Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.
Det lyder:
Stockholm den 4:de dec. 1903.
Käre Gustaf!
Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna.
Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana.
Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.
Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att komma på söndag.
Alltid din
I. B.