Gustaf Fröding

»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore, sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag drog hennes hand till mina läppar.

»Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en sorg som vår?» undrade jag.

»Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så», sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat.

En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka. Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den. En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding, att hon skall ha en sådan bror».

»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.

»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».

I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne och grep hårdt hennes hand.

Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att se sådant».

»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig».

Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat.

Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja.

Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det till sjukhuset och lämna det till sköterskan.

Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta, tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra.

Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas.

»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är trött och tänker sofva länge».

Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt, och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det, som nu förvred hans läppar.

»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång skickat dig hit».

Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt.

Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad jag.

Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig? Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?»

»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket du kan få fram, men säg det blott till mig och låt det gå fort ... någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal».

»Törs du kyssa mig?» sade han.

Jag böjde mig ned och kysste honom.

»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig.

»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det», sade jag.

»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar, men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde. Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla Ida Bäckmann?»

»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver, tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans inpass.

Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig.

»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl, att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig».

Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.

»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han.

Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär att skratta, men lyckades kväfva det.

»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».

»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade han.

»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den riktningen och står svarslös af ren okunnighet».

Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton, kom honom att småle.

»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana, att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis hos ögonen?»

»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!»

Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar.

»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd, om jag stannar längre».

»Är hon elak mot dig?» frågade han.

»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig, då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden. »Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog bli trött på mig».

»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?»

Jag nickade gladt och dansade hem.

Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul och blodsprängd.

»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska, då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag alltför mycket för att kunna tilltala henne.

»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre blef synnerligen lifligt.

»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för att lämna honom.