Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding, som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.
»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf Fröding. »Har du varit nöjd med mig?»
Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa», förklarade han.
»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög min hand in i hans.
»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han därpå sakta.
»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar från staden.
»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.
»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i Vatikanen».
»Kände du dig ängslig?» frågade jag.
»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla väder».
Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom. Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam oro.
Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta. Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o. G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson vill».
Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom och samtidigt ett offentligt dokument.