George Eliot och den engelska naturalistiska romanen

GEORGE ELIOT OCH DEN ENGELSKA NATURALISTISKA ROMANEN.

En literär studie

af

HELENA WESTERMARCK.

Helsingfors, Wentzel Hagelstams Förlag, 1894.

      Herr Kanslirådet C.G. Estlander
      Tillägnas denna studie
      Vörnadsfullt af författarinnan.

INNEHÅLL:

Förord.

I. Barndom och fösta ungdom: Familjen Evans; barndomsåren; tillgifvenhet för brodern Isaac; lifvet på Griff; skolgång; moderns död; stränga religiösa åsikter; flyttningen till Foleshill.

II. Förändrade religiösa åsikter. Öfversättningen af Strauss' Leben
Jesu: Studier; behof af sympati: vänskap med Brays och Sara Hennell;
lifvet på Rosehill; brytning med kyrkans lära; öfversättning af
Strauss; utseende.

III. Första resa till kontinenten. The Westminster Review. Filosofisk riktning i studierna; öfversättning af Feuerbachs Wesen des Christenthums; faderns sjukdom; inflytande af Rousseau; literär kritik; faderns död; första resa till kontinenten; vistelse i Schweiz; redaktionssekreterare vid Westminster Review; sammanträffandet med Fredrika Bremer; vänskap med H Spencer; sammanträffandet med G.H. Lewes; föreningen med Lewes.

IV. George Henry Lewes. Resa till Tyskland: G. H. Lewes; Lewes' inflytande; vännernas ogillande af föreningen med Lewes; bref till Mrs. Bray; vistelse i Berlin och Weimar; öfversättning af Spinoza; återkomst till England.

V. Artiklar i The Westminster Revieiv: Artiklar i Westminster Review och andra tidskrifter; literär kritik; inflytandet af förbindelsen med Lewes.

VI. Scenes of Clerical Life (Bilder ur engelska prästers lif): Huru novellförfattandet begynte; Scenes of Clerical Life: The Sad Fortunes of the Rev. Amos Barton (Pastor Amos Bartons motgångar); Mr. Gilfil's Love Story (Mr. Gilfils ungdomskärlek); Janet's Repentance (Janets ånger); erkännande; bref af Charles Dickens; novellernas innehåll; sympati och öfriga författaregenskaper.

VII. Adam Bede: Vårklighetstrohet; resa till utlandet; innehållet af Adam Bede; naturalism; personer och karaktärsteckning; etisk innebörd; huru romanen uppstod.

VIII. The Mill on the Floss (Kvarnen vid Floss): Adam Bede en stor triumf; The Mill on the Floss; svagheter i kompositionen; innehåll; drag ur George Eliots eget lif; karaktärsteckning; det tragiska elementet.

IX. Silas Marner: Innehåll; fulländning i kompositionen; romanens grundtanke; bipersoner och bakgrund; Lifted Veil (Slöjan lyftes); Brother Jacob (Broder Jacob).

X. Privatlif och personlighet: Omfattande studier och kunskaper; behof af sympati: Lewes' betydelse för George Eliots literära värksamhet; äktenskaplig lycka; resor; det dagliga lefnadssättet; Lewes' söner; brytning med släkt och vänner; återförening med Brays och Sara Hennell; vänkretsen; S. Kovalevsky om George Eliots utseende och personlighet; åsikter om konsten.

XI. Romola: Arbetsmetod; resa till Italien; utgifningen af Romola; högt författararfvode; olika omdömen om romanen; förstudier: naturalismen och den historiska romanen; komposition; innehåll; karaktärer; É. Montéguts omdöme.

XII. The Spanish Gypsy (Den spanska zigenerskan) och öfriga arbeten i bunden form: Begynner skrifva vers; artiklar för tidskrifter; resa till Spanien; The Spanish Gypsy färdig; diktens uppkomst; innehåll; diktens betydelse för uppfattningen af författarpersonligheten; The Legend of Jubal and Other Poems (Legenden om Jubal och öfriga dikter); Jubal; Armgart.

XIII. Felix Holt och Middlemarch (Ur Landsortslifvet) Återgång till engelskt provinslif; innehåll och komposition i Felix Holt; politiska åsikter; Address to Working Men, by Felix Holt; Middlemarch; komposition; Dorothea Brooke; öfriga karaktärer; lifsåskådning.

XIV. Daniel Deronda: Mottagandet af Middlemarch; Wise, Witty and Tender Sayings in Prose and Vers; komposition i Daniel Deronda; karaktäristik af hufvudpersonerna; olika omdömen om boken; entusiasm hos judar; förarbeten till romanen; tillsats af filosofi.

XV. George Eliots naturalism och dess förhållande till den samtida vetenskapen: Naturalistisk ståndpunkt; fransk och engelsk naturalism; förhållande till romantiken; till naturen; objektivitet; förhållande till positivismen; naturalismens slutmål; George Eliots romaner en kritik af lifvet; sympati och grundlagarna för hennes diktning; etisk innebörd; tragiskt element; tendens; hög uppfattning af konsten.

XVI. Theophrastus Such. Sista lefnadsår: Växande rykte; söndagsmottagningarna i The Priory; förhållande till kvinnosakssträfvandena; vacklande hälsa; resor; landthus i Surrey; Mr. Lewes' sjukdom och död; djup sorg; G.H. Lewes' Studentship; Theophrastus Such; återseendet med gamla vänner; äktenskap med Mr. J.W. Cross; resa till kontinenten; återkomst hem; sjukdom och död.

FÖRORD.

När George Eliot 1880 aflidit, lästes i den stora engelska tidskriften Athenaeum följande omdöme om den ryktbara författarinnan: »Då detta skrifves under känslan af den så nyligen lidna förlusten, är det omöjligt att glömma, för en som personligen kände henne, att hon själf var det största af sina värk. Genom sina egna ansträngningar blef hon sannolikt den mest upplysta kvinna under detta sekel. Hon medförde till konstens område ett större mått kunskaper än någon af hennes föregångare, möjligen med undantag af Goethe. Hon icke blott egde en ofantlig språkkännedom, i det hon behärskade franska, tyska och italienska, samt kände latin, grekiska, spanska och hebreiska, hon egde äfven djupa, naturvetenskapliga och filosofiska kunskaper, var mycket beläst i historie, likasom hennes arbeten ock vittna, om insikter i musik och bildande konst. Om man till allt detta lägger en djup fond af sympati och en observationens skärpa, som sällan haft sin like, kan man få någon aning om, hvilken rik natur just blifvit tagen från oss. Hon kunde skapa sådana karaktärer som Maggie Tulliver, Dorothea Brooke, Mary Garth och Gwendolen Harleth, Fedalma och Romola, emedan hennes egen natur var besläktad med deras. Hon har gjort mycket för kvinnans sak genom hvad hon lärt, men hon har gjort mest genom att visa världen, hvad en kvinna värkligen förmår uträtta.»

Oaktadt redan mera än ett årtionde förflutit sedan George Eliots död, har på svenska icke utkommit någon fullständig lefnadsteckning af denna vårt århundrades största författarinna. Jag har därför känt mig manad att försöka teckna hennes bild, sådan den framträder i hennes diktning och hennes bref samt tillika framställa denna diktning som delvis representativ för naturalismen i England. Tiden härtill synes mig så mycket mera inne, som nya strömningar göra sig gällande inom literaturen och konsten, och man i en öfvergångstid mera än eljes är benägen att förbise det närmast föregående. Äfven den omständigheten är beaktansvärd, att medan vi hos oss känna till arbeten af jämförelsevis obetydliga franska författare och dessa tagas som måttstock för de resultat naturalismen uppnått, är man obekant med mästervärk, sådana som Adam Bede, The Mill on the Floss och Silas Marner, i hvilka den engelska naturalisten visar att naturalismen icke, såsom många af dess vedersakare velat påstå, utesluter en hel, genomförd lifsåskådning.

För upplysningar, som jag vid utarbetande af denna studie varit i behof af, har jag att erkänna min tacksamhet för meddelanden af Mr. J.W. Cross, Professorn vid Londons universitet James Sully och Mr. J. Jacobs.

I. BARNDOM OCH FÖRSTA UNGDOM.

I en gammal dagbok, som tillhört Mr. Robert Evans, finnes antecknadt:

»Nov. 22, 1819. — Mary Ann Evans föddes på Arbury Farm klockan fem denna morgon.»

Detta var den sedan så berömda författarinnan George Eliot, yngsta barnet i familjen Evans. Både stället och årtalet för hennes födelse hafva tidigare blifvit oriktigt uppgifna i flere af de talrika nekrologer, som skrefvos strax efter hennes död. Familjen Evans' lefnadsställning var af anspråkslöst slag. Ursprungligen hemma från Northop i Flintshire, där farfadern varit timmerman och byggmästare, hade Mary Ann's fader, som till en början valde samma yrke, flyttat först till Staffordshire och sedan till Derbyshire, där han blef förvaltare på Mr. Francis Newdigates gods. Senare då denne ärfde godset Arbitry i Warwickshire, följde Mr. Evans honom dit i egenskap af förvaltare. Han hade 1801 äktat Harriott Poynton, med hvilken han hade två barn: Robert, född 1802 och Frances Lucy född 1805. Sedan hans första hustru dött 1809, gifte han sig för andra gången 1813 med Christiana Pearson, i hvilket äktenskap föddes de tre barnen: Christiana 1814, Isaac 1816 och Mary Ann 1819. När den yngsta dottern var endast några månader gammal, flyttade familjen till Griff, en inbjudande röd tegelbyggnad öfvervuxen af murgrön, hörande till egendomen Arbury. Det var här Mary Ann tillbragte de första tjuguett åren af sin lefnad.

Mr. Evans var oaktadt sina blygsamma lefnadsförhållanden en anmärkningsvärd personlighet samt högt aktad af alla dem, han kom i beröring med. Månget drag i George Eliots karaktär var säkert ett arf efter denne fader, t.ex. den utomordentliga noggrannhet och omsorg, som kännetecknar allt hennes arbete. För några af de mest sympatiska personer i hennes diktning har fadern i större eller mindre grad tjänat till modell, såsom Adam Bede eller Caleb Garth i Middlemarch. Själf berättar hon om sina tidigaste erinringar af fadern, att då han vid hennes födelse redan var fyrtisex år, så kunde hon ständigt minnas honom endast såsom en äldre man med grånadt hår. Denna ålder, likasom den bekantskap med personer och förhållanden, som alltid framlyste ur hans berättelser, gjorde att hon ansåg hans erfarenhet och kunskaper obegränsade. Till sina politiska åsikter var han tory; en nations välfärd berodde, enligt hans mening, på en kraftfull styrelse, som kunde upprätthålla ordningen, den som omfattade revolutionära åsikter, var något midt emellan en galning och en skurk.

Hon hörde honom uttala ordet 'government' i en ton, som omhöljde det med vördnad och gaf det religiös helgd, medan de två stafvelserna i ordet 'rebel' tyktes henne innebära höjden af gudlöshet, så mycket mera som ju satan varit den första rebellen.

I dessa tidiga ideassociationer får man kanske söka fröet till det konservativa element, som utgör en så viktig beståndsdel i George Eliots diktning.

Ur alla George Eliots meddelanden om denne fader framlyser den djupaste vördnad och tillgifvenhet. Likasom Adam Bede egde han en ovanlig fysisk styrka och en mycket bestämd karaktär, ehuru hos honom likvisst, måhända till följd af den bristfälliga uppfostran han i unga dagar erhållit, ofta kunde spåras en viss misstro till sin egen förmåga. Hans stora insikter i alla praktiska göromål förvärfvade honom högt anseende i hela trakten, likasom hans pålitlighet och redbarhet blef till ett ordstäf bland grannarna. Från sina tidigaste år brukade George Eliot följa med fadern på hans resor kring egorna och i omnäjden, hon stod mellan hans knän, medan han körde, och lärde sig under dessa utflykter känna bygden och grannarna.

Om George Eliots moder vet man icke mycket, men all anledning finnes att tro att dottern hämtat från henne åtskilliga af de drag, med hvilka hon tecknat sin odödliga Mrs. Poyser. Mrs. Evans hörde till en familj af själfegande odalmän, hennes tre gifta systrar lefde i närheten af Griff och den blifvande författarinnan har genom dem säkert lärt känna åtskilliga af sin ryktbara släkt "Dodsons" familjetraditioner. Af hvad man känner, framgår att George Eliots mor var en varmhjärtad natur och en mycket driftig och arbetsam husmoder, ehuru efter yngsta dotterns födelse hennes hälsa försvagades. Barnen sändes tidigt till skola, den älsta dottern Christiana till en pension två eller tre mil från Griff, medan de två yngre, Isaac och Mary Ann, tillbragte en del af dagen i en småbarnsskola nära deras hem. Det var vid denna tid den lilla flickans starka tillgifvenhet för brodern framträdde, sådan hon själf beskrifvit den i förra delen af The Mitt on the Floss i Maggies känslor för brodern Tom. Likasom Maggie var den lilla Mary Ann jämt i broderns hälar och ville vara med om allt hvad han gjorde. I intellektuelt afseende var hon icke ovanligt tidigt utvecklad, på intet vis något underbarn, det var en storslagen långsamt växande natur. Däremot framträdde redan i hennes tidigaste år det moraliska drag, som hela lifvet igenom skulle vara det mest utmärkande för hennes personlighet: hon behöfde ständigt någon, som kunde vara allt för henne och för hvilken hon själf kunde vara allt. Hon var redan från sina tidigaste år en i högsta grad tillgifven, stolt och känslig natur.

Emedan moderns hälsa ständigt var vacklande, sändes Mary Ann redan vid fem års ålder till samma skola i Attleboro, där systern uppfostrades, och hvarest de kvarstannade i tre eller fyra år; vanligtvis kommo de endast hem på lördagarna för att stanna öfver söndagen. Såsom en af sina tidigaste hågkomster från denna skoltid har George Eliot nämt den känsla af köld hon städse erfor om vintern, då hon aldrig tykte sig kunna komma nog nära elden för att bli riktigt varm. Detta var början till den ohälsa, af hvilken hon led så godt som hela lifvet. Samtidigt öfverfölls hon också om nätterna af en oöfvervinnelig känsla af rädsla, hvilken hon senare beskrifvit hos Gwendolen Harleth i Daniel Deronda. Denna känsla af att "hela hennes själ skälfde af förfäran", kunde hon äfven erfara senare i lifvet och den kunde då för henne få ett visst bestämmande inflytande.

Lofdagarna, tillbragta i hemmet, voro glädjedagar. Då träffade hon brodern Isaac, som kom från skolan i den närbelägna staden Coventry, och hennes lidelsefulla ömhet för denne broder visade sig i den noggrannhet, med hvilken hon skulle ha reda på hvarje den minsta detalj af hans lif, hvad han gjort och lärt under den tid de varit skilda. Medan den älsta systern, vanligen kallad Chrissey, var tanternas stora favorit och en stor del af dagen stannade i de gamlas sällskap, njöto de två yngre af alla de fördelar friluftslifvet på Griff erbjödo, af den gammaldags trägården, af kanalen, där de fiskade och af den närbelägna ladugården. Gossen var moderns gunstling och Mary Ann faderns. På lördagskvällarna såg man vanligtvis familjen samlad i matrummet på Griff. Den kraftfulle medelålders mannen med det bestämda kloka ansiktet satt i länstolen vid brasan, medan hufvudet af "lilla slarfvan" — som fadern brukade kalla henne — stack fram mellan hans knän. Barnet såg på bilder, som hon ville att fadern skulle förklara, eller som hon förklarade för honom, medan hennes rebelliska hår stod i alla riktningar till stor förargelse för hennes energiska och ordentliga moder, hvilken med stickstrumpan i handen satt på andra sidan om kaminen och då och då — lik Mrs. Poyser i Adam Bede — lät undfalla sig något epigramartadt yttrande. Den äldre dottern satt stillsam och förståndig med sitt arbete vid moderns sida medan brodern, midt emellan de två grupperna, var upptagen af alla de otaliga saker, som ständigt fylde hans fickor.

Den första bok Mary Ann läste var ett litet arbete, som hette The Linnet's Life. Mr. Cross berättar att hon det sista året af sitt lif gaf honom densamma, som då bar följande påskrift: "Denna lilla bok är den första gåfva jag kan minnas att jag erhållit af min fader. Låt någon, som med ömhet tänker på mig efter min död, taga vara på denna bok för min skull. Den gjorde mig mycket lycklig, när jag höll den i min lilla hand och läste den om och om igen samt fann bilderna mycket vackra, isynnerhet den som framstälde hämplingen matande sin unge."

Hon egde endast få böcker och läste dem om igen till dess hon nästan kunde dem utantill. En utaf dem hon mest älskade var Aesopus Fabler. Vid denna tid gjorde hon äfven sin första resa till faderns släkt i Derbyshire och Staffordshire. En sådan första resa bildar epok i ett vaket och fantasirikt barns lif.

Vi som lefva i ångans, telegrafens och telefonens tidehvarf, ha svårt att rätt kunna föreställa oss den afstängdhet, stillhet och enformighet, som på tjugu- och trettitalet rådde i en sådan undanskymd landtgård i det inre af England. Naturen kring Griff i Warwickshire är icke hvad man plägar kalla vacker, där finnas hvarken bärg eller kullar, floder, sjöar eller haf. Landskapet utgöres af enformiga gröna fält och gröna häckar med vackra trän här och där, men hvilken förtjusande bakgrund har icke George Eliot gjort däraf i sina bilder ur det engelska landtlifvet. Dagens stora händelse var diligensen, hvilken passerade förbi Griff, som låg vid en krökning af allmänna landsvägen mellan städerna Coventry och Nuneaton samt ett par mil [Öfverallt, när här är fråga om mil, räknas engelska sådana.] från byn Bedworth med dess grufvor, där landet begynner blifva svart af stenkol och slamret af handväfstolarna höres från stugorna, såsom George Eliot beskrifver i Felix Holt. De båda diligenserna, som passerade förbi, den ena på morgonen, den andra på eftermiddagen, voro den enda förbindelse familjen på Griff egentligen hade med den yttre världen, och inom hus förflöt dagen med den regelbundna enformighet, som gör en så väsentlig skilnad mellan landtlifvet och lifvet i städerna.

Uti dessa tidigaste lefnadsförhållanden rotar sig en god del af George Eliots djupaste egendomlighet såsom diktare. Hon har skildrat engelskt landtlif såsom ingen af hennes samtida gjort det, och just lifvet på landet under den tid näst före vår, då ännu icke elektriciteten och ångan fått utöfva sin nivellerande invärkan på seder, bruk och åsigter. Själf har hon ofta talat om barndomsminnenas djupa betydelse för människan, bland annat har hon skrifvit därom:

"Hvilken palmlund i tropikerna, hvilka sällsynta ormbunkar eller rika klasar af glänsande blomblad skulle någonsin hos mig anslå så känsliga strängar, som dessa minnen från fädernehemmet: skogen där jag vandrar denna ljufliga majmorgon, de unga ekarnas brunaktiga löfvärk, som utbreder sig mellan himlen och mig, de hvita sipporna, veronikan med sina blå ögon och murgrönan, som slingrar sig vid mina fötter. Dessa bekanta blommor, denna fågelsång, denna himmel, dessa fält, dessa häckar hafva lärt oss vår fantasis modersmål, detta språk, som i sig gömmer så många ljufva minnen från barndomen."

Vid åtta eller nio års ålder sändes Mary Ann jämte den äldre systern till en skola i Nuneaton. Dess föreståndarinna, Miss Lewis, blef i många år den vän, med hvilken Mary Ann lifligast korresponderade. Böckerna blefvo nu den lilla flickans stora passion. Karaktäristiskt för den redan nu vaknande fantasins arbete är ett af Miss Simcox i The Nineteenth Century Review omtaladt drag. Den äldre systern hade af en granne erhållit till låns Waverley, hvilken återstäldes, innan Mary Ann ännu slutat den, och i sin sorg öfver att icke känna slutet, begynte hon själf författa fortsättningen. På lofdagarna i hemmet roade äfven hon och brodern sig med att uppföra charader för föräldrar och tanter, och familjen begynte nu anse flickan för ett ovanligt barn.

En ny epok i hennes uppfostran inträffade, när hon vid tretton års ålder flyttades öfver till Miss Franklins skola i staden Coventry. Misserna Franklin åtnjöto högt anseende och i synnerhet den yngre, Miss Rebecca, var en fint bildad kvinna, hvars något maniererade sätt och omsorgsfulla tal blef en förebild för Mary Ann. De som senare i lifvet kommo i beröring med George Eliot, fäste sig alltid vid hennes sällsynt vackra mjuka stämma samt den fulländade form, i hvilken hon klädde hvarje yttrande. Då hade dessa egenskaper, som hos den växande flickan föreföllo konstlade, hunnit blifva ett med personligheten och tillförde den ett alldeles skildt behag. Äfvenledes tog den unga eleven djupa intryck af de båda lärarinnornas religiositet och tyktes en tid varit ledarinna af bönemöten bland eleverna. Undervisningen i skolan var god, särskildt i främmande språk och musik, samt i betraktande af hvad denna tid stod till buds, betydligt öfver det vanliga måttet, som gafs åt flickor. Den intelligenta och läraktiga Mary Ann blef en stor favorit hos lärarinnorna, som gärna vid främmandes besök i pensionatet briljerade med hennes kunskaper, och äfven kamraterna ansågo henne för en öfverlägsen varelse.

Hon kvarstannade i denna pension till julen 1835. På sommarn 1836 dog hennes moder, och denna första beröring med döden grep djupt det unga sinnet. Följande vår gifte sig systern Chrissey med en läkare, Mr. Edward Clarke i Warwickshire. De båda älsta syskonen från Mr. Evans' första gifte hade redan tidigare lämnat hemmet; George Eliot bibehöll alltid mycken sympati för sin halfsyster Fanny, som var gift med en Mr. Houghton. — Dagen efter Chrisseys bröllop — berättar brodern Isaac — när bruden rest, gräto han och hans yngsta syster "riktigt med besked" öfver att det gamla hemmet var sköfladt, ty det skulle ju aldrig mera bli som förr, nu när modern och systern voro borta. Denna syster Chrissey tyckes i flere afseenden hafva tjänat som modell till Celia i Middlemarch, ehuru man får taga sig i akt för att alltför mycket söka efter förebilderna till personerna i George Eliots värk. Säkert är emellertid att den förra delen af The Mill on the Floss med Maggie och hennes bror som hufvudpersoner, är den bästa autobiografiska källa vi kunna hafva för George Eliots gryende tankar och känslor under barndomen, likasom åtskilliga af de där beskrifna händelserna äro själfupplefda. Mary Ann's förhållande till den i barndomen så högt älskade brodern undergick småningom den förändring, som omständigheterna och olikhet i utveckling medföra. Isaac hade egnat sig åt faderns yrke och fick sålunda sin egen värkningskrets. Därtill hade han omfattat strängt högkyrkliga religiösa åsikter, medan systern kom från Misserna Franklins skola med ultra-evangeliska tendenser.

Under dessa tidigare ungdomsår sysselsatte det religiösa spörsmålet hufvudsakligast Mary Ann's tankar. Hon har själf berättat, att hon en tid för detsamma åsidosatte både sina intellektuella intressen och omsorgerna om sin egen person. "Jag brukade gå omkring som en natt-uggla", — säger hon, — "till stor förtret för min bror; och jag kunde vägra honom det jag nu inser var helt oskyldiga förströelser." — Hennes bref till Mrs. Elizabeth Evans, en släkting till hennes far, äro fylda af citat ur bibeln, likasom de till Miss Lewis vittna om att de religiösa åsikterna påvärkade alla hennes omdömen. När hon talar om literaturen, utropar hon: "sanningen är underbar, underbarare än diktning"; eller: "har jag väl någon tid att offra på ting, som aldrig existerat"! När hon beklagar sig öfver det buller och bråk, som timmermän och murare gjorde en gång, när det var reparation i huset, tillfogar hon: "hvilket mäktigt intryck måste icke byggandet af Salomos tempel hafva gjort"! Vid sitt första besök 1838 i London, som hon kallar "det stora Babel", blef hon djupt gripen af att första gången höra ljudet af St. Pauls kyrkklockor. Under denna vistelse tillbragte hon alltid sina aftnar ensam hemma med läsning, emedan hennes åsikter icke tilläto henne att följa med brodern till någon teater. Från 1839 finnas religiösa verser af henne, trykta i The Christian Observer för januari 1840, och hon är ifrigt sysselsatt med uppgörande af kyrkohistoriska tabeller; äfven filantropisk värksamhet blir en följd af de religiösa åsikterna.

Efter systerns giftermål föllo emellertid omsorgerna om hemmet på Miss Evans, som hon nu kallades. Den samvetsgrannhet och omsorgsfulla noggrannhet, som var ett af hennes mest utpräglade karaktärsdrag, gjorde att hon blef en utmärkt husmor, ty äfven hushållsgöromålen, som höra till en farm, föllo på hennes lott. I flere af hennes böcker förekomma scener, hvilka med en trohet, som förutsätter den noggrannaste kännedom, framställa hushållsgöromålen på en landtgård, såsom t.ex. när vi föras till Mrs. Poysers kök eller mjölkkammare. Själf brukade George Eliot senare i lifvet med en viss stolthet visa, huru den ena af hennes stora, utmärkt välformade händer var litet bredare än den andra, sedan den tiden då hon på Griff gjorde smör och ost. Men man kan äfven lätt tänka sig att ett sådant lif på den af lägsna landtgården i många afseenden måste varit enformigt och intresselöst för en ung flicka, utrustad med en lidelsefull natur och en hungrig intelligens, samt att det för henne fordrades stor öfvervinning och själfbeherskning för att taga emot de plikter lifvet bjöd. En dag, när hon kokat sylt, hör man henne förebrå sig, att hon icke gjort det med den glädje, som en kristen borde visa i livad hälst han företager sig. Hon talar om sina "malheurs de cuisine" och tröstar sig med att när hon väl kommit öfver dem, skall hon "åter draga ett djupt andedrag i sitt eget element". Ty trots de religiösa åsikternas hämmande band, blir det intellektuella, krafvet allt större. Hon studerar mycket, äfven främmande språk, och lägger sålunda grunden till sin ovanliga språkkunskap. — "Ni må försöka, men kan likvisst aldrig föreställa eder, huru det är att veta sig ega en mans själsgålvor och dock uthärda det slafveri, som följer af att vara flicka", — säger en af personerna i hennes roman Daniel Deronda. Detta är väl hvad den blifvande författarinnan själf mera än en gång känt. Gentemot detta yttrande stå åter de åsikter om det förädlande, stärkande, helgande inflytande hemlifvet och pliktuppfyllelsen i hemmet har på karaktärens daning, hvilka åsikter städse lysa fram i George Eliots diktning. Lifvet och erfarenheten ha format dessa två drag, hvilka äro af betydelse att iakttaga för den som följer med hennes utveckling.

Förändrade familjeförhållanden gjorde att Mr. Evans och hans dotter 1841 flyttade till Foleshill Road alldeles invid staden Coventry. Sonen Isaac hade nämligen gift sig och skulle i faderns ställe öfvertaga förvaltningen af Griff. Ombytet af vistelseort från landtlif till stadslif skulle hafvaen djupt ingripande betydelse för George Eliots framtid.

II. FÖRÄNDRADE RELIGIÖSA ÅSIKTER. ÖFVERSÄTTNINGEN AF STRAUSS' LEBEN JESU

Marian Evans — såsom hon numera skref sitt namn — kom genom flyttningen till Foleshill i beröring med personer, för hvilka hon hela lifvet igenom bibehöll den varmaste vänskap, och hvilkas inflytande till stor del måste tillskrifvas de djupgående förändringar i hennes religiösa åsikter, som nu följde. Dessutom blef hon nu i tillfälle att skaffa sig böcker samt att åtnjuta undervisning i åtskilliga ämnen. Hon begynte studera latin och grekiska, det sistnämda skildt i afsikt att läsa Eschylus, hon fortsatte studiet af tyska, franska och italienska samt lärde sig äfven något hebreiska. Också, i musik tog hon lektioner, hon brukade ibland spela och sjunga för sina närmaste vänner, och ehuru hon aldrig uppnådde någon teknisk färdighet, njöt omgifningen likvisst af hennes musikaliska föredrag och uppfattning, likasom hon själf hela lifvet igenom förblef en stor vän af musik.

Bref ven från denna tid tala om den hunger och törst efter sympati, som så ofta kännetecknar ungdomsåren. — "Jag är allena i världen", — heter det på ett ställe. Hon talar om hösten såsom den årstid af melankoli, med hvilken lifvet mest öfverensstämmer. — "Min själ är förenad med den (hösten) — och om jag vore en fågel, skulle jag flyga rundt kring jorden för att ständigt uppsöka hösten."

Själf har hon uttryckligen flere gånger framhållit, att hon aldrig känt den sorglösa ungdomsglädjen. — "Jag kan aldrig tro att våra ungdomsdagar äro de lyckligaste", — säger hon på ett annat ställe i brefven, — — —" vi äro lyckligare nu än vid sju års ålder och skola vid fyratio vara lyckligare än nu, hvilket jag kallar en tröstrik lära och ett ord att trygga sig till." — Och långt senare i lifvet, när hennes man en gång bad henne skrifva sin autobiografi, svarade hon hälft leende, hälft suckande: — "Det enda, som egentligen skulle ligga mig om hjärta att framhålla, vore den absoluta misströstan jag städse känt om att kunna utföra något." — Hon var ingen spontan natur, hon var den långsamt groende växten, som rotar sig djupt och dröjer med att tränga sig fram.

Kanhända bidrog äfven till ensamhetskänslan under denna tid ett kärleksförhållande, om hvilket intet säges i brefsamlingen, men som omnämnes i Miss Blinds biografi. Marian Evans hade hos sin gifta halfsyster gjort bekantskap med en ung man, med hvilken hon måhända redan förlofvat sig, ehuru förhållandet bröts på grund af hennes faders önskan.

Emellertid fann hon i den krets, i hvilken hon nu infördes, den sympati, den andliga gemenskap, som hon kallar "droppen af nektar i den dödliges bägare", därjämte blef denna vänkrets af största betydelse för utvecklingen af hennes intelligens. Dessa vänner voro Mr. Bray, hans hustru, hennes syster Miss Hennell, jämte deras bror Mr. Charles Hennell. Mr. Bray var den förmögne egaren af en bandfabrik samt bebodde den vackra villan Rosehill i ena utkanten af Coventry. Sina affärer egnade han endast en del af sin tid, medan han använde återstoden till filosofiska studier och skriftställeri. Hans mest betydande arbete är The Philosophy of Necessity. Han var erkänd fritänkare och ifrig anhängare af den frenologiska vetenskapen, som vid denna tid intresserade så många forskare. Svågern, Mr. Charles Hennell, hade 1838 utgifvit sitt uppseendeväckande arbete An Inquiry concerning the Origin of Christianity, hvilket blef öfversatt till tyskan med ett förord af Strauss. George Eliot omnämner att denna bok gjort ett skildt djupt intryck på henne. "Cara och Sara", Mrs. Bray och hennes syster, blefvo de två kvinliga vänner, till hvilka Marian Evans hela lifvet igenom, — om man undantager en kort tid då, som framdeles skall visas, ett missförstånd bröt förhållandet, — kunde gå med full visshet om att blifva förstådd och finna sympati, vare sig det var intelligensen eller hjärtat, som längtade därefter. Hos Mrs. Bray var det isynnerhet karaktärens djupa moraliska fond, som hos Marian framkallade oinskränkt förtroende, Mrs. Bray, som tog liflig del i sin mans vetenskapliga arbete, har i likartade ämnen skrifvit flere böcker, afsedda för ungdomen. Af dem har hennes Duty to Animals blifvit en engelsk skolbok, och hon var själf en af de första, som uppträdde för att yrka på barmhärtighet mot djuren.

Det var på Rosehill 1842 Marian först gjorde bekantskap med Sara Hennell, som snart blef en syster för henne. Denna begåfvade unga dam sysselsatte sig förnämligast med filosofiska studier, hennes mest kända bok är Thoughts in Aid of Faith. George Eliots korrespondens med Brays och i synnerhet med Sara Hennell utgör en af de viktigaste källorna för vår kunskap om henne.

Dessa nya vänners ståndpunkt gentemot kyrkans lära likasom bekantskapen med deras religionsfilosofiska arbeten blef en af de häfstänger, som mäktigast medvärkade vid omsvängningen i Marian Evans' religiösa åsikter. Hennes djupa natur, hvars arbete ständigt går inifrån utåt, skulle väl icke i längden kunnat snöra in sig i kyrkans dogmer, likasom hennes omutliga sanningskärlek skulle tvungit henne att förr eller senare uppgifva sin första ståndpunkt, men måhända skulle detta utan vännerna Brays inflytande skett långt senare. Om hvilket uppseende detta Miss Evans' s.k. "affall" vakte, berättar en af hennes nära vänner, Mrs. John Cash, som denna tid såsom helt ung flicka vistades i sitt föräldrahem i Coventry och af Miss Evans erhöll lektioner i tyska, hvilka lektioner icke inskränkte sig blott till språket, utan enligt Mrs. Cashs egen utsago fick ett afgörande inflytande på den unga elevens hela utveckling. Miss Evans förändrade religiösa åsikter, hvilka hennes sanningskärlek förbjöd henne att dölja, väkte både förvåning och ovilja inom hennes familj och hennes umgängeskrets, så mycket mer som hon förut varit en så ifrig anhängare af kyrkan. Själf har hon formulerat sin utgångspunkt i följande yttrande: — "Calvinism är kristendom, hvilket väl icke kan bestridas, och detta är en lära baserad på renaste själfviskhet." — Hon hade flere häftiga meningsutbyten med Mrs. Cash föräldrar, och det var icke utan tvekan dessa tilläto dottern att fortsätta lektionerna för en person med så farliga åsikter som Miss Evans. Prästen i en baptistförsamling, som sökte öfvertyga henne om hennes villfarelse, yttrade efter deras samtal: "Denna unga kvinna måste haft djäfvulen vid sin sida för att understöda hennes tvifvel, ty det fans icke en bok, hvilken jag rekommenderade såsom stöd för kristendomen, som hon icke redan hade läst." Med Mr. Evans höll brytningen på att blifva ohjälplig. Hennes far, som var en man af gamla stammen, kände sig så kränkt af dotterns beslut att icke mera besöka kyrkan, att han ville lämna Foleshill för att flytta till sin son, medan Marian skulle flytta till en annan ort och lefva af att gifva lektioner. Genom broderns och vännernas mellankomst blef denna brytning emellertid icke af, men den kvarlämnade ett så djupt intryck i Marians känsliga sinne att hon ännu många år därefter omnämner detta missförstånd såsom en af de största sorgerna i sitt lif.

Förändringen i åsikter kastade en reflex äfven öfver hennes yttre och gjorde sig gällande i hennes sätt och i rösten. Genom den förra formalismen frambryter nu en naturlig värme och öppenhet. I stället för den trångbröstade religiositet, som med sina dogmer fick kväfva äfven intelligensens kraf, kommer en friare syn på lifvet, och den tolerans, som skulle bli hennes personlighets likasom hennes diktnings mest utmärkande egenskap, begynner spira upp för att sedan ständigt tillväxa. Literatur och diktning äro icke mera för henne saker, som ej hafva med lifvet att skaffa, tvärtom talar hon nu om Shakespeare såsom en af dem som bäst lära oss lefva, och till sin elev säger hon: — "Lifvets stora lärdom är tolerans." — Sedan hon själf sprängt dogmernas band, anser hon också frihet i alla andra afseenden eftersträfvansvärd. — "Fruktan för någon som hälst granskning tyckes mig vara en intellektuell och moralisk förlamning, som alltid skall hindra oss att få ett fast tag om något", — skrifver hon till en vän. — "För min del önskar jag vara bland de ärorika korsriddare, som söka befria Sanningens heliga graf från orättmätiga innehafvare. Då skola vi se uppståndelsen."

I ett annat bref heter det: — "En ung begåfvad andes första impuls är att vägra hvarje, äfven det minsta medgifvande åt något, som innehåller en förmodad villfarelse. När själen just befriat sig från den förhatliga sträckbänk af dogmer, där den blifvit pinad och spänd, allt sedan den begynt att tänka, erfar den en känsla af hänryckning och fast hopp. Vi tro att vi skola springa väl, sedan vi återfått det fulla bruket af våra lemmar samt känna oberoendets stärkande luft, och vi tro att vi genast skola erhålla något positivt, hvilket icke blott skall mer än ersätta oss det vi förlorat, utan äfven är så väl värdt att bjuda andra, att vi må drista oss att omvända dem, så visst som vårt nit för sanningen manar oss att göra det. Men ett eller två år af erfarenhet samt kännedomen om vår egen beklagansvärda svaghet, som likvisst vägrar taga hjälp af ens en krycka af vantro, måste, förmodar jag, åstadkomma en förändring. Spekulativ sanning begynner förefalla endast såsom en skugga af individuella omdömen. Öfverensstämmelse i åsikter kan sällan uppnås, och vi taga vår tillflykt till sanning i känslan, såsom det enda allmängiltiga föreningsbandet. Vi inse att de intellektuella misstagen, hvilka vi först trodde vara endast aflagringar på ytan, vuxit fast till ett med den lefvande organismen, samt att vi i de flesta fall icke skola kunna aflägsna dem, utan att förstöra lifskraften. Vi begynna förstå att för individerna såväl som för nationerna, den enda sunda revolutionen är den, som framspringer ur insikten om de brister, hvilka man genom sina egna framsteg lärt känna."

Detta är toleransens stora, fria syn på tingen, som nu öppnar sig för Marian Evans. Isynnerhet är den sista meningen betydelsefull. Där antydes ett af de grunddrag, på hvilka George Eliots hela diktning hvilar: det är utveckling hon fordrar, icke omstörtning, och häri möter hon samtidens positivistiska filosofi. Här visar sig äfven George Eliot som motsats till sin snillrika samtida i Frankrike, George Sand. Den engelska författarinnan är ingen revolutionär, genom hela hennes diktning ljuder som en djup underton att utvecklingen är den stora grundlagen för människosläktet.

Umgängeslifvet på Rosehill erbjöd Marian tillfälle till bekantskap med åtskilliga framstående personer, som besökte familjen Bray. I bland företog hon äfven i sällskap med Brays smärre resor. En utaf dessa utflykter sommarn 1843 är anmärkningsvärd, emedan densamma hade till påföljd att Miss Evans skulle åtaga sig öfversättningen af Strauss' Leben Jesu, Några personer, som året förut blifvit lifligt intresserade för denna betydelsefulla bok, hade beslutit att föranstalta en engelsk upplaga däraf, och öfversättningen hade redan blifvit anförtrodd åt Miss Brabant, som emellertid, innan hon hunnit långt i arbetet, forlofvade sig med Mr. Hennell. På vännernas enträgna uppmaningar åtog sig nu Marian detta arbete.

Öfversättningen af Strauss kostade henne mera möda och förorsakade henne större bekymmer än kanske någon af hennes egna böcker senare gjorde. Med den henne egna samvetsgrannheten kämpade hon redligt att öfvervinna svårigheterna för att gifva ett så felfritt arbete som möjligt. Man ser henne ofta misströsta om att lyckas, och i ögonblick af förtviflan säger hon sig vara Strauss-sjuk och kan endast hålla modet uppe genom att betrakta Thorvaldsens Kristus, som står i hennes rum. Uppmuntrad af vännernas intresse gick hon emellertid igenom svårigheterna, så att öfversättningen ändtligen efter tre års flitigt arbete blef färdig och utgafs 1846 af Mr. John Chapman. Öfversättningen ansågs allmänt vara mycket väl gjord, och Miss Evans förblef under flera år «öfversättarinnan af Strauss' Leben Jesu». Den ekonomiska vinsten af dessa tre års arbete kunde däremot föga nog kallas lysande, den utgjorde — 20 pund st. Medan arbetet pågick, hade det för resten redan en gång varit på väg att stranda mot denna penningefråga, ty flere af de personer, som under intryck af den första entusiasmen garanterat utgifterna, hade under årens lopp hunnit glömma bort saken. Genom översättningsarbetet lärde sig Marian en hel del hebreiska, samtidigt som hon oförtrutet fortsatte öfriga studier. Mellan Foleshill och Rosehill gingo böckerna flitigt af och an, af dem som nämnas äro: Die Piccolomini, Wallenstein, Gil Blas och många andra. Då och då kom ett afbrott i form af små musikaliska aftonunderhållningar eller någon kortare resa. På en af dessa resor gjorde hon bekantskap med den högt uppburna författarinnan Harriet Martineau.

Det finnes en af Mrs. Bray utförd teckning af Marian Evans från denna tid. Hon såg äfven i ungdomen aldrig bra ut. Hufvudet var stort, anletsdragen kantiga, munnen välformad, ehuru den nedre delen af ansiktet var ovanligt stor för en kvinna, och ansiktsfärgen var blek samt icke frisk. Emellertid gaf det mycket växlande uttrycket i synnerhet vid munnen ett egendomligt lif jämte ett drag af kvinlig vekhet åt ansiktet, och denna uttrycksfullhet tillväxte med åren. De blågrå ögonen, som tyktes växla färg, så att många funno dem mörkblå, medan andra tykte dem vara af en mattgrå färg, voro små och egentligen icke vackra, men kunde, då hon blef lifligt intresserad af ett samtal, lysa upp hela ansiktet. Mr. Bray intresserade sig, såsom ifrig frenolog, skildt för hufvudets ovanligt stora proportioner.

Ehuru af medellängd, gjorde Miss Evans intryck af att vara längre, emedan hennes visserligen magra och svaga gestalt var ganska väl formad samt hade en viss hållning. Hennes hälsa var aldrig stark, och hon hade ett i hög grad nervöst temperament, så att hon i synnerhet i unga år ofta föreföll orolig och hysterisk. Trots hennes rikt utvecklade förstånd var hennes känslolif ytterst lifligt, hon blef lätt upprörd och tog starka intryck af det hon kom i beröring med; hennes vänner brukade säga att hon under denna ungdomstid grät "ämbartals med tårar". Hennes främsta behag låg i hennes sätt och i stämman. Hennes utseende vann med åren, såsom fallet är endast med de finaste, mest utvecklade naturer, hvilka åren kunna tillföra ett säreget behag, ehuru skönheten saknas; det är som om då det innersta, det djupaste af personligheten skulle fått tid att tränga helt igenom ända till ytan och stämma det yttre i harmoni med det inre.

III. FÖRSTA RESA TILL KONTINENTEN. THE WESTMINSTER REVIEW.

Öfversättningen af Strauss är en milsten på George Eliots bana. Denna öfversättning vakte uppseende, omtalades med beröm, och hvad öfversättarinnan själf beträffade, erfor hon dessa angenäma känslor, som endast ett väl fullgjort arbete förmår väcka till lif. Hennes bref från denna tid genomgås af en gladare ton, hon gör en liten resa då och då, hör god musik i London och utbildar sin smak för denna konst, hvilken hon ställer högre än den bildande konsten. Strauss har fört henne in på filosofins område, och det har varit betydelsefullt att hon begynt sin literära värksamhet med att grundligt sätta sig in i ett sådant arbete. Dessa studier ha säkert medvärkat till den väg hennes diktning senare tagit, ty genom hela denna diktning går som en djup underström samtidens nya filosofi, gifvande densamma en bestämd riktning, likasom strömmens starka vågor leda fartygets lopp. En och annan sida i hennes böcker, isynnerhet i de senare arbetena, har väl en alltför stark bismak af de filosofiska studierna, men säkert är äfven, att utan kännedom om de stora vetenskapliga spörsmål, som upptagit samtiden och just dess djupaste andar, skulle hon aldrig skrifvit några af de beundransvärda kapitlen i Adam Bede, Silas Marner eller Middlemarch, där det skapande snillet vid ljuset af vetenskapens fackla låter oss se så oändligt mycket af lifvets underfulla djup i de enkla hvardagshändelser, och hos de enkla hvardagsmänniskor, som skildras.

Kort efter det Strauss blifvit färdig, begynte Miss Evans med öfversättningen af ett annat filosofiskt värk, Ludwig Feuerbachs Wesen des Christenthums, och något senare med Spinoza. Detta arbete var för henne en vederkvickelse och tröst under den tunga tid hon nu genomlefde till följd af faderns långvariga sjukdom, hvilken ändades med döden. Sedan en resa till ön Wight och vistelsen där varit förgäfves för återställande af hans hälsa, tillbragte hon långa månader som hans vårdarinna. Säkert bidrog åsynen af lidandet att ytterligare väcka och fördjupa den sympati för allt mänskligt, som blir ett allt mera framträdande drag hos henne. — "Att få arbeta för den stackars underkufvade mänskligheten och aldrig mera tänka på sig själf", — hör man henne yttra såsom ett önskningsmål. Det är samma tanke, som hennes Daniel Deronda senare uttalar. Dödens närhet väcker hennes kärlek till lifvet. — "Jag känner mig beredd att taga emot lifvet, — nej, älska detsamma, i hvilken form det än skall bjuda sig", — heter det i ett af hennes bref. Den svåra kampen mot lidandet blef henne likvisst ofta öfvermäktig och hon gick ur den med för lång tid brutna krafter. — "I sanning, jag har funnit det svårt att lefva dessa sista veckor", — skrifver hon till en af sina vänner.

De intellektuella sysselsättningarna äro hennes enda tröst. Hon beröres lifligt af de politiska tilldragelserna i Frankrike 1848-49. — "Jag älskar denne man", — skrifver hon till Mr. Bray om Louis Blanc, — "som koncentrerat sin anklagelse mot samhället i orden: 'L'inégalité des talents doit aboutir non à l'inégalité des retributions mais à l'inégalité des devoirs.' Ni undrar hvad det är, som bragt mig upp till detta raseri. Det är den förhatliga inställsamheten, det genomskinliga hyckleriet, systemet att gifva så litet som möjligt i utbyte mot så mycket som möjligt, såsom man ser det här i hvarje handvändning. Jag känner att samhället för män och kvinnor till helvete." — En dag vid denna tid blef hon bekant med Emerson, som kommit på besök till Rosehill. På hans fråga, hvilken bok först vakt henne till själfständigt tänkande, svarar hon: "Rousseaus Confessions". En gång förut hade hon om samma ämne skrifvit till Miss Hennell: — "Om någon ville bevisa att Rousseaus åsikter om lif, religion och styrelseform äro eländiga villfarelser, och att han själf begått några af de största lågheter, som vanära en bildad människa, skulle det i nuvarande stund betyda föga för mig. Jag skulle medgifva detta, men icke desto mindre skulle det stå fast att Rousseaus ande gifvit min intellektuella och moraliska varelse den elektriska stöt, som hos mig vakt en ny uppfattning till lif."

I mars 1849 skref Miss Evans en kort anmälan af Froudes Nemesis of Faith för Coventry Herald, hvilken inbragte henne ett bref af författaren och sålunda skänkte hennes sorgliga lif en ljusglimt. Hennes faders sjukdom hade ständigt förvärrats, och den sista maj samma år afled han.

Det var ett hårdt slag för dottern. — "Hvad skall det blifva af mig utan min fäder"! — hör man henne utropa. Vännerna Bray hade emellertid planerat en tur till kontinenten, och det beslöts att Marian skulle resa med dem. Den 11 juni begåfvo de sig af och togo vägen öfver Paris till södra Frankrike, norra Italien och Schweiz. Medan Brays efter ett par månaders resa fortsatte vägen hem, beslöt Miss Evans att tillbringa hösten och vintern i Genève. Hon var ännu alltför litet i jämnvikt efter det förflutna årets sorgliga tilldragelser för att önska återvända till de ställen, som gömde så många smärtsamma minnen. De åtta månaderna i Schweiz blefvo för henne en lugn och lycklig tid. Sedan hon bott en tid i en pension invid Geneve, var hon nöjd att finna ett hem i själfva staden hos Monsieur och Madame d'Albert. M. d'Albert var målare och såväl han som hans fru fint bildade personer, hos hvilka Miss Evans fann sig förträffligt. Vänskapsbandet med dem knöts för hela lifvet, och egendomligt nog blef det M. d'Albert, som när Adam Bede utkom och medan George Eliot ännu bibehöll sin anonymitet, öfverflyttade denna roman till franskan utan någon aning om hvem författaren var. Han öfversatte sedan äfven åtskilliga af hennes öfriga arbeten.

Omgifven af Schweiz' härliga natur och sysselsatt med studiet af Rousseau och fransk literatur, återvann Marian småningom sinneslugn, likasom hennes angripna hälsa återstäldes. Hennes i hög grad sammansatta natur med dess oändligt känsliga temperament gjorde likvisst att hon vid hemkomsten till England kände sig sviken, såsom ett alltför känsligt sinne måste göra det, genom att alltid ställa sina förväntningar för högt. Värkligheten kan så sällan motsvara de förhoppningar, som afståndet och längtan målat i alltför starka och vackra färger. En kort tid efter hemkomsten bodde hon hos sin broder i Griff, men tiden och skilsmässan hade småningom fört syskonen från hvarandra och åstadkommit en skiljaktighet i åsikter, som inga gemensamma barndomsminnen kunde öfverskyla. Under dessa förhållanden erbjöd familjen på Rosehill henne ett hem, och hon stannade där sexton månader, 1850—51, omgifven af den fulla sympati, som hon så djupt var i behof af, som var ett lifsvilkor för henne. Äfven för hennes intelligens var detta den sfär, som behöfdes, hon gjorde i detta komfortabla hem bekantskap med åtskilliga framstående personer. Att emellertid tänka sig Marian Evans sorglöst njutande ett lugnt hemlifs fördelar, vore icke öfverensstämmande med värkligheten, därtill var hon en alltför orolig, rastlös natur, sorgbunden och nervös, ifrigt längtande efter någon värksamhet, som skulle kunna tillfredsställa hennes andes kraf. Det var först senare i lifvet dessa egenskaper skulle sammansmälta till den upphöjda och enhetliga personlighet vi lära känna i hennes arbeten och korrespondens.

På våren 1851 inträffade emellertid en förändring, som skulle medföra de mest vidtgående konsekvenser för hela hennes lif. Hon hade hösten förut på Rosehill gjort bekantskap med Dr. John Chapman, som denna tid blifvit utgifvare af The Westminster Review. Redan då torde det blifvit fråga om att hon skulle hjälpa honom med redigeringen af tidskriften. I januarihäftet 1851 ingick en af henne skrifven uppsats öfver Mackays Progress of the Intellect, och på våren blef det afgjordt att Miss Evans såsom "assistant-editor" (redaktionssekreterare) skulle arbeta vid Westminster Review. I september flyttade hon såsom hyresgäst till Chapmans, hvilka bodde i London vid Strand, och från denna tid kan man anse att hennes literära arbete värkligen begynte, ehuru ännu åtskilliga år skulle förgå, innan hon skref de mästervärk, som gjorde henne till vårt århundrades största författarinna.

De två stora tidskrifterna The Edinburgh och The Quarterly Reciews voro organ för de båda politiska partierna "Whigs och Tories". Emellertid hade ett literärt framstegsparti bildats, för hvilket såväl den ena som den andra af dessa tidskrifter var otillfredsställande. Denna grupp, som anslöt sig till James Mill (John Stuart Mills fäder), beslöt grundläggande af en ny revy. Det var The Westminster Review, som 1823 blef organet för dessa "filosofiska radikaler", som dess ledare kallades. Tidskriften vände sig till den mest upplysta, mest själfständigt tänkande delen af publiken samt representerade företrädesvis Comtes filosofiska riktning. Den tid, den redigerades af Dr. Chapman, var af dess mest glansfulla dagar. Bland dess medarbetare, af hvilka ju några skulle intaga platsen af ledare inom samtidens literära och vetenskapliga forskning, voro: Herbert Spencer, G.H. Lewes, John Oxenford, James och Harriet Martineau, George Combe, Prof. E. Forbes m.fl.

Under samma tid, som Miss Evans bodde hos Chapmans, hade dessa äfven såsom pensionär Fredrika Bremer. Det kan vara af intresse för oss att höra, hvilket intryck den svenska författarinnan gjorde på sin engelska yrkessyster. Den senare skrifver om henne:

"Hon är i mitt tycke lika föga intagande för ögat som för örat. Jag har aldrig sett en person vid hennes år, som mindre skulle framkallat min rent instinktmässiga aktning. För hvarje gång jag betraktar henne, måste jag skildt erinra mig att detta värkligen är Fredrika Bremer." — Hennes omdöme om "den berömda lilla författarinnan", som hon kallar Fredrika Bremer, blir emellertid senare något fördelaktigare.

Det är intressant att följa med, huru Marian småningom kommer in i det literära lifvet bland en samling framstående män, höra hennes omdömen om dessa personer eller se henne knyta vänskapsband med några af dem. En af dem som sedan hela lifvet igenom förblef hennes "excellent friend", var Herbert Spencer. Angående arten af det inflytande på hennes literära utveckling man velat tillskrifva vänskapen med honom, äro hans egna ord i ett bref till Daily News ett vittnesbörd: "Vår vänskap begynte först 1851" — skrifver han — "då hon redan utmärkte sig genom den vidsträkta bildning och den allt omfattande intellektuella kraft, som senare gjort henne känd öfver hela världen." — Hennes oändliga behof af sympati, som var ett så utmärkande drag för hennes naturell, tillfredsstäldes af denna vänskap, om hvilken hon skrifver till Sara Hennell:

"Ljuspunkten för mig, näst efter min kärlek till gamla vänner, bildar den förtjusande lugna nya vänskap, som Herbert Spencer ger mig. Vi se hvarandra hvarje dag och mellan oss existerar ett högst angenämt 'camaraderie'. Utan honom skulle mitt lif vara ödsligt nog." — Att hon äfven förutsåg hans vetenskapliga betydelse, visar det skämtsamma yttrandet i ett annat bref: — »Han skall stå i Biografiskt Lexikon för 1954 såsom Spencer, Herbert, en originell och djupsinnig filosofisk skriftställare, skildt känd genom sitt stora värk, som gifvit psykologin en ny impuls och mycket bidragit till den framrykta, ställning denna vetenskap för närvarande intager, i jämförelse med hvad fallet var i medlet af förra århundradet. Denne filosofs lif erbjuder, likasom den store Kants, föga af intresse för biografen, etc.

Det var genom Spencer Marian Evans blef bekant med George Henry Lewes. Vid första sammanträffandet med denna spirituella person hör man henne utropa: — "Till utseendet ett slags Mirabeau i miniatyr!" — Emellertid begynner Lewes' namn allt oftare förekomma i brefven från denna tid. — "Lewes var såsom alltid genialisk och rolig", — heter det, eller: — "Lewes är mycket vänlig och uppmärksam, han har vunnit min högaktning, ehuru jag förr tadlade honom. Liksom få andra människor i världen, är han mycket bättre än han förefaller. En man med hjärta och samvete under en mask af lättsinne." — Man ser sympatin tillväxa. När Lewes är sjuk, eller som han själf kallar det, lat, läser hon hans korrektur och efter en dag af arbete tillbringar hon ibland kvällen på teatern eller på någon konsert i sällskap med honom och Spencer.

The Westminster Review tager mycket arbete i anspråk och ger henne mycken möda och omsorg. Med den henne egna noggrannheten utför hon detta arbete, men man ser henne städse misströsta om sin förmåga att kunna göra det. Denna misstro till sin egen förmåga kan hela lifvet igenom spåras hos George Eliot; äfven när hennes rykte steg högst och hennes böcker hade den största framgången, hör man henne uttala sin misströstan om att någonsin mera kunna åstadkomma ett dugligt arbete. En orsak härtill var väl äfven hennes svaga hälsa, som ständigt gjorde streck i räkningen.

I oktober 1853 lämnade hon Dr. Chapmans hus för att hyra sig en liten våning nära Hyde Park. Det var först hennes afsikt att samtidigt uppgifva äfven arbetet som redaktionssekreterare, ehuru hon på Dr. Chapmans uppmaning likvisst kvarstod till följande vår. Hon var vid denna tid icke uteslutande beroende af sin penna, emedan hennes fader köpt henne en lifränta på omkr. 100 pund st., men hennes stora hjälpsamhet mot fattiga vänner gräfde alltid ett djupt hål i inkomsterna. I juli 1854 publicerades hennes öfversättning af Ludwig Feuerbachs Wesen des Christenthums uti Chapmans Quarterly Series med Miss Evans' namn såsom öfversättarinna, första och sista gången hennes värkliga namn stod på ett titelblad i tryck.

Få dagar därefter, den 20 juli, skref hon till vännerna Bray några ord, som i all sin korthet angifva en stor förändring i hennes lif. Brefvet lyder: — "Kära vänner — alla tre. — Jag har endast tid att säga farväl och Gud välsigne eder. Poste Restante, Weimar, för de närmaste sex veckorna och efteråt Berlin. Alltid eder tillgifna och tacksamma Marian."

Hon hade kommit till den mest betydelsefulla vändpunkten i sitt lif: förbindelsen med George Henry Lewes.

IV. GEORGE HENRY LEWES. RESA TILL TYSKLAND.

George Henry Lewes var född i London den 18 april 1817. Efter att hafva gått i skola i Greenwich, fick han anställning som biträde på ett kontor, men som han icke hade minsta håg för detta slags sysselsättning, begynte han studera medicin. Han visade tidigt utpräglad böjelse för filosofi, och redan vid nitton års ålder deltog han i veckomöten, som för diskuterande af metafysiska frågor höllos af en liten klubb på en källare i Red Lion Square, Holborn. Klubben var sammansatt af de mest heterogena element, och det är mycket sannolikt att den tjänat George Eliot som förebild till klubben i Daniel Deronda. Genom en af medlemmarna, en judisk urmakare, som var ifrig anhängare af Spinoza, gjorde Lewes första bekantskapen med den store judiske filosofen och därefter blef det hans lifligaste önskan att ega Spinozas värk. En mörk höstafton fann han värkligen det efterlängtade arbetet på den smutsiga disken i en antikvarisk bokhandel, där han med klappande hjärta läste på ryggen af en bok: "Spinoza Opera Posthuma." Han var fattig den tiden men skulle med glädje gifvit sin sista slant för Spinoza. När han kom hem, satte han sig genast ned för att börja med en öfversättning af Etiken, hvilken likvisst aldrig blef färdig.

Denna tilldragelse vittnar i all sin obetydlighet om hvilken impulsiv natur Lewes var. Hans studier af Spinoza ledde till en artikel om den store filosofens lif och värk, publicerad i Westminster Review 1843, det första försök, som egentligen blifvit gjordt för att göra Spinoza känd i England. Denna artikel, som senare inflätades i Lewes' History of Philosophy, utgjorde så att säga kärnan till detta arbete, hvilket enligt Frederic Harrison varit den bok i England, som näst Mills Logic utöfvat det största inflytande på den nu lefvande generationens tankegång. Efter en studieresa till Tyskland, blef Lewes vid hemkomsten 1839 en af den tidens mest produktiva journalister. Glänsande kvick och mångsidig, tyktes han skildt skapad till literatör. Hans insikter voro af så olika slag och så omfattande, att någon af hans vänner en gång sade om honom: "Lewes kan göra allt i världen utom måla, och det skulle han också kunna efter en veckas studier."

Jämte det han biträdde vid redaktionen af The Classical Museum, skref han i en mängd af de stora engelska tidskrifterna. Sedan hans ofvannämda arbete om filosofins historia utkommit 1846, uppträdde han som skönliterär författare med novellerna Ranthorpe och Rose, Blanche and Violet 1847-48, som dock hade föga framgång. Hastigt på hvarandra skref emellertid denna outtröttliga penna The Spanish Drama, The Life of Maximilian Robespierre och The noble Heart, a Tragedy, hvilken sistnämda sades blifvit en tragedi äfven för författaren själf. Icke nöjd med att skrifva för teatern, ville han äfven pröfva sina krafter på tiljan och stötte en del af den literära världen icke litet för hufvudet genom att strax efter en filosofisk föreläsning i Edinburgh uppträda på teatern i Shylocks roll.

Denna mångsidighet gjorde att han icke så hastigt bröt igenom, som han kanske skulle gjort, om han arbetat i en riktning, men i gengäld gåfvo dessa försök honom en rikedom af erfarenheter, som en författare väl behöfver och hvars betydelse vår tid med dess ensidiga fackbildning förbiser. Egentligen var det hans Life of Goethe, som gjorde honom allmänt känd. Påbörjad 1845 i Tyskland skulle denna sedermera af sin samtid så högt skattade bok, icke utkomma förr än 1855 efter åtskilliga öden hos förläggarena.

Mellan åren 1849-54 var Lewes utgifvare af veckobladet The Leader. Många af hans artiklar öfver Auguste Comte blefvo ursprungligen skrifna för detta blad. Jämte John Stuart Mill är Lewes den som tidigast gjort positivismen och dess franske grundläggare känd i England. Han såväl uppfattade som uttalade sig om den betydelse denna nya lära skulle hafva för samtidens forskning, ehuru han afgjordt opponerade sig mot Comtes positiva politik.

Redan af dessa korta uppgifter framgår, hvilken mångfrestande natur Lewes var. Vid trettio års ålder hade han hunnit med kritisk, skönliterär, dramatisk, biografisk och filosofisk skriftställarvärksamhet, han hade rest i utlandet, hållit föredrag, uppträdt på tiljan och varit journalist. Thackeray hördes en gång yttra, att han icke skulle blifvit förvånad, om han mött Lewes midt i London ridande på en hvit elefant, så litet kunde hans vänner veta hvad han härnäst skulle taga sig till. — I själfva värket liknade Lewes' begåfning mera en af det 18:de århundradets encyklopedisters än en skriftställares i våra dagar.

Till sitt yttre var han en klen, svagt bygd man med yfvigt lockigt hår, de stora ögonbrynen och skägget gåfvo åt ansiktet ett drag, som påminte om en råtthund, munnen var något framskjutande och ögonen grå och djupt liggande under en hög vackert formad panna. Oberäknelig till sin natur med något vildt och regellöst i sitt tal, ömsom hänrykte han, ömsom stötte han sina vänner för hufvudet genom den glädtiga, sorglösa och genialiska "abandon", som kännetecknade både hans uppträdande och konversation. Hans sällskap var egendomligt upplifvande, ty det allra hvardagligaste ämne kunde tjäna honom som utgångspunkt för en liflig framställning af någon filosofisk favoritteori, och han egde en ovanlig förmåga att göra hårdsmälta problem lättfattliga.

