Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d.
Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora hela — det förtappade människosläktet.
Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske måste upplösas.
Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig.
* * *
En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda andra vågstycken.
I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala träffade jag honom.
»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet, men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’. Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte på hatten och — smålog.
Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig — kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod dödat».
Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.
* * *
Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.
Den 13 juli 1898.
Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —
Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje individ särskildt. — — —
Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig, det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning att stå väl den här tiden.
din I. B.
I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll.
Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd.
Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer — gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra, och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade kallsvetten på min panna.
Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land.