Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna.
En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort.
Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem.
Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag, endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med.
Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96:
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt kär i henne.
— — — — — — — — — — — —
Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer.
— — — — — — — — —
Er vän
Gustaf Fröding.
Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat deras gemensamma hem.
Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen» kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar.
Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa den.
Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne. Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu och ej tviflade på sig själf i något hänseende.
För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref jag följande bref:
Den 7:de okt. 1896.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare — fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes studerkammare, så — — — — — —
Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.
Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting nytt för mig åtminstone.
Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — —
Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall tycka om den.
Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala, kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat.
Er I. B.
Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade den.
Jag bjöd till att lyda henne och skref:
Den 10 okt. 1896.
— — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken. Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något, som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna styggt. Däri ligger det.
Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle tända omkring dem.
Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att Ni må kunna se och förstå.
Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — —
Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons tillvaro, som jag öfver Er.
I. B.