V. ARTIKLAR I THE WESTMINSTER REVIEW.
Tiden mellan åren 1852—57 intager sin skilda plats i George Eliots literära utveckling. Intill april 1854 var hennes värksamhet för The Westminster Review mest den dryga, ehuru delvis osynliga del, som kommer på utgifvarenas lott. Endast en större artikel af hennes hand, Carlyle's Life of Sterling, ingår i januarihäftet 1852. Miss Blind talar väl i sin biografi om en artikel öfver Margaret Fuller, hvilken hon, utan några andra bevis än dem hon tror sig finna i stilen och ämnet, tillskrifver George Eliot, men densamma återfinnes icke i uppsatsen: George Eliot, her Life and Writings, som The Westminster Review publicerade 1881 kort efter författarinnans död, och där hennes öfriga för tidskriften skrifna artiklar uppräknas.
För öfrigt skref Miss Evans såsom "assistanteditor" en god del af den summariska literaturöfversikten i hvarje häfte af tidskriften. Sedan hon lämnat befattningen som redaktionssekreterare, stegrades hennes själfständiga literära värksamhet; under resan i Tyskland och strax efter återkomsten till England skref hon åtskilliga artiklar. Vid hemkomsten engagerades hon af Dr. Chapman att delvis öfvertaga afdelningen för "Contemporary literature" i tidskriften. Under denna tid ser man både henne och Lewes af alla krafter arbeta med artiklar för olika revyer; de skulle själfva lefva af sitt arbete samt därjämte underhålla Lewes' tre söner, hvilka uppfostrades i Hofwyl i Schweiz. För omkring tre års tid slogo de upp sina bopålar i Richmond nära London, och det var här en betydande del af George Eliots värk såg dagen. De hade på denna tid endast ett gemensamt arbetsrum, och George Eliot berättade senare i lifvet, hurusom raspandet af en annan penna "till den grad irriterade hennes nerver att det nästan gjorde henne vild".
Dagboken från denna tid talar om olika artiklar för The Leader (till hvars redaktion Lewes hörde), till Fraser's Magazine, till Saturday Review, samt literaturöfversikter till Westminster Review. De artiklar af George Eliots hand, som ingingo i The Westminster Review äro: Carlyles Life of Sterling, januari 1852; Woman in France: Madame de Sablé, oktober 1854; Evangelical Teaching: Dr. Cumming, oktober 1855; German Vit: Heinrich Heine, januari 1856; The Natural History of German Life, juli 1856; Silly Novels by Lady Novelists, oktober 1856, och Worldliness and other Worldliness: the Poet Young, januari 1857.
Dessa George Eliots kritiker och essays äro anmärkningsvärda egentligen för den belysning de kasta öfver hennes egen utveckling. Inom kritikens konst kunna de icke ställas i bredd med hvad George Eliots diktning är på sitt område. Hennes essays äro intelligenta och logiska, ibland mängda med det skilda slag af satir, som senare utgör en så egendomlig beståndsdel i hennes romaner, men denna kritiska del af hennes författarvärksamhet är icke i någon händelse banbrytande. Vissa af de egenskaper, som senare komma att blifva grunddragen i hennes diktning, spårar man emellertid redan här. I dessa kritiker är det psykologiska elementet det mest framträdande. Hennes öfversättningsvärksamhet, likasom hennes studier, hade ju hittills gått hufvudsakligast i filosofisk riktning, och dessa filosofiska studier trycka sedan sin djupa prägel på alla hennes värk. Säkerligen har äfven hennes ställning till The Westminster Review haft sin betydelse härvid, då ju tidskriften representerade den nya riktning, som på detta område bröt sig igenom. Inom George Eliots diktning äro ständigt de etiska spörsmålen det väsentliga, och huru detta psykologiska och etiska element redan i kritikerna gör sig gällande, kunna några utdrag ur dem visa. I The Natural History of German Life säger hon om konstens förhållande till lifvet:
"Konsten står lifvet närmast; den är ett medel att vidga vår erfarenhet och sätta oss i beröring med våra medmänniskor, utöfver gränserna af våra personliga lefnadsomständigheter. Så mycket heligare är då konstnärens kall, när han skall framställa folket. Förfalskning därvidlag är ännu mera fördärfbringande, än då det gäller lifvets mera artificiella former. Det betyder mindre, om vi ha en oriktig föreställning om förgängliga modesaker, om sprättars och härtiginnors konversation och sätt att vara, men det år af vikt att vår sympati för daglig glädje och sorg, för våra vanliga medmänniskors möda, för den tragiska eller humoristiska sidan af deras lif icke ledes i ett orätt i stället för i ett riktigt spår."
"Konsten framställer värkligheten, — såtillvida att framställningen icke gifver föremålet själft, utan endast återspeglar detsamma och måste begränsas af sitt medium… Realism är grunden för all konst, och dess motsats är icke idealism utan 'falsism'… En oriktig framställning af det dagliga lifvets former är icke mindre klandervärd, än en oriktig framställning af ett mera ideelt lifs; att gifva Apollo en trubbnäsa eller kläda Jupiter i paletå, vore icke mera stötande för ett artistiskt sinne, än denna meningslösa förfalskning af naturen, som oförmågan tillåter sig under förevändning af att 'försköna' den. Gif oss antingen värkliga bönder, eller framställ dem als icke, måla antingen intet draperi, eller måla det med yttersta noggrannhet, låt antingen folket vara tyst, eller låt det tala sin klass' språk."
Man ser redan här George Eliots oändligt höga uppfattning af konsten, denna uppfattning, som senare alltid kom henne att så djupt känna konstnärens förpliktelser.
Hon hade tidigare genomgått en för hela hennes inre människa betydelsefull andlig kris. Det hade ju varit otillfredsställelsen med den etiska beståndsdelen af kyrkans lära, som kommit henne att helt och hållet bryta med denna. I Evangelical Teaching och ännu mera i Worldliness and other Worldliness riktar hon sitt angrepp mot den låga moral, som får drifva sitt spel under kyrkans täckmantel. Med satiren som uttrycksmedel talar hon om "präster, som binda sina profetiska predikningar i lilafärgade band med guldsnitt, för att med dem pryda borden i evangeliskt sinnade ladies mottagningsrum". Än skarpare blir denna satir i den senare artikeln, riktad mot poeten Young. Hans förakt för denna världen och hans exaltation för den, som är bortom stjärneringen, väcker förtrytelse hos George Eliot, som alltid betonar sympatin för lifvet och våra medmänniskor såsom det väsentligaste. På tal om denne förf:s. Night Thoughts säger hon:
"Ingen kan bättre än han passa för en statskyrka. Han är en fulländad personifikation af dennas noga afvägda mått af timligt och andligt. Han är lika djupt öfvertygad om dödens allvar, som om nödvändigheten af att betala begrafningsomkostnaderna; han längtar på samma gång efter evigt lif och efter 'att lefva'; han hyser lif lig tillgifvenhet för beskyddare i allmänhet, men föredrar på det hela taget den allsmäktige. Han undervisar med mera än officiel öfvertygelse om de jordiska tingens fåfänglighet, men håller det för annat än en privat sak, om hans lofvärda bemödanden att rikta människornas uppmärksamhet på en annan värld, icke belönas genom att han själf vinner befordran i denna världen… Om det ej vore för tanken på evigheten, så skulle han anse det klokt och angenämt att vara osedlig eller taga lifvet af sin fader; och om han icke hade himlen i minnet, vore det ganska oförnuftigt att icke vara en skojare. Han anser människan för en blandning af engel och djur; djuret skall förödmjukas genom påminnelse om dess 'förhållande till stjärnorna' och hållas i styr genom betraktelser öfver dödsbädd och dödsskalle; engeln skall utveckla sig genom afsky för denna världen samt beprisande af den tillkommande, och genom detta förfarande utbildas den kristne — den högsta fulländningen af människan."
Betecknande för det psykologiska elementet i George Eliots begåfning äro ock de två tidigare artiklarna Woman in France och Silly Novels by Lady Novelists, hvilka därjämte erbjuda det skilda intresset att de visa oss, hvad hon, som själf skulle tillföra romanen något af det bästa och egendomligaste en kvinnas penna riktat den med, tänkte om den kvinliga begåfningens manifestationer inom literaturen.
Uti Woman in France framställer George Eliot den franska kvinnan såsom den enda, hvilken värkligen intager en plats i literaturen, "har haft ett lefvande inflytande på dess utveckling. Ty ensamt i Frankrike har kvinnans naturell som en elektrisk ström löpt genom stilen och förvandlat det som annorstädes är tungt och oklart, till behagfullt och klart; ensamt i Frankrike skulle, i händelse det kvinnorna skrifvit utplånades, en betydlig lucka uppstå i nationens historia". — Och orsaken till denna de franska kvinnornas öfverlägsenhet anser hon ligga däri, att dessa haft mod att förblifva sig själfva. Genom att de sålunda blefvo sin natur trogna, genom att de endast sökte inspirationen ur egen lifserfarenhet i stället för att lydigt kopiera männen, få deras bref och memoarer, deras noveller och skildringar ett skildt, nej, enastående värde, för den som studerar konst och literatur. De engelska kvinnorna ha däremot icke följt naturens spontana ingifvelse. I stället för att gifva fritt spel åt det specifikt kvinliga elementet, hafva de velat stöpa sina värk i samma form som männens, med den påföljd att deras skrifter blifvit "en absurd öfverdrift af maskulin stil, liknande den skrytsamma hållningen på en dålig skådespelerska i manlig dräkt".
Kanhända är George Eliot här alltför sträng mot de engelska författarinnorna och tar icke nog hänsyn till flere af sina samtida, t.ex. Elizabeth Browning eller systrarna Brontë.
I Silly Novels by Lady Novelists är hon utan misskund med det sätt, hvarpå det stora flertalet engelska författarinnor vanhelgar konsten. Hon indelar deras noveller i "de toma, de tråkiga, de fromma och de pedantiska." — "Vi ha tänkt oss", — säger hon, — "att utblottade kvinnor begynna skrifva noveller, på samma vis som de blifva guvernanter, emedan de icke veta af något annat för en lady passande sätt att förtjäna sitt bröd. Toma ord hafva en ursäkt i en tom mage." — Vissa af dessa noveller få det bitande tillmälet att vara gjorda till "ett slags medicinsk konfekt för unga damer tillhörande the Law Church". Men förf. tillägger:
"Det värkliga dramat inom den evangeliska kyrkan — och där finnes öfverflöd på fina dramatiska uppslag för den, som har begåfning nog att upptäcka och framställa dem — gifves hos medel- och underklassen. Hvarför skulle vi icke kunna få lika intressanta bilder af det religiösa lifvet inom Englands arbetande klasser, som Mrs. Stowes framställningar af negrernas religiösa lif?" — George Eliot betonar här ett element, som hon själf senare skulle komma att tillföra samtidens literatur genom sin egen diktning. Hon slutar den stränga läxan till kvinnorna med en varm uppmaning, att "värklighetens hela fält må stå öppet för kvinnan som för mannen", emedan först då det egendomliga i hennes andliga begåfning skall kunna framträda.
I George Eliots essays och kritiker finnes egentligen intet, som häntyder på novellisten. De egenskaper man i dem spårar, beteckna snarare forskaren än konstnären. Huru kommer det sig väl då, att omedelbart efter sin sista essay gifver oss samma hand en efter annan de tre förträffliga novellerna, som bilda Scenes of Clerical Life, och något år därpå Adam Bede, hvilken såväl engelska som utländska kritiker varit ense om att betrakta såsom en af de bästa romaner, som någonsin skrifvits? J. Jacobs framkastar i en af sina kritiker öfver George Eliot följande svar på denna fråga: "För att berätta en historie, fordras att man skall hafva upplefvat en."
Förbindelsen med Lewes hade på Marian Evans utöfvat ett så djupt inflytande, som öfverhufvudtaget något förhållande mellan två människor kan hafva. Detta är icke blott ett antagande med sken af sannolikhet, utan det bevisas af otaliga ställen i brefven och dagboken samt af tillegnan på hennes manuskript. Det var såväl det djupa, hemlighetsfulla inflytande, som samhörighet utöfvar på tänkesätt och uppfattning i allmänhet, likasom den rent personliga uppmuntran, hvilken för en så ytterst känslig natur som George Eliots betydde ofantligt mycket. Om hvilket inflytande deltagande i allmänhet hade på henne, vittnar ett bref till Mr. Bray, däri hon tackar honom för några berömmande ord, som han yttrat om en af hennes artiklar: — "Sådant uppmuntrar mig," — säger hon, — "och hjälper mig att göra det bättre. Jag tror aldrig att hvad jag skrifver duger till något, innan andra säga mig det, och äfven då förekommer det mig, som skulle jag aldrig mera skrifva något värdt att läsas."
På manuskriptet till Adam Bede läses följande tillegnan: — "Åt min dyre make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till ett arbete, som aldrig skulle blifvit skrifvet, utan den lycka hans kärlek skänkt mitt lif." — Och på manuskriptet till The Mill on the Floss står: — "Åt min älskade make George Henry Lewes ger jag detta manuskript till min tredje bok, skrifvet under det sjätte året af vår förening i Holly Lodge, South Field, Wandsworth och slutadt den 21 mars 1860." — Äfven på hennes öfriga manuskript finnes någon liknande tillegnan. Den ståndpunkt hon genom föreningen med Lewes kom att intaga till den yttre världen, gjorde kanhända äfven att hon nu vid början af sin författarbana drog sig inom sig själf, likasom koncentrerade sig i sina egna tidigare minnen och upplefvelser.
VI. SCENES OF CLERICAL LIFE.
George Eliot har själf skrifvit följande berättelse om huru hennes novellförfattande begynte, med hvilka känslor, farhågor och förhoppningar:
"I september 1856 begynner en ny tid af mitt lif, ty det var då jag började dikta. Jag hade alltid haft en obestämd förhoppning om att någongång kunna skrifva en novell, och min sväfvande plan för denna novell varierade naturligtvis under olika skeden af mitt lif. Men jag kom aldrig längre i utförandet än till ett inledningskapitel, däri jag beskrifver en by i Staffordshire och lifvet i en närbelägen landtgård; och allt eftersom åren förgingo, förlorade jag hoppet att någonsin kunna skrifva novellen, på samma vis som jag alltid klenmodigt emotsåg framtiden. Jag trodde alltid att jag saknade den dramatiska begåfningen både för komposition och dialog, däremot viste jag att jag skulle komma väl tillrätta med den beskrifvande delen af en novell. Mitt 'inledningskapitel' var helt och hållet en beskrifning, ehuru där skulle funnits godt material för dramatisk framställning. Denna början fans händelsevis bland de papper jag hade med mig i Tyskland, och en afton i Berlin läste jag upp den för George. Han anslogs af en bit ren beskrifning, och den kom honom att tro på möjligheten af att jag kunde skrifva en novell, ehuru också han tviflade på — i sanning misströstade om — att jag egde förmåga af dramatisk framställning. Likväl tykte han att jag någon gång borde försöka, hvad jag kunde åstadkomma; och så småningom, när jag efter hemkomsten till England hade större framgång med det jag då skref, än han någonsin kunnat förmoda, stärktes hans åsikt att det dock skulle löna mödan att se, huru stor min förmåga kunde vara, hvad beträffar frambringandet af en novell. Han begynte säga allt bestämdare: 'du måste försöka skrifva en berättelse'. Medan vi voro i Tenby, yrkade han på att jag skulle begynna. Jag sköt emellertid upp därmed, såsom min vana är med arbete, som icke nödvändigtvis måste blifva gjordt. En morgon, medan jag satt och tänkte öfver ämnet för min första novell, föll jag i drömmar och såg mig själf sitta skrifvande en berättelse med titeln: 'The Sad Fortunes of the Reverend Amos Barton.' Jag blef genast helt vaken och talade om det för George. Han sade: 'åh, en titel, som går rakt på sak', — och från den stunden hade jag beslutit att detta skulle blifva min första berättelse. George brukade säga: 'kanske slår det felt — kanske kan du icke dikta. Eller kanhända blir det nätt och jämt så bra att du försöker om igen.' — Eller också: 'du kommer att skrifva ett chef d'œuvre genast, det är ingen fråga om det'. Hans egentliga mening var emellertid att, om jag visserligen icke skulle skrifva en dålig novell, skulle likvisst mitt försök sakna den förnämsta egenskapen — dramatiskt lif. Han brukade säga: 'du är klok och kvick, har filosofisk underbyggnad och kan skildra, — allt goda egenskaper för en novellist. Det lönar nog mödan att du försöker'.
"Vi beslöto att, i händelse novellen lyckades, sända den till Blackwood; men George ansåg det mera troligt att jag skulle få lägga den i portföljen och försöka om igen.
"När vi återvände till Richmond, hade jag emellertid att skrifva min artikel om 'Silly Novels' samt literaturöfversikten för 'Westminster', så att jag först den 22 sept. tog ihop med min novell. Efter det jag begynt den, talade jag en gång under en promenad i parken om för George, att jag gjort upp planen att skrifva en serie historier, däri jag af egen erfarenhet skildrade prästmäns lif, den skulle kallas 'Scenes from Clerical Life' och begynna med 'Amos Barton'. Han tykte genast att tanken var god, — ny och anslående; och när jag en vecka därefter läste för honom första delen af 'Amos', tviflade han icke längre på min förmåga att utföra planen. Scenen i Cross Farm, sade han, öfvertygade honom om det enda han tviflat på — det var klart att jag kunde skrifva god dialog. Återstod ännu att se, om jag förfogade öfver något pathos; det skulle visa sig af det sätt, på hvilket jag skildrade Millys död. En kväll gick George ut i staden, endast för att jag skulle hafva en lugn afton att skrifva. Jag skref det kapitel, i hvilket herden bär underrättelserna till Mrs. Hackit, ända till det stället, där Amos föres bort från dödsbädden, och jag läste upp det för George, när han kom hem. Vi greto båda, sedan steg han upp och kyste mig, i det han sade: 'jag tror ditt pathos är bättre än ditt skämt'."
"När Amos Barton var färdig, tog Lewes hand om manuskriptet och sörjde för underhandlingarna med förläggaren, såsom han äfven framdeles gjorde med George Eliots arbeten. Manuskriptet sändes till John Blackwood, och författaren uppgafs vara en vän till Lewes. Hvad det nu antagna författarnamnet beträffar, bildades det af Lewes' förnamn samt Eliot, som var lätt att uttala".
Underhandlingarna med förläggaren fördes till ett lyckligt slut, och den första hälften af Amos Barton kom ut i januarihäftet 1857 af Blackwood's Magazine. Efter den följde de två andra novellerna: Mr. Gilfil's Love-Story och Janet's Repentance, och i slutet af samma år träffade Blackwood aftal om en upplaga af dem alla tre.
Scenes of Clerical Life blefvo en literär triumf för George Eliot. Från det de framträdde i The Magazine, väkte de kännares uppmärksamhet och beundran såväl för innehållet, som för den förträffliga berättarkonst, hvilken klädt det i ord. Där fans i dem en friskhet och ursprunglighet, som till och med förskaffade dem äran af att förliknas vid den klassiska Vicar of Wakefield. Utaf det erkännande, som kom Scenes till del och som mest gladde George Eliot, voro bref från Dickens, Froude och Mrs. Carlyle till den anonyma författaren.
Dickens bref lyder: — "Min bäste herre! Jag har blifvit så lifligt berörd af de två första berättelserna i den bok Ni haft vänligheten sända mig genom Messrs. Blackwood, att jag hoppas Ni ursäktar, om jag skrifver till Eder för att uttrycka min beundran för deras ovanliga förtjänst. Jag har sällan sett sanning och finkänslighet både i skämt och allvar förenade i så ovanligt hög grad som i dessa berättelser; och det intryck de gjort på mig, är så djupt, att det vore mycket svårt att beskrifva det, äfven om jag djärfdes försöka.
"När jag riktar dessa några ord af tack till den som skapat 'The Sad Fortunes of the Rev. Amos Barton' och Mr. Gilfil's sorgliga kärlekshistoria, måste jag (förmodar jag) begagna det namn, den förträfflige författaren önskat antaga. Jag känner icke något annat, men jag skulle varit mycket böjd, om jag följt min egen ingifvelse, att förklara den påstådda författaren för en kvinna. Jag har upptäkt, som det tyckes mig, så mycken kvinlig känsla i dessa rörande berättelser att titelbladets försäkran icke kunnat öfvertyga mig om motsatsen. Om de icke äro skrifna af en kvinna, så tror jag att från världens begynnelse ingen man förut kunnat göra sig så lik en kvinna i andligt afseende.
"Tro icke att jag har någon simpel önskan att komma Eder hemlighet på spåren. Jag nämner om detta såsom något, som djupt intresserar mig, icke blott af nyfikenhet"…
Det var egentligen kännares bifall, som kom George Eliot till del efter utgifvandet af de tre novellerna. Hos den stora publiken skulle hon först bryta igenom med romanen Adam Bede.
I Scenes of Clerical Life spårar man redan flertalet af de egenskaper, som skulle komma att känneteckna George Eliots diktning och gifva den dess säregna prägel. Dessa berättelser innehålla en hel fond af samlade barndomsminnen. Författarinnan visar oss här landsbygden, de små byarna och landsortsstäderna i hjärtat af England, men icke sådana de blifvit genom vår tids nivellerande invärkan, utan sådana de voro på den tiden, "då Milby icke hade några gatlyktor och då postvagnen körde fram dammig och smutsig till Röda lejonets port".
"Jag, som tyvärr är litet egen af mig", — heter det i början af Scenes, — "har en särskild ömhet för gammaldags seder och bruk." — Denna ömhet är en rik fond, ur hvilken hennes diktning öst. Den har kommit henne att framställa en numera förgången tid, och dessa bilder från seklets början af folkets seder, bruk, talesätt och åsikter, hafva jämte det konstnärliga värdet äfven ett kulturhistoriskt sådant. Man kan icke tvifla på att George Eliot i Scenes framstält personer, som hon känt i sin barndom, t.ex. den dråpliga Mrs. Hackit i Amos Barton, hvilken rättade sin klädsel efter almanackan och oberoende af väderleken tog fram sitt pälsvärk den första november, emedan det i hennes ungdom alltid varit kallt den tiden. Mrs. Hackit gör början i den rad af gamla kvinnogestalter, som George Eliot framstält med så oförliknelig humor och sanning. I Scenes finnas redan såsom kraftiga studier eller skizzer alla dessa ytterst karaktäristiska husmödrar och landtbrukare, landtpräster, advokater, läkare och värdshusvärdar, med ett ord hela denna landsortsbefolkning, som sedan så lefvande stiger emot oss ur hennes romaner. I den värld vi här lära känna lefves lifvet enformigt, utan att några öfverraskande yttre tilldragelser störa dess jämna tröghet, men där uppstå dock konflikter, icke mindre djupa än stora världstilldragelser och icke mindre betydelsefulla än dessa för de människor, som skola genomkämpa dem, och de uppstå just af det vi kalla hvardagshändelser och obetydliga tilldragelser.
Pastor Amos Bartons motgångar, kring hvilka händelsen knyter sig i den första af Scenes, äro något mycket vanligt i lifvet: små inkomster, många barn och hans älskliga hustru Millys död, orsakad af öfveransträngning och alltför mycket af det arbete, som icke synes i ett fattigt hem, men som slutligen blir för tungt för en klen, af motgångar bruten varelse.
Det är likaledes en vanlig tilldragelse att, såsom i Mr. Gilfil's Love-Story, en ung och lidelsefull flicka såsom Caterina förälskar sig i en ung vacker man såsom kapten Wybrow, hvilken i samhällsställning står öfver henne. Det är också mycket vanligt att han, som för tillfället intet annat har att göra, låter henne tro att han besvarar hennes känslor, men när tillfälle erbjuder sig, förlofvar sig med en ung dam af värld, som anses för ett godt parti. Om en ung flicka är stolt som Caterina, gömmer hon därvid sina känslor, likasom "en stackars sårad liten harunge gömmer sig för jägaren", men hennes lidelse och hennes hämdlystnad, hvilka varit nära att drifva henne till ett brott, hafva brutit hennes krafter, så att hon vissnar bort, när lifvet sedan ställer sina kraf på henne. — Denna berättelse är för öfrigt mera komponerad och karaktäriserar George Eliot mindre väl än de två andra i denna samling.
"För en ytlig betraktare var Milby ingenting annat än den torra prosan: en smutsig stad, omgifven af flacka fält, af kvistade almar och spridda fabriksidkande byar, som kröpo framåt steg för steg med sina väfstolar, tills de, så att säga, hotade att inympa sig på själfva staden. Men den ljufliga våren kom icke desto mindre också till Milby: almanras toppar lyste af rödaktiga knoppar, kyrkogården blef öfverköljd af tusenskönor, lärkan lät höra sina kärlekssånger öfver de flacka fälten, och regnbågen hängde öfver den mörka staden och beklädde själfva taken och skorstenarna med en sällsam förklarande skönhet. Och så var det äfven med människolifvet där, hvilket först föreföll som ett obehagligt virrvarr af världslighet, snålhet, fåfänga, strutsfjädrar och bränvinsångor, men betraktade man det närmare, fann man här och där renhet, mildhet och oegennytta, på samma sätt, som man kanske märker en doftande geranium, spridande sin ljufliga vällukt midt bland spritångorna inne på en bullrande krog."
Detta betecknar i största korthet innehållet i den tredje af Scenes, Janet's Repentance. Där skildras lifvet i den lilla landsortsstaden, knutet kring den alldagliga händelsen att en ung kvinna, som blifvit förnedrad och förnedrat sig själf genom ett olyckligt äktenskap, åter upprättas genom en annan människa, som genomgått lidande och kamp i lika hög grad som hon.
Här framträder en annan af de grundegenskaper, på hvilka George Eliots diktning hvilar: det är tron på mänskligheten, dess framåtskridande och förädling. Mr. Tryan, genom hvilken Janet återupprättas, är en ung evangelisk präst, han tror på vissa trånga dogmer och kan i flere afseenden hafva inskränkta åsikter, men det, hvarigenom han vinner inflytande öfver Janet, är det rent mänskliga hos honom. Han omtalar för henne sitt eget stora ungdomsfelsteg och sina bemödanden att senare genom sitt lif försona, hvad han då brutit.
Vid den religiösa kris George Eliot själf genomgått hade hon — olik det stora flertalet människor, som stannar vid likgiltighet — kommit ut ur kampen med den stora humana syn, som vill förklara hvarje yttring af andens lif, för att ur dem alla söka fram något grand af lifvets underbara hemlighet. Det är därför hon på ett så gripande vis kunnat skildra dessa i många afseenden så inskränkta präster, som äro hufvudfigurer i Scenes of Clerical Life. Och hon har kunnat höja dessa sina hvardagliga hjältar, så att säga, öfver dem själfva, genom den jämförelse vi genom hennes framställning måste göra mellan deras anspråkslösa tillvaro och den storslagenhet, hvaraf människonaturen är mäktig. Men detta skulle hon aldrig kunnat göra utan att känna en djup sympati för de alldagliga personer hon skildrat. Detta är brännpunkten, i hvilken alla George Eliots författaregenskaper samla sig.
Sympatin är den innersta kärnan i George Eliots konst. När hon för läsaren presenterar pastor Amos Barton, där han i månskenet går öfver kyrkogården, ser hon med sympatins förstående blick den svartklädda magra gestalten, eller när hon afbildar en lutande gubbe eller en skrynklig gumma, "ser hennes själs öga äfven det förflutna, hvaraf de äro hopkrympta lämningar". Och såsom det värksammaste framställningsmedel begagnar hon sig af denna breda egendomliga humor, som kännetecknar flere af de yppersta engelska diktare. Caterina i Mr. Gilfil's Love-Story kunde kanske blifvit karaktäriserad på ett skarpsinnigare vis, men säkert icke på ett sätt, som säkrare komme läsaren att med ett löje gömma den bild han får af följande ord:
"Det är ganska troligt att Caterina till sin dödsdag trodde att jorden stod stilla och att solen och stjärnorna rörde sig omkring den, men hvad den saken angår, så trodde Helena och Dido och Desdemona och Julia alldeles på samma sätt. Caterinas förnämsta begåfning låg i att kunna älska, och det är knappast troligt att den lärdaste dam skulle ha öfverträffat henne däri."
Uti Scenes finner man äfven redan antydda några af de fel, som tydligare skulle framträda i författarinnans stora romaner: kompositionen är sällan enhetlig, mycket har kommit med, som strängt taget icke hör till saken, medan reflexioner och inkast af förf. uppskjuta och afbryta berättelsernas gång.
VII. ADAM BEDE.
Scenes of Clerical Life utmärka sig icke genom några skildt öfverraskande egenskaper, genom dramatiskt lif i skildringen eller handlingens originalitet. Franska kritiker, sådana som E. Montégut eller F. Brunetière, älska att jämföra George Eliot med dessa gamla holländska målare, som med oändlig noggrannhet och aldrig svikande tålamod observerat hvarje den minsta detalj af dessa hvardagliga föremål, hvilka de framstält med oupphunnet mästerskap, därför att deras kärlek för värkligheten icke tillåtit dem att med ringaktning anse något så obetydligt att icke bilden i sin helhet skulle lidit, om detsamma vårdslösades. I Scenes ser man dessa egenskaper hos George Eliot ännu endast antydningsvis; i sin fulla kraft framträda de, burna af en stor djup lifsåskådning, som har sina rötter långt nere i den samtida filosofin, uti hennes första stora roman Adam Bede.
Omedelbart efter det hennes första noveller kommit ut, begynte hon Adam Bede. Den skrefs dels hemma i Richmond dels i Tyskland, där hon och Lewes vistades en tid af det följande året. Färden gälde denna gång München, Tyrolen, Wien, Prag och Dresden. Härefter se vi de båda flitiga författarena ofta för några månader lemna Englands fukt och dimma för att i ett bättre klimat vinna krafter eller för att njuta af det kontinenten har bäst af bildande konst och musik samt af umgänge med samtidens mest framstående konstnärer och vetenskapsmän. Men hvarthälst färden styres, är arbetet med, detta arbete, om hvilket George Eliot nu blir öfvertygad att det är hennes stora lifsuppgift att utföra. — "Att skrifva" — säger hon — "är en del af min religion, jag kan icke skrifva ett ord, som ej vore dikteradt inifrån."
Adam Bede är historien om bysnickaren Adam Bedes kärlek till den vackra bonddottern Hetty Sorrel, som emellertid bedrager honom och förföres af den unge squiren Arthur Donnithorne. När Hetty kastas i fängelse för barnmord, är det den unga metodistpredikantskan Dinah Morris, som bringar henne tröst och visar henne vägen till försoning. Berättelsen slutar med att Dinah blir Adams maka. Innehållet är sålunda det enklaste: en byhistoria, där hjältarna och hjältinnorna ur folkets led teckna sig mot en bakgrund af bönder, förpaktare och handtvärkare, deras hustrur och döttrar, prästens och godsegarens familjer, med ett ord mot ett stycke engelskt landtlif från detta sekels början.
Det är svårt att egentligen redogöra för innehållet i sådana böcker som Adam Bede. Vi stå här inför ett af den engelska naturalismens mästervärk. Likasom den franska naturalismens mästare, Flaubert, förkastar George Eliot fabeln och den spännande intrigen. Den engelska författarinnan eger icke den konstruktiva inbillningskraft, som ur något anmärkningsvärdt faktum ur lifvet konstruerar upp en hel historia eller dram, hennes fantasi sättes tvärt om i rörelse af alla dessa skenbart obetydliga händelser, som bilda det dagliga lifvets enahanda. Dessa målar hon sedan med bred pensel, därvid afbildande värkligheten så noga, som om hon kalkerade ut den på rutan.
I denna punkt ligger den af George Eliot representerade engelska naturalismens både svaghet och styrka. Om det som fransmännen kalla komposition, detta noggranna afvägande af detaljerna för åstadkommande af en koncentrerad harmonisk enhet, bekymrar hon sig föga. Ehuru i den franska naturalismens mästerstycke, Madame Bovary, Flaubert äfven förkastat den spännande fabeln, har han likvisst nedlagt största möda på kompositionen i dess helhet, hvilken ju i allmänhet inom all romanisk konst innehar en dominerande plats. Uti alla George Eliots romaner, om man undantager Silas Marner, skall man finna kompositionen afsiktligt eller oafsiktligt försummad. I The Mill on the Floss står t.ex. handlingen helt och hållet stilla i den första tredjedelen af boken, i Middlemarch äro egentligen fyra skilda berättelser sammanförda inom en ram, och i Daniel Deronda löpa två berättelser jämsides.
Men å andra sidan hafva vi dessa kompositionsfel att tacka för några af de yppersta sidor George Eliot skrifvit. Den första delen af The Mill on the Floss är en af de bästa skildringar ur barnlifvet, som någonsin gjorts, de flesta af de otaliga personerna i Middlemarch frappera genom den skärpa, med hvilken de iakttagits, och i Adam Bede få vi i det egendomliga kapitel, som George Eliot utan minsta tanke på kompositionens enhet, rykt in midt i berättelsen, en djup inblick i den engelska naturalismens väsende.
Författarinnan säger här:
"Jag hade visserligen kunnat framställa sakerna så, som de aldrig varit, om jag vore en skicklig romanskrifvare och ej kände mig förpliktad att troget följa naturen och värkligheten i spåren… Men jag sträfvar ej efter något högre, än att aflägga en trogen berättelse om människor och ting, sådana som de afspegla sig i min själ. Spegeln är utan tvifvel bristfällig, återger bilden ofta något matt eller grumlig, men att så noga som möjligt säga hvad den föreställer, därtill känner jag mig så förpliktad, som stode jag såsom vittne inför en domstol och hördes på ed… Och därför, äfven om jag hade fritt val, skulle jag ej vilja vara den skickliga romanskrifvare, som skapar en mycket bättre värld, än den som vårt dagliga lif har att bjuda oss på, emedan du då skulle vara frestad, att likgiltigare och känslolösare betrakta de dammiga gatorna såväl som de gröna fälten och de värkliga lefvande människorna, som lida af din likgiltighet och kunna såras af dina fördomar… Och därför åtnöjer jag mig med att berätta min enkla historia, utan att vilja gifva sakerna en bättre anstrykning än de värkligen hafva, utan att frakta något annat än det falska, för hvilket man äfven med den bästa vilja har svårt att taga sig till vara. Det falska är så lätt och det sanna så svårt… Just för denna sällsynta dyrbara sanningsenlighets skull äro många nederländska målningar för mig en värklig glädje. Med hänryckande sympati tilltala mig dessa trogna af bildningar af ett enformigt enkelt lif, sådant som det stora flertalet människor för, jämfördt med ett lif af lysande prakt eller fullkomligt armod, af tragiskt lidande eller världsskakande bedrifter. Från på skyar burna englar, profeter, sibyllor och krigshjältar vänder jag mig utan saknad till någon gammal gumma, som lutar sig öfver sin blomkruka eller förtär sin ensamma middagsmåltid under det middagssolen, kanske något mildrad genom en skärm af gröna blad, faller på hennes morgonmössa och lätt vidrör kanten af hennes spinnrockshjul, hennes lerkrus och allt detta enkla husgeråd, som för henne är så dyrbart och utgör en del af hennes lif; eller jag vänder mig till bondbrölloppet, som hålles inom fyra väggar, där en luns till äkta man öppnar dansen med sin bredaxlade tjockhufvade unga hustru, under det de äldre vännerna, med mycket oregelbundna näsor och läppar och stora ölkrus i händerna men med ett omisskänneligt tittryck af belåtenhet och hjärtlighet, se på dansen. Puh, faller en idealist mig här i talet, hvilka hvardagligheter! Hvad har målaren för en glädje af att han sitter och gör sig mödan att återgifva — låt så vara — en fullkomligt trogen bild af gamla gummor och dumma tölpar? Huru låg är ej denna sfär af lifvet! Huru fula och plumpa människorna!
"Men det finnes dock saker, som äro förtjänta af vår kärlek, oaktadt de ej äro vackra. Det förekommer mig, som vore de flesta människor fula… Jag har träffat på mången förträfflig matrona, som äfven i sina bästa dagar ej har kunnat vara vacker, och likvisst hade hon i en viss hemlig låda ett litet paket gulnade kärleksbref, och på hennes infallna kinder regnade kyssar af älskvärda barn . . . Ja, gud ske lof! människans känsla liknar de mäktiga strömmarna — välsignelsespridarena öfver jorden, — den väntar ej på skönheten, utan den strömmar framåt med omotståndlig makt och bär skönheten i sitt eget sköte… Det fins ju på jorden så många af detta vanliga simpla folk utan allt pittoreskt och sentimentalt elände, och vi få aldrig förlora dem ur sikte, så länge de finnas till… Må därför konsten jämt påminna oss om dem, må det alltid finnas män, som anse det mödan värdt att troget framställa föremål ur det dagliga lifvet, män som äro nog skarpsynta att upptäcka skönheten i dessa alldagliga saker och känna en glädje af att visa, huru vänligt himmelens ljus faller äfven på dem… Pittoreska lazzaroner och intressanta bofvar förekomma ej hälften så ofta som den vanliga arbetaren, som själf förtjänar sitt bröd och skär sönder det plumpt men ärligt med sin egen fickknif. Det är nödvändigare att medels sympatins makt stå i samband med den vanliga borgaren, som i sliten halsduk och dålig väst väger ut socker åt oss, än med den charmantaste skurk i rödt skärp och gröna fjädrar."
Detta program har George Eliot genomfört i romanen Adam Bede. Hufvudpersonen, Adam Bede, är väl både i andligt och lekamligt afseende hufvudet högre än allt folket i hans hembygd, men han är dock i alla händelser en af dessa människor, och det finnes intet drag hos honom, som ej vore värklighetstroget. Särdeles fint observerad är denne starke, kloke mans kärlek till den lilla fåfänga, vackra, i andligt afseende honom så underlägsna Hetty Sorrel. Hetty är en af George Eliots och säkert all diktnings yppersta skapelser. Hon är ytlig, flärdfull, egoistisk, hon skall draga sorg och vanära öfver dem som älska henne, men icke desto mindre är hennes skönhet af ett oskyldigt bedårande slag. "Det är en skönhet af kattungars art eller mycket små nyfjädrade andungars, när dessa snattrande med sina små näbbar göra lätta slag i vattnet, eller små barns, när de begynna gå och göra sina första skälmstycken — en skönhet, på hvilken man aldrig kan bli ond." Jag tror icke att någon annan af naturalismens målsmän skulle gjort Hetty sådan. En fransk författare hade troligen gjort henne briljantare, hans egen beundran för denna skönhet hade kommit mera fram och bilden följaktligen blifvit mindre sann. George Eliot visar en kvinnas djupa förstående uppfattning af kvinnans natur. Ingen, af en manlig författare tecknad bild af en ung flicka, kan vara på en gång sannare och mera förtjusande än denna Hetty, hvars skönhet är lik den "hos unga muntra djur". Denna George Eliots karaktäristik af henne kan mätas med Shakspeares af Lady Percy i Henrik IV, koncentrerad i den mästerliga repliken till mannen: "Jag bryter lillfingret af dig Henrik, om du ej säger rena sanningen."
Som Hettys motsats i berättelsen står Dinah Morris i sin enkla kväkarklädning och hvita mössa. Hon predikar under bar himmel och går omkring för att trösta de olyckliga och bedröfvade. Hon lefver som fåglarna under himmelen, i det hon getbort allt, eller för att begagna den förträffliga Mrs Poysers ord, "emedan hon handlar emot den heliga skrifts ord, i det hon älskar sin nästa mera än sig själf. Man kunde lika litet vinka in en svala, hvilken flyger förbi, som bedja Dinah att lefva i all bekvämlighet såsom andra människor". — Men där hon står för oss med det fina vackra ansiktet, håret slätstruket under kväkarmössan och det af kärlek och medlidande öfverströmmande hjärtat, är hon likvisst intet annat än en enfaldig metodistska, som tror på undervärk, på plötsliga omvändelser, på uppenbarelser genom drömmar och syner, och som söker Guds ledning genom att slå upp i bibeln på må få samt tager skriftens ord efter bokstafven.
Den fjärde af de personer, vid hvilka bokens handling knyter sig, är Arthur Donnithorne, den unge engelske landtadelsmannen med ett vinnande älskvärdt sätt och utseende. Han är godhjärtad och hederlig, själf djupt öfvertygad både om sin vilja och förmåga att engång ställa allt på godset på bästa vis för alla som bero af honom; men genom dagtingande med sitt samvete kommer han småningom att glida ned för det sluttande plan, som slutar med skuld och sorg, och genom följderna af ett enda felsteg, som människorna i allmänhet så lätt ursäkta, kommer han att göra just motsatsen till det han önskat och hoppats. Han bringar Hetty i olycka, försänker därigenom sin hederliga arrendator Poyser och hans familj i djupaste bedröfvelse och den af honom själf så högt skattade Adam Bede i förtviflan.
I romanens andra plan hafva vi folket i arrendegården, pastor Irwine och hans ståtliga gamla mor, Lisbeth och Seth Bede, m.fl. Hvad trohet i framställningen och finhet i observationen beträffar, ge dessa icke efter bokens hufvudfigurer, snarare tvärtom. Säkert kan ingen läsare låta bli att, på samma gång han ler ett hjärtligt löje, hysa den lifligaste sympati för den dråpliga Mrs. Poyser, som arbetar dagen i ända, som styr och ställer i sitt kök och sin mjölkkammare, där golf, hyllor och husgeråd skina af snygghet, som är den ledande själen i hela arrendegårdens inre ekonomi och därtill är så slängd i tungan att hon förser hela grannskapet med till ordstäf vordna talesätt. Man behöfver endast höra henne gräla på sin tjockkindade tjänsteflicka Molly:
"Sådana äro ni alla, så störta ni er alla hals öfver hufvud i fördärfvet, ni ha ingen ro i er, innan ni får er en käresta, som är en lika stor narr som ni själfva, men ni mena tro på att det skall blifva något rart, när ni först bli gifta — ja visst gifta, med en trebent stol att sitta på, ett trasigt täcke på sängen och ett stycke hafrebröd till middagsmat, som tre ungar slitas om."
När Molly, öfverväldigad af denna framtidsmålning, förklarar att hon aldrig ens haft en aflägsen tanke på sadelmakaren utan endast velat karda ullen åt honom, såsom hon förr gjort hos arrendatorn Ottby, infaller hennes matmor:
"Arrendator Ottby, så-å! Det angår mig kantänka, huru han har i sitt hus! Din madam där hade säkert ej tykt illa vara, när sadelmakarföljet smutsade ned hennes golf. Det är omöjligt att begripa, huru mycket visst folk kan stå ut med; jag kan åtminstone ej fatta det. Jag har ännu ej fått en ny flicka i huset, som förstått hvad det vill säga att göra rent. Det fins folk, som lefver inte stort bättre än svin. Där var nu denna Betty, som hade tjänst i byn som mjölkdäja, innan hon kom till mig; hon kunde låta osten ligga utan att vända honom en enda gång i veckan, och hyllorna i mjölkkammaren sedan, där låg dammet så tjokt att jag kunde skrifva mitt namn däri, då jag åter såg mig omkring i huset efter min sjukdom, som doktorn sade var en inflammation — en riktig lycka att jag kom med lifvet från den. Och du, som ännu inte förstår din sak, Molly, och dock har varit här inemot trefjärdedels år, och goda ord har jag ej låtit fattas och — men hvad står du där igen lik ett väggur, som stannat, i stället för att taga din spinnrock. Ja, du är mig just den rätta, sätter dig i arbete, när tiden är inne att sluta det."
Mrs. Poyser är ett mästerstycke, hon präglar sig i minnet lik en af de oefterhärmligt humoristiska figurerna på någon af Tenniers eller Jan Steens taflor. — Det är med en annan nyans af fin ironi George Eliot för pennan vid teckningen af pastor Irwine och hans ståtliga gamla mor. Säkert har det fordrats en icke mindre äkta konst för att framställa denne präst, som i hvarje tum är den engelske gentlemannen, en af dessa ädelmodiga och milda naturer, hvilka ej veta af småaktig missundsamhet, men som äro njutningslystna och hvarken ega entusiasm eller brinnande pliktkänsla, ehuru deras fina sedliga känsla kommer dem att hysa medlidande och ömhet för alla som lida.
För att se, huru George Eliot tecknar djur eller bakgrunden till sina taflor, behöfva vi blott fästa oss vid hennes sätt, att införa oss i arrendegården:
"Man skulle vara färdig att tro att huset vore i första stadiet af konkurstillstånd, och att valnötterna från de stora, i dubbla rader planterade träna till höger om gräsplanen, finge fritt ruttna på marken. Lyckligtvis höra vi dock ett doft hundskall från de längre bort belägna byggnaderna, och nu kommer ännu en hel hop unga kalfvar springande ut ur ett skjul till vänster om muren, för att med ett dumstristigt bölande svara på hundskallet, förmodligen i detta anande en vink om de väntade mjölkämbarena." — Och när vi föras till byn Hayslope, är det icke en by förf. först tecknar för oss, för att i den inhysa människorna, utan vi tränga in i byn, genom att vi lära känna innebyggarenas seder och bruk, deras sätt att tala och tänka.
När George Eliot velat afbilda värkligheten så "troget som stode hon inför domstol och hördes på ed", har hon emellertid icke blott önskat åstadkomma den fotografiska noggrannheten. Under de skiftande yttre företeelserna har hon sökt ett inre sammanhang. Hon påvisar, huru människornas gärningar föra med sig sina konsekvenser. Goda eller dåliga, existera våra en gång begångna gärningar, och af dessa kan äfven den skenbart obetydligaste handling djupt ingripa i vårt lif. Vi kunna måhända någon gång undslippa följderna af vårt handlingssätt, men i regeln gäller det ej. Den unge Arthur Donnithorne trycker en kyss på Hetty Sorrels kind, när han finner henne kärnande smör i arrendegården eller möter henne i parken, och detta glada ungdomsminne kan han måhända senare, när han längesedan är gift och välbehållen man, med ett småleende erinra sig på ålderdomen. Men det kan också hända att han får betala detta ögonblick af svaghet med en del af sin frihet. Det kan hända att Hetty begynner älska honom, och att han själf är i den åldern, då kärleken lätt flammar upp, samt att han för tillfället går sysslolös hemma hos farfadern. Idel händelser, som icke äro uppdiktade utan tvärtom mer än troliga. Den unga mannens, likasom Hettys öden, länkas sålunda i en helt annan riktning, och det är väl att märka, att icke omständigheterna äro orsaken härtill, utan personernas egna handlingar. På denna ansvarighet för våra handlingar, hvilka ofta med järnhård nödvändighet kräfva hela vår lefnadslycka i gengäld för vår skuld, har George Eliot byggt sin roman Adam Bede.
Följderna af Arthurs handlingssätt drabba emellertid icke blott honom själf och Hetty, utan försänker ock hela den hederliga familjen Poyser i sorg och sköflar för en lång tid Adam Bedes lif. När våra en gång gjorda gärningar, oberoende af tid och rum leda till sina konsekvenser, händer det att äfven många andra oskyldigt få lida genom dem. Det är människosläktets solidaritet och individens ansvarsskyldighet äfven gentemot det hela, George Eliot här framhåller.
Öfver Adam Bede hvilar ett rent, klart ljus. Denna roman liknar en stor friluftsmålning; inga falska skuggor, ingen konstlad belysning, den är djärft och kraftfullt utförd, ett uttryck för en konstnärsgenius, som nu helt och fullt funnit sig själf och är medveten om sin egen kraft.
Sedan George Eliot afslutat manuskriptet till Adam Bede, nedskref hon i sin dagbok en kort beskrifning öfver huru historien kommit till, belysande både författarinnans ståndpunkt och hennes sätt att skapa:
"Första fröet till 'Adam Bede' var en historia, som min metodistiska tant Samuel (hustru till min fars yngre syster) berättade mig, och som hon själf upplefvat. Medan vi en eftermiddag sutto tillsammans under hennes besök hos mig på Griff, 1839 eller 40, talade hon om, huru hon en gång besökt en lifdömd brottsling i fängelset — en okunnig flicka, som mördat sitt barn och vägrade att bekänna, — huru hon stannade hos henne hela natten för att bedja, och huru den arma varelsen slutligen brast i en ström af tårar och bekände sitt brott. Min tant följde sedan med i bödelskärran ända till afrättsplatsen; hon nämde skildt om den stora vördnad folket, som skulle utföra arbetet vid galgen, bevisade henne. Denna historia, som min tant berättade med mycken känsla, rörde mig djupt, och jag kunde aldrig glömma vårt samtal denna eftermiddag. Emellertid kommer jag ej ihåg att jag under de följande åren någonsin skulle nämt om detta, förrän jag händelsevis en gång i december 1856 kom att tala om saken för George, efter det jag redan begynt skrifva 'Scenes of Clerical Life'. Han anmärkte att uppträdet i fängelset skulle kunna blifva en vacker bit i en novell; och efteråt begynte jag tänka på att sammanställa denna jämte några andra af min tants berättelser med några drag från min fars tidigare lefnadsår. Vid själfva konstruerandet af berättelsen gälde det att göra den olyckliga flickan till en af de förnämsta dramatis personae och att sammanföra henne med hjälten i stycket. Jag tänkte först göra berättelsen till en af 'Scenes', men sedan jag af åtskilliga orsaker bestämt mig för att sluta dessa med 'Janet's Repentance', beslöt jag att af det, som vi under våra samtal plägade kalla 'min tants historia', göra en lång roman, som jag begynte skrifva d. 22 okt. 1857.
"Dinahs karaktär har jag tecknat ur minnet efter min tants, ehuru Dinah eljes icke liknar min tant, som var en mycket liten mörkögd kvinna och som (enligt hvad det berättades, ty själf hörde jag henne aldrig predika) var mycket ifrig i sina predikningar. Hon hade upphört att predika, när jag lärde känna henne, hon var då omkring sextio år samt klen och svag. Min far berättade att hon senare blifvit mycket älskvärdare och mildare, än under den tid hon utöfvade predikoämbetet och var kroppsligt stark, för då kunde hon icke låta bli att förmana och varna i tid och otid. Jag höll mycket af henne och njöt mycket af de få veckor hon stannade hos oss. Mot mig var hon öm och kärleksfull, och jag kunde med henne tala om det, som rörde sig inom mig, hvilket jag aldrig gjorde med någon af min dagliga omgifning. Jag återsåg henne sedan endast tvänne gånger — — —
"Adams karaktär och ett par drag ur hans historia härröra ursprungligen från min fars tidigare lif, men Adam är lika litet min far, som Dinah är min tant. I själfva värket fins i hela 'Adam Bede' intet egentligt porträtt, endast erinringar, som jag sammanstält. När jag begynte skrifva boken, var det enda jag hade rätt klart för mig, jämte Dinahs karaktär, Adams karaktär och hans förhållande till Arthur Donnithorne samt dessa bådas förhållande till Hetty, d.v.s. flickan, som begår barnmordet, — scenen i fängelset skulle bli kulminationspunkten. Allt öfrigt utvecklade sig ur karaktärerna och deras förhållande till hvarandra. Dinahs slutliga förening med Adam var Georges tanke. När jag läst för honom förra delen af första boken, var han så förtjust i framställningen af Dinah och så öfvertygad om att läsarens intresse skulle koncentreras på henne, att han röstade för att hon till slut skulle blifva hufvudfiguren. Jag gick genast in härpå, och från slutet af tredje kapitlet arbetade jag hela tiden med detta mål för ögonen.
"Den första delen skrefs i Richmond och lämnades i mars till Blackwood. Han uttrykte sin stora beundran för berättelsens lif och friskhet, men tyktes tveka, huruvida den skulle ingå i 'The Magazine', hvilket både han och jag först tänkt… Omsider uppgafs tanken att införa romanen i 'The Magazine', och det blef beslutet att den skulle utkomma som bok i tre delar och om möjligt till julen…
"Arbetet framskred långsamt och med flere afbrott under vistelsen i München, och när vi reste därifrån, hade jag endast skrifvit början af födelsedagsfesten; men i Dresden skref jag under de långa stilla morgnarna oafbrutet och med stort nöje och slutade andra delen där utom sista kapitlet, som skrefs i det gamla rummet i Richmond första veckan af september, hvarefter jag sände manuskriptet till Blackwood…
"De sista orden af tredje delen skrefvos och sändes till Edinburgh den 16 nov., och nu den sista dagen af samma månad skrifver jag denna lilla historia om min bok. Jag älskar mycket denna bok och är djupt tacksam öfver att hafva kunnat skrifva den, hvilken publikens dom än må blifva…"
VIII. THE MILL ON THE FLOSS.
Adam Bede blef en stor triumf för George Eliot. Den uppskattades icke blott af den literära världen hemma och i utlandet såsom en af samtidens yppersta romaner, utan blef äfven en mycket läst bok. Den gick på ett år ut i 16,000 engelska exx., blef öfversatt till franska, tyska och ungerska, samt ingick därjämte i Tauchnitz edition af engelska författare. Med anledning af att en viss Liggins från Nuneaton uppträdde med anspråk på att vara författare till såväl Adam Bede som de föregående Scenes of Clerical Life, afkastade George Eliot nu sin anonymitet och gaf sig tillkänna för såväl allmänheten, som sina enskilda vänner.
Efter den stora framgången med Adam Bede gjorde George Eliot och Lewes på sommaren 1859 en tur till Schweiz. Strax efter hemkomsten på hösten begynte hon en ny stor roman, hvilken hon först omtalar under namnet "Sister Maggie", men som sedan bär namnet The Mill on the Floss. Valet af titeln förorsakade henne åtskilligt hufvudbry, både hon själf och Lewes hade flere namn på förslag, tils omsider The Mill on the Floss antogs på inrådan af Blackwood. Romanen skrefs under vinterns lopp, manuskriptet blef färdigt i mars 1860, och redan i april kom boken ut.
Medan Adam Bede är en teckning af böndernas och den egentliga landsbefolkningens lif i början af detta århundrade, tecknas i The Mill on the Floss bourgoisien i provinsen under samma tid. De fel, som vi redan sågo i Adam Bede: handlingens långsamma framåtskridande och samma sorglöshet hvad beträffar afvägande af kompositionens olika delar, återfinna vi i ännu mycket högre grad i The Mill on the Floss. I bokens förra del, som utgör en skildring af Toms och Maggies barndom, står handlingen helt och hållet stilla och först, när vi hunnit nära nog till midten af berättelsen, begynner den egentliga romanen med mjölnaren Tullivers konkurs. Det sätt, på hvilket romanen afslutas, kan ock gifva skäl till anmärkning. Den breda Floss öfversvämmar och rycker vid sin framfart med sig Tom och Maggie Tulliver, just i det ögonblick, då lifvet för dem tyktes knutit en alltför svår konflikt, för att den skulle kunnat lösas. Floss sopar i sin breda strömfåra bort allt missförstånd, all stolthet, allt hat, och de båda syskonen, som lifvet ohjälpligt skulle skilt åt, försonas i en omfamning i döden.
Samma sak, att döden kommer just i rätta ögonblicket, ställer allt i ordning och afhugger knuten, ser man äfven i flere af George Eliots öfriga arbeten t.ex. i Middlemarch, Romola och Daniel Deronda. Sonja Kovalevsky säger i sin lilla skizz: Mina minnen af George Eliot, att hon vid sitt möte med författarinnan anmärkt om detta förhållande och fått till svar:
"Ni har kanske rätt, men har ni ej ofta märkt detsamma i värkliga lifvet? Jag för min del tror att döden är mycket mera logisk, än man föreställer sig. När ställningen blifvit alltför outhärdlig, när man ej ser någon möjlig utväg, när de mest motsatta plikter ömsesidigt ligga i strid med hvarandra, då är det döden, som kommer och öppnar en ny väg, som försonar hvad som tyckes oförsonligt. Det är tron på döden, hvilken ofta gifvit mig mod att lefva."
Hvad beträffar den långa skildringen af Maggies och Toms barndom, har George Eliot själf i ett bref till sin franska öfversättare, M. d'Albert, anmärkt att hennes stora förkärlek att framställa barndomen varit orsaken till denna, hvad tyskarna kalla "episka bredd". Hon tillfogar: "jag tror mina åsikter äro i hög grad afvikande från franska regler".
Och likvisst ha hennes arbeten blifvit både förstådda och mycket högt skattade i Frankrike. Orsaken härtill är att dessa arbetens förtjänster äro så oändligt mycket större än de lätt i ögonen fallande felen i kompositionen.
Denna skildring af syskonen Tullivers barndom är en af de bästa teckningar ur barnlifvet och en af de finaste idyller, som någon literatur öfver hufvud taget eger. Alla de små, skenbart obetydliga dragen ur barnens lif, hvilka emellertid för ett barn hafva samma betydelse, som senare sorger och fröjder för den fullvuxne, äro af George Eliot återgifna med oändligt fin uppfattning och sympati. Vi genomlefva alla dessa små tilldragelser tillsammans med den lifliga, lidelsefullt känsliga Maggie, som ofta handlar orätt och obetänksamt, men som är i stånd att offra allt för den hon älskar, som hungrar och törstar efter kunskaper lika mycket som efter kärlek och sympati, och som dyrkar brodern Tom, hvilken är hennes fullkomliga motsats såväl till karaktär som lynne. Tom har en stark vilja, han är redbar, arbetsam och rättskaffens, hans stolthet och personliga ärelystnad göra honom hård och oförsonlig, och han är snar att döma utan någon tanke på sina egna svagheter. Bilderna ur de båda barnens lif äro öfvergjutna af en egendomlig, skär poesi, som också har något i bästa mening kvinligt, emedan i en kvinnas uppfattning af ett barn naturligen måste ingå element, som äro främmande för en mans.
Men denna långa skildring ur barnlifvet har också sitt inre logiska sammanhang med det hela. Alla de små obetydliga händelserna äro grodder, ur hvilka den blifvande karaktären spirar upp, och äro sålunda bestämmande för kommande handlingar. Inom den naturalistiska romanen är detta numera ett vanligt tillvägagående, men vi måste betänka att The Mill on the Floss utkom 1860. Darwins Origin af Species hade nyligen sett dagen och öppnat hittils okända vägar för den samtida naturforskningen, och med den följde sedan psykologin och filosofin. Där går genom George Eliots bok en djup underström af detta tidens stora nya flöde.
I Adam Bede hade ju George Eliot på det mest energiska sätt betonat den ställning, hon ville intaga gentemot romantiken, samt förklarat, hurusom för henne det romantiska låg uti det ovanliga hos personerna, likasom i det ovanliga och oförklarliga i deras handlingar eller vissa tilldragelser i deras lif. Maggies historia skulle ock kunna kallas romantisk, om vi icke kände de tidigare betingelserna, ur hvilka den kunde förklaras. Att naturen kan vara dunkel, oändligt skiftande och svårförstådd, visar oss George Eliots diktning, men vi skola söka tränga in i den, förstå den och lösa dess gåtor. Detta är vetenskapens klarhet gentemot romantikens mystiska dimdunkel.
Flere stora författare hafva känt sig manade att i något af sina arbeten under någon lätt förklädnad teckna sig själfva eller en del af sitt lif. Rousseau har gifvit de ohöljda teckningarna i sina Confessions, Gcethe sin Werther, Thackeray Pendenis, Dickens David Copperfeld och Charlotte Brontë sin Villette. En liknande ställning intager The Mill on the Floss i George Eliots diktning. Det råde intet tvifvel om att George Eliot vid framställningen af denna Maggie, som så lidelsefullt hungrar efter ömhet, törstar efter vetande, grubblar öfver religiösa ting och sträfvar efter moralisk fulländning, tecknat, om icke något fullständigt porträtt, så dock en mängd drag ur sitt eget tidigare lif. Detta styrkes äfven till fullo genom en granskning af brefven och dagboksanteckningarna, ehuru man naturligtvis må akta sig för att draga ut parallellerna för långt.
Äfven åtskilliga delar af sceneriet i The Mill on the Floss kunna anses som reminiscenser från författarinnans barndomshem, ehuru berättelsen är förlagd till Lincolnshire. St. Oggs med "sina gamla röda tegeltak och gaflarna på sina varfsbyggnader" är den gamla staden Gainsborough, och Floss är en likadan flod som Trent, hvilken vårtiden kommer med högt flöde och lägger stora sträckor under vatten.
Man har äfven ansett att åtskilliga af bipersonerna i The Mill on the Floss företett porträttlikhet. Redan i George Eliots tidigare arbeten fans så mycket själfupplefvadt att hennes broder Isaac, — hvilken efter systerns förening med Lewes af brutit all gemenskap med henne, — långt förrän anonymiteten afkastades, gissat hvem den okända författaren var. George Eliot säger väl själf, att i hennes böcker icke finnas egentliga porträtt, utom i Scenes, och tillägger som en förklaring, att detta var hennes första bok och hon då ännu ej rätt kunde beherska konstens uttrycksmedel. Huru man än vill taga det med porträttlikheten, så finnes i The Mill on the Floss likasom i Adam Bede i taflans andra plan en mängd utomordentligt naturtroget tecknade personer.
Flere kritiker ha jämfört George Eliots sätt att teckna folket och låta det tala med Shakspeares. Hennes fönnåga i detta afseende framträder bäst vid återgifvandet af dessa bifigurer, som öfvermåttan originella till sätt och utseende karaktärisera sig själfva i dialogen, hvarvid ibland bilden föres ända till gränsen af karrikatyr. Det specifikt nationella hos dem framträder med en viss robust flegma, och såsom grupp bilda dessa dråpliga figurer just den bit kulturlif, mot hvilket sedan hufvudfiguren tecknar sig, antingen enhetlig med denna omgifning som Adam Bede, — ehuru hufvudet högre än de andra, — eller såsom Maggie i strid med denna omgifning, därför att hon icke är den lik.
I bifigurerna framträder bäst George Eliots egenartade humor. Det komiska hos dessa personer finnes icke, som t.ex. hos Dickens figurer, i yttre åtbörder eller talesätt, hos George Eliots gestalter ligger det i motsatsen mellan det värkliga förhållandet och den ofantliga betydelse, de själfva gifva åt alla de oändligt små triviala tilldragelserna i deras enformiga lif. I detta afseende äro utan jämförelse de odödliga Dodson'arna de yppersta.
Maggies mor var en Dodson, som begått den oförlåtliga svagheten att gifta sig med en Tulliver. De hetlefrade godhjärtade Tulliver'na skola alltid i denna världen draga det kortare strået gentemot en sådan familj som den Dodson'ska. Den impulsiva Maggie var en Tulliver, och det var just på den grunden hennes tanter förutsagt att lifvet skulle bli svårt för henne, medan Tom ansågs brås på mödernesläkten. Det mest utmärkande draget för Dodson'arna var släktkänslan. "Ingen skild Dodson var nöjd med någon annan Dodson, men hvar och en var nöjd icke blott med sig själf utan med alla Dodson'ar i allmänhet. Dodson'arnas religion bestod i att vörda allt som var sedvanligt och aktningsvärdt. Det ansågs nödvändigt att döpas, annars blefve man ej begrafven på kyrkogården, samt att taga nattvarden, innan man dog, för att försäkra sig mot faror, om hvilka man hyste ännu mera dunkla begrepp. Men det ansågs lika nödvändigt att hafva anständiga kistbärare som väl saltad skinka på sin begrafning samt att lämna efter sig ett oklanderligt testamente. En Dodson kunde ej beskyllas för att underlåta något, som vore passande eller hörde till denna sakernas eviga ordning, hvilken man tydligen finge lära sig genom att studera de mest ansedda sockenboars vanor samt släkttraditionerna. Sådana voro t.ex. lydnad mot föräldrar, trofasthet mot släktingar, flit, sträng redbarhet, sparsamhet, att grundligt skura de husgerådssaker, som voro af trä eller koppar, att gömma sådant mynt, som sannolikt ej längre skulle bli gångbart, att producera de bästa torgvaror samt i allmänhet föredraga allt som var hemgjordt. Dodson'arna utgjorde en mycket stolt släkt, och deras stolthet gaf sig tillkänna genom ett fullständigt tillintetgörande af hvarje försök att påbörda dem brister i traditionel pliktkänsla och redbarhet. En hälsosam stolthet i många afseenden, alldenstund den ansåg heder vara detsamma som fullkomlig rättskaffenhet, grundlighet i arbete samt trofasthet mot antagna regler. Och samhället har att tacka mödrarna för Dodson'ska ätten, hvilka gjorde sitt smör och sin ost bra och skulle ha ansett det för en skam att göra det annorlunda, för några förträffliga egenskaper hos många af sina medlemmar. Att vara hederlig och fattig hade aldrig varit någon Dodsons valspråk, än mindre att synas rik, fast man var fattig. Snarare var det kännetecknande för släkten att vara hederlig och rik; och icke endast rik, utan rikare än folk trodde… Man borde alltid handla rätt mot sina släktingar. Och det var rätt att strängt tillrättavisa dem, om de voro släkten till annat än heder, men att ändå ej undandraga dem det minsta af deras rättmätiga andel i släktens skospännen eller andra tillhörigheter. Den mest framträdande egenskap i den Dodson'ska karaktären var ursprunglighet. Både fel och dygder voro lika mycket kännetecken på en stolt, hederlig själfviskhet, hvaraf följde en hjärtlig afsky för allt, som gjordes mot deras egen fördel och intresse, och de voro helt öppet stränga i sina omdömen, då det var fråga om besvärliga släktingar, men de brukade aldrig öfvergifva dem eller låtsa, som om de ej kände dem — de ville ej låta dem sakna bröd, men fordrade blott att de skulle äta det bittert kryddadt."
Man kan häller icke få en mer karakteristisk bild af den omgifning, i hvilken Maggie växte upp, än genom den ypperliga dialogen mellan henne och mjölnardrängen Lukas:
"Jag tror ni aldrig har läst någon annan bok än bibeln — har ni det
Lukas?"
"Nej, miss, och inte mycket i den häller", — sade Lukas med mycken uppriktighet. — "Jag är just inte bland dem, som läser, det är jag inte."
"Men om jag lånade er en af mina böcker, Lukas?… Där skulle ni få reda på allting om alla möjliga folkslag i världen, och om ni inte förstode det som står att läsa, så skulle taflorna hjälpa er — de visa, huru människorna se ut och hvad de göra. Där fins holländare, som äro mycket feta och röka, som ni vet, och en sitter på en tunna."
"Nej, miss, jag vet ingenting om holländarena. Det tjänar inte mycket till att veta något om dem."
"Men det är ju våra medmänniskor, Lukas, — vi böra veta något om våra medmänniskor."
"Inte mycket om våra medmänniskor, tror jag, miss; allt hvad jag vet är att min förre husbonde, som var en kunnig karl, brukade säga som så: om jag någonsin sår mitt hvete, utan att först stöpa det, så må jag vara en holländare — sa' han, — och det var så godt som att säga att en holländare var en stolle eller inte långt därifrån. Nej, nej, jag tänker inte gå åstad och plåga mig för några holländares skull. Det fins nog med stollar och med skälmar — utan att man behöfver ta reda på dem i böcker."
Det intryck läsaren får af Adam Bede är en känsla af lugn, samlad kraft. Man ser där likasom ut öfver ett rikt bördigt landskap, belysningen kan väl växla, stormen kan gå öfver det och ovädret sköfla det, men det oändliga lifvets stora, sunda krafter alstra ständigt nytt igen. — "Kom in Adam och hvila dig, du har haft en tung dag", — säger Dinah i slutet af boken. Om dagen varit tung för Adam och lifvet bjudit honom svåra pröfningar, så har han likvisst stått i harmoni med sin omgifning. I The Mill on the Floss jäser under ytan likasom en tyst, bunden kraft. — "Den här världen är för svår för mig", — mumlar Mr. Tulliver, när hans brustna blick i dödsminuten icke mera skönjer något. Flere af de öfriga personerna äro äfven tillskurna i större mått, än att de skulle passa in i de trånga St. Oggs-förhållandena. Mest är detta fallet med Maggie. Hennes natur, som innebär så många möjligheter, förkrympes och brytes af kampen, i det hon försöker lyfta sig öfver förhållandena, lik en fångad liten fågel, som slår sig blodig utan att blifva fri. I skilnaden mellan det vi eftersträfva och det ömkliga resultat vi uppnå, ligger det tragiska i en sådan kamp.
The Mill on the Floss är den lidelsefullaste af George Eliots böcker, kanske emedan hon i den nedlagt mest af sitt eget lif.