Åmål den 26 dec. 1903.
Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var något gräsligt.
En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det drar med sig.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».
Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt böja sig och lyda.
I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —.
Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.
Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.
Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför kan jag också säga
alltid din
I. B.