I.
När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan jag ej med bestämdhet uppge, blott att det var vid mina besök i Karlstad på väg till eller från den skola i Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var då anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding i den radikala.
Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större ryktbarhet som rumlare än som skald, och min syster ansåg som en högst förtjänstfull gärning, att hon vid ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru Frödings böner om anställning för hennes son i Nya Wermlands Tidningen.
När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han sedan aldrig lämnade mina tankar, var då jag som nyblifven student satt helt nära honom i Stadsträdgården i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med min syster, hennes trolofvade Hugo B. — en god vän till Gustaf Fröding och den, som förmedlat vår bekantskap — samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf Fröding hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner sade man mig.
Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur länge han såg på mig, vet jag ej, jag kände mig insvept i ett blåaktigt skimmer, som lyste upp allt omkring mig och förblef från det ögonblicket en klen aflyssnare till samtalet vid mitt bord.
Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att kufva den längtan, jag kände att åter och åter möta dessa underbara ögon måtte ha varit synnerligen misslyckade, eftersom han fann sig föranlåten erinra, det min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas med Gustaf Fröding.
En blick från min syster framkallade isande tystnad, och allas våra förenade ansträngningar voro af nöden för att åter blåsa lif i munterheten.
Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla talade om Gustaf Fröding som en människa, redan allt för långt nere, för att man ens skulle kunna ta honom med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag kände dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf Fröding ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, som de själfva föröfvat.
Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago på en enda natt svirat upp de 600 kronor, han skulle ha erhållit som honorar för sin bok »Guitarr och Dragharmonika».
I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne på Nya Wermlandstidningens redaktion, då händelsen där drastiskt relaterades af deltagare i orgierna.
Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta sätt tala om en kamrat. Så snart jag blef herre öfver min stämma, sade jag: »Jag skall uppsöka Gustaf Fröding och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner äro och be att få bli hans verkliga vän».
Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina ord, kom åhörarne att bestörta se på hvarandra. Min kamrat drog mig skyndsamt ut ur lokalen.
»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade hon uppmuntrande, »och jag tror, att alla därinne frukta detsamma».
Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll för dem och af förskräckelse för mig själf.
Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, efter hvad jag hörde, till en nervanstalt i Tyskland.
Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende tvang mig att skjuta tanken på Gustaf Fröding i bakgrunden, och de upplysningar om honom, jag då och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda.
Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt och mening att förskaffa mig tillförlitliga upplysningar om Gustaf Frödings vistelseort samt därefter uppsöka honom. Mina försök kröntes med ringa framgång. Att han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla mina källor till kunskap om honom voro grumlade af min systers inflytande. Somliga trodde, att han fortfarande vistades i Tyskland, andra att han befann sig i Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill.
Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja trotsa min syster och så fort sig göra lät söka skaffa mig säkra underrättelser. Jag tackade, men kände mig högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då han ej längre stod inför åsynen af min sorg.
* * *
Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja henne och hennes trolofvade på en resa och tillfrågades vid min återkomst från Karlstad, om jag hade något emot att infria detta löfte med Kristiania till mål. Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och hvart vi foro, då vägen ändå ej förde till Gustaf Fröding, samtyckte jag. I Kristiania föll det mig en dag in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer. Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl Johansteatern stor föreställning i en lada, och på min ifriga begäran uppdrogo vi åt hotellportieren att skaffa biljetter. Denne mötte oss en stund därefter utanför teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han medförde, voro de allra sista som funnos. Två af platserna voro bredvid hvarandra — den tredje långt bort på en annan sida samt med numret 13.
Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda in. Att skilja de förlofvade var ej tänkbart, hvarför jag resolut tog olycksnumret och uppsökte min plats. Mina grannar intresserade mig ej, och jag koncentrerade hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min högra grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom mig att se på honom. Jag drog en djup suck och vände mig bort. — »Är det väl», tänkte jag, »för att öka eller minska plågan i att längta efter den man ej kan få se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen af denne i en fullkomligt främmande mans ansikte?» — Utan att jag kunde hindra det, sökte mina ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken mot mig, och jag såg in i ett par trötta ögon.
Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen och vände mig mot scenen. Jag sökte en stund följa, hvad som här försiggick, men insåg snart nog det lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något kom äfven honom att vända sig mot mig, och länge, länge möttes våra ögon i en undrande, spörjande blick.
»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt vet», tänkte jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han och glädja mig däråt, som om han verkligen sutte här bredvid mig. Dock är det kanske klokast att nu ej längre betrakta honom, törhända blir då illusionen starkare och varaktigare», och tacksam för den lycka ödet skänkte mig, hur bräcklig och chimärisk den än var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu en gång mot scenen.
Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg på hans ansikte, jag njöt att tänka mig det, sådant jag helst önskade. En person närmade sig och tilltalade honom på norska. Han svarade på samma språk och det så korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. Jag hade ej ens för mig själf velat tillstå, hur mycket jag dock i själfva verket trott på hvad jag intalat mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej fasthålla den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, hur han såg ut.
Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då jag än en gång vände mig mot hans plats. Han såg mig länge rakt in i ögonen, och jag trodde mig märka, att det blixtrade till något underbart blått i hans blick. Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne främling håna min längtan efter en, som låg sjuk nere i Görlitz, och som af en tillfälligheternas lek fått något drag gemensamt med honom. Jag kände, hur tårarne hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se den jag ständigt bar i mina tankar, det var något, jag lärt mig uthärda, men jag kunde då väl åtminstone bli förskonad från att behöfva känna mitt hjärta plågsamt bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra ögon bakom en pince-nez.
»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst.
»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i en dröm.
Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick upp, men sekunden därefter fixerade vi ånyo hvarandra.
»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och stämman föreföll klangfullare.
»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen stämma. »Är det inte också Gustaf Fröding?»
»Jo», medgaf han.
Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min uppmärksamhet för scenen. Jag visste knappast, hvar jag var — om i en lycklig dröm, ur hvilken jag snart skulle vakna, eller i en situation jag diktat för att trösta mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans ord och hvarje tonfall i hans stämma.
Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något måste sägas, och slutligen tog jag mod till mig.
»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?»
»Jag bor här», blef svaret.
En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång.
Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna gång tog han till ordet.
»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?»
»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och log mot honom.
Nästa paus blef ej fullt så lång.
»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram något annat.
»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började spela bakom pince-nezen.
Paus.
»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han.
»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet försök att härma hans släpande röst.
Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga oss med denna tråkiga pjes, då vi kunna ha större glädje att gå ut och tala med hvarandra», sade han och reste sig upp.
Buren af en stor lycka följde jag honom.
Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen frisk, arbetat litet då och då i Karlstadstidningen, men blifvit sjuk igen, och att han för närvarande vårdades på nervanstalten Suttestad af en skicklig norsk läkare.
Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt inom mig för att säga honom, det var mig nog och öfvernog att se hans ansikte och lyssna till hans ord. Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling han fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf honom svar, så oväntadt lustiga, att han rycktes ur sin plågsamma tankegång.
Han följde mig till hotellet, och när jag berättade mina reskamrater, hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt förundrade.
Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som helst reflexion. Gustaf Fröding och jag företogo dagligen långa promenader, och från hvar och en af dessa återkom jag allt mer undrande och beundrande.
»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade han en dag helt plötsligt.
»Hvarför?» utbrast jag bestört.
»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, som plågade mig», svarade han bittert. »Nu tycker sig hvar och en af mina släktingar ha rätt att förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej säker på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt».
»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag.
»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. Åh nej», rättade han sig, »de äro mig i grund och botten lika likgiltiga som alla andra människor. Vi hysa intet intresse för hvarandra, äfven när vi tro oss göra det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt duger det ej».
»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och räckte honom min hand.
Han höll den länge i sin och kysste den.
»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter och frimodig — hon har ingen aning om hur usel och skuldbelastad den man är, som håller hennes hand i sin. Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens vilja tala till en så otäck karl som jag, hon skall hålla sig till sådant hyggligt manfolk som — — och hela den snälla familjen på Ö».
Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor att förehålla mig, hur klokt jag gjorde, om jag med vedervilja vände mig bort från honom — klokt för min skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan jag förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej hade blick för, och för hans skull, emedan han ej hade lust att lära sig tro på en människa för att sedan få uppge denna tro.
Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han sade var sant för honom, och jag kunde ju ej begära, att han skulle sätta sig in i, hur jag kände och såg det.
»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår det?» sade han och såg mig med växlande ångest och trots in i ögonen.
Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick.
»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt.
Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom hvarje nerv att spela.
»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, »och när jag tänker, så erinrar jag mig, att jag därhemma har en råtthund, som heter Snobbi och som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden hos Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag återvände till er med Snobbi för att låta henne jaga ut alla stygga tankar i ert sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, och hos er är visst utsikt till durabelt arbete för henne».
Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida Bäckmann», sade han, då han slutligen kunde tala, »och jag tycker mig redan känna Snobbi på jaktstråten».
Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse att brefväxla, och jag reste, yr i hufvudet af allt, som händt, och längtande att i ro få tänka på det.