folkets, och först när Ester Lyon frivilligt valt samma lott, kan hon blifva förenad med honom. Dorothea söker själfuppoffringen, och Daniel Deronda blir en inkarnation däraf, i det han säger sig aldrig mera "vilja fika efter lifvets fröjder utan endast lefva för de lidande och sorgsna".
"Vi måste se våra plikter i det som värkligen möter oss på vår väg", — heter det på ett annat ställe i Daniel Deronda. Om vi skola vara lemmar af mänsklighetens stora organism och kunna arbeta för dess stora mål, måste vi göra vår plikt. Det kan hända att vår plikt kommer i konflikt med våra personliga önskningar, men dessa måste då vika för det stora helas kraf. Här sammanlöper George Eliots lära med den moderna vetenskapens altruism.
Till sin allmänna lifsåskådning är George Eliot hvarken pessimist eller optimist. Hon hade själf uppfunnit ordet "meliorist" för att beteckna sin ståndpunkt. Hennes åsikt var att människosläktet kunde förbättras, och att den djupaste lyckan fans i arbete för andra. Man hör henne uttala, att all kunskaps, all vetenskaps, hela lifvets egentliga kärna är att människorna älska hvarandra. — "En större hjälp än all visdom är en enda gnista enkelt mänskligt deltagande, som ej vill öfverge oss", — säger hon i The Mill on the Floss. Men om man icke kan kalla henne pessimist, finnes det likväl något djupt sorgligt i hennes böcker. Det är svårt att säga, hvari detta egentligen består. Jag tror det är känslan af lifvets svårbegriplighet, som bildar denna dunkla fond af sorg. Det är känslan af detta tragiska, som är gemensamt för oss alla: vi kunna alla fara vilse, äfven om vi hafva de bästa afsikter. Huru olika äro icke Hetty, Maggie, Godfrey Cass, Tito, Savonarola, Dorothea och Gwendolen, men hvilken gemensamhet ega de ej i denna punkt? — "Naturen läker de sår hon gifver", — heter det i The Mill on the Floss, — "men ej alla. De upprykta träna bli ej åter rotfästa; de af vattnet genomskurna åsarna förbli gapande. Om det kommer ny växtlighet, äro träna ej de samma som de gamla, och åsarna bära under sin gröna beklädnad märken efter de forna remnorna. För de ögon, som dröjt vid det gamla, gifves det ingen försoning." — Denna sorg för lifvet ohjälpligt med sig till alla dem, hvilka lärt sig älska något, som engång blir ett förflutet, och för denna sorg finnes icke något annat öfrigt, än att såsom antikens folk prisa den människa lycklig, som gudarne låta dö ung.
I George Eliots tidigare arbeten, som ju otvifvelaktigt i konstnärligt hänseende äro hennes bästa, spåras ännu ingen tendens. Att framställa lifvet, sådant det kan gestalta sig äfven för den enklaste människa, är där hennes syfte. Men hennes växande rykte kommer henne att allt mera känna sin ansvarsskyldighet, hon känner sig förpliktad att undervisa och förbättra, det är icke mera nog för henne att gifva de lärdomar, som springa fram ur hvarje äkta konstvärk. Redan i Romola synes den tydliga afsikten. Författarinnan var djupt intresserad af det moraliska problem, som Romolas och Savonarolas personligheter erbjödo. — "Stora, stora fakta hafva här sökt få en röst genom mig", — säger hon i ett bref. Som vi sett, är det etiska elementet af största betydelse för henne, och det är snarare detta än vetenskapen, som föranledt henne till öfvergrepp. Men hvilken tyngd af tendens och filosofi man än kan finna i hennes senare arbeten, så är George Eliot dock, om man betraktar hela hennes diktargärning, främst konstnär, en af de yppersta inom vårt århundrades literatur och af kvinnor säkert den främsta.
Ett af hennes bref till målaren Burne-Jones visar, huru alltomfattande hennes uppfattning af konsten var. — "Det vore trångbröstadt", — säger hon där, — "att tro att en artist endast skall bekymra sig om att bli förstådd af dem, som uppfatta hans konstarts uttrycksmedel och själfva utförandet, konsten är till för alla, som kunna beröras af den. Och jag vill tacksamt erkänna att Eder tafla gör lifvet större och skönare för mig. Jag menar detta historiska lif, i hvilket vår egen lilla personliga lott ofta är likasom den fasta punkt, från hvilken vi kunna blicka oss omkring och hufvudsakligast tillbaka. Kanhända har Edert värk ett skildt sorgset drag — kanhända får man däraf snarare ett starkt intryck af att fruktansvärda yttre makter betvinga oss, än en impuls till hjältemodiga ansträngningar för att uppnå fullkomlighet; men sorgen är så inväfd med ren och upphöjd känsla för allt det, som är fint och vackert på jorden likasom i människans historia, så att den väl icke kan betraktas som ett fel, denna känsla af dagens tunga och hetta, af hvilken äfven Pan blir berörd. Är Ni icke ense med mig i att mycket onödigt blifvit skrifvet om konstens mål? En låg ande skall åstadkomma dålig konst, detta gäller för konsten så väl som för allt öfrigt i lifvet; och en fattig ande skall frambringa det som är tarfligt."
I den mångskiftande gestaltvärld George Eliot skapat, har det ständigt varit det rent mänskliga hon velat framställa. Äfven hos den torre pedanten Casaubon eller den oredlige Bulstrode har hon genom sin sympati och genom djupet af sin analys funnit ut den beröringspunkt, genom hvilken de bilda en del af det hela. Och hvad kvinnorna beträffar, hela denna skara: Dinah, Hetty, Maggie, Eppie, Mrs. Poyser, Romola, Tessa, Fedalma, Armgart, Ester, Dorothea, Mary Garth, Gwendolen och flere andra, så har hon, såsom endast de allra största diktare och af kvinliga sådana endast George Sand, funnit uttryck för de mest skiftande rörelser, de finaste, mest sammansatta nyanser hos den kvinliga naturen. Och en sådan kvinnas vittnesbörd om kvinnorna måste väl tillmätas en djup betydelse.
Det George Eliot skrifvit, har sprungit fram ur hennes eget innersta väsen. — "Hela min själ är med", — säger hon själf om sitt arbete. Betraktar man både hvad hon eftersträfvade och hvad hon uppnådde, kan man väl instämma i Jacobs omdöme: "Romanförfattarens kall har af ingen hållits heligare än af George Eliot."
XVI. THEOPHRASTUS SUCH. SISTA LEFNADSÅR.
De få återstående åren af George Eliots lif tillfogade icke några nya drag till författarpersonligheten, ehuru de medförde stora förändringar i hennes enskilda lif. Lifvet i London blef till följd af hennes ständigt vacklande hälsa i hög grad ansträngande, ju mera hennes rykte tillväxte. Söndagsmottagningarna, som ursprungligen varit afsedda för endast en liten intim krets, hade småningom utvidgat sig, så att man vid dem såg samtidens mest framstående literära och konstnärliga värld. Själf omnämner George Eliot i sina bref nästan aldrig dessa mottagningar, och de hade häller ingen ingripande betydelse för hennes egen utveckling. Mr. Cross har däremot gifvit en intressant bild af dem och uppger som orsak till den utsträckning de togo, att en stor mängd personer, som kände och beundrade den berömda författarinnan, aldrig kunde lära känna henne annanstädes än här, emedan hon aldrig gick i sällskap. Gäster vid dessa söndagsmottagningar voro: de gamla vännerna Dr. och Mrs. Congreve jämte Madame Bodichon, Spencer, Prof. Huxley, Charles Dickens, Turgenieff, Bulwer, Wilkie Collins, författarfamiljen Trollope, Justin McCarthy, Prof. Sully, direktören för National Gallery Frederic Burton, Own Jones, Burne-Jones med fru, John Everett Millais, Robert Browning, Tennyson m.fl. Det var emellertid icke blott celebriteter, som stämde möte där, utan äfven unga människor, som höllo på att arbeta sig fram, funno ett hjärtligt emottagande.
George Eliot var icke någon salongsdam, såsom flertalet franska författarinnor varit. Att föra konversation om en massa olika ämnen intresserade henne icke, därtill tog hon saker och ting alltför allvarligt och djupt. Däremot egde Mr. Lewes i hög grad de egenskaper, som göra sig gällande i en salong. Han var en förträfflig "causeur", hade ett synnerligt fängslande och underhållande sätt att berätta, var ytterst liflig och egde förmågan att sammanföra de olika grupper, som gärna bilda sig i en engelsk salong.
De flesta besökares önskan var dock naturligtvis att få utbyta några ord med George Eliot själf. När dörren till "the drawing-room" öppnades, syntes hon alltid i samma låga länstol vid sidan af kaminen. Hvad som vid första anblicken frapperade i hennes utseende, var det stora hufvudet. Hennes hår, i hvilket numera blandade sig gråa strån, var prydt med en under hakan sammanfäst spets. Hennes gråblå ögon med långa ögonhår uttrykte samma stora känslighet som hennes långa vackert formade händer. Hon skrattade och log på ett behagligt vis, hennes låga, tydliga stämma var utmärkt vacker, när hon sjöng var rösten kontraalt, men hon sjöng eller spelade sällan för flere än en eller par af de allra närmaste vännerna. Hennes sätt att uttrycka sig var ytterst vårdadt, hon fäste stort afseende vid att personer skulle tala korrekt och riktar bland annat i sin sista bok Theophrastus Such sin satir mot dem, som "äflas att vilja tala alla andra språk än vårt modersmål engelskan".
När hon talade, böjde hon sig vanligtvis något framåt för att komma närmare den hon talade med, emedan hon ej tykte om att höja rösten. Ofta var hon då så inne i konversationen, att hon ej märkte någon nykommen gäst, men när hon såg upp och varsnade någon vän, gaf hon honom till välkomsthälsning ett ur hjärtat gående älskvärdt och allvarligt leende. George Eliots samtal var mest underhållande i endast ett fåtal gästers närvaro, hon gaf alltid sitt bästa, där hon visste att gåfvan blef uppskattad. För de närmaste vännerna voro The Priorys dörrar öppna äfven andra dagar i veckan. En afton, när Tennyson här läste upp sin Maud, hade deltagarena i den lilla cirkeln nöjet att se Englands två mest berömda lefvande författare sida vid sida.
Hvad beträffar George Eliots ställning till de moderna kvinnoemancipations-sträfvandena, så omfattade hon städse med varmaste sympati krafvet att kvinnan må tillåtas fritt utveckla alla sina gåfvor samt att gamla orättvisor må bekämpas. Likasom i alla hennes värk utveckling är den genomgående principen, så är det ock naturligt att hon skall yrka på detsamma för kvinnan såsom det väsentligaste, och hon betonar detta redan i sina kritiska uppsatser. När hon betraktar Rosa Bonheurs taflor, höra vi henne utropa: — "Hvilken kraft! Det är på detta sätt kvinnorna borde göra anspråk på sina rättigheter!" — Den så vanliga kvinliga dilettantismen vakte ständigt hennes förtrytelse, och hon fordrar främst af kvinnorna själfva att de må lära känna ansvarsskyldighet. När Girton College för flickor inrättades, omfattade hon planen med största intresse och var en af de första, som lämnade penningebidrag. Äfven hör man henne tala om de förhoppningar hon stälde på Stuart Mills uppträdande i parlamentet till förmån för kvinnorna. Maskulina kvinnor väkte städse hennes ogillande, emedan hon afgjordt förkastade den åsikten att intellektuelt högt begåfvade kvinnor skulle undandraga sig några af de kvinliga plikter, som ålågo dem. Själf ville hon framför allt förblifva kvinna och var stolt öfver sin talang att styra hus och hem.
Någon aktiv del i själfva reformsträfvandena ser man icke att hon skulle tagit, måhända var ock hennes egen undantagsställning i samhället en af orsakerna härtill. Ej häller har hon fört sin penna i akt och mening att kämpa för kvinnans rättigheter, endast i Armgart och Middlemarch kan man upptäcka något spår af att hon velat ställa frågan under debatt. Men allt detta är af oändligt liten betydelse, i bredd med hvad en sådan lifsgärning som hennes betyder för kvinnornas sak. Det gifves väl knapt någon sida af den intellektuella och konstnärliga begåfning, man i allmänhet velat frånkänna kvinnan, som George Eliot icke skulle visat sig besitta.
Man hör George Eliot oupphörligt i sina bref tala såväl om sin egen som om Lewes' vacklande hälsa. Ett botemedel, som de ofta använde var resor, hvilka medförde ett välgörande ombyte af luft. Att uppräkna alla dessa talrika resor till kontinenten eller i hemlandet blefve här för vidlyftigt, några af de större och för hennes arbeten mest betydande resorna hafva redan blifvit omnämda. För att undgå Londonklimatet, som tyktes haft ett mycket skadligt inflytande på deras hälsa, likasom för att komma undan det ansträngande lifvet i den stora staden, köpte George Eliot och Lewes ett landthus i Surrey. Här i Witley, icke långt från Tennysons hem, tyktes de haft för afsikt att bosätta sig under största delen af året, men fingo emellertid där tillbringa endast sommaren och hösten 1877 i lugn och välbefinnande. När de följande sommar återvände, var Lewes redan sjuk, ehuru hans liffulla natur oförskräkt kämpade mot sjukdomen. — "Intet annat än döden kunde släcka denna klara låga", — säger Mr. Cross om honom. På hösten i november flyttade de in till London, Lewes var då allvarsamt sjuk och den 28 november dog han. En af hans sista omsorger hade varit att sända Blackwood manuskriptet till George Eliots sista bok The Impressions of Theophrastus Such.
Under flere veckors tid efter Lewes' död tog George Eliot icke emot någon annan än hans son Charles, hon hvarken skref eller läste några bref, hon tyktes helt och hållet krossad af det tunga slaget. En kort anteckning i dagboken från den 1 januari 1879 lyder: "Här sitta jag och sorgen." — Litet senare tog hon mycket ifrigt i med ordnandet af Lewes' ofullbordade manuskript. Hon uppsköt på en tid utgifvandet af Theophrastus Such, ty blotta tanken på att människorna skulle tro att hon under denna tid kunnat skrifva boken, var henne förhatlig. Till ett varaktigt minne af Lewes, eller som hon säger, "till en fortsättning af hans lif", inrättade hon ett stipendium, hvilket bär namnet "George Henry Lewes' studentship" samt afser att befrämja själfständig fysiologisk forskning, ett ämne som mycket sysselsatt Lewes själf. Detta stipendium utgör omkring 200 £ i året och kan bortgifvas åt såväl manlig som kvinlig studerande.
Småningom begynte George Eliot dock återse några af sina allra närmaste vänner. — "Hon liknar till det yttre en skugga af sitt eget jag", — skrifver hennes trogna vän Madame Bodichon. Men den underbart rika anden tyktes ännu trots all sorg ega lifskraft, ty i samma bref heter det, att "Marian ännu finner lifvet så oändligt intressant". — Bland de få vänner hon först återsåg, var Mr. J.W. Cross. En för mera än tio år sedan knuten vänskap förenade honom, hans mor och systrar med Lewes och George Eliot. Han hade ungefär vid samma tid, som Lewes dog, förlorat sin mor, och sorgen blef nu ett nytt gemensamt föreningsband; som en källa till glädje och tröst för både George Eliot och honom under denna tid omnämner han deras gemensamma studium af hennes favoritförfattare Dante.
I maj 1879 utkom The Impressions of Theophrastus Such. Möjligen kan man spåra något inflytande af La Bruyère i denna hennes sista bok, som framställer åtskilliga sociala förhållanden och genom dem formade typer. Ehuru boken blef väl emottagen, när den kom ut, är den af föga betydelse för kännedomen om författarinnans lifsgärning; filosofen har här undanträngt diktaren och humorn har stelnat till frostig ironi.
Med ingången af år 1880 begynte George Eliot småningom återgå till sina forna vanor och åter samla omkring sig sin gamla umgängeskrets. Samma år öfverraskade hon i allra högsta grad sina vänner och världen genom att den 6 maj ingå äktenskap med Mr. J.W. Cross. Man har sökt förklaringen till detta giftermål med en man, som var omkring trettio år yngre än hon själf, uti det oändliga behof af sympati hon städse erfarit.
Sonja Kovalevsky talar i sin förutnämda uppsats äfven om detta giftermål. Ehuru hon hvarken vill förklara, långt mindre försvara sådana onaturliga förbindelser i allmänhet, säger hon sig dock sanningsenligt böra vidhålla att de båda makarna tyktes så enkelt och lugnt lyckliga. "Man kunde ej hos George Eliot märka minsta anspråk eller bemödande att synas yngre än hon var, och hon liknade i sanning ej ett grand den förälskade kvinna, som ovilkorligt framstår för inbillningen, då det är fråga om ett så illa afpassadt giftermål som hennes. Mr. Cross är en mycket vacker man af ren anglosaxisk typ, vacker figur, frisk färg, ljust kastanjebrunt, något lockigt hår. Ansiktet besjälas af ett par bruna, mycket sympatiska, intelligenta och trofasta ögon. Läpparna äro påfallande fint tecknade. Hela hans personlighet gör intryck af en fin och för det sköna känslig natur, som måhända ej äger gåfvan att förkroppsliga sitt ideal, att gifva det en materiel form, men som dess mer är i stånd att uppskatta denna gåfva hos andra. — — — Hennes man och hon gjorde intryck af två ömma och tillgifna vänner, som hafva samma smak, samma intressen och af hvilka den yngre ofantligt beundrar den äldre."
Omedelbart efter vigseln begåfvo sig makarna Cross på resa till Frankrike, Italien och Tyskland. Efter hemkomsten tillbragte de en tid i Witley men bosatte sig egentligen i Chelsea i London. Den korta tid deras äktenskap varade, upptogs dels af resor, dels var George Eliots hälsa så vacklande att hon skref nästan intet. Den 17 december hade 182 hon sett Aeschylos' Agamemnon uppföras på grekiska af Oxfordstudenter, och dagen därefter besökte hon en af de vanliga lördagskonserterna i St. James Hall. Vid dessa tillfällen hade hon förmodligen förkylt sig, emedan hon insjuknade strax därpå. Den 22 december utandades hon sin sista suck. Hon begrofs på Highgate kyrkogård, vid sidan af Lewes; på hennes kista lästes följande ord af hennes älsklingsskald Dante:
"Det ordets källa,
Hvars klara ström förbredt sig så med makt."
KÄLLOR:
Blackwood's Magazine, 1881, 1883
Blind, Mathilde, George Eliot, Ingram's Eminent Women Series, New edition, London 1888.
Brown, J.C., The Ethics of George Eliot's Works, London 1885.
Brunetière, F., Cours libres de la Sorbonne. Evolution de la poésie lyrique au XIX sicèle, Revue Bleue, 1893.
Brunetière, F., Le roman naturaliste, Paris 1883.
Conrad, H., George Eliot. Ihr Leben und Schaffen, Berlin 1887.
Contemporary Review, 1872.
Cross, J.W., George Eliot's Life as related in her Letters and
Journals, II edition, Edinburgh and London.
Dowden, E., Studies in Literature. London 1878.
Fortnightly Review, 1865, 1876.
Harper's New Monthly Magazine, 1881. Jacobs, J., George Eliot etc;
Essays and Reviews from the Athenaeum, London 1891.
Kaufmann, D., George Eliot and Judaism, 1877.
Macmillan's Magazine, 1877.
Montégut, É., Écrivains modernes de I'Angleterre, 1885.
Nineteenth Century, 1881.
Oliphant (Mrs.), The Victorian Age of English Literature, Leipzig 1893.
Robinet, E., Den positiva filosofien i sammandrag. Öfvers. Stholm 1889.
Roslyn, Guy, George Eliot in Derbyshire, 1876.
Russett, G.W.E., George Eliot, her Genius and Writings, 1882.
Scherer, Edmond, Essays on English Literature. Transl. London 1891.
Taine, H., Le positivisme anglais, Paris 1878.
Westminster Review, 1852-1857, 1878, 1881.