Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några släktingar.
Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom sig och till världens synder. I början af september skickade han mig några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.
den 11 sept. 1898
Käre Gustaf!
Tack för det du sände mig.
Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka, hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos henne.
— — — — — — Hälsa Cecilia
din I. B.
Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.
den 14 sept. 1898
Käre Gustaf!
Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig för alla? — — — —
Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)
Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —
din I. B.
Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:
den 27 nov. 1898
Käre Gustaf!
Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.
Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans skull, då denna andra har det bra.
Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken.
Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också. — — — — —
din I. B.
Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.
Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom.
Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga skilsmässan från henne.