Gustaf Fröding

»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.

»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till helvetet, bli minuterna till år ....»

»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli till minuter?» föreslog jag.

»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt för mycket försyndat mig mot detsamma?»

Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.

Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom enkom skapade att gripa om strängar.

»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider.

»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’».

Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta munterhet.

Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i sitt eget hem.

»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi öppnade».

Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste, att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan upptagit en jämnårig gosse.

Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».

Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet.

»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag.

Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse». Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen, något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa, svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne.

Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han. »Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid, »men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande enfald».

Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem.

»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.

»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande från pannan.

Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.

»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att göra det, som vållar er obehag».

Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå med ett ömkligt försök till skämt.

Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt om Moses eller David.

»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds tystnad.

Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.

»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».

»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.

»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig».

»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt.

»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda».

»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»

»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår».

»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade jag, fortfarande i jäsning.

»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt», medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt.