Gustaf Fröding

Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt omkring mig.

Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända.

Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej förstå.

Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige. Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans, då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista stund.

Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje. Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref, hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.

Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad.

Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne, hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt.

^*    _*    ^*

Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref.

Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna. Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige andes verkningar.

Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning. Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas »helig ande» tillstädes.

Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop borde vara sådana, att han där kunde vara gäst.

Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att jag måste småle.

Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes mycket påtvingadt lidande, som är onödigt.

Mitt svar lydde: