II.
Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon oryggligt.
Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ej underlåtas.
I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.
Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej låta skjuta ihjäl mig.
Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider till Sverige.
Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia.
Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna korrespondenser till Dagens Nyheter.
Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han kräfde.
Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som piskrapp.