Den 5:te febr. 1898.
Käre Gustaf!
Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de andra böckerna med förresten.
(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse vid offren.)
Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11, och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är vackert, inte sant?
Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du svettades blod.
Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — — — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt, men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min själ sin ro».
Om jag är illa sjuk?
Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det.
Din tillgifna
I. B.
— den 14 febr. 1898.
Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig, jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte.
Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig. Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — —
Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad, som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska tillståndet. Han blir ej mindre därför.
Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer, innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer från dig.
Din I. B.
Mars 1898.
Käre Gustaf!
Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast ikläda mig min nya skepelse.
Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.
Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld, som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som blifvit till genom hans tankeverksamhet.
Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve blott skoj.
— — — — — — — — — —
Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?
— — — — — — — —
Din I. B.