När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog.
Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per.
»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».
»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på», skämtade hon.
Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om henne.
»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne».
»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig.
»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och uppnäst».
»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig plågsamt ofri».
I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.
I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.
Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du är ...»
»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt», afbröt jag.
Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».
Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.
»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!»
»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund.
»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig», erkände han slutligen.
En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.
»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller dit, och våga dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»
Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.
»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.
* * *
Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.
»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting».
»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».
Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en ödmjukhet, som afväpnade honom.
»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.
Jag steg upp och neg.
»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en man sådan som mig?»
»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes Härlighet».
»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned på mig.