Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha varit nästan helt och hållet uppdiktat.
Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min närmaste vän däremot skref:
samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att jag också gör det».
Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag då svarat.
»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt, att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det — jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —»
* * *
Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade. Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig emellan oss.
Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller andlig skavank.
Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes, stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra.
Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.
Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom sina egna idéer, att han ej stördes däraf.
* * *
Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje in i hans?
Efter en dags öfvertänkande skref jag:
— okt. 1896.
Kära Cecilia.
— — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag kan ej bedöma den saken själf. — — — —
Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — —
Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut, som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och hört det mer än en gång.
Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.
Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag, om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att göra det i hvilket fall som helst.
— — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill, såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller mycket af. — — — —
— — — — — — — — — —
din I. B.
Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min oro.
Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse.
Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade något förhastadt beslut rörande hennes bror läsa dennes senaste dikter. Inte hvem som helst kunde se sanning och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den, som stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel strid, oro och stor isolering. Hon slutade brefvet med den förmodan, att min brefväxling med hennes bror och henne helt visst ej räknades mig till rättfärdighet på respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig på hvad som skulle komma. I denna sak fick jag handla, som jag själf fann för godt, hon ansåg ej för sin skyldighet att hindra mig. — — — —
* * *
Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit till Uppsala. Hans tillstånd var då mycket betänkligt, och han hade ej velat återvända hem utan hade tagit in på ett hotell, där hans sjukdom förvärrades. Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt rum och hoppades, att han nu var på bättringsvägen. Men ännu var han mycket klen och låg i en sorts dvala, afbruten af hetsiga sinnestillstånd. Några bref hade han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna i villervallan.
Den inträffade krisen var den, som hotat redan på Sandhamn, men som han under denna oroliga tid genom en stor viljeansträngning hållit tillbaka för att ansvaret i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf Frödings krafter uttömda, och det föreföll, som allt då gjorde honom detsamma.
Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att afsända det bref, som någon vecka legat färdigt. Kanske kunde det åtminstone för ett ögonblick rycka upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han måste till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta dagen. Om ej, skulle man törhända ta den sjukdom, som hindrat honom att infinna sig, till förevändning att stämpla hans dikter som framsprungna ur vanvett. Och då han afsett dem till att säga människorna något för deras frälsning betydelsefullt, hur skulle ej detta sedan för all framtid fräta på hans sinne!
Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något sådant som att koppla mitt namn vid hans dessa tider? undrade han. Det var så lustigt morskt, och fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig dock åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne.
Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning i hans sinne, dessa rader läto mig ana. Kanske skulle han återvinna kraft och mod, innan den ödesdigra lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte mig i denna förhoppning.
Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert förestode stora svårigheter vid att förmå honom att stiga upp, så att han var redo att försvara sig vid rätten, så klen och ointresserad af allt, som han likväl ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag ökade min glädje med att säga mig att hans förbättring alltjämt fortskred, han låg visserligen till sängs och var fortfarande mycket matt, men hade rökt en cigarr, hvilket man tog som ett godt tecken, då han de föregående dagarne ej ens haft smak för denna njutning.
Inuti detta meddelande låg utan någon som helst motivering följande urklipp ur en tidning.
En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt från Skåne, råkade dessa kritiska dagar ankomma till Uppsala. Af en ren händelse tilldrog den sig Gustaf Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska olämplig ton, att jag per omgående skulle skicka honom räkning på sändningens innehåll.
Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag honom, att jag ej handlade med omskrifna varor och att dessa voro en affär mellan Cecilia och leverantörerna.
Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig, att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig med rättegången.
Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat, men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig, det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju ännu ej var nog tränad.
Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs.
I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen stor skandal.
Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande, underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset. Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit. Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort eller begå någon exentricitet.
Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var, att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att behålla det, utan genast kastade det på elden.
Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri.
I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding, tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark förnimmelse af renhet och sundhet.
»För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster».
Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade, att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm.
Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin jämnvikt till själen.