Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.
»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min intressesfer».
Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för dig».
»Det kanske han kunde», medgaf han.
»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.
»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.
»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.