Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma litteraturbetraktelser.
Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang.
Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara». Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan — blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men ej förr».
Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes han ej våga sig på.
Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om våra upptäcktsresande.
Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om detaljerna vid upptäckten af Grönland.
Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom, och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras bedrifter.
»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt.
»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka.
Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han hållit min uppmärksamhet fången.
»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt skamligt!»
»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den antar motbjudande former!»
Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret.