En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast han sökte dölja det för mig.
»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.
»Det gör jag alltid», lät det undvikande.
»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på sängkanten bredvid honom.
»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad», kom det slutligen.
»Blef du biten?» frågade jag rysande.
»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».
»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades småle.
Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».
»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande Guden Apollo’».
Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner hit».
»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade».
»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en skälmsk blick på mig.
Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på hvilket ord som helst.
»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.
»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.
Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och skanderade:
»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».
»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.
»Du menar ....?» frågade jag.
»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt misslyckande».
Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag dröjande.
»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den».
»Men skulle du då ej kunna göra någonting?» fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne.
»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp till mig».
Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —