Gustaf Fröding

Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:

»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet ....»

»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.

»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek».

»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.

»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.

»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en lämplig studieort för dig».

»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och sträckte sig efter kartboken.

Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.».

»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en blandning af skalkaktighet och ironi.

»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».

»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och deklamationstonfall?»

Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag.

»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika vackert och då ....»

»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.

»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät han sig.

Jag teg eftertänksamt.

»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.

»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag.

»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare af kvinnan i Svenska Akademien».

»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».

»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig beskyddande på hufvudet.