Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.
»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»
»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.
Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja detta olösta problem».
Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.
»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och räckte honom boken.
»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».
Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.
Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.
»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer hem».
Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den trogna ge’.
»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter.
»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne, innan du går», bad han.
Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».
Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.