Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak för något.
»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?» sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och beundrade parkens alla träd.
Jag vände mig mot honom och smålog.
Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge.
»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han.
»Ja, och det vet du», svarade jag.
Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen.
»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget.
»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade jag med karrikerad högtidlighet.
Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje.
»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick därefter, och granskade mig på nytt.
»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick — »antydningen ligger i citatets sammanhang».
»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han därpå.
»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick af vårt lif ett experiment med döden».
»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades ögonblicket därpå till andra ämnen.
* * *
Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af dem var hållen i den ton han önskade.
Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S. och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där.
»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist — och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».
Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände, att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse.
»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång.
»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte vara något nöje för mig», tillade han.
»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.
»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången.