Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade som sin normalinkomst?
Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll den hos sig.
I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till min intimaste vän.
Från Stockholm afsände jag följande bref:
Stockholm juli 1897.
Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade inom honom.
Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.
Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.
din tillgifna
I. B.
Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt om förlåtelse.
Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag skref jag följande bref:
Ö. juli 1897.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något för din person känner jag för ögonblicket».
Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.
Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra och sådant där.
Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig.
— — — — — — — — — — — —
Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — — — — —
Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —
Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen.
Din tillgifna I. B.
Åmål aug. 1897.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten hit i går kväll. — — — — —
Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade hon.
Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick älska något fullkomligt.
»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.
»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.
»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).
Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —
Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål.
Din tillgifna
I. B.
Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.
Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den 21 aug. 1897.
Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och själ, gods, heder och ära m. m.
Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och kanhända finna nåd inför den som makten hafver.
Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min blygsamhet att omtala.
I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har mitt liksom andra sitt. — — — —
Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig genomsjuk till din ära.
Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.
din tillgifna
Ida Bäckmann.
Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897.
Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt, riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den. Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung.
En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än. »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! —
— — — — — — — — —
Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det är.
För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord.
Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har vederfarits mig. — — — —
din tillgifna
I. B.
P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och sådant är hämtadt ur Sodoms historia.