Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att allt ibland återuppta ämnet.
Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma.
För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde hånet.
Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....»
Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden.
Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på hans läppar.
»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.
»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som kommer mig att finna den äkta .... men ..»
»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag.
»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver bergen, där kungsörnen for — — —»
* * *
Bref till Gustaf Fröding:
Käre Gustaf!
Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt inneliggande bref och öfversättning.
Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade han, som någon slags fornsvenska.
Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen aning om, hur den tar sig ut.
Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för att afskicka ditt.
I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg, som bär »Upp till Salem».
Din I. B.