Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».
»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.
»Ja, till björkarne och tallarne».
»Jag längtar att få höra den dikten färdig».
Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och blicken».
»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.
»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.
Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.
»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen man kan lita sig till».
»Du har mig», sade jag.
Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig drömmer och diktar han».
»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag.
»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne — man störtar ned och fördärfvas».
»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag.
»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.
Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar», fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt mig en lång och ensam ålderdom».
Jag betraktade honom eftertänksamt.
»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?»
»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant? Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»
Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka, pröfvande blick.