Gustaf Fröding

»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga, att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.

I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en måttfull lögnaktighet.

»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång fråga.

»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende.

Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju rent af min skyldighet efter interneringen».

»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla.

Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten.

Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig, då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång.

»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft».

»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag.

»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han eftersinnande.

»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.

»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen. Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika uppskattadt».

»Men gällde väl det vid serenaderna?»

»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig, som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig, slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt, punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan».

»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i studentexamen?» frågade jag.

»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam».

»Hur utföllo dina skrifningar?»

»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils Brahes värjspets’. Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade. »När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja».

»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta».

»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften».

»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom af svagheterna i dessa».

Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick. »Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa».

»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på frukostbordet, för ätten B.?»

Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej uttrycket var inspireradt af dig?»

»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St. Petersburgs grundläggning».

»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.

»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag.

»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».

Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen.