Gustaf Fröding

Stockholm den 18 jan. 1904.

Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så trefligt att du har det roligare än jag.

För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt.

Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då jag kommer.

Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en liten stund men måste gå på fest för — — —

Jag var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum.

Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade mig ej.

Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia.

Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan och Ryssland förstås.

Alltid din
I. B.