Vid den tid Lewes och Marian Evans gjorde hvarandras bekantskap i Dr. Chapmans hem, var Lewes redan gift. Han hade gift sig vid tidig ålder, men sedan hans husliga lycka för alltid och oåterkalleligen blifvit sköflad, hade han och hans hustru i omkring två år lefvat skilda. Laglig skilsmässa hade de icke kunnat få, hvarför Lewes' och Marian Evans' förbund aldrig kunde beseglas af någon borgerlig eller kyrklig vigsel.

Förbindelsen med en af lif så sprudlande natur som Lewes, måste naturligtvis utöfvat ofantligt inflytande såväl på Marians personlighet som författarskap, men att det säregna i denna förbindelse skulle präglat hennes diktning med något särskildt drag, såsom fallet var med hennes stora samtida George Sand, kan man icke spåra.

Lewes' inflytande märkes genast af tonen i George Eliots bref och dagboksanteckningar. Genom dem alla går hädanefter såsom en djup mäktig underström känslan af lycka öfver detta förbund, som upplöstes först genom Lewes' död. Allt vittnar om att förbindelsen var grundad på den djupaste samhörighet, gemenskap och öfverensstämmelse i lifvets största och viktigaste frågor; man ser huru den bidragit att skapa denna stora vida syn på lifvet, som besjälar alla George Eliots arbeten. Anmärkningsvärdt är äfven att vi ingenstädes i hennes värk spåra något af den ofördragsamhet eller bitterhet, som ofta inom literaturen blir likasom ett eko af undantagsförhållanden, i hvilka författaren själf lefvat, isynnerhet om han stält sig i strid med samhället. Ty George Eliots och Lewes' förbindelse var ju på krigsfot med samhället, och ett sådant förhållande betyder därtill oändligt mycket mera för en kvinna än för en man. När en kvinna känner sig manad att för sig uppställa lagar, som hon anser heligare än de af samhället sanktionerade, så bedömer detta samhälle, öfver hvilket hon gjort sig till domare, i sin tur henne, och dömer henne annorlunda än det dömer en man.

Att Marian Evans erfarit detta, framgår af hennes bref, och äfven utan detta vittnesbörd, endast med en tanke på hennes oändligt känsliga temperament kan man förstå, hvilken smärta det skulle vålla henne att vänskapen med Brays och Sara Hennell först kunde återknytas, sedan ett par år förflutit, efter det förbindelsen med Lewes ingicks; likaså kunde hennes egen familjs ogillande icke förbli henne likgiltigt. Men om alla dessa dyrköpta erfarenheter bär hennes diktning intet spår i form af någon revolt mot samhället. Ingen har kraftigare än George Eliot ständigt betonat helgden af de samhällsband, som knyta människorna vid hvarandra.

I en artikel, Woman in France, har George Eliot själf påpekat det djupa inflytande kvinnorna haft på den franska literaturen. De hafva tänkt och känt som kvinnor och då de skrifvit, hafva deras arbeten blifvit ett uttryck härför, säger hon, därmed framhållande den allmänna betydelsen af att den kvinliga intelligensen manifesterar sig såsom sådan. Och just därför att George Eliots diktning står så högt, beklagar man att hon icke i den äfven gifvit något säreget vittnesbörd i denna viktiga fråga, där den högst och den lägst stående kvinliga natur ibland kunna mötas.

Med den metod Mr. Cross följt vid utgifvandet af George Eliots korrespondens och dagboksanteckningar, att endast meddela utdrag ur brefven, finna vi egentligen intet annat på sak gående uttalande i denna ömtåliga fråga, än följande 1855 till Mrs. Bray skrifna bref:

"Om det finnes något beslut eller något förhållande i mitt lif, som är och alltid skall vara djupt allvarligt, är det min förbindelse med Mr. Lewes. Det var likvisst i många afseenden naturligt nog att du skulle missförstå mig, dels till följd af obekantskap med Mr. Lewes' karaktär och sträfvanden, dels emedan det är många år, sedan vi voro tillsammans och möjligen förändringen i mina tänkesätt gått alldeles i en motsatt riktning till hvad du tror. Ingen kan bättre än du själf inse att det är möjligt för två människor att med samma allvar vidhålla olika åsikter i viktiga frågor, samt att hvardera är lika uppriktigt öfvertygad om att hans åsikt är den enda värkligt moraliska. Om vi båda hysa olika åsikter angående äktenskapslagarna, så måste jag i alla fall tro att du står fast vid hvad du anser rätt, och jag vet intet, som skulle låta mig förmoda att du ej tänkte detsamma om mig. Huru mycket våra åsikter afvika från hvarandra, tror jag ingen af oss riktigt vet, ty jag är okunnig om din egentliga ståndpunkt, likasom du möjligen antar mig hysa känslor och åsikter, som icke äro mina. Vi kunna häller icke få riktig klarhet i saken sålunda genom bref, men en sak kan jag säga, i få ord. Band, som lätt kunna slitas sönder, äro hvad jag hvarken i teori eller praktik skulle förorda. Kvinnor, som låta sig nöja med sådana band, handla häller icke som jag gjort. Att en fördomsfri människa, som känner det värkliga lifvet, kan kalla mitt förhållande till Mr. Lewes omoraliskt, kan jag endast förstå genom att betänka, af hvilka hårfina och bräckliga beståndsdelar ett rykte är sammansatt. Men jag måste minnas det och hyser icke några dåliga eller ovänliga tankar mot dem som fördöma oss, om vi än hoppats på en något annorlunda dom. Att den stora massan af människor skulle fördöma oss, var intet annat än vi väntat. Vårt lif skall icke blifva något lif af efterlåtenhet mot oss själfva, utom sålunda att vi, lyckliga med hvarandra, finna allting lätt. Vi skola arbeta strängt för att sörja för andra och fylla våra plikter. Lättsinne och öfvermod skulle vara en föga hållbar grund att bygga på. Förlåt om jag för att försvara mig mot en orätt uppfattning, tyckes alltför kall och säker på mig själf. Jag skulle ej bry mig om att försvara mitt handlingssätt, om jag ej älskade dig och önskade skingra den sorg, du säger att din uppfattning af saken gjort dig. Hvad jag än må hafva missförstått förut, så missförstår jag ej ditt bref, som jag erhöll denna morgon, och läser däri ej annat än kärlek och ömhet, som jag af fullaste hjärta besvarar. Jag skulle hälst aldrig skrifva något vidare om mig själf. Det är icke hälsosamt att mycket grubbla öfver sina egna känslor och sitt eget handlingssätt, bättre är att för hvarje ny dag söka blifva ärligare och mera kärleksfull. Intet enda af dina oändligt många vänliga ord eller all den kärlek du städse visat mig, har jag någonsin glömt. Jag minnes dem ofta och känner därvid, likasom angående allt öfrigt i mitt förflutna lif, huru full af brister jag alltid varit. Men detta kan icke numera hjälpas, och jag kan endast finna tröst och tillfredsställelse af 'att skynda mot de ting, som ligga framför mig', och göra det närvarande bättre än det förflutna. Men om vi aldrig skulle komma hvarandra nära igen, dyra Cara, så mins att jag icke var otacksam eller känslolös för all din godhet, samt att jag är en af de många, för hvilka du icke lefvat förgäfves. Jag har mycket brådtom och har varit tvungen att skrifva i hast. Kom ihåg detta och tro mig icke om annat, när jag försäkrar att jag är din tillgifna och uppriktiga vän."

Omedelbart efter det Lewes och Marian Evans knutit, sin förbindelse, afreste de, såsom redan blifvit nämdt, till Tyskland. Färden gick öfver Antwerpen och Cöln till Weimar, där de stannade tre månader för Lewes' Goethe-forskningar. De gjorde där åtskilliga intressanta bekantskaper och lämnade Weimar med saknad, för att i början af november begifva sig till Berlin, där de likaledes kommo i beröring med den literära och artistiska världen, bland annat i Fräulein Solmars salong. Under denna angenäma och lärorika resa i Tyskland upptogos dagarna af träget literärt arbete, teater- och operabesök samt läsning. Såväl i Weimar som Berlin, skref Lewes på sitt Life of Goethe; George Eliot åter skref i Weimar sin uppsats Woman in France, för Westminster Review; i Berlin höll hon för det mesta på med öfversättningen af Spinozas Ethik. Intressanta äro uppgifterna i dagboksanteckningarna om all den literatur, de båda läste tillsammans under "de långa njutningsrika aftnarna" i Berlin. Af tysk literatur genomgicks största delen af Goethes, Lessings och Heines arbeten, därtill kom Sainte-Beuve, Shakespeare — hvilken George Eliot läste hela lifvet igenom, — Macaulay och en mängd historisk literatur.

I medlet af mars befunno de sig åter i England, där ett lif af strängt arbete nu begynte. Arbete med pennan ger vanligtvis icke någon riklig utkomst, och Lewes egde familj bestående af tre söner, mot hvilka George Eliot åtagit sig en moders plikter.