— Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och överklassen kommer att fiska.
SJUNDE KAPITLET.
Moder-näringen.
Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.
Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt, så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.
I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.
Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom till.
Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor. Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.
Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han, att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.
Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa, så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då? Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var kemien åt skogen.
Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att kvävefri stärkelse kunde förvandlas till — kvävehaltig äggvita, och att vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen. Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han framför en gåta, som han slängde ifrån sig.
Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning. Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.
Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr för att dölja sin oro.
Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.
— Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att baka.
— Mjöl? Det är slut.
— Slut?
— Ja!
— Å herre Gud! — Har du sålt det?
— Jag måste!
— Men statarne då?
— Jag får köpa efter hand åt dem.
— Kan vi inte mala i en hast?
— Det finns ingenting att mala.
— Har du sålt spannmålen med?
— Jag måste!
— Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?
— Ingenting! Bara råttorna!
— Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!
— Han vet det.
— Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders, det går inte.
— Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. — Vad gör rättarn då?
— Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.
— Har det gått så långt?
— Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du inte bort honom?
— Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och statfolkets löner.
— Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han bjuder sig in … vet du att han suddar i stan och super opp hela huset så att vi får föda deras barn? — — —
— Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.
Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.
— Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi sålde åt slaktarn?
— Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är vi skyldig Kristin?
— Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant … ja, vad skall man göra?
— Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?
— Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.
— Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte stanna.
— Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn säljer ved, och kusken havra. — Vet du, min vän, jag ville hälst gå ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår inte för det här trasslet.
Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.
— Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang upp.
— Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. — Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!
— Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.
Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och rättarn.
Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden skojare trängde genom innanfönstren.
Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande, som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.
Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men hon stannade.
Rättarn kom in.
— Vad är det? frågade patronen.
— Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.
— Vad gjorde ni av djuret då?
— Han kasta’t på backen, och sen fick hundarne fatt i’t; jag kunde inte skilja dem åt.
— Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. — Säg åt skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.
Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet jämte sin hustru.
Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.
— Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?
— Ja, det är sant! Jag blir skojare, om jag håller på med det här!
Och de gräto båda.
Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre; den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?
Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.
Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var det inte, och det hade man icke råd till.
När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården: skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta isen.
När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom honom att le, trots eländet, som utställde sig.
Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu hade de fått kalas.
Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut åt fjärdarne, som lågo blanka.
Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders Borg kom åkande för att låna pängar.
Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått tidningar eller post på åtta dagar.
Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade en vira, bara en slängtur.
Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens villkor, husrum, mat, kläder och värme.
Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle, under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och till och med stöld.
När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på grunda ställen.
På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken, och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne, som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.
Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då hästen plötsligen stannade.
Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en lans, och se, vatten steg upp ur hålet.
— Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!
— Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!
Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.
Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.
Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och skreko.
Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och skrek:
— Håll patron, det är vråk!
Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat simma över, ty han måste fram.
Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta, jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak, som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land; men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang likt krossade fönsterrutor.
— Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.
— Ja, väl är han så, blev svaret.
Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.
Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan, röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin gungstol och sov, klockan tolv på middagen.
— Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön, sade han under det han mornade sig.
— Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.
— Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån, men det klickade …
— Du får låna ur kassan!
Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och kastade åt sidan:
— Kan du inte låna av en bonde?
— Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem; men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag. Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! — Själavård ville de inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag inte! — Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör! — Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för ärekränkning, emedan jag icke kan bevisa att jag sett honom stjäla. Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog. Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också, när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke få anställning som för detta prästman.
Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra sin röst och beklaga sig.
— Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan — jag skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga, redliga män läsa i jorden och döpa?
— Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det är att göra slut på hela brödkyrkan!
Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift, så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det enda uppmuntrans ord han kunde finna:
— Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska vi ruska opp dig.
Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och farorna på sjön, men allt för döva öron.
När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.
Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst, då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.
— Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han. Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?
Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.
En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det sen kunde gå med tian.
På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne på en halv mil.
Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga hästen på nosen och sade:
— Det var en bra slädtravare du har, Anders.
— Vill du köpa’n? frågade Borg bara för att säga något.
— Om du vill sälja’n! — ty jag har just haft en på prov, men den hade spatt.
— Allvarsamt, vill du köpa häst?
— Ja, visst!
— Då kan du ta min, så får du slädan med.
— Vad kostar han då?
— Du ska få’n för hundrafemti med slädan.
— Kör till!
— Kontant?
— Kontant! Stig in, ska jag lägga opp.
— Men du får ge mig en kälke och ett par skridskor emellan, så att jag kan komma hem! Viktor skall få skjuta mig på isen.
— Det skall du få! Alltså avgjort!
Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen, befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.
När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av främmande och ingenting hade att bjuda på.
För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren fick se på.
Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig. Där satt hans hustru och grät.
— Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:
— Din far är här, och ämnar stanna hos oss …
— Jag kan inte föda honom!
— Han säger, att du är skyldig honom en större summa …
— Vad skall han här att göra?
— Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja, med inställelse för kyrkorådet.
— Å, Herre Gud …
— Det är rysligt! Det är rysligt!
Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.
ÅTTONDE KAPITLET.
Nittio-talet.
(Fin de Siècle.)
Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet; detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden. Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn, författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit, och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen, som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.
Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö. Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur! Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med verkligheten, se där religionens ursprung!
Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag befanns vara ett misstag? Det var för galet, och ett skott för pannan vore det enda och sista!
Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.
Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.
I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en allmännelig, tidsenlig kyrka.
Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös, reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke. Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning, samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga finns.
Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta programmet, som nu blivit satt för positiv.
Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.
Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och profet, och det var Joséphin Péladan.
Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering, hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?
Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames, börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence Latine — kallad Le vice Suprême.
Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig mot skyn.
Hans mest lysande roman är L’Initiation sentimentale, en bok om kärleken i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok, rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.
Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till Äschylos’ Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll, åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.
Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.
För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och allt vad symbolism heter har han startat.
Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? — Ja, han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med tredje republikens chequard’er och panamister.
Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt, utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess slutna portar för Europa.
*
Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på 80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen; telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system står som en gravvård på systematikens döds-åker.
Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn. Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare. Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening, att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda skapelseakter.
Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet synes tillåta tanken på en sammansatt metall … Det som gör de andra metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»
Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande oemotståndlig: Man kan göra guld!
Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att nästan all svavelkis håller guld.
Emellertid, de mänskliga hjärnornas tröghet är så stor, i synnerhet de tränades, att när de dragit det första corollariet, de icke orka dra det andra.
Därför upplöste sig förvåningen i ett dumt flin, som sedermera blev ondsint och slutade med att man visade tänderna. När slutligen i vårt nya sekel Ramsay (och Kelvin) påvisade, att radium kan bli helium, fingo de gamla rutinisterna konvulsioner, då de funno sig ha tagit galen väg och det var för sent att vända om.
Detta var historien om guldmakeriet på nittiotalet, som var så enkelt, enklare än Columbi ägg.
Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och Laplace’s föregångare; zoologerna upptäckte honom, och funno att Buffon plundrat hans kosmogoni i sin inledning till Djurriket; kemisterna och bergsmännen i synnerhet hyllade honom; och slutligen kommo fysiologer och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrrha åt den på nytt nyfödde! Men kronan fick Swedenborg av en litteraturhistoriker, Max Morris, som i en längre avhandling föreställde samtidens liberala idol, själva Goethe, såsom Swedenborgs lärjunge. »Swedenborg im Faust» heter uppsatsen (i Euphorion 1899, häftet 6), däri ur Arcana Coelestia visas, att Fausts beröringar med andevärlden äro förmedlade av Swedenborg, genom Kant och Fräulein von Klettenberg (redan 1771).
Vad sade Goethes-vännerna om det? Ingenting, ty när man blir svarslös, säger man vanligen ingenting!
*
Detta var sekelslutets förnämsta andliga rörelser, som mot de sista åren dock skulle slå ut i några stora gnistor, tändande, lysande för det nya århundradet, som kanske skall bli det allra största, om ock 1800-talet var det största — sedan 1400-talet.
NIONDE KAPITLET.
Ester.
Ester Borg, redaktörens och fru Britas dotter, var en flicka utan skönhet, det visste hon själv, och därför vaknade hon tidigt till det beslutet att bli någonting i stället för att vänta på en man. Hon blev student vid sjutton år och for till Uppsala för att bli läkare, icke av någon särskild kallelse, utan för att ha något att göra.
Hon kom på sitt namn in i kretsar, där samtidens frågor slutbehandlats och där man hade en ny syn på livet, en antecipation av det kommande. Det var icke längre några tvivel eller farhågor, det var axiomer.
Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig, för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters förtjusning inför en av hennes kön.
Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.
Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen kunde se annat än det var en karl.
En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos för medikofilaren Ester Borg.
Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata. Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på ett sådant ställe.
Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren blevo ensamma.
Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt, barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins 2:a nocturne i g-dur.
Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande. Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att glömma var de voro.
När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:
— Vet ni vad jag spelade?
— Nej, jag känner det icke.
— Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.
— Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan, som icke var riktigt med ännu.
Greven log sorgset:
— Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter ju här.
Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.
— Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed accepterade artigheten.
Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.
— Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan ofrivilligt förebrående.
— Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas, själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i dessa olyckligas läge — tänk! en julafton därinne! — Men vad hände? Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens lyckliga dag …
Ester avbröt och fullföljde:
— Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?
— Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan aldrig hör från deras mun ett plumpt ord …
— Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät det gå) och kvinna får ju inte hörat …
— Inte jag heller, svarade greven …
Nu log Ester:
— De beror kanske på vem de talar vid.
Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver …
— Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?
— Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än — vi, ty det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra talas om’et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är allvarliga män.
— Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag kan inte skratta …
— Inte? Men det är så hälsosamt!
— När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt; men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan orsak.
Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han och fortsatte:
— Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.
— Nåå?
— Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.
— Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.
— Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset, eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän, som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.
— Jag känner honom; det är skalden ni menar?
— Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.
— Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.
Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.
— Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.
— Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.
— Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.
— Få vi gå in till honom under tiden, då?
— Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.
Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande vid en lyktas sken.
Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende, franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö, men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med sin oräddhet.
— Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat sitt ljud och rösten sin klang.
Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.
— Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva. — Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i livet. — Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! … Ester minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med. Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt, det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt hotell i samma rum. Men en dag — hon var borta halva dagen — förde hon mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick, fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna. När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i iskalla vintern klädde jag mig — i stenfarstun. Därpå sprang jag till stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! — Men jag lyckades fly! — — — Tjuv! Vad säger ni om det? — Och hur skulle ni ha handlat?
— På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för att han trodde sig i stånd till handlingen.
— Tjuv! upprepade Axel E.
— Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.
— Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så … men vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner som levande väsen.
— Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte mer om verkligheter.
— Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville strida med honom.
— Vill du inte ha morfin och sova i stället?
— Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill höra min röst så länge den hörs!
Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet, kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst, som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.
Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens biktfader.
— Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?
— Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.
— Hur är det med din själ, då?
— Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio dagar, men jag kommer icke till klarhet.
— Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?
— Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon …
— Du är fjärran ännu, min gosse …
— Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina vänner här skola vara mina vittnen. — — —
Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han reste sig i sittande ställning.
— Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg honom och han namngav sin förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok, som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen. Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd, som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och plågeriet. — Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna, så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius, och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så — — — och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på mat. Så fick jag denna sjukdom! — Då frågas, varför icke alla få den; och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport, vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet …
Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:
— Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här svineri?
— Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg. Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja och vetskap.
— Det ljuger du, svarade människooffraren.
— Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.
Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor, lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.
— Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han predikat eviga straffen. Känner du den?
— Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.
— Du sade’t; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser, gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som icke finns mer …
Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en slummer.
Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen och kastade en fras:
— Doktorn ser till att han får sova.
Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen ihop, och kröp ut genom tältluckan.
Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.
— Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt pulsen.
De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger slaget åt sårade och döende.
— Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till; misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar gisslet. Tänk er en Oftedal utan religion? Det hade varit en Caligula sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan. Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond människa, snarare motsatsen …
Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:
— Varför säger du han var?
Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:
— Jag säger var, därför att han är icke mer. — Det visste jag för en stund sedan.
— Är han död?
— Ja!
Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet för att ta avsked.
Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.
Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan skönt, sina drömmars land kanske.
*
Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus; dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av naturen vanlottade skulle märkas offentligt.
Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse, och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.
Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en kutter:
— Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna? Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?
Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne. Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.
Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning, ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur salen, hördes yttra: