Gustaf Fröding

Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera sång af folkskolebarn?»

Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.

»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han.

»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag bedjande.

»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», — han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst.

»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände jag leende, gjorde mig lös från honom och gick.

»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad utan honom».

»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.

»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».

Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen, om ej han själf!

»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.

Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».

»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».

»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö med dig!»

»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af dig!»

Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.

»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.

»När kommer du tillbaka?»

»Aldrig!»

»Får jag komma till dig?»

»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».

»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.

»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»

Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.

»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp.

Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad igen.

Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.

»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».

»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»

»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».

»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»

»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det arbete jag hade för händer.

Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:

»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».

Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till sjukhuset.

Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och låta mig hel och hållen komma till synes.

»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara här redan klockan sex».

»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg försiktigt närmare.

»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig genom pince-nezen.

Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att du är världens löjligaste människa». Jag skrattade. »Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga», tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga småsaker».

Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».

Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.

»Han tycktes i oss se David och ....»

»Goliat», afbröt jag.

»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».